Industrimiljö. Efter 30 år vid järnverket i Dalsbruk blev Börje Salonens ryggproblem för stora i slutet av 90-talet. ”Jag har alltid haft mycket hobbyn, varit aktiv i det kommunala och haft ’fiskekaverin’, så tiden blev inte lång. Men arbetsgemenskapen saknade man”. Foto: Tatu Lertola

Ett liv med fabriken

Börje Salonen, socialdemokrat i Dalsbruk, hoppas att lokalpolitiken kan spela en roll när invånare hamnar i trångmål.

Jean Lindén | 274 9928/jean.linden@fabsy.fi

Intresset för skidåkning har nog försvunnit med dopningen, säger socialdemokraten Börje Salonen i Dalsbruk i Dragsfjärd.
Men fotboll följer han med, på storbilds-tv:n hemma i vardagsrummet i det gula egnahemshuset på Strandvägen.
– Engelska ligan har jag följt sen jag var liten och håller på Liverpool, säger Börje. Jag följer med divisionen under också, mycket tack vare tippandet.
Divisionen under, den heter för tillfället Coca-Cola Football League Championship efter sin huvudsponsor. Pengar avgör mycket i sporten, konstaterar Börje, och beklagar att det är ett fåtal stora klubbar som har råd att kämpa om ligatiteln i England.
– Men det är alltid fint att se en bra fotbollsmatch. Och det är roligt att engelska ligan nu inte är avgjord redan i det här skedet av säsongen.

Börje Salonen har idrottat själv också, med fotboll och volleyboll i Dalsbruksföreningen Jäntevä.
– Jag stod ofta i målet i fotboll, men fick sluta aktivt i början av 80-talet på grund av ryggen. Jag spelade en del oldboysfotboll senare också, men det var mer på skoj.
Spelade man i Jäntevä om man bodde i Dalsbruk?
– Jo, nog hade vi sfp:are med också. Jag har aldrig upplevt Jäntevä som politiskt, även om föreningen hör till arbetarnas idrottsförbund. Vi var också de första att prata om att slå ihop öns representationslag i fotboll, för en tid hade ön flera lag i samma zon i division 4.
1992 grundades FC Boda, som nu representerar hela Kimitoön i division 3.

Som unga flyttade Salonens föräldrar från Kimito till Dalsbruk. Det var en tid då alla intresserade fick jobb vid fabriken, det anrika järnverket som nu ägs av Ovako, och hans pappa jobbade där hela sitt arbetsliv.
Själv började Börje Salonen i slutet av 60-talet att studera vid gymnasiet i Kimito. Men han slutade efter två år, delvis för att han råkade bli sjuk och missade en och en halv månad under en tentperiod.
Han börja jobba istället, på fabriken i Dalsbruk, i maj 1971. Då ägdes den av Wärtsilä.
– Jag hade redan jobbat där två somrar, första sommaren i materiallagret. Jag var för ung för att gå i produktion eller i skift.
När han började arbeta heltid -71 blev det underhållet, i mekaniska verkstan i valsverket.
Det blev många år med skiftesarbete efter det.
– De sista tio åren gick jag i skift, säkert 15 år totalt. Men år 2000 fick jag sjukpension, och de två sista åren i arbete jobbade jag inte mycket.
Det var ryggen som krånglade. Värken kom stegvis; först kunde han ha ont några dar för att sedan vara utan problem i ett halvår. Sedan blev det värre, och till sist slog det till med diskbråck.
”Om man visslar och är försiktig klarar man sig” säger Börje om läget i dag, stryker handen över vänsterlåret och konstaterar att en operation lyckades ta bort den ständiga värken i benet.
Var det en arbetsskada?
– Svårt att riktigt säga. Klart det blev mycket tokiga lyft när man var dejour, för när något krånglade i produktionslinjen fick man ta sig dit, kanske krypa, och reparera saker på plats. Säkert 90 procent gjordes på plats, där man inte kunde använda lyftanordningar eller arbetsbord. I dag är det byggt på annat, bättre, vis.
Hur kändes det att bli sjukpensionerad?
– Jag har alltid haft mycket hobbyn, varit aktiv i det kommunala och haft ”fiskekaverin” och så vidare. Så tiden blev inte lång. Men den direkta arbetsgemenskapen saknade man. Nog var jag ner och hälsade på vid fabriken ibland, men inte är det samma sak.
– Inte klagar jag nu, men nog tog det länge att inse att det inte går att jobba, att fatta det.

