Pessimism på finlandssvenska
En färsk opinionspejling visar att finlandssvenskar är mer pessimistiska över svenskans framtid. Det är en naturlig följd av att det offentliga krymper.
Enligt Barometern 09 – en pinfärsk opinionspejling – har allt fler finlandssvenskar tappat tron på svenskans framtid.
Det motsatta hade varit en sensation efter de senaste årens negativa nyheter kring svenskans reducerade roll i en omstöpt förvaltning.
(Hur man definierar eller avgränsar svensk framtid framgår inte av offentliggjort material – men man torde ha blicken på det offentliga.)
På drygt tio år – från år 1997 till i dag – har andelen som tror att svenskans framtid är tryggad sjunkit från 90 procent till 67. Ännu år 2005 var andelen optimister 87 procent.
Vad har hänt under fem år?
Statliga distrikt – om de sedan gäller polis, tingsrätter m.m. – har ritats om utan hänsyn till krav på funktionella enheter på svenska.
Den svenska avdelning vid tingsrätten i Åbo som ÅU skrev om förra veckan är ett gott exempel. För nuvarande lagman Erkki Hämäläinen är svensk service en hederssak. Men på sikt är det strukturer som måste trygga att svenskan fungerar. Personer kommer och går.
Också bland finlandssvenskarna själva är det ibland svårt att få syn på insikten om strukturerna som språkbärare.
Finlandssvenskar har suttit på parkettplats och sett BB i Ekenäs dras in (kollegan VN hoppas att Aki Lindén ska hinna fram till HNS och rädda BB – men det tåget torde ha gått).
Inrikesminister Mari Kiviniemis (C) envishet när det gällde Karlebys regiontillhörighet överträffar det mesta man sett. Och när Helsingfors ville ha delar av Sibbo hade stora partier stor förståelse.
Det första som kom ur ketchupflaskan var slopandet av studentsvenskan. Det var en mental milstolpe.
Enligt forskaren Kjell Herberts tycker endast ett fåtal att attityderna i den egna närmiljön har blivit sämre. Det är säkert så – optimister kan minnas legendariske Ralf Norrmans ord: personligen minskar jag inte.
Problemet ligger i rikspolitiken. Vad göra?
Barometern gav respondenterna möjlighet att kommentera fritt. Bland tillfrågade drygt 1 000 finlandssvenskar ansåg många att SFP måste lära sig samarbeta bättre med andra partier.
Finlandssvenskarna gav därtill sig själva uppmaningen att bli bättre på marknadsföring av det svenska – inte minst via det tvåspråkiga.
Det svenska i Finland sågs med andra ord i rätt hög utsträckning som en imagefråga.
Önsketänkandet står högt i kurs – det gäller också synen på problemen som en funktion av bristande förmåga hos SFP-politiker.
I verkligheten handlar det trånga utrymmet för svenskan om att det mesta har blivit ekonomi.
När ekonomier växer är det lätt att leva och fördela nyttigheter så var och en blir nöjd. Men den framtiden finner vi bakom oss.
I dag sysslar vi med relativ krympning av stat. Det har fjärmat politiken från politiken – från den som i decennier byggde på en expanderande stat.
När sågs ett parti senast ventilera en idé om nationen?
När partier diskuterar skattepolitik handlar det om smärre skillnader i procenttal –mera sällan om principer, och ännu mera sällan bottnar det i en syn på det allmännas roll i en föränderlig värld.
Politik har reducerats till att slå vakt om krympande resurser.
I den kampen följer partierna en darwinistisk logik. Man fattar de beslut som gagnar – eller åtminstone inte drabbar – den väljarkår man räknar som sin potential.
”Några” svenskar som upp till 70-75 procent röstar på SFP räknas inte in i den potentialen.
Men är inte Finland en tvåspråkig kulturstat med en dokumenterad beredskap att se till de båda språken?
Förvisso. Men det har skett en grundläggande förändring i förutsättningarna. De stora enheternas ekonomi ser inte de numerärt mindre – men i substans och på individplanet lika stora – behoven.
Den expansiva tiden kommer aldrig tillbaka. Den minskande finlandssvenska optimismen avspeglar ett faktiskt skeende som vare sig ett annat agerande från SFP:s sida eller ett imagebygge modell större kan rå på.
Men se inte bara skillnaderna i enkätsvaren mellan år 2005 och 2009.
Se också att verkligheten trots allt är svensk nästan i den utsträckning man väljer att vilja.
Tillbaka
