Hoppas på fler flanörer. Andreas von Bergmann tror på det nya Väståboland, där turismen ännu kan utvecklas mycket. Samtidigt ser han gärna mer stadskultur i sin egen stadsdel Pargas: ”I Nagu sluter folk upp när något ordnas, men vi Pargasbor sitter lite för mycket hemma. Men en stadskultur är på väg, och vi blev ju stad så sent som 1977”. Foto: Tatu Lertola

Han drömmer om ett vrakmuseum

Tro, sketcher, musik och handboll – Andreas von Bergmann i Pargas har många järn i elden.

Jean Lindén | 274 9928/jean.linden@fabsy.fi

– Det var en kusin som hade svårt att säga ”Andreas”. Så det blev ”Drejs”, och sedan ”Drejsu” i skolan.
När jag åkte för att träffa Andreas von Bergmann hade jag en beställning att fråga varifrån hans gamla smeknamn kom.
– Förut presenterade jag mig med smeknamnet. Men jag har slutat med det, säger han över en smörgås i Axos café vid Köpmansgatan i Pargas.
Genom caféfönstret ser man hur affärsstråkets små butiker lockar med julstämning. Över gatan hänger band av lampor formade som stjärnor.
Andreas har många järn i elden, har jag förstått: har kört taxi, spelat teater, varit församlingsaktiv. Och så är han med i kommunalpolitiken, för sfp.
Han jobbar nu som timlärare i musik i Pargas svenska gymnasium, plus att han skött några timmar gymnastik varje vecka i Nagu.
Lärarjobbet började med att det behövdes en som kunde undervisa i religion, och Andreas hade börjat studera teologi vid Åbo Akademi efter studenten -98.
Har du fått en tro hemifrån?
– Jo. Vi var ingen överdrivet kyrklig familj, men kyrkan var en naturlig del. Via fredagskvällsöppet i Lyan, församlingens ungdomslokal, kom jag med. Där väcktes intresset, och jag började jobba som hjälpledare.

Under åren har han varit ledare på många konfirmationsläger. Att vara konfirmandlärare hela tiden vore en dröm, men det är inte sommar året om, skrattar han.
Du trivs med att leda och lära, och arbeta med unga.
– Jo, steget till att undervisa i skola är inte stort.
Nu är du musiklärare. Hur kom musiken in?
– Den är ett fritidsintresse. Jag började med gitarr i musikskolan som barn. Senare krockade musiken med handbollen – och sporten vann. Jag ångrar lite att jag slutade vid musikskolan, men jag har ju fortsatt sjunga och spela gitarr ändå. Och hanbollen är viktig den med. Nu tränar jag Piffens D96-flickor med Michael ”Limba” Lindblom.

* * *

Så var det teatern. Andreas von Bergmann säger att han alltid gillat teater, men aldrig egentligen drömt om att bli skådis.
Men, konstaterar han, det hör till en hjälpledare i församlingen att spexa och sjunga. Formatet är rätt tacksamt, med en publik som inte är så kräsen, och det behövs inte så mycket manus.
Men skrivit har han nog – till revyer och en ungdomsshow, och en hel del eget sketchmaterial.
Vad gillar du att skriva om?
– Sånt som tangerar kyrkan. Det är ett ämne som jag kan, och som många andra undviker. Visst, man måste vara finkänslig och inte driva med det heliga, men i alla organisationer kan man hitta och skapa komik. Och visst passar det med skratt i församlingen.

Med kompisen Patrik Sundell uppträder han rätt ofta i inomkyrkliga sammanhang.
Grundidén i ”showen” är att de är konsulter. Andreas nämner som exempel frälsarkransen – ett armband skapat av en svensk biskop, med pärlor för olika aspekter av tron – som var mycket på tapeten för några år sedan.
– ”Konsulterna” har tagit fram det fiktiva materialet ”Vävstolen i konfirmandarbetet”, där konfirmanderna ska väva en matta av undervisningen. Allt sker förstås under psalmsång, ”Han leder mig, i famn han bär när mina krafter mattas”. Vi kallar vårt konsulteri för kalejdoskopmetoden. Man vrider och vänder på allt så att inget är sig likt efteråt – utan att tillföra något som helst nytt.
Tar nån på näsan?
– Vi har överlag fått mycket bra mottagande. Samtidigt kan jag tycka att det är bättre om 90 procent tycker det är bra och 10 procent undrar om det är lite magstarkt, än om 100 procent tycker att det var halvbra.
Men ibland blir det lite fel, säger Andreas och berättar om ett framträdande vid kyrkodagarna i Karis.
– Vi trodde att vi skulle uppträda i en festsal, men det var i Karis kyrka. Vi fick enbart positiva kommentarer efteråt, men det kändes besvärligt under uppträdandet. Miljön är så sakral. Det är svårt att stå uppe i koret och skoja.

