Författararkiv

Det tog undertecknad sju månader att efter inledningen på Åbo kulturhuvudstadsår 15.1 besöka nästa 2011-program. – Det vill säga om jag inte inkluderar de begivenheter som arrangerats av eller i Åbo stadsbibliotek. – Igår då solen lyste över Kuppis ställde jag mig i den ringlande kön med sikte på klasen av tunneltält. Färglandskapet vid ”Blombergsplan närä fotbollsplanen” som det står på evenemangets www-sidor. En skylt vid ingången förkunnade på svenska och finska att biljettförsäljningen avslutas 17.40, medan det på engelska hette 5.45 pm. (Tydligen är engelskspråkiga snabbare i vändningarna.) ”På grund av Colourscapes stora popularitet lönar det sig att reservera gott om tid både för köandet och själva besöket i labyrinten.” Så enligt webbsidan. På plats upprepades ett antal gånger på finska att inträdet berättigar till en timmes rundvandring i färgernas rike, men att arrangörerna är mer än glada om besökarna tar sig snabbare igenom labyrinten. Artigt och allt annat än kommersiellt, eller hur! Yes yes. 

I och för sig fanns det några korn sanning i den indirekta uppmaningen att raska på. Efter en kvart var nyhetens behag som bortblåst.  Av någon underlig anledning kom jag att tänka på en Shakespeare-titel: Mycket väsen för ingenting. Erkännes att det var färgrikt och intressant, på samma sätt som i lustiga huset. Men någon långvarigare eller mer bestående upplevelse skapade labyrinten inte. Fina foton eller visuell video kunde Colourscape däremot erbjuda bakgrund för. Kultur gör gott heter det. Okej, nu blev det en snabbis. Å andra sidan gav besöket upphov till illamående och migrän hos två av fem i sällskapet, så det beror på. Men ta det lugnt, Colourscape är i skrivande stund redan på väg till nästa tivolifält.

Samma veckoslut som det var premiär för Jouko Aaltonens Kampen om Åbo var jag upptagen med annat, å ena sidan, å den andra. Det vill säga i Raunistula och Österås. Det var en kamp mot tid, kyla och trötthet och den utspelade sig delvis i hota(n)de byggnader.

Kampen om Åbo fortsätter [ju], inte hjälper det att innevarande år är europeiskt kulturhuvudstadsår med förpliktelser.

Nu har debatten om Biblioteksbron svallat vildare och ju mer jag själv tänker på saken, är jag beredd att hålla med dem som anser att platsen är malplacerad och gör våld på landskapet. Eller som det sägs på Radio Åbolands sidor: ”Nyligen tog NTM-centralen ställning emot Biblioteksbron för att den skulle försämra det historiska värdet i området kring Aura å.” (17.5)

Ett ställe där en bro skulle sitta bra är uppe i Hallis, där den så kallade Kampiföri ”trafikerar”. Det är ett äventyr och inte alltid i positiv bemärkelse att ta sig över med den. Om den nu alls råkar vara i skick. En insändare i Turun Sanomat formulerar det så här:

”Sen sijaan Halistensillan ja Ravattulan sillan väli on pitkä. Mielestäni voisi ajatella jotain kevyttä kävelysiltaa Kuralan kampilossin tilalle. Kampilossi, sinänsä hieno tapa Aurajoen ylittämiseen, ei ole ollut kovin toimiva. Lossi on raskas veivattava ja usein rikki tai ilkivallan kohteena. Toiminnassa se on vain kesäaikaan. Hannunniitun ja Kohmon alueelle on viime aikoina rakennettu ja rakennetaan paljon. Olisi mukava saada uusia ulkoilureittejä myös joen toiselle puolelle, sillä kiertäminen Halisten kautta tekee reitin todella pitkäksi. Talvella siltaa voisivat hyödyntää myös hiihtäjät.” (17.5)

Kampen om Åbo går vidare, med andra ord. Också kampen om Åbobornas tid och uppmärksamhet. Det är kultur 365 dagar det här året, dagligen nästan 7-24. Men för att travestera kommentarerna som brukar fällas i trängseln vid utgångarna från Sverigefärjorna – ingen panik, allt på en gång.

Det veckoslut jag använde till annat än att följa inbjudan till premiären på Jouko Aaltonens dokumentär om Åbosjukan har satt sina spår. Ursäkta nu, men var så goda!

