26.11.2008

Jordbrukets vattenskydd effektiveras

Över 100 gårdar deltar i nytt skyddsprojekt. Mindre utsläpp ska ge renare vattendrag.

Jan-Ole Edberg | 274 9934/jan-ole.edberg@fabsy.fi

Snötäcket ligger tungt över skog och mark, och vattnet i Hirvijoki å i Nousis är iskallt. Men snön och kylan hindrar inte Airi Kulmala och Kimmo Rasa att utföra dagens arbetsuppgifter. De jobbar målmedvetet med att att installera en mätapparat som ska mäta mängden kväve och fosfor i ån.
När mätapparaten är monterad och kalibrerad sänks den ner i det iskalla vattnet i ån där den ska ligga i ett par veckor. Apparaten drivs med hjälp av en ackumulator och mätresultaten kan avläsas på en dataskärm.

Kulmala och Rasa är nöjda. En av de första mättapparaterna i vattenskyddsprojektet Teho har installerats. Nästa år ska det finnas fem likande mätapparater utplacerade i vattendrag i Egentliga Finland och Satakunta.
Målet med Teho-projektet är att effektivera jordbrukets vattenskydd och minska utsläppen av näringsämnen i Skärgårdshavet. Tack vare mätapparaterna kan man kontinuerligt följa med mängden kväve och fosfor som läcker ut i vattendragen. Motsvarande mätmetoder har inte tidigare använts inom jordbrukets vattenskydd.
– Det är en stor fördel att kunna följa med situationen jämfört med om man tar ett enskilt vattenprov. Med apparaterna får vi exaktare resultat och förhoppningsvis kan vi också lokalisera de områden därifrån utsläppen kommer, säger projektets samordnare Airi Kulmala.

Merparten av utsläppen från jordbruket sker utanför växtperioden. Störst är utsläppen om vårarna då snön smälter och vattenflödena är stora. Därför passar det bra att testa mättapparaten nu innan våren, säger Kulmala, som jobbar på miljvårdscentralen.
Ingen vet i dag exakt hur stor del av den mängd kväve och fosfor som rinner ut i havet som kommer från jordbruket. Med den nya mätmetoden hoppas man få noggrannare uppgifter om näringsläckaget.
Teho-projektet omfattar en hel del åtgärder för hur jordbrukarna på frivillig väga kan effektivera vattenskyddet. Man kan till exempel odla grödor som binder fosforn, man kan begränsa gödslingen och anlägga växtskyddszoner.

En metod som minskar utsläppen av fosfor är att sprida gips på åkarna. Gipset gör att avrinningen av fosforn minskar. Hittills har man nått goda resultat med den här metoden, säger Kulmala.
Åtgärderna genomförs i nära samarbete med jordbrukarna. Skräddarsydda lösningar görs för varje gård, säger planerare Kimmo Rasa.
Tillsammans med jordbrukarna går man igenom vilka möjligheter som finns för att förbättra vattenskyddet och om de är tekniskt genomförbara.
– Meningen är att vattenskyddet ska vara en naturlig del av vardagen utan att det belastar det dagliga arbetet på gården, säger Rasa.

Intresset för Teho-projektet är stort. Målet är att 150 gårdar ska delta i vattenskyddsprojektet, men redan nu är 110 gårdar med, säger Rasa.
– Intresset är större än väntat Och jordbrukarna har också noterat att det kan vara ekonomiskt lönsamt att effektivera vattenskyddet. Det här gäller framförallt gödslingen där man kan vinna en hel del slantar genom att begränsa mängderna och på dem vägen optimera gödslingen för att få en god skörd.

---

26.11.2008

Vattenskyddsprojekt också i Åboland

Hopp om start i sommar. Stort intresse hos jordbrukarna.

Jan-Ole Edberg | 274 9934/jan-ole.edberg@fabsy.fi

I Åboland finns det också planer på att effektivera vattenskyddet inom jordbruket. Miljövårdsrådgivare Riitta-Liisa Pettersson vid Finska hushållningssällskapet förbereder som bäst ett projekt där avsikten är att jordbrukarna på frivillig väg ska effektivera vattenskyddet och miljövården på gårdarna. Rådgivningsprojektet ska vara en motsvarighet till Teho-projektet men i mindre skala.

Närmast handlar det om att kartlägga möjliga områden där man kan anlägga skyddszoner och våtmarker för att minska utsläppen av näringsämnen från åkrarna. Målet är att reducera näringsläckaget till Skärgårdshavet. De gårdar som vill delta i projektet får rådgivning i hur åtgärderna genomförs. Avsikten är att kunna motivera jordbrukarna att utnyttja de möjligheter som finns till att ytterligare effektivera vattenskyddet, säger Petterson.

Åtgärderna med skyddszoner och våtmarker är mera omfattande än de miljöåtgärder som jordbrukarna är bundna till i sina miljöprogram för att de ska få EU:s miljöstöd. När det gäller till exempel skyddszonerna, dvs. de områden som gränsar t.ex. till vattendrag och där jordbrukarna varken får gödsla eller odla bl.a. spannmål, är kraven strängare än bestämmelserna för de de nuvarande skyddsremsorna som enligt miljöprogrammet måste vara tre meter breda. En skyddszon däremot måste vara minst 15 meter bred.

Intresset för projektet, som också riktar sig till gårdar utanför Åboland, är stort. Hittills har 50–60 gårdar från Finby i söder till Tövsala i norr visat intresse för projektet. Omkring hälften av gårdarna finns i Åboland. Mycket beror nu på hur det går med finansieringen. Meningen är att projektet ska finansieras med pengar från TE-centralen och Östersjöfonden. Ansökan lämnas in i vinter, och TE-centralen väntas fatta sitt beslut på våren. – Blir det ett positivt beslut kan projektet starta i sommar, säger Riitta-Liisa Pettersson.

---

2.8.2008

Östersjön kan räddas – med rätt hjälp

Med kampanjer vill segelfartygsstiftelsen öka intresset för naturskydd.

Linda Granback | 274 9933 / linda.granback@fabsy.fi

Den senaste är Sails for Environment-kampanjen, som drog i gång i början av året. Målet är att få till stånd en attitydförändring bland seglare, båtförare och den stora allmänheten.
– Om Östersjön ska räddas måste alla vara involverade. 80 miljoner människor bor längs Östersjönkusten och om alla tar sitt ansvar kan vi garantera en ren framtid för havet, säger Stefan Abrahamsson, verksamhetsledare för Segelfartygsstiftelsen i Finland.
Stiftelsen samarbetar också med universitet och gymnasier. Ett exempel på det är seglatsen till Spetsbergen i Ishavet med stiftelsens flaggskepp, skonaren Helena, som inledde sin resa den 13 juni.
Seglatsen är startskotten för SFE-kampanjen, som görs i samarbete med ett flertal sponsorer.

Ombord finns 20 elever från gymnasier i Rovaniemi och Helsingfors samt biologistuderande från Helsingfors universitet. Under ledning av experter lär sig ungdomarna att segla och navigera och tar del av Sail training-programmet. De tar vattenprover, mäter salthalten i havet och förekomsten av plankton. På föreläsningar får de lära sig om miljövård och klimatförändringar.
Vid Spetsbergen fick besättningen tydliga exempel på hur klimatförändringen påverkar jorden.
– När de befann sig på Magdalenefjorden, ungefär på 80:e breddgraden, låg temperaturen en dag på 17 plusgrader. Det kan hända att det var en tillfällighet, men så pass varmt ska det inte vara så långt norrut den här tiden på året, säger Abrahamsson.
Just nu befinner sig Helena i Lofoten i Norge. Seglatsen avslutas den 20 augusti.

Nästa år kör segelfartygsstiftelsen igång en synlig kampanj i samband med Tall ships race. Kampanjen riktar sig till alla privata båtförare. Med kampanjen försöker man få fler att använda sugtömningsanläggningarna i hamnarna, istället för att släppa ut toalettavfall i havet.
– Tömningsstationer finns, men används tyvärr inte så mycket som de borde, säger Abrahamsson.
Han nämner speciellt de utländska kryssningsfartyg som varje sommar besöker finländska kuststäder. De flesta släpper allt avfall ute till havs, endast ett fåtal använder tömningsstationerna i hamnarna.
Problemet är att det i Finland bara finns två stationer, förutom de kommersiella hamnarna, som kan ta hand om avfallet från större sjöbussar och fartyg.
– Det finns många bovar i det här dramat, vi kan inte bara peka på jordbruken och industrin. Även om de också måste ta sitt ansvar.

Varje sommar korsas Skärgårdshavet cirka 10 000 gånger av diverse nöjesbåtar. I medeltal rymmer septiktankarna 150 liter. Det är inte svårt att räkna ut hur mycket avfall som hamnar i havet om båtförarna inte använder septiktankarna.
– En av landets bästa tömningsstationer finns i Nagu. Där är sugutrustningen mobil och kan enkelt flyttas runt bland de båtar som vill tömma tanken, säger Abrahamsson.
Han tror att portabla tömningsanläggningar är framtidens melodi.
– I vanliga fall måste båtarna köa till stationen. Att i stället kunna hämta tömningsstationen till båten är något som uppskattas bland båtförarna.

När Stefan Abrahamsson var barn kunde han kasta en slant i havet och se den på fem meters djup. I dag är det inte möjligt. Något måste göras, och det nu.
Han tycker sig se ett ökat intresse för miljöfrågor bland allmänheten.
– Det är bra att vi äntligen vaknat upp, tyvärr sker det lite försent. Men bättre sent än aldrig.
45 000 kvadratkilometer i Östersjön beräknas redan vara dött område. Om utvecklingen fortsätter blir det fråga om en katastrof av enorma mått.
Tror du att Östersjön kan räddas?
– Jag vill tro det, vi måste vara optimistiska. Vem vill bada och segla i grön välling, frågar han sig.

---

11.6.2008

Bland ålgräs och algmattor

Åbo Akademis marinbiologer i Korpoström
forskar i biologisk mångfald.

Kim Lund | 465 1022/kim.lund@fabsy.fi

Doktoranden Camilla Gustafsson och docent Christoffer Boström dricker morgonkaffe i skärgårdscentret i Korpoström. Fältsäsongen har börjat, men de ser bekymrade ut. Med jämna mellanrum kastar de oroliga blickar mot den mörka himmelen.
– Det här är marinbiologens vardag. I fem veckor har vi haft perfekt väder. Nu har det utlovats hårda vindar och åskskurar, suckar Boström.
Dykexkursionen till Fårö ställs in.
Åbo Akademis miljö och marinbiologiska enhet har varit verksam i Korpoström ända sedan centret öppnade år 2004. Vinterhalvåret forskas det främst i Åbo, men under sommaren koncentreras en del av fältarbetet till Skärgårdshavet. Akademins huvudsakliga marinbiologiska bas är Husö biologiska station på Åland, men Korpoström är ett bra komplement.
– Härifrån kommer vi snabbt ut till den yttre skärgården. Korpoström är en viktig knutpunkt för den marinbiologiska forskningen i Skärgårdshavet, säger Gustafsson.
Faciliteterna är i toppskick, nu gäller det att få ordning på innehållet.

