Hemma i Nagu. På veckorna bor och arbetar Sandra Berg-qvist i Helsingfors. På helgerna är hon i Nagu, och en dag i veckan distansarbetar hon från stadshuset i Pargas. Om skärgårdens framtid säger hon: ”Jag tror att fler börjar uppskatta lugnet i en stressig vardag, och att kunna vakna till ljudet av en traktor istället för en spårvagn.” Foto: Tatu Lertola

Debutanten

Sandra Bergqvist, 28, är Väståbolands första stadsstyrelseordförande.

Jean Lindén | 274 9928/jean.linden@fabsy.fi

– Du vet skylten vid färjfästet i Korpo: ”Skulle du bo här hade du varit hemma nu”. Ibland skulle det vara skönt att bara vara kvar här i Väståboland.
Väståbolands första kommunstyrelseordförande Sandra Bergqvist, 28, är hemma från Nagu.
Sedan i fjol jobbar hon vid undervisningsministeriet i Helsingfors, där hon bor under veckorna.
På helgerna är hon i Nagu, och på måndagar – den veckodag då Väståbolands stadsstyrelse har möten – jobbar hon på distans från Pargas. Sedan bär det av till Helsingfors igen. Men om Väståbolands fullmäktige har möte på tisdag återvänder hon till Pargas för mötet.
Det blir en hel del åkande på axeln Helsingfors–Pargas–Nagu.
– Men jag är inte ensam. Det tar lika länge för en Houtskärsbo att åka till Pargas som för mig att åka från Helsingfors, konstaterar hon.

Jag träffar Sandra Bergqvist en måndag förmiddag i stadshuset i Pargas, faktiskt den första måndag hon distansjobbar härifrån.
Vi sitter i stadsstyrelsens mötesrum. På väggen hänger oljemålningar med lokala beslutsfattare genom åren, och utan att förolämpa någon kan jag väl konstatera att få av dem ser ut att vara under 30.
Men det är Sandra. Hon sitter sitt livs första period i ett kommunfullmäktige, och fick frågan av SFP-kolleger om hon vill bli styrelseordförande.
Hur reagerade du?
– Först tänkte jag att det var på skoj, och slog bort frågan. Men sen frågade man ”På riktigt, vad tycker du?”.

Hon vägde för- och nackdelar, och valet blev inte så svårt.
– Man vet inte om man får samma chans på nytt. Jag är härifrån, intresserad av politik och vill vara med och utveckla kommunen.
Nackdelen var väl just pendlandet. Men samtidigt, säger Sandra, trivs hon med att vara i gång.
– Jag blir lätt rastlös om jag inte har mänskor runt mig och inget att göra. Mamma brukar skratta och säga att hemma skulle jag ha TV och radio på samtidigt. Nån dag kan det kännas att ”håhhå...”. Men brinner man för någonting så hittar man tid.

* * *

I gymnasiet i Pargas, i slutet av 90-talet, var hon arg när hon som Nagubo inte kunde kandidera till Pargas ungdomsfullmäktige.
Men det var efter kommunalvalet 2004, där hon ställde upp för SFP i Nagu, som politiken på allvar kom in i bilden. Hon blev suppleant i fullmäktige, och fick en nämndplats.
År 2005 började hon jobba som politisk sekreterare för Svensk Ungdom (SU) i Åboland, och insåg genast att politiken var intressant.
– Som politisk sekreterare träffar man mycket folk, och gränsen mellan jobb och fritid blev väldigt diffus. Politiken blev en del av livet.
Är det så nu också?
– Jo, mitt intresse för politik växer hela tiden. Man går kanske från ensaksfrågor – som ”höj studiestödet!” – till att försöka se större helheter. Men passionen finns kvar.

