På söndagen deltog jag och tre andra från maratonskolan, plus en annan kompis till mig, i tulpanloppet. Loppet ordnas varje vår i Paattinen, i Åbo. Som sträcka kan man välja mellan 5 och 10 kilometer och än så länge finns det enbart 5 km som tävlingsklass bland kvinnor. 10 km:s sträckan finns som motionsklass och för männen som tävlingsklass. Kvinnorna fick varsin tulpanbukett efter loppet, som glädjer än idag.

Alla maratonskolans representanter valde att springa 10 km i loppet. Förrän i söndags är det kortaste tävlingssträcka jag deltagit i 21,1 km (om jag inte räknar med stafettkarnevalen på 80-talet) varför mitt val mellan sträckorna var självklar. Under halvmaratonlopp brukar jag växla upp halvvägs, då 5 km är kvar och då 3 km är kvar; så min plan var att ha samma taktik på detta lopp, ifall det skulle visa sig att det går att göra lika. De övriga deltagarna såg rätt unga och hurtliga ut och mina maratonskolekompisar hade kollat in tidigare års resultat som visade att deltagarna varit rätt snabba, varför jag beslöt som ytterligare taktik att inte springa förbi nån i början, för att försäkra att jag inte skulle springa för snabbt och trötta ut mig.

Rutten var super bra, 2,5 km åt ett håll; tillbaka till mål; 2,5 km åt ett annat håll och tillbaka till mål. Första 2,5 km:n sprang jag i vanlig, lite snabbare takt och försökte få andningen att löpa. Vid 2,5 sprang en man och lite senare en kvinna förbi mig. Vid 5 sprang en man förbi mig, men honom sprang jag förbi i nästa backe. Jag försökte växla upp vid 5 och vid 7.5 men upplevde att jag inte klarare av det. Mannen och kvinnan framför mig försökte och försökte jag nå, utan att lyckas, och andningen var tung precis hela loppet! Väl i mål frågade jag killen bakom mig vad han hade för tid, för det fanns ingen klocka i mål. Han sa att han, sedan jag sprungit förbi honom vid 5 försökt springa förbi mig, utan att lyckas! hah! Vi hade alltså sprungit i samma takt; kanske vi växlade upp, eller inte, men bra sprang vi; antagligen just tack vare att vi ordagrant flåsade i nacken på varandra. Mid tid blev 49.15, och det visade sig att kvinnan jag inte lyckades springa förbi var den första kvinnan i loppet. Ja, jag vet att det var motionsklassen, men i brist på tävlingsklass utlyser jag mig själv till silvermedaljör i kvinnoklassen för 10 km:s sträckan, inte illa. Och de övriga representanterna i maratonskolan var hack i häl.

Hemma igen slog jag upp en av mina böcker där jag visste att det finns en tabell över tider man borde nå i olika lopp för att nå sin drömtid i maraton, och ja, enligt den borde man springa en 10:a på max. 51 minuter om man skall klara av en mara under 4 timmar, som är mitt mål!