När blev du engagerad i det politiska?
– Det började med facket på jobbet, där jag blev förtroendeman i slutet av 70-talet. Första kommunalvalet jag ställde upp i var väl 1988. Jag blev tillfrågad och har alltid tyckt att det är intressant att delta och påverka.
Partivalet, socialdemokraterna, var ganska självklart för honom.
Sfp har ju alltid varit starkt i Åboland. Har det varit viktigt för Dragsfjärd att vänstersidan kunnat erbjuda hyfsat ”motstånd”?
– Jo, det har ju alltid varit en bruksort på det sättet, fast de industriella arbetsplatserna minskat. En förutsättning för att ett samhälle ska utvecklas är att det finns en dialog. Sfp har dominerat, men det har funnits olika viljor också där, liksom i andra partier, och jag har upplevt den politiska diskussionen som öppen och bra.
Har du trivts med kommunalpolitiken?
– Från och till. Det blir ju en livsstil det också, och det är givande att ha med andra mänskor att göra. Ibland vinner man, ibland förlorar man. Sedan ska man gå in för det som har vunnit. Det är så demokrati fungerar.

Bland långkörarna nämner han bl.a. frågan om bättre dricksvatten till Dragsfjärds kyrkby och Dalsbruk – men att den tagit tid har inte berott på politiskt tvekamp, utan på att det helt enkelt varit en så stor satsning.
Vattenfrågan avancerar, motionshallen är byggd och skolsaneringar har gjorts. Under de sista åren som självständig kommun gick det bra för Dragsfjärd, konstaterar Salonen.
– Vi har fått mycket vi gått och väntat på. Det har varit lyckligt på det sättet.

Men nu, samtidigt som den nya kommun Kimitoön grundats, är den s.k. globala finanskrisen ett faktum, och den har sedan hösten tydligt påverkat efterfrågan på de produkter som tillverkas här.
Det har varit spända tider tidigare också, inte inte bara under ”laman” i början av 90-talet. Börje minns att fabriken sysselsatte kring 1 250 personer som mest, i mitten av 70-talet.
I dag jobbar några hundra på fabriksområdet på udden i Dalsbruk.
– Det var ju stora saneringar då i slutet av 70-talet och början 80-talet, när man la ner hela avdelningar vid fabriken. Många flyttade bort, t.ex. finskspråkiga som hade flyttat hit för jobbet. Och på 80-talet stack nästa alla unga härifrån.

Att flyttrenden inte riktigt svängt är ett stort problem för Kimitoön, säger Salonen.
– Utan unga har vi inte heller barn här. Det borde man göra nåt åt; få nya mänskor att flytta hit, och gamla ortsbor att återvända. Men de måste ha jobb, för man kan inte bara leva på fin utsikt!
Om vi ser på Dragsfjärd, tror du industrin finns kvar om 20 år?
– Jag tror och hoppas. I vilken omfattning är en annan sak, men tur att fabriken är så specialiserad och har hamnen. Hamnen är ett viktigt plus, men kanske inte räddningen. Att få de industriella arbetsplatserna att öka är svårt, men om vi i alla fall kunde hålla dem på samma nivå.
Kan kommunen göra något för att rädda industrin?
– Det är nog statsmakten som kan hjälpa, men jag vet inte om det räcker. Mycket hänger ju på den globala utvecklingen. Om inte järnet går åt så kan inte kommunen köpa upp det och låta det stå på backen. Det vi kan inverka på är om mänskor blir i trångmål en lång tid, där kanske vi kan spela en roll. Men jag hoppas att det inte blir så!

Tycker du att det finns nåt i grundsynen som skiljer socialdemokraterna och sfp?
– Det finns socialliberala också i sfp. Men om du frågar om sfp:s ”grundsyn”, så tycker jag att man många gånger glömmer den lilla mänskan. Visst, det är viktigt att det går bra för många, och jag missunnar ingen framgång. Men man får inte glömma dem som det inte går lika bra för. Det kan handla om vissa livsskeden, och här måste samhället hjälpa.
Tror du att det kommunalpolitiska arbetet blir annorlunda i nya Kimitoön, jämfört med i Dragsfjärd?
– Nu är det ännu mer sfp-dominerat, men tiden får utvisa hur det blir. Jag hoppas det blir lika öppet som vi haft det i Dragsfjärd, och sakfrågor går ju över partigränser. Det kan variera från fråga till fråga vem som man delar åsikt med.

  Sedan intervjun gjordes har svetstrådtillverkaren ESAB meddelat att de lägger ner sin enhet i Dalsbruk med 43 anställda.

Tillbaka

• ÅU-porträttet
•