Finns det frågor som känns som ”dina”?
– Jag är nog en allätare, och sysslar inte bara med till exempel ungdomsfrågor fastän jag är ung.
Jag såg en debattartikel som du hade skrivit om familjefrågor, och att du i en kandidatenkät svarade att s.k. HBT-frågor är viktiga.
– Jo, vi har ju gått förbi den traditionella kärnfamiljen i många fall – pappor kan vara hemma, mammor jobbar oftare än förut, vi har distansarbete och föräldrar av samma kön. Men systemet hänger inte med. Om mamman och pappan inte är gifta, och skrivna på olika orter trots att de till stor del bor tillsammans, så kan man inte få pappaledighet. Systemet borde funka på mänskornas villkor och ge möjlighet för olika lösningar.

Sandra Bergqvists pappa är jordbrukare i Nagu. Hennes mamma bor i Houtskär, och jobbar vid Kårkullas enhet i Käldinge i Nagu.
Sandra har en två år yngre syster och en åtta år yngre bror, och beskriver syskonskaran som ”väldigt tajt”. I nästan fyra år delade hon och hennes bror lägenhet i Åbo.
– Vissa kompisar höjde på ögonbrynen: Hur kan du bo med en åtta år yngre bror??? Men det funkade jättebra. Han hade börjat i sjömansskolan och kunde ha praktik till sjöss i en månad, medan SU tog all min tid. Vi ”åt inte upp varann”, men umgicks mycket – även med vår syster som också bodde i Åbo.
Ingen av er tar över jordbruket i Nagu, eller?
– Jag har lärt mig att man aldrig ska säga aldrig. Men det är jobbigt för bönderna i dag, med minskad lönsamhet.

Har du fått intresset för politik hemifrån?
– Då jag började på SU så hittade jag papper om att pappa hade varit ordförande för SU i Nagu. Det hade jag inte vetat. Fammo var med i kommunalpolitiken, men jag hann aldrig prata med henne om det. Nog har vi diskuterat ”lokalpolitiska” frågor hemma, men inte kan jag säga att jag fått det med modersmjölken. Det är nog min egen grej, och om du frågar min familj så har jag nog haft åsikter sen jag var liten.

* * *

Efter gymnasiet började Sandra studera socialpolitik i Vasa.
Men hon blev mer intresserad av offentlig förvaltning, delvis inspirerad av Claus Stolpes föreläsningar. Det ämnet kunde man inte läsa i Vasa, så efter ett år flyttade hon hem till Nagu för att studera vid ÅA i Åbo.
Varför offentlig förvaltning?
– Det var intressant att lära sig hur staten och kommuner funkar. Med facit i hand har studierna varit väldigt relevanta, konstaterar styrelseordförande Bergqvist – utan att ha haft någon plan på politisk karriär när hon valde sitt studieämne.
Efter en utbytestermin i Oslo och en till sväng till Vasa för att studera statskunskap blev hon så utexaminerad från offentlig förvaltning 2005.

Sedan i höstas har hon ett vikariat vid undervisningsministeriet i Helsingfors, som generalsekreterare för en kommission som delar ut pengar till riksomfattande ungdomsorganisationer – alltifrån scouterna till partiernas ungdomsavdelningar.
– Vi behandlar ansökningar och redovisningar för hur pengar använts, säger hon om jobbet. I sista hand är det (kulturministern) Stefan Wallin som bestämmer. Nu fick ungdomssektorn mera pengar, som en medveten strategi efter de tragedier som vi haft i Finland. Det förebyggande arbetet är viktigt. En ung mänskas liv kan förstöras om nätverk inte finns.

* * *

Hur trivs du i Helsingfors?
– Ganska bra. Via SFP och SU kände jag folk där innan jag flyttade. Men inte har jag riktigt den där hemortskänslan där. Helsingfors är ett ställe där jag jobbar. Samtidigt är det lite som hemma, för jag bor vid Sandudd, med vatten och natur.
Och, funderar Sandra, kanske det inte är dumt, med tanke på hennes engagemang i Väståboland, att hon även rör sig på annat håll.
Vilka är då Väståbolands utmaningar?
– Vi har fem gamla kommuner, med olika kulturer, så största grejen är att få det att rulla. Det blir nog en del förändringar, men det behöver inte vara dåligt.
– Samtidigt är vi en annorlunda kommun, med så konkreta gränser mellan kommundelarna, med vatten och öar. Oberoende av hur man färdas över vattnet i framtiden så kommer det att märkas när man åker mellan Korpo och Houtskär.

