Europeisk paradox

Partierna har ett drygt år tid att samla sig till en argumenterande invandrarpolitik. Finland ger asylsökande mest utkomststöd i EU. Men bidragsturism gagnar inte invandringen.

Finland betalar mer än dubbelt så mycket i utkomststöd till asylsökande än vad de kan lyfta i invandrarvänliga Sverige. Uppgiften publicerades i lördags i Aamulehti.
   Det väcker frågan på vilka grunder Finland ger en fempersonersfamilj (pappa, mamma och tre 10–17-åriga barn) 1 277 euro i månaden och Sverige bara 531 euro.
   Man kan tycka att det finns viktigare frågor. Man kan tro att det bakom blotta frågan finns en avvisande attityd.
   
   Viktigare är att inse detta: Om drygt ett år kommer den politiska grupperingen Sannfinländarna att se till att ämnet ligger högt på valagendan.
   Etablerade partier ska ha ett bra svar på frågan. Det har man inte i dag.
   EU har inga svar. Unionen har inte en politik i invandrarfrågan trots att man redan 1999 i Tammerfors gav sig själv i uppdrag att skapa ett asylsystem.
   
   En följd är bl.a. att bulgariska romer gör en sväng till Finland trots att de saknar förutsättningar att beviljas asyl i Finland.
   Bara att vända dem tar ett par månader – under tiden lyfter de EU:s mest generösa bidrag.
   Bulgarien är en av några EU-stater där romer i praktiken saknar rättigheter och andra förutsättningar för ett drägligt liv.
   
   Bara under tiden juni–september i år kom cirka 400 romer från Bulgarien och Rumänien (EU-stat också det) till Finland. De flesta vet sannolikt att de inte har en chans att få asyl hos oss. Men de flesta vet säkert också att man här får EU:s största bidrag.
   Bidragsturismen sysselsätter sedan finländska myndigheter och poliser – som borde kunna koncentrera sig på verkliga fall (ur asyljuridikens synvinkel).
   
   Bidragsturism klingar krasst. Men om EU-länder inte vill beakta romers mänskliga rättigheter ligger inte lösningen i en temporär vistelse i Finland.
   Fästning Europa (som EU har kallats) utsätts för tryck i sina utkanter. I Grekland vällde bara i fjol in nästan 150 000 illegala migranter. De flesta fick enligt gällande regelverk sina fingeravtryck registrerade i Grekland – som alltså får dem i retur om de tar sig vidare till ett annat EU-land.
   Den grekiska staten erbjuder dem varmare temperaturer än vad bulgariska romer kan räkna med i Finland. Ekonomiskt stöder man dem inte alls.
   
   Det finns inte en EU-stat där invandrarfrågan inte väcker politiska passioner. Världen har inte blivit mer tolerant med ökande välstånd – snarare visar en ytlig blick att tillfälliga relativa ekonomiska nedgångar skärper det mentala klimatet.
   På bloggar och andra sajter här hemma behöver man bara hänvisa till svenska språket så rakar antalet kommentarer i höjden. Tonläget närmar sig tidvis det sjukliga.
   
   För Europa gäller att en ekonomisk kräftgång bygger in explosivitet i samhällena. Politiker vars framtid hänger på återval vågar inte försvara humanismen och människovärdet. Spiralen blir ond och destruktiv.
   Varje värn av det mänskliga byggs i första hand upp nationellt.
   Det är våra politiker som ska kunna försvara att asylsökande får statligt – om än litet – uppehälle.
   
   Det är våra politiker som i vår marknadsförda värdegemenskap med övriga EU-stater ska bygga upp en invandrarpolitik av gammalt europeiskt humanistiskt märke.
   Än så länge verkar de flesta köra huvudet i busken. Det gagnar extremhögern och det drar ett mörker över Europa.
   
   I Finland har invandraransvariga ministern Astrid Thors (SFP) länge fått klä skott för en politik som inte tydligt nog har varit hela regeringens.
   Statsminister Matti Vanhanen (C) agerar värde(rings)lös statsledare om han inte tar sig an den nationella debatten och skapar en finländsk linje som kan motiveras när de sannfinländska angreppen kommer.
   Men Finland leds i dag inte av en intellektuell ledare. Politiken saknar en idégrund.
   
   Finland tog i fjol emot 4 035 ansökningar om asyl och det brukar anföras som en liten siffra i den internationella debatten.
   Men Tyskland tog emot drygt 22 000 ansökningar. Jämfört med Finlands drygt 4 000 borde Tyskland – i relation till folkmängden – ta emot nästan 65 000 ansökningar.
   Europa sluter sig, samtidigt som världsdelen inte längre är självförsörjande när det gäller framtida folkmängd – relaterad till önskad välståndsnivå.
   Den europeiska paradoxen är inte hoppingivande.
   
   EU:s passivitet är alarmerande. Invandrarproblematiken kan inte tigas bort, EU:s politiska ledare måste ta ansvar för en politik som erkänner dagens och skapar koordinerade regler för morgondagens problem.
   Samlingspartiet sjösatte i förr går en invandrarpolitisk rapport som tar sats ur det ”bulgariska dilemmat”.
   De nationella resurserna måste sättas in där de gör någon nytta – i integreringen av nuvarande och kommande invandrare. Bidragsturismen binder bara upp resurser.
   
   Saml. visar vägen för en invandrarpolitik som är mera än den samlade slumpen. Det är en bra början på något vi inte kan undvika. De seriösa partierna måste ha en vilja när det gäller formerna för en invandring vi varken får eller kan slippa ta ansvar för.

Tillbaka