Människan håller aktivt på att förstöra och utrota en stor del av naturens biologiska mångfald. Tjocka algmattor på havsbottnen tar kål på växt- och djursamhällena och så småningom rubbas den känsliga balansen i undervattensmiljön.
– Allt har ett samband. När algmattorna slår ut ett bottendjursamhälle får det konsekvenser längre upp i näringskedjan. Till exempel flundran blir lidande då den inte längre hittar mat, förklarar Boström.
Betydelsen av arternas mångfald och övergödningen av det marina ekosystemet är aktuella teman inom den marinbiologiska forskningen just nu. Också Boström och Gustafsson ägnar mycket tid för att finna svar på vissa frågor.
– Vi vill veta hur ekosystemet klarar sig då vissa arter försvinner. Återhämtar miljön sig och kan den förlorade artens funktion skötas av en annan art?

Boström jämför havens ekosystem med en bilmotor: Det går att plocka bort vissa delar men motorn fungerar ändå. Men hur många delar går det att ta bort innan motorn kollapsar?
Trots att vissa arter försvinner helt kan systemet alltså fungera.Det finns vissa nyckelarter som ofta inte kan ersättas.
Blåstång och ålgräs är sådana arter. Om de försvinner är det slut på många funktioner inom ekosystemet. Dess bättre ser det ut som om blåstången skulle ha återhämtat sig och på många håll i skärgården kan man se stora frodiga tångruskor på klipporna och stenarna vid strandlinjen.

Trots att vädrets makter störde fältsäsongens första dagar ser marinbiologerna med tillförsikt på framtiden. Marinbiologisk forskning behövs fortfarande – trots att det ibland hörs röster som anser att det har forskats tillräckligt och att det nu behövs handling. Utan tillräcklig kunskap är det svårt att vidta de rätta åtgärderna.
För tillfället är akademins personalstyrka i Korpoström optimal. Förutom Boström och Gustafsson finns det en praktikant och två doktorander. Man har ett nära samarbete med Forststyrelsens marinbiologer som huserar i samma byggnad. Biologerna kan dra nytta av varandras specialkunskaper.
Kafferasten är slut. Boström och Gustafsson återgår till sina skrivbordssysslor i väntan på bättre väder.

Tillbaka

---

29.3.2008

Hästhagar tickande fosforbomb

Forskaren Håkan Jansson vill att miljöstöden förnyas. Kemisk rening behövs och stall måste få egna stöd.

Jessica Ålgars-Åkerholm |
274 9929/jessica.algars-akerholm@fabsy.fi

Med nuvarande skyddsmetoder och miljöstöd lyckas jordbruket inte minska utsläppen av fosfor i Skärgårdshavet. Det är Håkan Jansson, forskare vid MTT (forskningscentralen för jordbruk och livsmedelsekonomi), övertygad om.
   Växttäcken som lämnas obehandlade är en vanlig miljövårdsåtgärd i vårt lantbruk. MTT:s färska rön visar nu att växttäcken kan ha motsatt effekt.
   Halterna av lösligt fosfor blir alarmerande höga när växtrester förmultnar.
   I dag beaktar myndigheterna bara fosfor i partikelform, men vi måste också komma åt det lösliga fosfor som rinner ut i havet, säger Jansson.
   – Vi kommer aldrig dit vi vill utan kemisk rening.
   Finland har sedan början av 1990-talet strävat efter att minska fosfor i vattendrag med 15 procent. Fosforhalterna har fortfarande inte minskat.
   
   Metoden Jansson förespråkar går ut på att lösligt fosfor avlägsnas med hjälp av ferrisulfat.
   Metoden är enkel, effektiv och billig – men tanken är ny. MTT är först i världen med denna upptäckt.
   Kemisk rening borde absolut sättas in vid åkrar som rinner ut i Aura å och Pemar å, säger han. Effekterna skulle märkas i ett renare Skärgårdshav.
   Jansson hoppas att rönen väcker offentlig debatt. Att EU ska ta med den kemiska reningen i sitt miljöstödsprogram de närmaste åren vågar han inte tro.
   
   Hästnäringen växer årligen i Finland med 1 000–2 000 hästar. Totalt förfogar hästarna över 3 000 hektar rastgårdar.
   Stall och hästhagar måste fås med i kampen mot övergödningen, påpekar Håkan Jansson. Liksom kemisk rening är stallen jungfrulig mark: Inga miljöstöd finns för stall.
   MTT har sedan år 2003 testat avrinningsvatten från hästhagar och märkt att hästskit inte är att leka med, utan en verklig fosforbomb för närliggande vattendrag.
   En hästhage där underlaget inte förnyats på 20 år uppvisade 100 gånger högre fosforhalter än den närliggande åkern.
   Hästhagar är små och avgränsade, de vore lätta att åtgärda med kemisk rening, säger Jansson.
   År 2014, när avloppsvattnet renas i glesbygden, belastar hästhagar vattendragen mera än glesbygdsboendet.
   
Få av dagens vattenskyddsmetoder är enligt Jansson riktigt effektiva.
   Skyddszoner är bra, förutsatt att vattnet rinner som det ”borde”, säger han.
   Det är svårt att hitta geografiskt lämliga ställen för våtmarker, dessutom ger stöden odlaren för lite kompensation.
   Överlag borde finländska jordbrukare gödsla mindre, anser Håkan Jansson. Han jämför med Sverige där man redan på 1970-talet drog slutsatsen att jordbrukets självförsörjningsgrad inte måste vara 100 procent. 80 räcker. Det innebär att marken inte utnyttjas till max och gödselmängderna hålls moderata.
   Resultatet är att svenska åkrars fosforhalter är mycket lägre än hos oss.

   Håkan Jansson och Antti Räike föreläste i går vid Finska hushållningssällskapets årsplenum i Pargas.

Tillbaka

---

Minskade utsläpp märks om fem år

Om jordbrukets utsläpp minskar med 40 procent blir Skärgårdshavet 30 procent klarare.

Jessica Ålgars-Åkerholm |
274 9929/jessica.algars-akerholm@fabsy.fi

Jordbruket står för mer än 70 procent av fosforbelastningen i Skärgårdshavet och 65 procent av kvävebelastningen.
   Om utsläppen minskade med 40 procent skulle andelen växtplankton i Skärgårdshavet minska med 30 procent redan efter fem år, vilket ökar siktdjupet. Också giftalgerna skulle minska.
   Effekterna skulle synas inomskärs, medan radikalare åtgärder krävs för att påverka Östersjöns öppna vatten.
   Det visar ett projekt som Finlands Akademi utfört.
   
   Finland är på väg åt rätt håll. Jordbrukarna har vilja och näringsbalansen i vissa åkrar har sjunkit, säger Antti Räike vid Finlands miljöcentral.
   Stora utmaningar är avloppsreningen i S:t Petersburg, Polens lantbruk och rysk djurhushållning.
   Om man fick bukt med dem skulle Östersjön bli renare överallt, säger Räike.
   Han hyser hopp att Polens EU-medlemskap stärker vattenskyddet där. Vad gäller Ryssland är han pessimist.
   – För att de ska satsa på miljön krävs att EU betalar. I Ryssland är ekonomisk vinning viktigare än ekologi.

Tillbaka

---

ÅA granskar åboländsk miljödebatt

Debatt om Långviken och vindmöllor säger mycket om samhällets sätt att
reagera på miljöfrågor, säger forskare.

Jessica Ålgars-Åkerholm |
274 9929/jessica.algars-akerholm@fabsy.fi

Finland toppar världsrankingen för hållbar utveckling. Samtidigt är miljön i Åbolands skärgård hotad enligt miljöforskningens tre viktiga kriterier: Ekologiskt, socioekonomiskt och kulturellt.
Hur kommer det sig, och hur reagerar människor och beslutsfattare på hoten?
Det frågar sig ÅA-forskare i ett treårigt, tvärtvetenskapligt projekt som fokuserar på Skärgårdshavet. Projektet startade i januari och ska leda till tre doktorsavhandlingar, en vid teologiska fakulteten (Minna Näsman) och två inom ekonomisk-statsvetenskapliga, i ämnet offentlig förvaltning (Sam Grönholm, Maria Sjöblom). En postdoktorand medverkar också.
Grönholm forskar i människors möjligheter att bo i skärgården året om, Sjöbloms avhandling rör samhällets sätt att svara på förändringar i miljöns tillstånd.

Tre kommuner, Iniö, Korpo och Dragsfjärd, granskas närmare. De representerar den yttre skärgården, den inre och en skärgårdskommun på fastlandet och kan därför sägas spegla hela skärgårdstillvaron, säger Marko Joas, forskningsledare i offentlig förvaltning vid ÅA.
I perifera Iniö är trafikförbindelserna livsviktiga. I Korpo skärskådar forskarna debatten om huruvida Långviken ska klassas som naturskyddsområde. I Dragsfjärd studerar man debatten om vindkraft och nedsmutsningen av vattentaget Dragsfjärden.
Frågorna har debatterats i medierna (främst ÅU) under en begränsad tid. I debatterna deltog privatpersoner, sommargäster, kommunala beslutsfattare och statsmakten. Dessa fall säger mycket allmängiltigt om individens och samhällets sätt att reagera på det som händer i miljön, säger Marko Joas.

Liksom människor i stort reagerar åbolänningar på miljöfrågor enligt principen ”not in my backyard”. Många vill i princip värna om miljön, men få vill ha vindmöllor nära sitt hus, de vill ogärna betala och de vill inte göra mer för miljön än andra.
– Det är svårare för människor att ta ansvar för gemensamma angelägenheter än för de egna. Man vill gärna att samhället ska betala, gränslöst mycket, säger Joas.
Å andra sidan finns en smärtgräns som forskarna gärna vill komma åt. När blir miljöproblemen så stora att individen och beslutsfattarna faktiskt reagerar?

I Åbolands skärgård är det troligen algblomningarna som kan leda till konkreta åtgärder, tror Joas. De är synliga för alla som bor vid och rör sig på Östersjön, de diskuteras systematiskt och syns i medierna. Också om t. ex. oljetransporter är riskabla tror Joas inte att de på lika konkret uppfattas som ett hot mot närmiljön.
– Algerna påverkar vår trivsel negativt, därför är de den bästa väckarklockan.

