En mental kvarnbro
Världens förändras snabbt och kraven växer i det internationella nätverkandet. Då väljer Åbo stad att isolera sig, att minska på språkkraven.
Åbo stad tar steget in i 2010-talet med att markerat tona ned kraven på språkkunskaper hos sina anställda.
Den politiska slutsatsen är dessvärre möjlig att dra också om den formella beslutsgången är tillfälligt hejdad av en bordläggning i stadsfullmäktige.
Ã…bo stad är pÃ¥ väg att bygga en mental kvarnbro – en sprÃ¥kkonstruktion man pÃ¥ förhand vet att är svagare än den nuvarande.
Klingar det 2010-tal? Var är ambitionerna?
Ett märkligt läge råder i staden.
Man slopar formella krav pÃ¥ sprÃ¥kkunskaper hos tjänstemännen samtidigt som staden andliga kartor – strategier och andra linjebeslut – till lust och leda predikar det motsatta.
Titta här:
När nödcentralen skulle räddas – vilket skedde i gÃ¥r – var staden snabb att Ã¥beropa tvÃ¥sprÃ¥kigheten.
I strategiplaner och i Stockholmsorienterade trevare lyfter man fram tvåspråkigheten som ett medel.
I alla sammanhang betonas stadens tvåspråkiga högskolkluster.
Men när det gäller lyfter man upp bryggan över vallgraven. Signalerar isolering. Av rädsla för vaddå?
Man kan uttrycka det som Ville Niinistö (Gröna) som – exceptionellt pÃ¥ svenska – i mÃ¥ndags i stadsfullmäktige hävdade att Ã…bo ”sedan länge är en tvÃ¥sprÃ¥kig stad och ska sÃ¥ förbli”.
På finska deklarerade han sedan att han kan leva med att de officiella språkkraven på god svenska slopas.
Den logiken är väl dold.
Var är ambitionen hos stadens beslutsfattare?
Här råder ett upplägg som definierar kompetens hos tjänsteinnehavare som något som står utanför den språkliga kommunikationsförmågan.
År 2010 bygger Åbo stad upp ett kunnandekoncept som bygger på att det räcker med att stadens tjänstemän är kunniga i substans. Mindre viktigt är på vilka scener man kan kommunicera den.
Språkkunskaper är inte sällan kumulativa. Svenskan stöder engelskan och tyskan etc.
Ã…bo har i andra sammanhang betonat sitt läge som porten västerut. Stockholm ligger ett nautiskt stenkast härifrÃ¥n. Bryssel stÃ¥r för ett europeiskt nätverkande där kommunicerande personer – inte ämbeten – bygger upp aboensisk styrka.
Språkkunskaper är därtill en expansiv kvalitet i betydelsen att den språkkunniga har en större värld att ta till sig när man förändrar den egna lokala världen.
Ã…bodialekten är mustigt originell – men ingen dörröppnare vare sig konkret eller mentalt.
Någonstans i den gröna rörelsens ungdom lyckades den skapa sig en image av en modern rörelse där icke-dogmatisk rörlighet ersatte partiväsendets stelheter.
De aboensiska gröna står inte längre att känna igen mot den fonden.
På riksplanet talar Niinistö för en ökad valfrihet där man erbjuds möjligheten att skjuta fram svenskan med ytterligare ett år i grundskolan.
(Vi tror, som Niinistö, att regionala variationer kan vara nyttiga t.ex. i östra Finland där ryskan har en växande betydelse. Det praktiska modellbygget är värt en mässa.)
De grönas Mikaela Sundqvist lanserade i fredagens ÅU tanken att man vid själva anställningen klarar av språkkraven med att förutsätta att den anställda går på språkkurs när man väl fått jobbet.
Ville Niinistö upprepade i stadsfullmäktige synen i en kläm där man kräver att de sökande språktestas i praktiken.
Niinistö och de 66 andra i stadsfullmäktige vet exakt vad en kläm har för status. Den fungerar som en till intet förpliktande förhoppning.
En samvetsstillande piruett utan någon betydelse.
Till detta kommer att språktest som inte lutar sig mot formella krav i praktiken blir flexibelt betydelselösa.
Det gäller generellt – men framförallt i den specifika sprÃ¥kliga miljö som är Ã…bopolitikens.
”FörmÃ¥gornas parti”, Samlingspartiet, väljer samma undfallande ambition.
Så här sa gruppordförande Minna Arve i stadsfullmäktige:
– Ã…rligt talat ser jag hellre att en ekonomidirektör kan ekonomi bättre och är sämre pÃ¥ svenska, än tvärtom. (Ã…U i gÃ¥r).
Inte en tanke på att kunnandet är en process av ständigt lärande där språkkunskap är ett medel?
Samtidigt i republiken Finland: Vi läser för lite språk. Vi låter oss pressas av den utslätande självsynen att finländare har svårare än andra att lära sig språk. Vi negligerar den kända sanningen att språken sällan är varandras fiender utan tvärtom är kumulativa element i den personliga kompetensplattformen. Vi bejakar internationaliseringen på principiell nivå men verkar i praktiken tro att den inte berör just oss själva.
Det glädjande undantaget är undervisningsminister Henna Virkkunen (Arves partisyster) som vill tidigarelägga studierna i svenska.
Åbo befinner sig i en oroväckande sömnig mental fas.
Världen förändras snabbare än någonsin, intellektuell rörlighet raserar de flesta gränser och relativt små aktörer kan göra sig gällande också internationellt (exempel företagen Bambuser och Golfstocks, ÅU 20.1.2010, resp. 6.3.2010).
Rådande aboensisk språksyn andas en blindhet inför en framtid som ställer större krav, inte mindre.
Tillbaka
