På Allégatan hade polisen ett vaktkontor under flera årtionden. Akvarell Håkan Sjöström.

Den långa vandringen mot eget polishus

Upprätthållandet av pli och disciplin har mycket gamla anor i vårt land.

Under den svenska tiden tillhörde det borgerskapets förpliktelser att bevaka ordningen och gå brandvakt, så även i Åbo. På 1600-talet var det 16 borgare i gången som utförde denna vakttjänst i Åbo, medan det i mindre städer som Helsingfors och Raumo endast behövdes fyra vakter i taget. Under hösten och vintern pågick vakttjänsten från klockan 17 fram till klockan 4 på morgonen och under den ljusa årstiden från klockan 19 till klockan 4.

Beträffande vaktmännens beväpning vet man att de på 1600-talet åtminstone var utrustade med svärd, bardisan (ca två meter lång pik) och musköt. Denna bevakningsverksamhet organiserades och leddes av så kallade stadslöjtnanter (eller stadsvaktmästare i mindre städer) vilka var ett slags föregångare till polismästare.

Detta av borgarna skötta vaktsystem fungerade inte alltid på bästa möjliga sätt, eftersom plikten uppfattades av många som ett nödvändigt ont. För att råda bot på detta missförhållande tog Pehr Brahe redan år 1639 upp frågan om ett fast vaktmanskap på 40 man. Då gick förslaget inte igenom, liksom inte heller då det följande gång var aktuellt år 1685 då man föreslog en fast vaktstyrka på 24 man.

Det var först åtta år efter stora ofreden, år 1729, som tiden var mogen för grundandet av ett bestående vaktmanskap i Åbo. Dessa vakter lydde under magistraten och leddes av borgmästaren.

Efter att Finland tillföll Ryssland år 1809 placerade man trupper i Åbo och dessa deltog också i upprätthållandet av ordningen. Snart framkom det dock brister i skötseln av ordningen och dessutom skedde det flera grova brott i länet. Småningom ansåg man från den ryska överhetens håll att tiden var mogen för inrättandet av en polisinrättning.

Finlands första polisinrättning grundades på tsar Alexander I:s order i Åbo i december 1816. När polisen i Åbo inledde sin verksamhet i mars 1817 bestod styrkan av sex polismän som leddes av en gevaldiger och polismästaren. Varje polisman hade som uppgift att övervaka ordningen i en bestämd stadsdel och måste känna samtliga invånare i sitt distrikt. Åbo hade vid den tiden cirka 11 000 invånare så varje polisman var tvungen att i medeltal känna och hålla reda på 1 833 personer.

I dag har staden cirka 175 740 invånare och vid Åbo huvudpolisstation arbetar 290–293 personer, vilket – förutsatt att samtliga av dessa är poliser – betyder att det finns en polis per 600–606 invånare.

Motsvarande siffra för samtliga 28 kommuner som tillhör ansvarsområdet för Polisinrättningen i Egentliga Finland är 450 000 invånare och 510 poliser, det vill säga i medeltal en polis per 882 invånare. Det är extremt lågt.

Även då det gäller landet som helhet är antalet poliser lågt jämfört med övriga länder, år 2007 var förhållandet en polis per 690 invånare. Till exempel Sverige har cirka 9,2 miljoner invånare och år 2008 hade polisen 26 000 anställda, vilket – i fall alla var poliser vilket de säkert inte är – skulle betyda en polis per 356 invånare.

Den nygrundade polisinrättningen fick utrymmen i det dåvarande Rådhuset vid (Gamla) Stortorget. Här arbetade stadens polis fram till år 1825 då man blev av med sina fasta utrymmen för fem år framåt.

Under den tiden samlades polisen hos professor Afselius, hus nr 67 i det som då kallades Norra stadsdelen och som i dag går under benämningen stadsdel VI. Troligen bodde han i trakten kring Multavierugatan.

Efter det arbetade polisen i teaterdirektör Bonuviers hus nr 114 i södra stadsdelen, i dag sannolikt trakten kring Port Arthur och Kakolabacken i stadsdel VIII, och i handelsman Axel Nymans hus 124–125 i Klo(ö)sterstadsdelen, i våra dagar området kring Samppalinnaberget och Idrottsparken i stadsdel III.

Tre år efter Åbo brand, år 1830, kunde polisen äntligen igen flytta till bestående utrymmen. Man fick några rum i det så kallade Brinkala-huset vid Nikolai Torg, i dag Gamla Stortorget 3, byggnaden bredvid Rådhuset. I det här huset kom polisen att arbeta i mer än 150 år, fram till mitten av 1980-talet.