Igår firades Europadagen, som sig brukligt 9.5. Visst är det litet rutin över det hela, och knappast – tycks det – skulle de finländska och/eller åboländska medierna överhuvudtaget ta namnet Europa i sin mun, om det inte vore för ett färskt riksdagsval med europeiska teman. Och naturligtvis, Finlands sits som tungan i vågskålen, Kejsarn av Portugallien.  

Gårdagen var en vacker dag, Finland spelade mot Ryssland i ishockey, det blåser upp till European Song Contest [eller Song Contempt, som kanske endel hellre skulle kalla spektaklet], och en massa andra orsaker till att låta bli att fira Europa – det är hur lätt som helst att fabricera dem. Å andra sidan är Åbo faktiskt Europas kulturhuvudstad innevarande år [så man kunde ju tänka sig att Åbo inklusive medier kunde ha satt sig in i det hela med aningen större respekt och energi].

Den som vill gråta över spilld mjölk kan ta vägarna förbi, här!

I Story på Åbos huvudbibliotek finns i maj en fotoutställning av Peeter Langovits, Loetud päevad – Lasketut päivät. På svenska någonting i stil med räknade dagar. Utställningen är en riklig kalender som vecka för vecka illustrerar de otaliga tilldragelser som utgjorde Tallins förberedelser under fjolåret inför årets kulturhuvudstadsuppdrag. Det gäller att ta lite tid på sig, om man vill ögna igenom de 28 stora kollagena inklusive texter.  En intressant tur till Tallinn i vilket fall som helst. Invigningen av utställningen hölls i går, torsdag 5.5, då förutom Langovits själv (som till vardags jobbar för tidningen Postimees) artisten Pastacas uppträdde. Den förra redogjorde för sina foton, den senare bjöd på medryckande modern nyfolk.

Det har gått en tid sedan 15.3 då jag rapporterade – i inlägget Video & vida omkring - att Live2011: ”The official video channel of Turku 2011 – The European Capital of Culture” hade visats/besökts 6 613 ggr. Nu är siffran redan uppe i 7 175 ggr. Visst har det hänt en hel del annat också. Huvudbiblioteket bjöd på litteratur, musik, teater, digifotografering etc. förra veckan – 1-2.4 – kring temat flammande kärlek. En nästan fullsatt Studio fick t.ex. följa med ett givande samtal mellan Märta Tikkanen och Jenny Wikström under rubriken Kärlek – vad är det?

Men faktum är, att april redan är här – den grymmaste av månader – och förutom de 2011-evenemang som biblioteket själv har stått för, har jag fortfarande endast invigningen 15.1 i min resultatlista. Inte för att jag skulle ha lidit av någon större brist.

Jag fick en inbjudan till en intressant tillställning, vilken jag gärna skulle ha tackat ja till. Tyvärr – eller egentligen inte tyvärr – är jag förhindrad eftersom jag själv kommer att vara med om ett skapande kulturprojekt. Så ingen panik med andra ord. – Men inbjudningen gällde Taistelu Turusta – Kampen om Åbo:

”Jouko Aaltonens känsloväckande dokumentärfilm om förändringen av den finländska stadsmiljön i en tid präglad av modernism och tillväxt. Ämnet behandlas genom ett konkret exempel, Åbo. Genom att kombinera arkivmaterial, aktuella händelser och intervjuer granskar filmen hur och på vilka villkor staden förändras, vem som bestämmer om rivningen av byggnader och vem som har makt över stadsrummet.”

Som vi alla vet är det en kamp som fortsätter.  – En kamp som jag härmed passar på att bussa ihop med en annan tävlan, aforismtävlingen med Åbo som ämne. Dö’linje är 31.7. så än finns det tid & hopp. I vilket fall som helst. Vad sägs om följande försök:

”Eftersom kultur gör gott är den lokala traditionen Åbosjukan rena rama undermedicinen.”

Och den som lever får se & det är någonting att tänka på & rätta sig efter. Whops!

Det vill säga wealthy healthy older people.  Enligt en artikel i Dagens Nyheter (24.3.2011) är friska, äldre personer med god ekonomi turistbranschens nya heta målgrupp. Vill man locka besökare är det här en möjlig ledstjärna. Det var säkert bara fråga om ett sammanträffande, men faktum är att huvudbibliotekets tvådagars evenemang som jag ovan framhöll lockade vuxna & äldre. De svenska programmen för barn & barnfamiljer körde totalt på grund.