ÅA-forskarna gör intervjuer och enkäter med åbolänningar i olika samhällsskikt.
När vi får kunskap om hur samhället och individer reagerat tidigare kan vi kanske uppnå bättre beslutsprocesser i framtiden, säger Marko Joas.
– Trots allt bygger vårt samhälle på kunskap – åtminstone hoppas jag det.
Samtidigt är det kommunala beslutsmaskineriet inte snabbt på att reagera på förändringar, medger han.

Marko Joas har i en större skala forskat i hur nätverk främjar miljöskyddet kring Östersjön. Snart utkommer en bok där han är en av redaktörerna.
Joas talar varmt för nätverk, de är effektiva då man vill genomföra frivilliga åtgärder.
– Nätverk är ett bra sätt att effektivt, till rätt låga kostnader, föra kunskap från kommun till kommun, stat till stat. Vi kan tacka nätverken för att miljötänkandet nådde Baltikum så fort efter murens fall.

Tillbaka

---

Ansvar för miljön kräver moralisk ryggrad

Många saknar i dag en värdegrund för sitt handlande, säger Tage Kurtén. Det avspeglas i vårt miljötänkande.

Jessica Ålgars-Åkerholm | 274 9929/jessica.algars-akerholm@fabsy.fi

Hur ser dagens människor på livet? Är det högsta målet att öka vinsten på sitt kapital, eller finns andra viktiga värden?
Till exempel att bevara miljön också för kommande generationer?
Det forskningsprojekt kring skärgårdsmiljön som ämnet teologisk etik vid ÅA medverkar i tangerar frågor om moral, etik och religiösa frågeställningar.
Hur resonerar individen och samhället i miljöfrågor? Hur märks människans livssyn eller tro när hon ställs inför konkreta miljöproblem?

Professor Tage Kurtén tror att kristendomens allt svagare inverkan på våra liv avspeglas i ett snävare ansvarstagande. Detta påverkar vår relation till miljöfrågor.
Den sekulariserade människan har svårt att se att hon skulle ha en plikt att ta ansvar för något annat än sig själv och sitt eget. Vi har enligt Tage Kurtén förlorat tanken att vi är moraliska varelser.
– Människor har i dag diffusa uppfattningar om varför de lever och vilken deras uppgift är. Många blir vindflöjlar som följer sina ingivelser och lever såsom det är bekvämast.
Han nämner det gamla bondesamhället där bonden ville bevara marken för att föra vidare den till sina barn. Man såg naturen som ett lån, medan man i dag snarare vill få ut maximal nytta, genast.

Miljöetik har diskuterats i 20 år och innefattar tre synsätt. En del ser naturens värde i hur den tjänar människan här och nu. Andra menar att vi också har ett ansvar för hur människor i framtiden kan njuta av miljön, de har rätt till ett lika gott liv som vi.
Den tredje skolan menar att naturen har ett värde i sig, människan får inte drastiskt rubba naturens egna lagar.

Dessa frågor tangeras i doktorand Minna Näsmans forskning, där hon bland annat diskuterar algproblemet i dricksvattnet i Dragsfjärden. De som dricker vattnet är själva med och påverkar vattnets kvalitet, via avlopp, dikning, åkerbruk.
– I detta exempel syns beroendet mellan människa och natur tydligt, säger Tage Kurtén.
Detsamma gäller avloppsrening i skärgården, säger han. Många tycker att det är överdrivet (dyrt) att varje fastighet måste ha egen filtrering, samtidigt påverkar alla havets tillstånd lokalt.

Framsteg har ändå skett, anser Tage Kurtén. I dag är de flesta överens om att man måste ta hand om miljön, ingen kastar längre skräp ut genom bilfönstren och liknande.
– Problemet är att få är beredda att göra stora satsningar på miljön om de inte är bombsäkra på att det faktiskt påverkar miljön omedelbart.
Tage Kurtén nämner filosof Georg Henrik von Wright som ansåg att vi handlar miljövänligt bara om vi tvingas till det.

Kurtén ser vidare ett problem i att experter inte är eniga utåt i miljöfrågor. Det skapar osäkerhet.
– De flesta vill vara absolut säkra på att deras sätt att leva har ett tydligt samband med hur miljön mår. Är experterna oeniga tar många till sig den åsikt som är bekvämast för dem själva.
Han sätter sitt hopp till de unga i dag som tänker miljömedvetet. Bland de politiska partierna anser Tage Kurtén att de gröna är de enda som avspeglar en viss idealism.
– I de gröna finns en värdegrund som handlar om något utöver det dagliga, konkreta livet.

Tillbaka

---

ÅA utbildar magistrar med miljöprofil

ÅA startar i höst ett tvärvetenskapligt magisterprogram i miljöfrågor. Olika ämnen deltar, de studerande skriver sin avhandling pro gradu i det egna ämnet men deltar i gemensamma, tvärvetenskapliga seminarier.
20 studerande antas till miljöprogrammet.
Tanken är att utbilda personer som inte är specialister utan har en bredare syn på miljöfrågor.

Tillbaka

---

Fiskar försvinner och byter kön

TBT innehar huvudrollen i det ÅA-projekt som granskar miljögifter i Skärgårdshavet.

Jessica Ålgars-Åkerholm | 274 9929/jessica.algars-akerholm@fabsy.fi

Mystiska förändringar sker i Skärgårdshavets fiskar. Forskare vid Åbo Akademi har granskat mörtar från Torneå i norr till ryska gränsen i öst och märkte att just i Skärgårdshavet byter många mörthonor kön. Honor blir hanar eller tvåkönade, reproduktionsförmågan avtar.
Varför?
– Det vet ingen, säger Tom Wiklund, akademilektor vid laboratoriet för akvatisk patobiologi vid ÅA.
Fiskar är rörliga och det är svårt att få reda på orsaken till missbildningarna.

Att utreda varför mörtarna byter kön skulle kräva stora pengar och åratals forskning – sådana pengar finns inte, åtminstone inte ännu.
En hypotes är att miljögifter som TBT (tributyltenn) och andra hormonstörande ämnen skadar fiskarna. Men vi vet inte hur kemikalier påverkar levande organismer i längden. Bara korttidsstudier finns.
Mörtstudierna gjordes under 1990-talet men också detta decennium har man hittat könsbytande mörtar i vår skärgård.

I år inledde de patobiologiska forskarna vid ÅA ett treårigt projekt där man i akvarieförhållanden studerar hur miljögifter påverkar fisk.
TBT, den enligt Wiklund tveklöst farligaste kemikalien i Östersjön, innehar huvudrollen.
Forskare har redan upptäckt att TBT medför att snäckor byter kön, vilket leder till sterilitet. I livligt trafikerade hamnar i Nordsjön och Atlanten har vissa snäckpopulationer dött ut. Hur TBT påverkar ryggradsdjur är ännu rätt okänt.

Vissa svar har ÅA-forskarna redan fått fram. När fiskar utsätts för TBT börjar de producera mindre mängder rom. Det ska undersökas närmare åren 2008–09.
Dessutom verkar TBT påverka fiskarnas bobyggande och parningslek. Tom Wiklund och Mikaela Sundqvist, som ska doktorera i hur TBT påverkar havsmiljön, pekar på spiggarna i akvariet i Biocity:
– När spiggar leker dansar hanar och honor på ett visst sätt. Utsätts de för kemikalier kan beteendet förändras så att motparten tror att den andra inte är intresserad – det blir ingen reproduktion.
Gifter kan påverka djur inte bara fysiologiskt utan även deras beteende. Följderna kan vara drastiska.
ÅA-forskarna har också studerat hormonhalter i avloppsvattnet från reningsverket i Åbo. Halterna är rätt små, säger Tom Wiklund, men man har märkt att kvinnliga könshormoner påverkar både fisken i stort och dess celler.

Det är inte lätt att ur laboratorieförhållanden dra slutsatser i naturen, säger Wiklund. Det man vet är att abborrar i delar av Östersjön har mindre rom i dag än förr.
Och att spiggarna har försvunnit från Erstan. De höga TBT-halterna i havsbottnen vid Åbo hamn kan vara en förklaring, säger Wiklund.

Hur svårt det är att dra slutsatser visar exemplet M74, en sjukdom som drabbar vild lax i Östersjön. Forskare i flera länder har sedan år 1974 försökt få reda på varför honorna drabbas av b-vitaminbrist, vilket gör att ynglen dör efter kläckningen.
– Miljögifter som PCB kan spela en roll, men fortfarande, efter tre finländska doktorsavhandlingar i ämnet, har vi inte löst mysteriet, säger Wiklund.
Laxen är viktig som människoföda, men mörten är inte viktig för oss, bara för ekosystemet. Därför tror Wiklund inte att någon vill satsa stora pengar på att utreda varför mörtarna i vårt hav rentav kan byta kön.
Däremot anser han att EU:s nya kemikalieverk är ett steg i rätt riktning. Tanken är att alla kemikalier ska testas så att man vet hur de påverkar olika organismer.
– Hoppas att verket inte blir byråkratiskt utan når konkreta resultat.

Tillbaka

---

TBT är en tickande bomb i Finlands hamnar

Globalt förbud mot TBT i fartygsfärger väntas år 2008.

Miljögiftet TBT finns i stora halter utanför de flesta hamnar i Finland, störst är problemet i Kotka, Lovisa, Helsingfors och Åbo.
TBT orsakar i stora doser missfall, nervskador, immunologiska skador och hormonella störningar hos däggdjur. Organiskt TBT kan anrikas i människokroppen.
TBT anrikas framför allt i musslor och skadar djur och fiskar som äter musslorna.
Rester av TBT har i Europa påvisats i livsmedel som fiskpinnar, tonfisk och strömming.

TBT härstammar främst från giftfärger i båtar och fartyg och vissa träskyddsmedel.
I kallt vatten och mörkt klimat sönderfaller TBT mycket långsammare än i varmare hav.
Om havsbottnar som innehåller TBT muddras bör muddermassorna dumpas på land, såsom Åbo planerar att göra (ÅU 4.12.).

Ett förbud mot TBT i fartygsfärger håller på att utarbetas globalt.
Från och med nästa år förbjuder EU tributyltenn i alla fartyg som seglar under europeisk flagg, och i alla fartygsskrov som anlöper EU:s hamnar.
IMO (International Maritime Organisation) har sagt sig förbjuda användningen av TBT i hela världen tolv månader efter att 25 medlemsstater, som står för 25 procent av världens handelsfartygstonnage, har godkänt förbudet.
I september meddelade IMO att 25 medlemsländer (38 procent av tonnaget) skrivit på, vilket innebär att ett globalt förbud mot TBT i fartygsfärger torde träda i kraft nästa år. – JÅ-Å

Tillbaka

---

EU satsar miljoner på Östersjön nästa år

Pilotprojekten är ändå bara en början. Alexander Stubb tror att EU kommer att införa fler förbud, t.ex. för fartyg och jordbruket.

