Rotad. När färska psykologen Inger Wretdal flyttade till Kimito 1978 hade hon tänkt stanna några år – för att sedan flytta till USA eller Norge. Men Kimitoön blev hennes hem, och snart kan hon fira 25-årsjubileum som aktiv kommunalpolitiker. Foto: Tatu Lertola

”Jag vill inte besegra någon”

Inger Wretdal i Kimito gillar diskussionen som leder fram till ett lyckat beslut. Och nu behövs vi-andan.

Jean Lindén | 274 9928/jean.linden@fabsy.fi

– Redan som barn och ung funderade jag på orättvisor, och bestämde mig tidigt för att arbeta för jämställdhet. 1984, då jag första gången ställde upp i ett val här i Kimito, fanns det bara en kvinna i sfp-gruppen på 11 personer.
Jag träffar Inger Wretdal, hvc-psykolog och kommunalpolitiker, i hennes mottagningsrum ovanpå Nordeas banklokal i Kimito. Placeringen är tillfällig. Kommunfusionen betyder att kontor flyttar runt, och Wretdal pekar ut en byggnad som renoveras på andra sidan gatan och dit mottagningen sedan är tänkt att flytta.
Wretdal var Kimitos sista styrelseordförande, och är den nya kommunen Kimitoöns första fullmäktigeordförande. Men att hon alls hamnade här, på Kimitoön, var ingen självklarhet.

Inger föddes i en jordbrukarfamilj i Nyby i Petalax i Österbotten. Hennes mamma hade gått husmodersskola, pappan hade varit vid fronten hela kriget, i IR61.
Många av Ingers jämnåriga flyttade till Sverige, eller valde en kort utbildning. Att börja i flicklyceet i Vasa var ovanligt, för att inte säga unikt – men Inger gjorde det, trots att hennes pappa konstaterade att ”utbildar du dig kommer du att flytta långt bort”.
– Jag tyckte om att gå i skola. Och mamma och mormor, som varit min första lärare i skolan, var övertygade om att utbildning var bra.

Första året i Vasa blev ganska tungt. Inger hade börjat skolan ett år tidigare än de andra, och hade följt ett annat skolsystem i Petalax, så hon var två år yngre än klasskamraterna.
Det var skola sex dagar i veckan, och Inger hyrde rum hos en tant i Vasa.
– Det var ”allt inkluderat”. Samtidigt blev jag självständig. Jag var 15 år och har skött mig själv sen dess. När flyttade till Åbo hade jag inte längre hemlängtan.

För studier i Åbo blev det.
Någon bild av vad Åbo var hade hon inte – hon kände ingen som studerat och som hon kunde fråga. Men när hon kom till Åbo 1970 kände hon att hon hamnat rätt.
– Det var roligt genast. På Kåren träffade jag andra i samma sits från hela Svenskfinland. Det var en tid av politiskt uppvaknande, och vi skulle förbättra världen. Alla möten och specialföreningar förlängde nog mina studier, men jag kände att det var viktigare att förstå världen än att få formella papper.

Om studenter i början av 70-talet ville förstå världsekonomins principer, så hade Inger en egen privatekonomisk princip: Hon tog inte emot pengar av föräldrarna, som hade betalat allt då hon gick i lyceet i Vasa.
– Det var viktigt för mig att sköta mig själv. Jag lyfte studielån, men det var jag som skulle betala tillbaka dem senare. Mommo gav mig något ibland, det accepterade jag.
Inger hade först engelska som huvudämne, men mycket annat lockade. Hon gick på föreläsningar i bl.a. sociologi, pedagogik och ekonomi, och sökte till sist in till psykologi – och lyckades. Nu studerade hon mer målmedvetet, och blev psykolog 1977.

* * *

Året efter sökte hon en ny psykologtjänst på Kimitoön. Hon fick jobbet bland åtta sökande, och flyttade till Kimito i augusti -78.
– Sista studieåret hade jag jobbat som timlärare i Kimito gymnasium, och fick en positiv bild. Annars kände jag inte till bygden, och tänkte väl stanna ett par år. Jag tänkte åka till USA eller Norge, där det fanns goda arbetsmöjligheter för psykologer.
Huvudbeställningen var att Inger, då 26 år, skulle ta sig an barn i dagis- och skolåldern. Hon började med att träffa alla 5-åringar och deras föräldrar på rådgivningen – något hon gör än i dag. En förändring är att hon nu har en kollega som hon delar öns skolor med.
Men jobbet handlar också om bl.a. kris- och korttidsterapi för vuxna.
Är det speciellt att jobba som psykolog på en mindre ort?
– Tester på barn görs på samma sätt oberoende av om man känner barnet och föräldrarna eller inte. Men jag kan inte vara terapeut för släktingar eller vänner, och familjeterapi sköter mentalvårdsbyrån. På ett sätt skulle det vara enklare att åka någon annanstans efter arbetsdagen, och inte gå här i centrum. Men nog finns det de som jag bara känner via jobbet också.

Snart träffade hon Nisse, de gifte sig och fick barn.
Inger fick upp ögonen för saker som kunde förbättras: centrum saknade gångbanor där man kunde gå tryggt med barnvagn, det gick en bilväg tvärs över skolgården, och skolbyggnader var i dåligt skick.
– Jag förstod att det inte blir något Norge eller San Fransisco. Och jag skulle inte kunna existera utan att se och reagera. Det är en rätt, och en skyldighet, att bidra.
1984 ställde hon upp i fullmäktigevalet, kom in och kände sig accepterad på orten.

