Proffsdansare utan träningsvärk

Dalsbrukbördiga Anna Othman har genom envishet och träning utbildat sig till danskonstnär i Oslo. Gestaltar unga vuxnas längtan i aktuell föreställning.

Dansverket ”Kom och hämta mig bort härifrån” har premiär i Folkets hus i Dalsbruk, bara några meter från 25-åriga dansaren Anna Othmans barndomshem. Vägen från 7-årig dansflicka till nyblivet proffs har varit betydligt längre.
   – Det tog länge innan jag förstod att dans faktiskt kan bli mitt yrke! Inom dans känns det som om man måste vara otroligt bra för att kunna bli något, och man blir automatiskt väldigt kritisk till sig själv. Även om jag nu är färdig utbildad finns alltid tankarna ”är jag tillräckligt bra?” och ”hur kan jag bli ännu bättre?”, säger Othman.
   Hon tillägger att ödmjukhet inom dansyrket är en förutsättning för att kunna utvecklas, men man får inte låta dåligt självförtroende bli ett hinder.

   Dansen var Othmans hobby under hela skoltiden, och efter två år i Kimitoöns gymnasium bytte hon skola och språk till dansgymnasiet Juhana Herttuan lukio i Åbo.
   – Där erbjöds bättre möjligheter att kombinera gymnasiestudier med dans, men jag måste erkänna att jag ångrar att jag bytte. Trots att jag är tvåspråkig var det en stor omställning att skriva studenten på finska, och jag saknade Marianne Petters danslektioner. Jag tror jag hade fått ut mer av både gymnasiestudierna och dansen om jag stannat i Kimito.
   Efter studenten arbetade Othman i ett och ett halvt år som dansare på ÅST. Sedan gick hon ett år på danslinjen på Västra Nylands folkhögskola innan det bar av till Oslo och Statens skola för modern och nutidsdans.
   – Det var spännande! Det kändes fint att få studera utomlands, även om Norge är väldigt dyrt att leva i, och att få understöd är också svårt då landet inte hör till EU. Men trots att jag ekonomiskt hade det hemskt jobbigt var upplevelserna så värdefulla att jag inte ångrar det alls.

   Othman var skolans enda finländare, men lärarna kom från flera länder, och hon tyckte inte dansstilen skilde sig så mycket från Finland.
   – Trots att det handlade om nutidsdans betonades traditioner, vi ska som
dansare vara en del av historien. Det jag eventuellt saknade var lite mer teori, nu var utbildningen nästan uteslutande praktiskt och fysisk.
   Hurudan stil vill du själv ha som dansare?
   – Jag vill prova på nya saker, men samtidigt respektera traditioner. Det handlar om att använda gammalt material på nya sätt.

   I januari slutförde Othman sin utbildning, och är sedan februari fast anställd vid Dansteater Dis Tanz som verkar i huvudstadsregionen.
   – Det är verkligen ett drömjobb! Det inkluderar både uppträdande – nyligen hade vi premiär för ett projekt jag gjort själv – och administration och bidragssökande.
   Mångsidigheten som dansbranschen för med sig gör att Othman hellre kallar sig danskonstnär än diplomdansare, som hennes officiella titel är.
   Hurudan är du som dansare?
   – Envis. Jag är ingen naturbegåvning, utan har varit tvungen att jobba otroligt hårt för att ta mig så här långt. För att klara av vissa koreografers verk har jag
till och med tränat i smyg! Min styrka är att jag har en hållbar och vig kropp, och jag har aldrig haft träningsvärk!
   I Marianne Petters dansverk om längtan gestaltar Othman unga vuxnas längtan.
   – Det är härligt att få vara med i Mariannes produktion! Hon har gjort ett jättejobb för dansen på Kimitoön. Med henne är dans mycket mer än ett tidsfördriv, det är högklassig träning och konstnärligt motiverande.
   Vad längtar du själv efter?
   – Just nu är jag faktiskt i en superbra situation och extremt lycklig, så det här verket är lite svårt att gestalta just nu. Men om jag tänker tillbaka några månader minns jag en längtan efter ekonomisk trygghet och stabilitet i livet. Ibland längtar jag också tillbaka till barndomens spontanitet, då man får uttrycka alla känslor omedelbart utan att hela tiden anpassa sig till andra.
   Som människa blir man aldrig färdig.