Jessica Ålgars-Åkerholm | 274 9929/jessica.algars-akerholm@fabsy.fi

Det är nu, när EU:s blickar tack vare utvidningen är riktade mot nordost, vi kan lyfta Östersjön högre upp på EU:s agenda.
– Det är tid att agera är nu, inte när uppmärksamheten riktas mot Turkiet och Balkan, säger Alexander Stubb, Europaparlamentariker (saml) när ÅU träffar honom i Strasbourg.
Stubb och flera andra finländska ”meppar” har aktivt lobbat för Östersjöns position, såväl i utskott och nätverk som i parlamentet och kommissionen. Arbetet börjar ge resultat.

I nästa års budget har EU reserverat 5,5 miljoner för följande pilotprojekt som rör Östersjön:
• Fartygstrafiken prövar utsläppshandel för att uppmuntra till minskade svaveldioxidutsläpp.
• Ett projekt vill minska halterna av farliga kemikalier i havet och bottensedimenten.
• Kommunikationen och krisberedskapen förbättras längs kusterna.
• Aktörer som arbetar för Östersjön koordineras bättre och överlappning undviks.
Dessa projekt är bara en början. Man skulle behöva hundratals miljoner euro per år för att nå verkliga resultat, medger Stubb. Men då måste medlemsländerna också ta ansvar och föra en ärlig debatt om vilka problemen är, regionalt.

EU har mandat att stifta lagar som rör miljön och kommer på lång sikt att införa förbud, tror Alexander Stubb, till exempel för jordbruket.
– På kort sikt jobbar vi med morötter, men jag tror att varje jordbrukare vet att förbud är på väg.
Stubb anser att EU måste börja begränsa odling vid Östersjöns kuster och satsa på jordbruk längre in på fastlandet. Ny teknik som minskar utsläppen måste också tas i bruk.
Stubb tror också att båtarna en dag inte längre får släppa ut sitt avloppsvatten i Östersjön, men frågan avgörs inte bara av EU utan internationella beslutsfattare måste övertygas.
Dessutom arbetar Stubb för tryggare oljetransporter.

EU har under åren satsat miljarder på Medelhavet medan Östersjön har hamnat i skymundan. Få har förstått att detta EU:s innerhav är ett av de mest nedsmutsade i världen.
Medelhavets medeldjup är 2 km, Östersjöns bara 50 meter. Det tar 30 år för en droppe vatten att rinna ut ur Östersjön. En oljekatastrof här vore en miljökatastrof av stora mått, säger Stubb.

Intensiv lobbning har medfört att allt fler inom EU börjat förstå Östersjöns sits.
Stubb är en av de pådrivande krafterna för den Östersjö-strategi som håller på att ta form. Tyngdpunkten är lagd vid ekologi och energifrågor.
Parlamentet har godkänt strategin, nu utreds EU-ländernas åsikter liksom EU-kommissionens syn.
Många finländare hyser stora förhoppningar för år 2009 när Sverige i ett halvår svingar ordförandeklubban i EU.
– Sverige kommer att göra Östersjön till flaggskeppet för landets ordförandeskap. Vi hoppades att Finland skulle ha gjort samma sak hösten 2006, men det hände tyvärr inte.
Alexander Stubb är glad att europeiska unionen har hittat den röda tråden i sin verksamhet.
– I dag är det miljöfrågor som driver EU:s agenda.

Tillbaka

---

Finland och Sverige måste visa vägen

Vi har kunnandet, tekniken och medvetenheten, säger Henrik Lax. Stater i öst behöver
vår draghjälp.

Jessica Ålgars-Åkerholm | 274 9929/jessica.algars-akerholm@fabsy.fi

Om länderna kring Östersjön samarbetar hörs deras röst inom EU. Denna röst har bärkraft också vid samtal med Ryssland, ett land som är avgörande för Östersjöns framtid.
Sfp:s Europaparlamentariker Henrik Lax har en idé om hur denna bärande politiska röst kan födas.
– Jag föreslår att samarbetet koordineras av Nordiska Rådet inklusive Baltikum. Sedan måste vi få med Polen och Tyskland i samarbetet.
Lax berömmer finländarnas insatser.
– Östersjön är en av de få frågor där finländarna har en klar vision och en gemensam vilja. Det räcker långt för att övertyga andra.

Nagubördige Karl-Johan Lehtinen, miljöansvarig vid NEFCO (Nordic Environment Finance Corporation), var förra veckan på plats i Strasbourg för att delge parlamentet färska siffror över Östersjöns tillstånd.
Fortsätter utvecklingen som nu går vi mot en katastrof, säger han. Om inget utsläppstak för kväve och fosfor införs nästan fördubblas de giftiga algblomningarna i framtiden.
Kanske var Lehtinens budskap nödropet som krävdes, för på fredagen kungjordes att Östersjöländerna överraskande har enats om ett utsläppstak för kväve och fosfor (ÅU 27.10.) Mötet hölls i Helcoms regi. Detta är ett stort steg vad gäller internationellt samarbete för att rena Östersjön.

Nya EU-länder som Polen och Baltikum har antagit EU:s miljölagstiftning, men frågan är hur lagarna förverkligas, säger Lax. Länderna har även antagit otaliga andra lagar och står inför ett enormt reformarbete.
Hur ska man få polska bönder att arbeta för miljön?
– Vi måste skapa en djup medvetenhet om Östersjöns situation. Dessutom är gränsvärden för kväve- och fosforutsläpp avgörande.
Om vi uppriktigt vill lösa Östersjöns miljöproblem måste vi ta med Ryssland i samarbetet, säger han. Lax menar att Ryssland, för att nå stabilitet på sikt, behöver draghjälp från väst.

Enligt Henrik Lax är Finlands och Sveriges insatser avgörande . Vi måste visa vägen för andra eftersom vi sitter på kunnandet, medvetenheten och innehar rätt teknologi.
Lax anser att EU måste börja rikta jordbruksstöden så att de motverkar övergödningen.
Karl-Johan Lehtinen anser inte att våra jordbrukare är dömda att byta yrke. Han tror på två saker: En tydlig lagstiftning och tekniska innovationer.
– Vi måste visa vilka lösningar som finns, och med ekonomiskt stöd sporra odlare att ta i bruk dem.
Dessutom kunde våra jordbrukare odla vallväxter framom livsmedel, säger Lehtinen. De ger energi och håller marken intakt, likaså hämtar de inkomster.

Tillbaka

---

Skitdumpningen borde stoppas

Men svårt att få gehör för kravet hos alla Östersjöländer.

Jean Lindén | 274 9928/jean.linden@fabsy.fi

I värsta fall åker nästan 500 ton kväve och 150 ton fosfor varje år rakt ut i Östersjön med fartygens avloppsvatten. Exakt hur stora mängderna är vet man inte, eftersom många rederier inte redovisar vad de gör med vattnet.

När det hösten 2005 avslöjades att rederiet Tallink dumpade sitt avloppsvatten – inklusive toalettavfall – i Finska viken blev det ett ramaskri. Två dagar senare meddelade Tallink att de slutar med det.
Det här visar vilken betydelse negativ publicitet har, säger limnolog Seppo Knuuttila på Finland miljöcentral.
– Fartygen har rätt enligt internationella lagar att vilt och fritt pumpa ut allt avloppsvatten orenat 12 sjömil från kusten. Men det är en moralisk fråga.
Rederier som Silja och Viking Line slutade långt innan Tallink-uppståndelsen att dumpa skitvattnet i sjön, och passagerarfärjorna i reguljärtrafik till och från Finland sköter sig nuförtiden bra. Alla större rederier har undertecknat WWF:s ”Statement of Commitment”, där de förbundit sig att lämna avloppsvattnet i hamnarna.

Problemet är att, när listan uppdaterades i somras, bara 13 av de drygt 50 Östersjörederier som kontaktats skrivit på listan. Och så finns det alla främmande kryssningsfartyg som besöker Östersjön.
– Helsingfors hamn meddelade för något år sedan att bara en bråkdel av kryssningsfartygen lämnade avloppsvattnet på land. Och problemet kvarstår så länge det är tillåtet.
Finland arbetar för ett förbud att släppa ut skiten i Östersjön. Men i Helcom-komissionen – där Östersjöländerna och EU samarbetar för att skydda havet – har ärendet inte avancerat, säger Knuuttila. Alla länder är inte intresserade.

Och den internationella sjöfartsorganisationen IMO, som man ska gå via för att få tillstånd ett förbud, är inte heller den lättaste att påverka. I samband med Tallink-uppståndelsen sade en del rederier att de har rening ombord.
– Men IMO:s regler för rening kräver inte att man tar bort näringsämnen, utan de gäller mest hygien. Och har man ett reningsverk som uppfyller IMO:s krav får man släppa ut avloppsvattnet ännu mycket närmare land, även om desinficeringen inte har någon som helst betydelse för övergödningen!

Ser man på alla utsläpp i Östersjön står avloppsvattnet för en liten del (se artikel bredvid om avgaserna). Men Knuuttila säger att det är klart motiverat att arbeta för att stoppa dumpandet.
– Det är viktigt att åtgärda, för det orsakar lokala problem längs rutterna. Toalettavfallet från en färja med 2 000 passagerare beräknas årligen innehålla lika mycket fosfor (ca 2 ton/år) som utsläppen från en kuststad med 40 000 invånare. Reningen är så mycket effektivare på land.
Är alla hamnar redo att ta iland avloppsvattnet?
– I samband med Tallink klarnade det att i synnerhet mindre hamnar inte har så bra beredskap. Att lämna avloppsvattnet där kan kräva att man kontaktar dem på förhand så att en tankbil kan stå redo i hamnen.

n Listan med de rederier som undertecknat WWF:s ”Statement of Commitment” kan hittas på organisationes webbsidor.

Tillbaka

---

Fartygs avgaser
den stora boven

Kväveutsläppen kunde minskas med 80–90 procent. Men reglerna halkar efter.

Jean Lindén | 274 9928/jean.linden@fabsy.fi

Också om det är viktigt att stoppa dumpningen av avloppsvatten, är det ännu viktigare att minska kvävet i avgaserna som fartygen spyr ut, säger Seppo Knuuttila på Finlands miljöcentral.
– Med fartygens avgaser hamnar över 20 000 ton kväve per år i havet, jämfört med de upp till 500 ton som hamnar där med avloppsvattnet. Fartygens avgaser står för cirka 10 procent av alla kväveutsläpp som når Östersjön via luften.
Och den kväve som spys ut via båtarnas skorstenar är i sig värre är den kväve som sköljs ut med avloppsvatten. Algerna har nämligen lättare att tillgodogöra sig kvävet i avgaserna.