Visst, kampen om stadsrummet är benhård, det är tårta på tårta och naturligtvis ännu värre under ett kulturhuvudstadsår. Å andra sidan är det ju beklagligt om det svenskspråkiga stadsrummet krymper i brist på intresse eller behov. Svårt tycks det också vara att kliva över diverse nyhetströsklar, till och med i svenskspråkiga medier.

Jan-Erik Andersson har filmat rivningen av Blå huset eller Wikeström & Krogius hus. Det här är äkta vardagskonst i Åbo under kulturhuvudstadsåret. Som Barroso sa för en tid sedan, det är ju ett lokalt problem. Så sant, så sant som det är sagt. Med sin femton minuters filmning av Åbosjukan i högsta hugg vill Andersson väcka debatt, väcka till insikt om det viktiga i att bevara ornamenterade trähus åt kommande generationer i postkulturhuvudstaden Åbo. Videon Destruction of Beauty finns på YouTube. Den här borde absolut platsa i Live2011 som jag skrev om igår.

 Åbo kulturhuvudstadsår 2011 har varit mer än nöjd med det mottagande både inhemska och utländska medier bjudit på. Och bra så. Själv får jag väl tolka på det sättet, att den rikssvenska tidning jag brukar följa med, Dagens Nyheter, inte räknas till de tongivande medierna. Och det kan väl hända. DN är säkert bara ett annat Helsingin Sanomat och det på svenska. Utkommer i en stad som ligger alltför nära, det vill säga Stockholm. Dit Sverigebåtarna avreser mest varje morgon & kväll. ”Boring boring.”

I vilket fall som helst: knäpper man in Åbo kulturhuvudstad i sökrutan på DN:s webbsida blir resultatet två artiklar, varav den ena handlar om Tallinn som kulturhuvudstad. Den andra berör däremot Åbo, är daterad 18.1.2011 och är rubricerad ”Det här händer i årets andra kulturhuvudstad”. Själva texten omspänner drygt 1500 tecken.

Visste ni att Åbo kulturhuvudstadsår 2011 har en egen YouTube-kanal? Jag visste det inte. Eller kanske att jag visste men hade glömt bort. Men den finns, det gör den nog. Live2011: ”The official video channel of Turku 2011 – The European Capital of Culture”. Inskriven i YouTube 13.8.2008.

Statistiken avslöjar att kanalen har visats/besökts 6 613 ggr, har 46 beställare/fans och enskilda videor har streamats eller klickats igång 83 576 ggr. 2 stycken har kommenterat kanalen, bägge för ett år sedan. Kanalens utbud är i skrivande stund ungefär 135 videor – vilket innebär att varje video i medeltal har öppnats ca 620 ggr. Men i praktiken är det naturligtvis inte så. 14 st har 1 000 eller fler registrerade ggr, och av dem har 4 kommit upp i över 5 000. Inte oväntat är videon ”Homotopia – Tom of Finland” överlägsen i toppen med sina 14 966 visningstillfällen. Sist ligger för tillfället Count down to the Opening ceremonies: ”Linnunpesä – Fågelbo – Bird’s nest” med 8 ggr. Den svenska ”Åbo vid vatten” som är uppladdad för 9 månader sedan har intresserat tittare 65 ggr.

Om ni inte har fått nys om YouTube-kanalen Live2011 så är det kanske inte så konstigt. På första sidan hänvisar webbsidorna Åbo 2011 bara till Facebook och Twitter.

Bläddrade här om dagen i databasen Sivistyssanakirja.com. Satte in Turku som sökord och klickade iväg. Fick som retur bl.a. uppgifter om ordets rötter. Också rimord, som passar ihop med Turku. De är: purku, surku, tuomionpurku. Men riktigt så tokigt har det inte alltid varit, eller kan inte vara. Idag har Helena Soiri-Snellmans Atrium – Erik Bryggman ja Turun arkkitehtuuri utsetts till fjolårets vackraste bok. Vackert kan det också se ut i naturen, med träd som bok och ek. Och har man odlat sin trädgård, som Pehr Kalm en gång gjorde ute på Hirvensalo, är det förvisso litet snöpligt om naturen återtar sitt, förvildar det som en gång varit kultiverad växtlighet. Kalmska Sipsalo som på 1700-talet lär har varit en betydande botanisk trädgård håller på att slummas igen. Sonja Hellsten föreslår i en av dagens ÅU-ledare  - Sipsalo viloplats:

”Kanske kunde man tänka sig att kombinera en satsning på Kalms trädgård med skapandet av ett område dit hus man vill bevara kan flyttas. Det och trädgården kan med god planering ge upphov till en levande och attraktiv miljö där både boende och besökare trivs. Där finns redan gamla byggnader, bland annat det röda hus Kalm själv bodde i.

