Under Natos ledning
Det är bättre att ha kärnvapenmakter som Indien, Kina, Pakistan och Ryssland med sig än mot sig, anser Natos generalsekreterare och bjuder in till parternskap, bl.a. i Afghanistan.
Frågor kring internationellt partnerskap och olika grader av integration är alltid intressanta. Kort sammanfattat; det är bättre att ha vänner än ovänner, det är bättre att få de suspekta med sig än mot sig. Det är bättre att knyta destabiliserande element till sig, så att ett angrepp i någon form blir svårt, helst omöjligt, eftersom angriparen i så fall också skadar sina egna intressen.
Det är bland annat därför som försvarsalliansen Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen i sitt tal på säkerhetskonferensen i München under veckoslutet sträcker ut handen och erbjuder ökat samarbete med länder som Pakistan, Indien och Kina.
Han vill också knyta Ryssland närmare Nato, landet som en gång under namnet Sovjetunionen var alliansens huvudsakliga fiende. Men i dag har fienden nya namn, globala namn.
I dag heter de terrorism, cyberattacker, sjörövare, spridning av kärnvapen till länder som Nordkorea och Iran, listar Fogh Rasmussen.
– Vi kommer också att få säkerhetshot på grund av klimatförändringen, i form av mänskliga katastrofer, kamp om naturresurser och konflikter om odlingsbar mark, förutspår han.
Och han och hans organisation behöver nya vänner. I Afghanistan till exempel, där det inte går så bra varken för den internationella styrkan eller trots den. De svenska förlusterna under helgen kommer inte att vara den internationella ISAF-styrkans sista.
– Vi behöver ett helt nytt fördrag, en samarbetspakt, mellan alla aktörer på säkerhetsfältet. Alla spelare måste dra åt samma håll, säger han. Under Natos ledning.
– Vi behöver Pakistan och andra av Afghanistans grannar engagerade på ett konstruktivt sätt.
Visst, hellre konstruktivt än destruktivt. En kruttunna till region behöver inte grannar som engagerar sig på ett än mer destabiliserande sätt. Problemen är stora nog som de är.
Att Pakistan dessutom är en kärnvapenmakt gör inte behovet mindre av ett nära partnerskap för Nato, tvärtom.
Ett lyckat partnerskap kan vara början på en lång, och i bästa fall också lycklig, gemensam väg. Fröet till dagens EU, kol- och stålunionen mellan Tyskland och Frankrike, lyckades efter andra världskriget knyta de två ärkefienderna samman ekonomiskt, så att ett krig mellan dessa två i dag känns som en absurd tanke. Så var det inte förr, då förödande krig mellan dem bröt ut med pauser på några tiotals år.
När Nato i slutet av 1990-talet införde sitt partnerskap för fred handlade det om att knyta forna östländer till sig genom exempelvis gemensamma övningar. I dag är flera av dem fullvärdiga Natomedlemmar sedan länge.
Då kunde partnerskapet ses som ett slags utsträckt – obeväpnad – hand, i syfte att övertyga mottagaren om god vilja och fredliga avsikter:
– Vi vill er inget ont, eftersom vi låter er vara med oss. Vi ska samarbeta, inte motarbeta varandra.
I dag har den utsträckta handen andra mottagare. Spridningen av kärnvapen är fortfarande ett av de största säkerhetsproblemen i världen, enligt exempelvis den tyska utrikesministern.
Bland annat därför den utsträckta handen till kärnvapenmakterna Indien, Pakistan, Ryssland och Kina.
Natos generalsekreterare vill se militäralliansen som det forum där världsomfattande säkerhetskonsultationer förs i fortsättningen.
– Vad skulle Kina, Indien, Pakistan och andra förlora på att knyta närmare band med Nato, frågar Fogh Rasmussen han retoriskt.
Han har också ett svar:
– Det skulle bara innebära fördelar, i form av förtroende, tillit och samarbete.
Hans utspel har mötts av försiktighet bland annat från Ryssland. Ordföranden för Dumans utrikespolitiska utskott säger sig vara orolig över att det fortfarande är så att Ryssland blir informerat, men inte involverat.
– Natos konstgjorda utvidgning är ett problem, liksom Natos globala roll, sade den ryska representanten.
Det räcker inte att någon sträcker ut handen, om de tilltänkta mottagarna inte vill fatta den.
Mycket arbete återstår, inte bara i Afghanistan, innan Nato som planerat kan godkänna sin nya strategi på ett toppmöte i Lissabon i november. Mycket arbete återstår också innan andra utanför alliansen kan godkänna den.
Ett partnerskap måste ge bägge parter tillräckligt mycket för att vara intressant. Också – och speciellt – under Natos ledning.
Tillbaka