Med den ökande fartygstrafiken på Östersjön börjar fartygen knappa in på landtrafiken när det gäller avgasutsläpp.
– Reglerna för fartyg är mycket slappare än för landtrafiken, säger Knuuttila. I EU har man räknat att samtidigt som utsläppen av kvävedioxider minskat med 30 procent på land, så har de ökat med 30 procent till havs.
Med dagens teknik skulle det enligt Knuuttila gå att minska kväveutsläppen till havs med 80–90 procent. Men arbetet med att skärpa reglerna via internationella avtal tar tid.
– I sjöfartsorganisationen IMO arbetar man med strängare regler för avgaser. Men med den teknik vi redan har kunde man minska utsläppen mycket mer än vad de kommande direktiven kräver.
Reglerna halkar alltså efter.

Fartygstrafiken i Östersjön växer så snabbt, att även om de kommande direktiven minskar utsläppen per fartyg, så innebär trafikökningen att de totala utsläppen inte minskar – snarare tvärtom.
”Problemet” i IMO är att där, liksom i andra FN-organisationer, krävs stöd från ett visst antal länder, eller representanter för en viss del av tonnaget, för att nya direktiv ska bli bindande.
– Förra året kom IMO:s strängare regler för svavelutsläpp, vilket var bra. Men svavlet påverkar inte övergödningen av Östersjön.

Tillbaka

---

Få tömmer tanken i Åbo hamn

Passagerarfärjorna tänker på miljön,
fraktfartyg tar mindre hänsyn.

Johan Backas | 274 9939/johan.backas@fabsy.fi

Åbo hamn har bra möjligheter att ta emot avloppsvatten från fartyg. Men med passagerarfärjorna borträknade är det få båtar som utnyttjar möjligheten. I fjol tog hamnen emot endast 20 kubikmeter avloppsvatten från andra fartyg än passagerarfärjor, säger hamnens tekniske chef Matti Niemi. Då Tallink-Silja- och Vikingbåtarna lämnade 140 000 kubikmeter känns den siffran löjligt liten.
– Jag kan inte säga varför så få fraktfartyg tömmer sina tankar i hamnen. I hamnavgiften ingår rätten att göra det, så det skulle inte medföra några extra kostnader. Vi har kontrakt med ett tankbilsföretag som kommer och tar emot avloppsvattnet då fartygen anmält att de vill tömma, tyvärr händer det väldigt sällan.

Runt 3 000 fartyg anlöper varje år Åbo hamn, passagerarfärjor som går dagligen utgör ungefär hälften av dem. Niemi poängterar att fraktfartygen med en personal på 5–10 personer inte producerar lika mycket avloppsvatten som passagerarfärjorna som tar 2 000–3 000 resenärer. Därför är det viktigast att färjornas avloppsvatten pumpas ut i stadens avloppssystem.
– Rederierna har egna avtal med staden om avloppsreningen. Det är bra att rederierna agerar med miljön i åtanke, båtarna producerar avloppsvatten som mindre städer.
Då Silja nästa år tar i bruk det större Galaxy-fartyget blir det troligtvis aktuellt att bygga en mellanlagringstank vid hamnen, kapaciteten för att tömma tankarna direkt till stadens nät räcker inte till.

Alla hamnar i Finland måste ha en avfallshanteringsplan. Men för att komma åt problemet med dumpning av avloppsvatten efterlyser miljöutskottet vid Finlands hamnförbund, för vilket Niemi fungerar som ordförande, mera internationellt samarbete.
– Nu är det alldeles för lätt att dumpa. För att få bukt på problemet borde vi få ett beslut som åtminstone täcker alla Östersjöländer.
Då det gäller fartygsavgaserna har hamnen få påtryckningsmöjligheter. Niemi berättar att de försöker uppmuntra fartygen att använda bränsle med så låg svavelhalt som möjligt i hamnens närhet. Fartygen som gör det belönas med en aningen sänkt hamnavgift.
– Så mycket annat går inte att göra från hamnens sida angående avgaserna. Det är genom taxorna vi kan påverka.

Andra saker som hamnen måste ta hänsyn till då det gäller miljövänlighet är oljekatastrofer och muddringen. Vid oljeutsläpp kan hamnen bara bistå räddningsmyndigheterna. Och muddringen har uppmärksammats väl mycket enligt Niemi. Han menar att de nationella kriterierna för utförandet och behandlingen av muddringsmassorna ser till att miljön tar så lite skada som möjligt.

Tillbaka

---

Östersjön är som en patient i koma

Professor Erik Bonsdorff efterlyser politiska målsättningar. När de finns kan forskarna peka på problem och åtgärder.

Mia Henriksson | 274 9931 /mia.henriksson@fabsy.fi

Östersjön dör inte, utan förändras. Då är frågan: Vem ska bestämma vilket slags hav vi ska ha?
Det är utgångsläget, säger Erik Bonsdorff, professor i marinbiologi vid Åbo Akademi. Vi måste veta vart vi strävar i försöken att hjälpa Östersjön. Svaret har han också: Det är politikernas och samhällets sak att sätta upp målen.
– Det är inte forskningens sak att rädda Östersjön. Vi forskare kan visa vilka förändringar som har skett och var man kan sätta in åtgärder. Men händelseförloppet måste börja med att politikerna fattar bindande beslut om vart vi vill nå. Sedan ska de be forskarna om råd, skaffa fram pengar och efter det kan åtgärder vidtas.

Det är inte mörtarnas, kammaneternas och trådalgernas fel att Östersjön ser ut som den gör. De lever i sin naturliga miljö och bildar Östersjön av i dag. Bonsdorff ritar upp ett diagram, Östersjön förr och Östersjön nu i varsin ända. Östersjön förr är den idealbild som vi strävar till genom åtgärder för ett renare hav. Mitt i diagrammet finns en gråzon. Där ritar han in euro-tecknet.
– Vi kan göra livet taskigt för mörtarna och trådalgerna och småningom gå tillbaka mot den vision vi har av hur Östersjön borde se ut. Det börjar i naturvetenskapen och fram till gråzonen kommer vi ganska enkelt på vår väg tillbaka till idelabilden. I gråzonen krävs ekonomiska satsningar, sedan tar samhällsvetenskapen vid.

Det här tar tid. Bonsdorff säger att om alla länder kring Östersjön i dag fick vattenreningsverk i klass med Stockholm och Helsingfors tar det 30–40 år innan det positiva resultatet syns. Och vattenreningen är bara en åtgärd.
– I Finland vinner vi inte mycket på att bygga bättre reningsverk. Vattenreningen är helt okej hos oss. Här är det jordbruket som otvivelaktigt är det största problemet. I till exempel Kaliningrad och Polen borde man absolut börja med att satsa på vattenreningsverk.
Bonsdorff poängterar att individen inte ska utpekas som skurk. Det är problemet som ska lösas, inte jordbrukaren eller fiskaren som ska skjutas.
Fisket är också ett problem för Östersjön, även om det inte är ett stort problem i Finland. Men samtidigt hänger allt samman.
– Östersjön kommer att utsötas. Om vattnet dessutom blir varmare och vintrarna isfria leder det till att en annan typ av organismer trivs.
Då är det ingen idé att till exempel skydda torsken med fiskekvoter, om den inte klarar sig i varmare vatten. Sådana helhetsbilder måste man få fram.

Eftersom problemet är en helhet, är det ett problem att miljöförvaltningen inte är en enhet.
Till exempel den statliga miljöförvaltningen i Finland är inte i sin helhet samlad under miljöministeriet. Den internationella Helcom-komissionen, som arbetar för att skydda den maritima miljön, har inget mandat för jordbruk och fiske. Däremot inkluderar Helcom Ryssland, som i sin tur har avskaffat miljöministeriet helt och hållet. Fiskekvoterna bestäms av EU genom den regionala rådggivningsnämnden RAC, som enligt Bonsdorff inte inkluderar en enda miljöforskare. Så här går listan vidare.

Det positiva enligt Bonsdorff är att forskare får sina röster bättre hörda i dag än för bara några år sedan.
– Dels finns det ett starkt momentum för Östersjön nu. Men tyvärr finns det också saker man som politiker kan gömma sig bakom. Debatten om klimatförändringen som blossade upp inför riksdagsvalet försatte Östersjön i skymundan. Och man håller lite andan nu i väntan på EU:s marinstrategi.
Bonsdorff hoppas att Östersjön får en autonom status i EU:s marinstrategi som just nu görs upp. Då görs ramarna upp i Bryssel men de konkreta detaljplanerna formas regionalt.

Bonsdorff jämför Östersjön med en patient i koma. En människa som förstört sin kropp med alla tänkbara droger har lagts i koma för att inte skada sig själv mer. Hela tiden sysslar någon med livsupphållande funktioner för Östersjön i koma. Till exempel hjälper man till att finansiera ett reningsverk i S:t Petersburg. Men det är återuppväckningen ur koman som kräver större ingrepp, tar tid och kostar pengar.

Tillbaka

---

Privat kapital ger puff framåt

Erik Bonsdorff leder Östersjöstiftelse som
jobbar med fisket, vattenreningen och
jordbruksutsläppen.

Mia Henriksson | 274 9931/mia.henriksson@fabsy.fi

Baltic Sea 2020 heter stiftelsen vars vetenskapliga råd Erik Bonsdorff leder. För två år sedan grundade finansmannen Björn Carlson stiftelsen, med en insats på 500 miljoner kronor (50 miljoner euro). Stiftelsens livslängd är satt till 15 år, med kravet att pengarna då ska vara förbrukade och en påtaglig förbättring i Östersjöns tillstånd ska kunna pekas på.
Bonsdorff förklarar att man på basis av kunskap ska ge välmotiverade förslag till åtgärder för att göra Östersjöns tillstånd bättre.
– Det betyder inte enbart ny forskning. Det kan också betyda att man samlar forskning som redan finns.

Det handlar om eutrofiering och överfiske men också om att öka medvetenheten bland allmänheten. Bland annat ska man göra en film ”lite i stil med Al Gores film”. Involverade är den svenska fotografen Mattias Klum, som jobbat för National Geographic och journalisten Folke Rydén. Kända namn.
Bonsdorff räknar upp konkreta problem som stiftelsen tar tag i: Fiskebegränsningar (mer intressant i Sverige i och med torskfisket), Östersjöländernas vattenrening och en reducering av jordbruksutsläppen.
– Dessutom hoppas vi kunna bidra till att testa olika tekniska lösningar. Det har privata pengar råd med, säger Bonsdorff.

