Ett svenskspråkigt universitet i Finland

Kunde Åbo akademi återupprättas

Åbo, den 14 april 1907

Vi hafva under senare tider med sorg bevittnat med hvilken hätskhet angreppen från suomerianskt, ja till och med från ungfinskt håll riktats mot centralhärden för vår kultur, universitet i Helsingfors, Åbo minnesvärda akademis arftagare och uppbäraren af flertalet af de odlingens och bildningens ideer, som starka och rotade i ett ärorikt förflutet lefde vid Auras strand.

Jämväl ha vi erfarit att ett stort antal förslag sett dagen, syftande till säkerställande af det svenska språkets rätt vid vårt universitet och till garanterandet af den framtid vid ett högsta lärdomsinstitut i landet vi måste fordra för vår germanska kultur. Projekt om upprättandet af ett svenskspråkigt parallelluniversitet i hufvudstaden ha framstälts. Man har talat om att besätta universitetets samliga platser dubbelt, sålunda att hvarje ämne skulle representeras af såväl svensk- som finskspråkiga lärare. Ännu andra utvägar att lösa den svåra frågan hafva föreslagits. Dock har ännu ingen af dem vunnit allmänt bifall, ännu ter sig framtiden oviss för dem, hvilka icke vilja och icke kunna tänka sig detta lands framtid utan den oundgängliga betingelse för dess kultur, som bestå i en säkerställd högskoleundervisning, en garanterad vetenskaplig forskning på grundvalen af det den germanska kulturen skänkt af oss.

Det kan väl anses stå utom alt tvifvel, att Helsingfors, hufvudstaden med de centrala ämbetsvärkena, städse skall utgöra ett centrum äfven däri, att förfinskningsivern där skall koncentrera sig. Med visshet kan man förutsäga, att de svenskatalandes kamp där skall visa sig synnerligen svår, och att bålvärken där skola falla, innan de fyllt sitt ändamål, innan efter kanske många årtionden, ja kanske en än längre tid, språknationalismen skall för alltid hafva försvunnit och lämnat rum för den vidblickande hänförelse för odling och framåtskridande på den väg, som säkrast och snabbast för emot målet.

Osäkert är med andra ord om de åtgärder som i hufvudstaden förutsatts kunna vara tillfylles, värkligen skola för vårt land garantera upprätthållandet af svenskspråkig, på landets gamla kultur fotande forskning och undervisning. Tvifvelaktigt är under alla omständigheter om här icke funnes fullgoda skäl att skapa garantier utöfver dem, som intresset och hängifvenheten nu kunna få till stånd i hufvudstaden. Man ville nästan anse sig ha rätt att fastslå, att här finnes en skyldighet för dem, hvilka kunna göra något.

Vinner den tanken engång insteg hos oss, att för vårt språks och vår kulturs framtid en högskola borde upprättas fjärran från hufvudstadens oroliga lit, fjärran från de faror, som förfinskningsifvern och hatet mot vårt språk där medför särskildt för ett institut, hvilket i alt är beroende af det allmänna, af staten, då synes det som om med nödvändighet tanken borde riktas på återupprättandet af Åbo akademi. Ej kunde den blifva ett universitet, sådant den var. Tiderna ha ändrats, vårt samhälle är ett annat än det, i hvilket för åttio år sedan Finlands högskola arbetade. Kamp och sträfvanden skulle det bli, motgångar skulle möta. Dock, möjligheten finnes.

Dyra ombyggnader och utvidgningar förestå vid universitetet i Helsingfors. Osannolikt är icke att staten hällre än att gifva sig in på på dessa dyrbara förändringar skulle tillbörligen subventionera en nyframträdande akademi, som skulle till sig draga en del af den studerande ungdomen. Någon visshet därom kan naturligtvis dock inte råda. Men, hvad man vågar vara viss om, det är att i rikt mått understöd och bidrag skulle vinnas från denna talrika och ekonomiskt starka medborgarklass i vårt land, som skattar vårt språk och vår kultur högt, och som säkert icke skall sky uppoffringar, där de kunna medföra uppbevarandet och säkerställandet af fädrens arf.

Buret, uppburet af vår svenska stam kunde ett dylikt universitet blifva hvad det borde vara, och hvad vi behöfde; en kulturens fasta borg i gamla Åbo för hela vårt land.

Otaliga invändningar skola göras mot det förslag, som nu här ofvan framstälts. Utförbarheten skall betviflas, idén motsägas. Må det genast öppet utsägas, att en högskola med svenskt undervisningsspråk aldrig skulle kunna och aldrig skulle få bli en läroanstalt, där kunskapen i det språk, som talas af flertalet invånare i landet, skulle underskattas. Tvärtom. Kommer en dylik akademi till stånd, så måste den oundgängligen försvara sin plats därigenom, att den dugligaste undervisning i finska språket står till buds. Säkerligen skulle ock hågen för dugliga finska språkstudier vara åtminstone lika stor vid en högskola, där saken tages såsom en naturlig medborgerlig plikt, som vid en, där tvång och förtryck i dylikt afseende härska.

*

Åbo Akademi! Det ljuder som klang från längst förflutna tider, från Per Brahes, från det gustavianska tidehvarfvets, från Porthans dagar. Man gripes nästan af längtan att få återgå till en svunnen tid, att få lefva sina dagar fjärran från jäktet och splittringen.

Dock, den tid som gått kunna vi ej få åter. Det är på den dag som kommer vi kunna värka, det är där vår skaparekraft och vår kärlek kan göra sig gällande.

För att få stora ting till stånd i hårda tider behöfvas tvänne saker: kraft och hängifvenhet.