Att ha erfarenhet av tro och själavård har också varit till nytta i taxikörandet i Pargas, som Andreas tidigare jobbat med.
– De flesta taxichaufförer är duktiga nödpsykologer, för man möter tuffa saker ibland. Anledningen till att man kallas till en adress kan visa sig vara hustrumisshandel, och man kan vara den första som är på plats.
Många är överlag rätt frispråkiga i taxin, och Andreas säger att man får se och höra saker som man kanske inte väntar sig i vårt samhälle. Man möter mänskor som annars inte syns.
Har du varit rädd när du kört taxi?
– Nej, inte i Pargas. Men jag skulle knappast sätta mig bakom ratten i en storstad. Och ofta är det ju stamkunder man kör, t.ex. seniorer som ska och storhandla. Det är en viktig social tjänst. De har inte alltid så många att prata med.

* * *

Väståbolands första historiska fullmäktige är Andreas von Bergmanns tredje period som ledamot. I Pargas fullmäktige kom han första gången in från suppleantplats när Folke Öhman blev stadsdirektör.
Politiken kom in i bilden under gymnasieåren, vid samma tid som han blev församlingsaktiv. Ett tag satt han i Svensk Ungdoms förbundsstyrelse, men tröttnade lite – där diskuterades mest metron och vägtullar, medan man här i skärgården hade elever som åkte båt till skolan.
Andreas vill satsa på de lokala frågorna.
Får ni yngre er röst hörd här?
– Jag tycker inte vi har nåt särskilt ålderstiget fullmäktige, faktiskt. Och det är naturligt att det inte är överfolkat av ungdomar.
Har din mentala bild av din hemort ändrat i och med fusionen?
– Jo, den börjar klarna mer och mer. Jag har alltid bott i Pargas, men har rötter i Korpo. Plötsligen är de samma kommun. Det känns skönt, och vi är många i Pargas som har rötter i ”skärgården”. Jag är inte alls förvånad att många Pargasröster gick dit.
Om 20 år är själva Pargas sig likt som samhälle, tror Andreas. Vissa förbättringar, förstås, som en simhall och en ny bollhall. Och förhoppningsvis lite ny rappning på Köpmansgatans fasader.
Om 20 år är nog kalken ännu lönsam, säger von Bergmann. Men nån dag tar det slut, och då blir det en stor omställning.
– Men det hinner kanske komma nya industrier till dess.
Saknar du nåt i Pargas?
– Jo, engagemang! Det ordnas mycket här, men många går inte på evenemangen. I Nagu sluter folk upp, men vi Pargasbor sitter lite för mycket hemma – eller är till Mylly. Vi har en centralpark men inte många flanörer. Men en stadskultur är på väg, och vi blev ju stad så sent som 1977.
Vilka är orosmolnen för hela Väståboland?
– Jag tänker inte riktigt så. Försvaret och skatteverket har redan dragit in i skär-gården så det kan väl inte hända så mycket mer där. Oron gäller väl mer Svenskfinland överlag, med reformer som marginaliserar svenskan. Men i Väståboland mår vi bra på två språk också i framtiden. De närmaste åren kommer förstås ekonomin att vara en stor utmaning.

Turismen är en gemensam nämnare för Väståboland, och Andreas tror att den kommer att utvecklas mycket ännu. Men korta projekt är inte alltid så lyckade: När folk hade vant sig med båtturer Pargas–Kasnäs tog projektet slut. Det behövs långsiktighet.
Själv han har en stor dröm:
– Min svåger är dykare och vi har diskuterat det här:
Vi har en massa vrak i vå-
ra vatten. Ett vrakmuseum skulle vara en enastående attraktion året runt för så-väl skolelever som pensionärsgrupper. Det behöver inte vara Vrouw Maria. Det är lika spektakulärt med vrakdelar och en mindre skuta.
Vraken i havet är känsliga, men man kunde fundera om det går att arrangera dykturer till vissa av dem. Nu är det en sluten värld för de som inte är med i dykklubbar,
– Det är en vild fantasi. Men om den förverkligas under min livstid vore det fantastsikt!

Tillbaka

• ÅU-porträttet
•