Han ställer sig inte odelat positiv till teknologin som räddare av havet.
– Det talas om att syresätta och bubbla upp. Jag är rädd för scenariot där teknokrater kommer in och föreslår en åtgärd, som genomförs, utan att man vet vilket problemet är och vad man egentligen åstadkommer med åtgärden.
Han påpekar att det inte finns genvägar till ett friskare hav. Man kan försnabba processen men riskerar då att också göra skada.

Samma sak med det privata kapitalet. Det är en god sak men kan bli problematiskt.
– Visst är det bra om man bygger ett reningsverk i S:t Petersburg med privata pengar och donationsmedel. Men om vår president sedan far dit, klipper av bandet på invigningen och säger att hon ser fram emot att simma i ett rent Östersjön om två år ger det fel signaler.

Tillbaka

---

EU kräver miljövänlig färg – kunder tvekar

Många vill köpa den husfärg de alltid köpt, trots att lösningsmedel skadar miljön och
hälsan.

Jessica Ålgars-Åkerholm | 274 9929 /jessica.algars-akerholm@fabsy.fi

Lösningsmedel i målfärg minskar, men det är inte konsumenterna utan EU som kräver det.
– En del vill fortfarande inte köpa vattenburna färger för utebruk. Många finländare tycker att det ska lukta terpentin när man målar, säger Jan-Erik Leandersson, försäljningschef vid målfärgstillverkaren Geveko i Pargas.
Att andas in lösningsmedel när man målar är inte sunt. Många olika finns, ett av de farligaste är toluen som kan orsaka njur- och leverskador, skada centrala nervsystemet och möjligen ge fosterskador.
Toluen används fortfarande i vissa målfärger men reglerna skärps hela tiden.
Lösningsmedel avdunstar när man målar och skadar miljön. Målar du med vattenburna färger är det bara vattnet som avdunstar.

En del låter sina dåliga erfarenheter av vattenbaserade färger från 1970-talet styra, trots att de i dag kan ge en lika hållbar yta som färger med mycket lösningsmedel, säger Leandersson.
Många köper samma färg de alltid använt, oberoende av innehåll. Men det kan de kanske inte göra efter årsskiftet.
Nya EU-direktiv trädde i kraft i år och skärper gränsvärdena för lösningsmedel i målfärg.
De produkter som överskrider gränserna får säljas bara till årsskiftet.

Det är bra att samma regler för målfärger tas i bruk i hela EU, säger produktutvecklare Carita Back. Men det är svårt för myndigheterna att hinna övervaka att reglerna följs, många nya direktiv har införts de senaste 5 åren.
Geveko skickade för flera år sedan en lista till miljömyndigheterna där de berättar vad deras produkter innehåller.
– Vi har ännu inte fått något svar, alltså vet vi inte om myndigheterna kräver mer av oss än vi gjort, säger Back.
EU listar i vilken ordning färger ska åtgärdas. Högst på listan finns båtfärgerna.
– Båtfärgerna upptar myndigheternas tid, de verkar inte hinna med andra produktgrupper, säger Back.

Gevekos målfärger är i dag till 95 procent vattenburna. De kan innehålla lösningsmedel eller konserveringsmedel, men i små doser.
– Arbetet mot skadliga ämnen blir aldrig färdigt, men vi är på god väg, säger Leandersson.
Ändå heter Gevekos storsäljare Lappi – en oljebaserad husfärg som innehåller lösningsmedel. I sommar väntas dock två nya vattenburna husfärger slå igenom stort.
– Hur det går avgör konsumenterna.
De största färgtillverkarna har börjat marknadsföra vattenbaserade färger stort. Det ger mindre företag som Geveko draghjälp.

Industrin är en föregångare vad gäller att använda vattenburna färger. Det beror på att de numera har begränsningar för hur mycket lösningsmedel de får använda totalt.
Enligt Leandersson är EU:s direktiv viktiga.
– På frivillig väg skulle vi inte få miljövänligare färger i alla EU-länder.
Gevekos fabrik i Pargas utgör inget hot mot havet intill. Inget vatten från fabriken rinner ut i havet, inte ens om en olycka sker rinner ämnen i någon golvsil.
Tvättvattnet från färgtillverkningen återanvänds.

Vill du veta vad målfärgen innehåller kan du kolla in VOC-talet längst ner på etiketten. Ju högre siffra, desto mera lösningsmedel.
Är vattenburna färger lösningen på alla problem?
– Inte alltid. Konsumenterna vill att färgen ska hålla i 20 år men ändå vara miljövänlig. Det är svårt att uppnå, säger Leandersson.
Problem med ytmögel kan uppkomma om hösten är varm och fuktig. Färgen i sig är inte problemet utan pollen och smuts ger möglet näring. Sådana problem fanns inte förr när färgerna var mycket giftigare än i dag.
Leandersson ger rådet att man ska tvätta väggarna på sitt hus ibland. Så gör många i Mellaneuropa.
– Tvätta inte med mögeltvätt annat än vid behov, annars rinner starka kemikalier ut i marken. Använd hellre vanliga tvättmedel och vatten.
Trots att målfärger blir allt mindre miljöfarliga är biprodukterna fortfarande en vild marknad utan styrning. Till exempel färgpasta som blandas i målfärger kan innehålla hur mycket lösningsmedel som helst.

Att tvätta penseln går lätt när du målar med vattenburen färg, då krävs bara vatten. Målar du med lösningsmedelsburen färg får du lov att ta till lackbensin eller thinner.
Målfärgsrester är problemavfall och tas emot vid avstjälpningsplatsen eller i Yrjö-bilen. Det vet de flesta.
Däremot häller många fortfarande terpentin direkt i avloppet, befarar Jan-Erik Leandersson.
– Gör inte så, utan samla tvättresterna och för dem till Yrjö.
Han anser att målfärgsaffärerna synligare kunde upplysa kunderna hur de ska hantera färgrester och tvätta penslar. Ibland ordnas kampanjer där affärer tar emot halvtomma färgburkar.

Tillbaka

---

Miljövänliga båtfärger fungerar dåligt i saltvatten

Koppar i båtfärger kan skada miljön, men är svår att ersätta.

Jessica Ålgars-Åkerholm | 274 9929/jessica.algars-akerholm@fabsy.fi

År 1991 försvann tributyltennet från fritidsbåtars bottenfärger. Den farliga tennföreningen fick ändå målas på fartygsbottnar till år 2003.
Tennet har ersatts med koppar. Enligt Olle Wikström, distriktschef vid landets ledande marinfärgsleverantör Hempel, utgör koppar från båtfärger ett minimalt problem för havet och dess organismer.
– Den naturliga tillförseln av koppar i våra vattendrag är mångfalt större än kopparn från båtfärger.
Han medger ändå att koncentrationen av koppar i båthamnar med hundratals båtar kan bli hög.
Koppar hämmar fiskens fortplantning liksom blåstångens och musslornas, visar forskning gjord vid Stockholms universitet.

Koppar i bottenfärger är förbjudet i delar av Sverige. På västkusten tillåts små mängder koppar i båtfärger, i Stockholmstrakten är koppar förbjudet. Där målar båtägarna med miljövänliga båtfärger som inte innehåller växthindrande medel.
Miljövänliga färger säljs också i Finland men främst vid insjöarna och i Österbotten.
Miljöfärger fungerar bara om man målar flera färgskikt, säger Wikström. Det är osäkert om färgerna fungerar längs kusten där salthalterna är högre.
– Svenskarna målar miljövänligt och står ut med att alger och havstulpaner kan fastna på båtarnas bottnar.
Det gör inte finländare. Tvärtom frågar många (äldre) båtägare viskande av Wikström på mässor var man kan få tag på ”skapliga giftfärger”? En del är beredda att åka långt för en burk, säger Wikström.
Det finns stockholmare som köper sin båtfärg på Åland och i Åbo, färg som innehåller koppar.
– Bland yngre finländare är attityderna annorlunda. De står ut med att lite alger eller någon havstulpan växer på båtbotten.

Stora fartyg som Silja och Viking har slutat måla bottnarna och nöjer sig med rostskyddsfärg. Det beror på att bottenfärgernas skydd mot alger och havstulpaner har minskat, det har blivit dyrt att måla och docka, dessutom sliter isarna bort färgen vintertid – liksom en del av växterna som fastnat.
Dessutom är passagerarfartygen ständigt i rörelse, vilket gör att växtligheten inte får fäste.
Å andra sidan bromsar växlighet farten och ökar bränslekonsumtionen, påminner Olle Wikström.

Årligen målas 44 000 liter bottenfärg på fartygsbottnar i Finland, 60 000 liter på fritidsbåtar.
Ett större problem än bottenfärgerna är gamla avkastningar vid hamnar, där bottnarna innehåller ämnen som tenn och arsenik, säger Wikström.
– Man borde helt enkelt cementera dessa havsbottnar.

Åren 2001 till 2005 genomgick Hempel och andra målfärgstillverkare i vårt land en process mot miljövänligare bottenfärger, i enlighet med EU:s direktiv.
Det blev då så dyrt att registrera färger och göra den nödiga forskningen att bara två aktörer i Finland, Hempel och International, överlevde processen.
De som fick sina färger godkända kan ”andas ut” till år 2014, inga nya direktiv väntas före det.
Vad händer 2014, förbjuds koppar i bottenfärger?
– Om ingen hittar vettiga alternativ till koppar förbjuds den nog inte. Försök har gjorts med bland annat silikonfärger, men schweizisk forskning visar att silikonolja utfaller ur dessa färger. Den blir kvar i havsmiljön i minst 50 år, säger Wikström.
Tvättar man båten slipper man måla botten. Vad tror du om det?
– Det kan bli framtidens melodi om båttvättarna utvecklas och finansieringen ordnas. I dag klarar de högst sex meter långa motorbåtar med slätt botten.

Tillbaka

---

Bättre koll på gödslet

EU:s krav har tvingat både Kemira och jord-brukarna till ny syn på gödslet.

Jean Lindén | 274 9928/jean.linden@fabsy.fi

Jordbruket och gödslingen utpekas ständigt som huvudorsaken till övergödningen av Östersjön.
– Vi vet att det finns mycket näringsämnen i Östersjön. Och en stor del av näringsbelastningen i Skärgårdshavet kommer från jordbruk, säger Janne Mäkikalli, försäljningschef på gödseljätten Kemira GrowHow.
Men mycket har enligt honom hänt sedan Finlands inträde i EU.

EU:s miljöstödssystem innebar en stor förändring för gödslingen – och gödselindustrin, säger Mäkikalli.
– Systemet har ibland kritiserats, men över 90 procent av odlarna hör dit. Det innebar att gödselanvändningen hamnade under lupp, och att näringsmängderna granskas som en helhet.
Det blev obligatoriskt att hålla koll på näringshalterna i jorden, och då man känner till växternas behov kan man anpassa gödslingen efter det, säger Mäkikalli.