Ett beslut i den här riktningen i år skulle ge Åbo något som består också efter att kulturhuvudstadsåret är slut.”

Ja, dit kunde Wikeström & Krogius eller Blå huset ha tagit vägen. Och A.W. Wallenius hus vid foten av Kakolabacken likaså. Fast, nu ser det ju ut som om Åbo stads ville spara just det huset. Barroso som nyligen besökte Åbo tyckte att Åbosjukan är en lokal åkomma, men kunde inte låta bli att vifta med pekfingret. Att bevara kulturarvet är viktigt. Frågan är förstås vilken tradition, själva Åbosjukan eller kropparna och lemmarna som den går åt.

Men Auradagen som det är kan det sitta bra med en sejdel kallt. Det första Aura-ölet skummade & fradgade redan 1885. Bryggeriet hade grundats på Slottsgatan ett år tidigare. Nu finns det i nådens år 2011 möjlighet att svepa en Juhla Aura. Visst är det ölet i sig orsak nog. Men vill man så kan man. Sörpla i sig gravöl eller taklagsöl. Så är det ju också med hus, det enas död är det andras bröd. Gutår då!

Idag är det inte bara sen fastlagstisdag, utan också hundraårsjubileum för Den internationella kvinnodagen.  1911 samlades över en miljon människor i Danmark, Schweiz, Tyskland och Österrike för att uppmärksamma kvinnornas ställning.

Eftersom det är fastlagstisdag och samtidigt ett så viktigt jubileum kunde man tänka sig att Åbo kulturhuvudstadsår 2011 kunde ha hittat på någonting extra gott.

Visst händer det ett och annat som tangerar dagens tema. Diskussionstillfällen t.ex.

På Åbo huvudbibliotek  är det möjligt att gripa sig an vardagen och verkligheten. I aulan och på fackavdelningen finns Minna Havukainens fotoutställning Födelser. En utställning som EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso bevisligen bekantade sig med förra lördagen. Och i Studion ikväll - kvinnodagen till ära - uppträder författare Tiina Pystynen under rubriken Rakkautta kokovartalokuvassa: Lemmentanssit. Kuvakertomuksia rakkaudesta. En föreläsning som liksom Havukainens utställning ingår i stadsbibliotekets vårliga tema, Flammande kärlek.

Veckorna som gick, noterade jag i förra bloggen: ”…väntar fortfarande på kulturhuvudstadsåret i mitt liv”. Nu måste jag faktiskt erkänna att det här var mera retorik än fullt allvar. Om Åbo är en kulturhuvudstad värd utmärkelsen eller värdskapet, så är den det år ut & år in. Och jag lever mitt liv som ifjol och i nästa år. I det avseendet är de programpunkter som Åbo 2011 ställer till med som cheerleaderinsatser under en ishockeymatch i förhållande till själva ishockeymatchen. Sist och slutligen är det väl en självklarhet vad som är det centrala i ett sådant förhållande.

Idag fyller Åbo konstmuseum 120 år, länge leve! – Ett faktum som f.ö. illustrerar det ovan sagda. - Läser också, att lokaltrafikens busschaffisar ska dressas upp i kulturhuvudstadens skjortor. Visst, det blir säkert festivalyrsel i stan, kors & tvärs. Men vänligt bemötande och språkfasoner skulle inte heller skada. En sund själ i en sund kostym. För kulturhuvudstadsåret handlar väl inte bara om design, estetik och logofixering eller -motion.

I en kulturhuvudstad hör en viss lyhördhet till. Gaddafi-fasoner, även om aldrig så milda, är portförbjudna. Därför är det att hoppas att det är ett olycksfall i arbetet, undantag som bekräftar regel, då Åbo stad får reprimand av riksdagens biträdande justitieombudsman för sölighet, för käppar-i-hjulet-taktik gentemot invånare.