Under denna långa tid fick polisen småningom hela Brinkala-huset inklusive gårdsbyggnader till sitt förfogande, likaså utrymmen i Rådhuset och det bredvidliggande Hjeltska huset, i vilket bland annat kriminalpolisen fanns under många år. Hittegodsbyrån var även inhyst i denna byggnad, men mot Nylandsgatan.

På 1880-talet delade polisen upp staden i två distrikt varmed ett andra vaktkontor grundades i ett magasin som låg där Martinsbron i dag har sitt fäste vid Allégatan, det vill säga bredvid det plåtmagasin som fortfarande finns kvar.

Härifrån flyttade detta vaktkontor 20 år senare, i början av 1900-talet, till Allégatan 2. Vid samma tid grundade man en ridande polisstyrka på fyra man och stallet fanns likaså vid Allégatan. Bägge enheterna arbetade här under en mycket lång tid; vaktkontoret fanns på platsen fram till 1980-talet och den ridande polisen flyttade år 1981 med sina sex hästar från Allégatan till Friskala på Hirvensalo.

I dag består den ridande polisen av två ekipage och är sedan år 1997 inhyrda i stallet Metsäkylän Ratsastuskeskus Oy i Västra centrum.

År 1919 kom polisen att ytterligare utvidga sin verksamhet så att man hade tre nya vaktkontor förutom huvudpolisstationen vid Gamla Stortorget och vaktkontoret på Allégatan 2.

Ett av vaktkontoren låg på Lilla Tavastgatan 13 B i ett trähus som fanns där stadens åldringshem står i dag. Här verkade polisen fram till mitten av 1960-talet och i detta kvarter var även Rörliga polisens enhet i Åbo inhyst ett tag. Vidare hade polisen ett vaktkontor på Stapelgatan 8. Det här kontoret fanns fram till år 1962 då det slogs ihop med kontoret på Allégatan. Det tredje nya vaktkontoret fanns ett stycke utanför staden, på Nummisbacken.

Inom kort kom ytterligare ett vaktkontor att grundas. Detta låg på Aningaisgatan 18, i hörnet av Tureborgsgatan, i det hus där det idag finns det nyöppnade hotell Helmi.

Utöver dessa större enheter grundade polisen, i och med att staden bredde ut sig, även mindre så kallade vaktstationer. Sådana har det åtminstone funnits på Nummisbacken, i Lillheikkilä, i Raunistula och i hamnen.

Efter hand som polisen fick flera fordon och rörligheten förbättrades insåg man att det krävdes onödigt mycket personal och resurser för att hålla alla mindre polisstationer i gång. Därför började man koncentrera verksamheten till färre platser och från och med senare hälften av 1960-talet var polisen stationerad vid Gamla Stortorget, på Allégatan och på Aningaisgatan 18.

Det som också är intressant beträffande polisen i Åbo är att huvudpolisstationen fanns vid Gamla Stortorget i över 150 år fastän man redan på 1920-talet hade uttryckt önskemål om att få ett nybyggt hus i de nyare delarna av centrum.

Planerna var så långt att man hade ritningar färdiga som endast väntade på att bli godkända men det kom alltid något emellan. Den plats man då hade i tankarna var tomten i hörnet av Eriksgatan och Humlegårdsgatan, men på den platsen byggdes postens huvudkontor så polisen fick åter vänta.

Under 1960-talet var frågan om ett nytt polishus åter en gång aktuell men det kom att dröja fram till början av 1980-talet innan beslutsfattarna i Åbo hade kommit så långt att man kunde samsas om en tomt för ett nytt polishus.

Byggandet påbörjades i slutet av år 1982 enligt ritningar uppgjorda av arkitektbyrå B. Casagrande & Co Kb och år 1985 kunde polisen äntligen flytta in ett nybyggt ljust ämbetshus i tegel som sträcker sig över hela kvarterets bredd på Eriksgatan 40–42.

Förutom Polisinrättningen i Åbo härad arbetar även Centralkriminalpolisen, Rörliga polisen, Skyddspolisen, Polisens, tullens och gränsbevakningens gemensamma avdelning för kriminalunderrättelse och brottsanalys, förkortad PTG, Västra Finlands sjöbevakningssektion och Sjöräddningscentralen MRCC i denna stora byggnad.

Tillbaka

• Steg i staden
• Ralf-Erik Sjöström återkommer med skildringar av Åbo ur olika perspektiv. Den här gången tittar han på konst och arkitektur och gör nedslag i kända personers Åbo. Serien omfattar tio delar. Akvarellerna är målade av hans far Håkan Sjöström.