– Användningen av gödsel har minskat, och blivit noggrannare. Och vi har anpassat våra produkter efter det. T.ex. innehåller de ju mindre fosfor.
Kväveförsäljningen har sjunkit med 25 procent efter EU-inträdet, säger han, och fosforförsäljningen med över 50 procent.
Vad gör ni av betydelse för miljön?
– Vi arbetar mycket med att anpassa näringsmängderna till jordmånen områdesvis. Vi studerar näringsnivåerna; vad vi tillför som gödsel, vad som tillförs som stallgödsel och vad det sedan ger i skörd.

Men växterna tar mer näring än vad man ger dem i form av gödsel, säger Mäkikalli.
Det som är viktigt är att komma åt de höga halter av t.ex. fosfor som finns på vissa åkrar, och som finns där från tiden innan EU. Här kommer gipset (se skild artikel) in.
– Och i våra NPK-gödsel (kväve-fosfor-kalium) försöker vi göra en del av näringen trögflytande, så att så lite som möjligt urlakas på våren. Vi gödslar ju på annat sätt hos oss än i många andra länder; vi gödslar nära roten i samband med vårsådden.
På kontinenten ytgödslar man ofta under växtperioden.

Hur mycket diskuterar ni miljöfrågor i ert arbete?
– Mest diskuterar vi med våra egna experter, men det finns med hela tiden. Miljöcentralen är vi helt naturligt i kontakt med, t.ex i forskningen kring gips mot fosfor. Och så samarbetar vi med odlarna.
Är bönderna intresserade?
– Jo, det finns ett genuint intresse. Största delen av odlarna är som sagt med i miljöstödssystemet. Men inte gör dom det bara för pengar, även om stödet förstås är viktigt.

n Kemira GrowHow är en av Europas största tillverkare av gödsel för jordbruk. Bolaget hör inte längre till Kemira-koncernen. Norska Yara vill köpa bolaget, och fick nyligen grönt ljus av EU att ge ett bud.

Tillbaka

---

Ny metod: Gips ska minska fosforutsläppen

Jean Lindén | 274 9928/jean.linden@fabsy.fi

Gips kan komma att spela en viktig roll för att få ner fosforhalterna i våra vatten, inte minst i Egentliga Finland.
Det berättar forskare Liisa Pietola på gödseltillverkaren Kemira Growhow.
– Gips är en bra jordförbättrare. Det påverkar inte PH-värdet, det motverkar erosion och förhindrar att fosfor åker ut i vattnet.

Kemira Growhows inledande tester att tillsätta gips i jord med hög fosforhalt har gett lovande resultat, säger Pietola. Idén, som kommer från professor Erkki Aura på MTT, är att binda fosforn med hjälp av gipset, men samtidigt hålla kvar fosforn i en sådan form att växterna fortfarande kan tillgodogöra sig den.
Metoden är speciellt intressant i våra delar av landet. Odling av specialväxter och djurhushållning – främst nötkreatur – har ställvis orsakat områden med väldigt höga fosforhalter.
– Det är ju inte alla gårdar, säger Pietola. Men där problem finns kan jordbrukare sprida gipset på samma sätt som kalk.

Nu ska man börja göra tester ute på fältet, och inom ett år finns säkert nya gipsbaserade produkter på marknaden som förbättrar jordmånen, säger Pietola.
– En annan sak vi ser på är möjligheterna att blanda gips eller något annat kalciumbaserat ämne i slammet från bondgårdar. Då kan man fälla ut fosforn innan man sprider slammet som gödsel på åkrarna.

Tillbaka

---

Centerminister
ställer krav
på jordbruket

Vi måste komma åt de gårdar som smutsar mest, säger miljöminister Lehtomäki.

Jessica Ålgars-Åkerholm | 274 9929/jessica.algars-akerholm@fabsy.fi

Skyddet av Östersjön har fått ny politisk vind i seglen och ventileras allt mer offentligt, säger miljöminister Paula Lehtomäki (c). Vi har börjat förstå att vi inte kan skylla på andra – hur vår egen kust mår avgör vi själva.
I våras funderade Lehtomäki och jord- och skogsbruksminister Sirkka-Liisa Anttila (c) på vad man gjort fel eftersom lantbruket i åratal minskat gödselutsläppen på sina åkrar, ändå blir övergödningen i Skärgårdshavet bara värre.
De insåg att de inte beaktat att olika åkrar belastar havet i olika mån. Grovt sagt kan man säga att 20 procent av lantbruken åstadkommer 80 procent av utsläppen i Skärgårdshavet. Därför måste miljöåtgärderna skräddarsys, gård för gård, och ändringar göras i miljöstöden.

Ur denna insikt föddes pilotprojektet som gör att lantbruk i Sydvästra Finland under tre år får hjälp att välja de miljöåtgärder som biter bäst (ÅU 20.9.).
Centerpartiet har alls inte svårt att ställa krav på jordbrukarna, anser Paula Lehtomäki. Centern leder två ministerier som i höst enats om skräddarsydda åtgärder för lantbruket, säger hon.
– Det var inte svårt, tvärtom präglades diskussionerna av iver.

Tvång vill Paula Lehtomäki inte veta av. Det går inte ens: Till den europeiska lantbrukspolitiken hör att naturen skyddas via miljöstöd, säger hon. Finland kan inte ensam i EU införa förbud.
I en intervju i TS i augusti säger Lehtomäki att man kan tvingas överväga att införa odlingsförbud på speciellt riskabla åkrar. Hon vill ändå inte medge att hon använt ordet ”förbud” utan talat om att man ”måste få bort dessa åkrar från odling”, via kompensation till jordbrukaren.
Lehtomäki tror att böndernas vilja att skydda miljön har ökat. Det beror på att det är dyrt att gödsla, på att bönderna får sitt levebröd ur naturen, och på att de vill värna om sitt rykte.
Hon har åkt runt till producentorganisationer och talat om vikten av att de förbättrar sin image så att havets tillstånd inte minskar tilltron till inhemsk livsmedelsproduktion.

Hur får man bonden att skydda miljön om det kostar skjortan att satsa på 15 meters skyddszoner där marken är bördigast och spannmålspriserna stiger? Räcker den fria viljan?
Det tror Paula Lehtomäki. Man får ju ekonomisk kompensation för skyddszoner vid vatten och annat miljöskydd, säger hon, också om stöden inte gör bonden rik.
Visst kunde det ekonomiska stödet för skyddszoner justeras uppåt, säger hon. Problemet är att stöden är lika stora i hela södra Finland, trots att skyddszoner på vissa åkrar är viktigare än på andra.

Internationellt samarbete är en nyckelfråga för att rädda Östersjön. De nordiska miljöministrarna försöker enas om en gemensam strategi för hur frågan ska drivas i EU.
I november träffas miljöministrarna från alla länder runt Östersjön för att i Helcoms regi skriva en gemensam åtgärdsplan.
Vad betyder det konkret?
– Vi hoppas kunna enas om ett tak för hur stor näringsbelastning havet tål. Utgående från detta tak gör varje kuststat separat ett program för att rena sin kust.
Hur har forna öststater som Polen råd med det?
– EU:s nya medlemsländer får märkbara stöd av EU. Det handlar främst om politisk prioritering. Om större städer i EU vill rena sitt avloppsvatten går det. Problemet är att EU:s nya medlemsländer har en väldigt lång övergångstid innan direktivet om att rena avloppsvatten träder i kraft.
När får vi bada i ett renare hav?
– Om vi minskar näringsbelastningen i Skärgårdshavet markant nu tar det minst fem år. Större förändringar kan ta 30 år – inte ens det är så lång tid att det inte är värt det.

Tillbaka

---

Grön politiker:
Köp ekologiskt

Många villiga att odla ekologiskt. Ville Niinistö hoppas att affärskedjor nappar på trenden.

Jessica Ålgars-Åkerholm | 274 9929/jessica.algars-akerholm@fabsy.fi

Forskare har granskat vattenskyddsfrågor i 20 år, vi vet vad som fungerar. Om vi gör det som krävs kan vi få Skärgårdshavet att må bra på ungefär fem år.
Så optimistisk är Ville Niinistö som representerar de gröna i Åbo stadsfullmäktige och i riksdagen.
– Vi vet att lantbruket spelar en viktig roll lokalt. Nästa steg är att berätta för bonden vilka miljöåtgärder som är effektivast på just hans gård.
I dag måste lantbrukaren slumpmässigt välja bland olika åtgärder utan att veta vad som fungerar bäst. Det anser bland annat jordbrukaren Tom Jansson i Västanfjärd (ÅU 13.9.). Niinistö håller med. Jordbrukare som vill främja miljön får väldigt lite hjälp.
Enligt Niinistö borde miljöministeriet och miljöcentralerna anställa fler experter som på heltid åker runt till lanbruken och berättar vilka åtgärder som passar bäst på de enskilda gårdarna.

Nu finns pengar för att inleda arbetet.
Regeringen har reserverat 2 miljoner euro för vattenskydd i vår region – pengar man hoppas direkt kan minska övergödningen i Skärgårdshavet (se artikel nedan).
Man satsar bl.a. på bredare skyddszoner vid vattendrag, våtmarker som suger upp näring, och att sluta odla mark som sluttar brant mot havet.
Miljöåtgärderna planeras i samarbete med jordbrukarna. Ville Niinistö tror att det är i böndernas eget intresse att aktivare värna om miljön.
– Då anser konsumenterna också i fortsättningen att det är bra att köpa inhemska livsmedel.

En miljon är en god början. Men Niinistö hoppas att vattenskyddsprojektet i vår region blir bestående.
På lång sikt kommer man att börja styra miljöstödet starkare, dvs ge pengar bara för sådant som verkligen gynnar miljön. Trots att en ny femårsperiod för miljöstöd inleddes på våren kan man ännu justera vissa punkter i stöden, säger Niinistö.
Men miljövård handlar väl om att man ska ha pengar?
– Nej, inte i detta fall! Pengar finns.
Niinistö syftar på de 2,3 miljarder euro som under 2000-talet har utbetalats i miljöstöd till finländska bönder. Om dessa pengar användes på rätt sätt, så att de verkligen gagnar miljön, skulle det räcka, säger han.

Frivilliga insatser räcker inte för att rädda Östersjön, tror Ville Niinistö. Strängare lagar krävs.
Via lagstiftning har vi skapat normer för industrins utsläpp och finländarnas avloppsvatten. Niinistö anser att också jordbruket bör få strängare regler för vad som är lagligt.
Detsamma gäller enligt Niinistö fiskodlingarna. På lång sikt är den enda lösningen att man går in för odling i slutna påsar, så som många norska fiskodlare gör.