Tanken är inte att kommundelarna i och med fusionen ska stöpas i samma form, men samtidigt är vi-känslan viktig.
– Vi har haft mycket samarbete tidigare också, och jag är optimistiskt lagd. Mycket blir bättre, men samtidigt förstår jag att många upplever det som jobbigt när man inte vet exakt hur det ska bli i Väståboland. Och inte vet ju någon ännu exakt hur den nya kommunen utformas.
Hur känner ni som politiker av stämningarna bland stadens anställda, till exempel om det är några problem?
– Nu är jag precis börjat arbeta här en dag i veckan, men jag hoppas att hela tiden kunna diskutera med personalen. Tjänstemännen vid de olika sektorerna, som bereder besluten, är oerhört viktiga.

Vad tror du om ditt Nagu då, om 20 år?
– Jag hoppas Nagu fortfarande är hemtrevligt och livskraftigt, med turism men också företag som kan flytta dit med goda internetförbindelser. Jag hoppas turism-säsongen kan förlängas, för den nya staden – med skärgården – är unik på många sätt, speciellt i andras ögon. Vi själva kan ibland bli blinda för allt det vackra.
– Jag tror att fler börjar uppskatta lugnet i en stressig vardag, och att kunna vakna till ljudet av en traktor istället för en spårvagn. Men jag är väl lite partisk, haha.

* * *

Sandra Bergqvist säger att hon är bekant med de olika delarna av Väståboland. Iniö kan hon sämst, men i Houtskär bor hennes mamma (som har sina rötter där), och i Korpo kyrkby och Norrskata har hon t.ex. hunnit jobba vid Nagu Andelsbanks filial.
I Pargas, där vi sitter, bodde hon tre år under gymnasietiden, eftersom hon hade så lång väg till bussen från hemmet i Nagu.
– Mina kompisar tyckte det var häftigt att jag inte bodde hemma. Jag trivdes bra, men det var samma mönster som nu: hem till Nagu på helgerna.
Du struntade inte i läxorna?
– Nej, i gymnasiet är man ändå så gammal att mamma inte hela tiden måste påminna en att göra läxan. Men man fick ta ansvar, och det kanske var positivt. Som det brukar stå i köket på arbetsplatser: Din mamma jobbar inte här!

Ansvar har hon nu också, som ordförande i stadsstyrelsen.
Är du beredd på kritik mot dig exempelvis i insändare?
– Jo. Konstruktiv kritik är bra, men allt blir kanske inte det... Folk har rätt att ha sina åsikter, även om det säkert sårar ibland. Alla vill vi nog göra vårt bästa, och allt arbete och grubblande syns inte utåt. Men jag är beredd på det. Säkert trist, men sånt är livet, slår Bergqvist fast med ett skratt.
– Och av konstruktiv kritik kan man ta lärdom: ”Nästa gång ska jag tänka på det”.

Bergqvist var tidigare ordförande för SFP i Nagu. Men där höll man inte lika hårt på det mötestekniska, så nu är det första gången hon håller i en riktig ordförandeklubba.
– Första mötet var lite pirrigt, men det gick okej. Jag har varit sekreterare i många sammanhang och på det viset följt med, och vi har många erfarna med som jag kan fråga om det blir en oklar situation. Ingen har sagt ”lilla flicka!”, och jag är glad att de ger mig chansen.
Allas mål är väl att göra Väståboland till ett bra ställe, konstaterar hon.
– Hur man når målet, det är väl det som kallas politik. SFP är av tradition starkt i skärgården och har arbetat för den, men det är bra med olika partier. Man lär sig att motivera sina åsikter, och jag hoppas att andra partier utnyttjar sina kontakter i viktiga frågor för Väståboland.

Tillbaka

• ÅU-porträttet
•