Hade politiken funnits med redan i ditt barndomshem?
– Jo, på så sätt att politik ofta diskuterades. Vi hade flera dagstidningar, bland annat en rikssvensk, och skaffade TV tidigt, 1960 tror jag. Pappa analyserade rätt bra, och vid till exempel Kubakrisen kom gubbarna till oss för att diskutera, och jag lyssnade. Mamma hade också åsikter, och de förklarade vikten med val.
Även under studietiden i Åbo hade det debatterats flitigt. I kårvalet fanns allt från yttersta vänstern till högern. Inger ställde upp i ett kårval, för mittenförbundet, men umgicks med alla sidor och läste mycket.
– Det nya var att socialismen skulle vara så bra, ett idealsamhälle. Det fascinerade en ung mänska. Men jag är skeptisk till naturen, och flera somrar under studietiden jobbade jag juni–juli och reste runt i Europa i augusti, för att se med egna ögon. Jag märkte att folk i Östeuropa var rädda för att uttala sig. Socialismen funkade inte så som man sade här. Jag är en vän av frihet – under ansvar. Det har jag fått av mamma och pappa; de var fria bönder, ingen bestämde över dem.

Var partivalet klart när du gick med i lokalpolitiken?
– Jag såg inget bättre alternativ än sfp. Mina föräldrar hade röstat på sfp, men klart att det var hårda debatter när jag åkte hem under studietiden, och hade lärt mig nya doktriner. Vi kunde ha helt olika åsikter, men pappa respekterade det. Han var nyfiken på mina argument, för han hade inte själv haft möjligheten att studera. Han hade nog kunnat bli filosof! Vi kunde sitta till 2–3 på natten och fundera på vad som är rätt och fel.
Det gäller att pröva inom sig vad som är rätt eller fel, säger Inger. Man ska fråga kunniga personer om råd, men i slutändan måste man själv välja var man står.

Kan du ge exempel på svåra beslut?
– Allt som rör skolor, som under ”laman”, när ekonomin var dålig, antalet elever småningom minskade och skolbyggnaderna var i behov av renovering. Skulle vi avveckla verksamheten i Vreta eller Tjuda? När det verkligen ska ske är det väldigt besvärligt. Man ville att jag skulle ta ordförandeposten i skolnämnden inför det beslutet.
– Samma sak med kommunsamgången. Jag frågade mig: Gör jag ett historiskt misstag? Är det här nödvändigt? Kan vi gå med på det och det i förhandlingarna? Det är mycket ansvar, men inte är man ju ensam, och beslutet var förankrat i fullmäktigegrupperna.

Nu är det viktiga att alla på Kimitoön snabbt börjar se helheten. De principer man bestämmer sig för ska gälla i hela kommunen, inte bara vid t.ex. en arbetsenhet.
Rosalabor får fortsätta vara Rosalabor o.s.v., men Wretdal hoppas kommunens 500 anställda uppskattar möjligheten att samarbeta med nya kolleger – planera, ordna gemensam fortbildning och liknande.
Gamla Kimito då, hur ser det ut om 20 år?
– Centrum har ju byggts ut, och efterfrågan på tomter har varit stor de senaste 6–7 åren. Kimito är ett slags affärscentrum, med bra läge. Jag tror att här finns god service, både offentlig och privat. Men det är svårt att säga i vilken by folk slår ner bopålarna om 20 år, och hur pendlandet utvecklas.

En härlig och trygg boendemiljö finns i hela Kimitoöns kommun, konstaterar Wretdal.
– Man vet ju inte vad recessionen gör med öns fabriker och arbetsplatser. Det kommunen kan göra är att vara positivt inställd till samarbete med företagare och utveckling av näringslivet. Vi har landsbygd och skärgård, och kan ännu utveckla turismen. Skärgårdsupplevelser som vi kan tycka är vanliga kan kännas väldigt speciella för utomstående.

* * *

Det första styrelsemötet i den nya kommunen tog slut halv ett på natten. Wretdal medger att hemmet och privatlivet lätt lider.
– Jag försökte börja med yoga en kväll i veckan, men det gick inte. Likadant har det varit med tidigare kursförsök. Min hobby har varit beslutsfattandet, som nu har tagit upp två kvällar per vecka, och söndagseftermiddagar då man läser in sig och förbereder möten. Jag hoppas att det kommer fram unga som ger sin tid till det.
För Inger har teater och resor varit två sätt att rensa tankarna.
– Senast besökte vi Rom, som tog mig med hull och hår. Bara att gå där med italienarna och få uppleva den gamla kulturhuvudstaden. Här hemma är det svårt att helt koppla bort arbete och beslutsfattande.

Vad har beslutsfattandet gett dig?
– Det är härligt när något lyckas, till exempel en skola renoveras. Men jag gillar också själva processen som leder till att man enas om något. Jag vill inte besegra någon, utan känna att alla är nöjda. I diskussionen, som kan ta timmar, är alla åsikter viktiga. De ger nya perspektiv. En del är kanske försiktiga ibland, men det är bättre att säga sin åsikt då än efteråt.

”Ja Inger, det här är bara början”, sade Kaj Lönnroth – numera kommunalråd – när Inger Wretdal valts in i fullmäktige -84 och funderade på skolnämnden.
Och bara början blev det. Men nu gör hon antagligen sin sista period i kommunalpolitiken.
– Jag hade troligen redan slutat om det inte varit för kommunsamgången. Annars hade det blivit för mycket rutin. Samgången är en utmaning men också ett ansvar. Vi ska arbeta fram en helhetssyn, med skolning och information och skapa en strategi och en vision. Det är vi tillsammans som ska göra det. Det är det som är intressant.

Tillbaka

• ÅU-porträttet
•