Att köpa ekologisk mat är det starkaste vapen konsumenten kan ta till i kampen för ett renare hav, anser Niinistö.
Många jordbrukare i Egentliga Finland är intresserade av att odla ekologiskt. Problemet är mellanhänderna, affärerna, och konsumenterna, säger Niinistö. Han jämför med Sverige där människor medvetet väljer ekologiska livsmedel för att de vet att produktionen inte belastar miljön och att maten är ren.
Problemet är att ekologisk mat är dyr i Finland. Dessutom säljs ekologiska produkter främst i små specialaffärer.
Niinistö önskar att en stor matkedja i Finland skulle börja satsa stort och synligt på ekologisk mat. Det skulle främja försäljningen och sänka priserna.
– Hos oss vill affärerna göra stor vinst på ekologisk mat. Men de kunde tänka om: En ekologisk profil kan höja företagets image.
Niinistö tänker på butikskedjan Coop i Sverige, som marknadsför sig som affären med det bästa ekologiska sortimentet i Sverige. Alla måste inte vara billigast, påminner han, man kan också satsa på kvalitet och renhet.

Tillbaka

---

Nya sätt att skydda
vatten testas på fältet

Miljöministeriet skickar ut expertis
i Egentliga Finland.

– Nu kan vi ute på fältet börja testa nya metoder för att rena Skärgårdshavet!
Vid Sydvästra Finlands miljöcentral gläder sig avdelningschef Pirkko Valpasvuo–Jaatinen åt det treåriga vattenskyddsprojekt som håller på att byggas upp.
Nu kan miljöcentralen skicka ut experter som gård för gård går igenom vilka åtgärder just detta lantbruk borde ta till. Fungerar det nuvarande miljöskyddet, borde något ändras?

Dessutom kan man testa helt nya metoder som hittills bara forskare har utrett i teorin. Här kan flera gårdar samarbeta.
En ny tanke är att man periodvis odlar växter som suger upp fosfor ur marken. Dessutom kan man i praktiken testa hur avrinning från åkrar fungerar. På djurgårdar koncentrerar man sig på frågor som rör gödsling och lagring av gödsel.
Pirkko Valpasvuo–Jaatinen hoppas att pilotprojektet i vår region blir ett bra paket där erfarenheterna kan exporteras till det övriga Finland.
–J Å-Å

n Vattenvårdsprojektet inom jordbruket ingår i regeringens budgetförslag för 2008. Miljöministeriet och jordbruksministeriet har vardera reserverat 1 miljon för projektet som rör Egentliga Finland och Satakunda.

Tillbaka

---

Lantbrukare: Motivera miljökraven bättre!

Bönder försöker tänka på miljön, men det kostar och många har svårt att se konkret nytta.

Jessica Ålgars-Åkerholm | 274 9929/jessica.algars-akerholm@fabsy.fi

– Jordbrukare som medvetet förstör miljön gräver sin egen grav.
Så bemöter Tom Jansson i Nivelax by i Västanfjärd kritiken mot bönderna som börjat stämplas som miljöförstörare.
Liksom alla andra vill storbonden Tom Jansson, som odlar hela 170 hektar spannmål och oljeväxter, att de två barnen ska få bada i ett rent hav. Men hur ska man göra för att göra rätt? Hur vet man att det man satsar stort på hjälper?
Sedan EU-inträdet 1995 har Tom Jansson satsat på miljöfrämjande åtgärder. Visst, i början var miljöstödet främst ett sätt att kompensera bönderna för att spannmålspriserna rasade, medger han. Men kraven har skärpts och i dag förstår de flesta bönder själva vikten av att hindra övergödning.

Problemet är att miljöåtgärderna som krävs inte alltid verkar genomtänkta, säger Tom Jansson. Ogräsen som just nu frodas på 30 procent av hans åkrar, d.v.s. 51 hektar, är ett exempel.
I våras infördes ett nytt miljöstödsprogram med nya krav, vissa obligatoriska, andra frivilliga. Allt som bonden satsar på får han stöd för. Tom Jansson valde tre tilläggsåtgärder, en är att lämna 30 procent av arealen orörd under hösten och vintern. Tanken är att växtresterna bromsar fosforn vid störtregn.
Tom Jansson frågar sig om någon forskat ordentligt i om detta fungerar?
– Nu måste jag nämligen ta till kemisk bekämpning för att få bort ogräsen igen. I lanthandeln sa de att försäljningen av bekämpningsmedlet Round Up gått upp enormt.
Den nya grödan måste besprutas för att få bort svampsjukdomar som samlats i halmen under vintern. Nog har väl forskarna beaktat detta, frågar sig Jansson.
– Jag skulle gärna ta del av motiveringarna.
I stället för stubbåker skulle han helst satsa på höstsäd som tar upp näring ur marken och håller åkrarna i skick. Men nu har han bundit sig för stubbåkern till år 2012, eftersom miljöstöden betalas i femårsperioder. Var det klokt, frågar han sig, speciellt som spannmålspriserna har höjts markant.

Skyddszoner vid vattendragen är en nyckelfråga för hur Skärgårdshavet mår. Tom Jansson medger att bönderna borde satsa på fler 15 meter breda skyddszoner där åkrarna sluttar mot vattendrag.
Miljöminister Paula Lehtomäki säger att 20 procent av åkrarna åstadkommer 80 procent av näringsutsläppen, vi måste komma åt ”riskåkrarna”. Åkrar som skulle kräva skyddszoner ser Tom Jansson ofta – ett av hans egna skiften tilllhör dem.
– Men ingen satsar på 15 meter breda skyddszoner utan ordentlig kompensation. De flesta räknar exakt ut vad de går miste om i skörd. Dessutom finns den allra bördigaste jorden vid gamla vattendrag.

Bonden utpekas i dag ofta som miljöförstörare. Färsk forskning visar att största delen av kvävet som rinner ut i Skärgårdshavet och ännu större del av fosforn härstammar från lantbruket (se grafiken).
– Jag kan inte förstå dessa siffror. Jag vill inte förneka att jordbruket är medskyldigt, men så stora utsläpp? Vi har satsat på miljön i tio år, varför syns ingen förbättring om böndernas ansvar är så stort?
Jansson frågar sig om andra utsläpp hamnat på böndernas konto, t.ex. naturlig urlakning från döda växtrester och skogsbruk.
– Hur näringsämnen rör sig är väldigt invecklat. Det verkar som om alla är experter på ett enskilt område, men ingen har en helhetssyn.

Jämför man tiden före EU-inträdet med nuläget har kvävegödslandet i Finland minskat med 30 procent, fosforn med hälften. Att minska ytterligare är svårt, säger Jansson. Industrin kräver att brödsäd ska innehålla 12 procent protein. Då måste man gödsla med kväve, annars klassas säden som foder och ger ett sämre pris.
– Ibland sprutar jag kväve direkt i axen för att proteinet effektivare ska sugas upp. Då klassas jag säkert som miljöbov av grannarna, trots att jag försöker gynna miljön genom att använda kvävet effektivt.
Tror du inhemsk mat får dåligt rykte om lantbruket ses som miljöförstörare?
– Knappast tycker någon att det är mera ekologiskt att importera livsmedel. Dessutom tror jag att vi är ledande på vattenskydd internationellt, trots allt.
Enligt Tom Jansson tappar lantbrukarna motivationen att tänka miljövänligt när de alltid får skäll, aldrig positiv feedback. Kanske det är dags för forskare att hitta på fiffigare sätt att rena vårt hav?
– Vi gör som vi blir tillsagda, också om vi inte alltid inser nyttan med det.

Tillbaka

---

Äppelodling blir
allt miljövänligare

I dag finns teknik som visar när äpplena
måste besprutas och mot vilken insekt.

När Mikael Henriksson i Västanfjärd i slutet av 1980-talet tog över sin fars spannmålsodling gödslade man fritt. Ingen visste att man kan kolla markens näringsbalans för att inte gödsla i onödan.
– Marken innehöll så mycket fosfor att jag inte på 20 år behövt tillsätta någon fosfor alls!
I dag råder andra tider på ägorna där spannmål bytts mot äppel och biodling. Vart tredje år mäts näringshalten i marken, bara vissa besprutningsmedel är tillåtna. Via ferromonfällor följer man upp förekomsten av skadegörare som rönnbärsmal och förgiftar bara när det behövs.
Visst har Henriksson besprutat sina äpplen sju gånger i år, men jämfört med Mellan- och Sydeuropa är det rena ekoodlingen.
– Där sprutar man fyrfalt mer. Utländska äpplen ruttnar inte i komposten, inte heller vill hararna äta dem.

Att följa EU:s miljökrav är inte svårt, anser Mikael Henriksson. Hans odlingar finns vid havet men han gödslar via droppbevattning, vilket gör att urlakningen via marken är liten. Dessutom växer gräs mellan äppelraderna för att inte näringen ska spolas till sjöss.
Myndigheterna kontrollerar via stickprov att kraven följs. Henriksson har haft besök av miljöcentralen som kritiserade honom för att bara odla klöver där marken är i träda. Fler arter hade behövts, alltså fick Henriksson ett tre procents avdrag i miljöstödet.
– För mig var det ingen katastrof, men för lantbrukare med större odlingar svider det nog.
Henriksson har tidigare odlat spannmål och säger att det vore viktigt att bönderna skötte om sina åkrar: Är grödan i gott skick tar den upp näring väl. Tyvärr tror han ändå att stödpengarna för många är viktigare än hur och vad man odlar.

För tio år sedan byggde Mikael Henriksson och en granne en sedimenteringsbassäng. Bassängen gör nytta på flera sätt: den samlar upp fosfor från åkrarna intill, därtill vattnar Henriksson sina äpplen med vattnet.
Alla bassänger och våtmarker som byggs är till nytta för miljön, säger han. Från och med i år kan föreningar eller byalag gemensamt bygga en bassäng eller våtmark, med stöd från EU.
– Trots att detta bara är en liten bassäng simmar knipor här om våren, mina bin dricker också av vattnet.

Västanfjärd har gjort sig känt som kommunen som vill bli utsläppsfri. I Södersundvik, där Henriksson bor, håller kommunen på att bygga gemensam kloakrening för husen.
År 2006 gjordes en plan för avrinningsområdena i Västanfjärd, syftet är att med gemensamma krafter rena vattnet i vikarna.
Henriksson tror att de flesta vill dra sitt strå till stacken.
– Ingen skiter längre i miljön. – JÅ-Å

Tillbaka

• Vädret idag
  
• 
• Sudoku
• Annonsera gratis
• 
•