Medicinverkningar

Under de senaste dagarna har jag tydligt känt av att någonting ”råddar” med mitt centrala nervsystem. Det är lite svårt att förklara men jag ska försöka.

Emellanåt känns det som om jag inte skulle vara helt inne i min kropp, utan antingen lite före eller lite efter. Som någon sorts minimal fasförskjutning eller som en film där ljudet inte är riktigt i synk med bilden.

Emellanåt känns det som om hela tillvaron inte är riktigt sann. Som om verkligheten jag lever i egentligen är något annat. Det är inte så att jag skulle tro att jag är någon annanstans eller se saker som inte finns, men någonstans finns en liten känsla av att allt inte står rätt till. Jag borde egentligen vara någon annanstans och göra något annat än vad jag egentligen gör.

Emellanåt är jag mer trögtänkt än vanligt och när jag pratar har jag ibland svårt att hitta vissa ord på svenska. Här har jag medvetet valt att i stället för att försöka hitta rätt ord på rätt språk så använder jag det finska eller det engelska ordet, beroende på vad som först ploppat upp i huvudet. På det sättet flyter åtminstone tankarna och samtalet någorlunda oavbrutet. Den här texten var även svårare att formulera än vanligt.

Sen har jag märkt att mina känslostämningar förstärkts. Jag börjar gråta mycket lättare för allt möjligt och är jag trött eller har för lågt blodsocker så blir allting riktigt eländigt och mörkt. Å andra sidan kan jag också känna mig riktigt energisk och glad, så allt är inte bara dåligt.

Slutligen har jag märkt att jag sover sämre än tidigare. Fast jag känner att kroppen är trött och behöver vila så känner jag mig onaturligt pigg, men inte på ett bra sätt. Jag har svårt att hitta sömnen på kvällarna och när jag vaknar på natten har jag svårt att somna om.

Jag tycker det är ganska obehagligt att känna att allt inte står rätt till uppe i hjärnkontoret, främst eftersom det känns som om jag inte har full kontroll över mig själv (jag ska återkomma till detta tema i ett framtida inlägg tror jag). Jag tröstar mig dock med tanken om att jag när som helst kan sluta äta mina piller och att hjärnan då förhoppningsvis återgår till det normala inom några dagar. På det sättet har jag ändå lite kontroll.

Skam

Det här inlägget är i första hand skrivet av mig själv, för mig själv och jag vet inte var jag kommer att hamna. Texten är kanske därför mindre strukturerad än mina mer genomtänkta inlägg. Jag väljer ändå att publicera det här eftersom jag då inte kan lämna texten på hälft. Just nu känns det väldigt viktigt att jag får slutföra saker som jag påbörjat.

Den känsla som kanske styrt mitt liv mer en någon annan är skam. Jag har inte varit medveten om det själv men efter att psykologen tog det till tals för några veckor sedan har jag funderat en hel del och kommit fram till att det åtminstone är en del av sanningen.

Enligt psykologen är skam en väldigt primitiv och instinktiv känsla. Dess uppgift är att styra individens beteende så att det hålls inom ramarna för vad resten av gruppen anser är acceptabelt. Att bli utesluten ur gruppen var lika med dödsdom och måste undvikas till varje pris. Hjärnan analyserar undermedvetet hela tiden omgivningen för att känna igen eventuella faror och hit hör även gruppens uppfattning om individen.

Jag tycker själv att jag har haft en lyckligt barndom. Jag skulle klassificera uppfostringsmetoden som frihet under ansvar – jag och mina syskon fick ganska långt göra vad vi ville, men inom på förhand uppgjorda gränser och dessa gränser fick inte överskridas. Tänjde man på gränserna blev mamma/pappa/läraren/någon annan vuxen arg och grälade och det var det värsta som kunde hända. Det här hände förstås alltid nu och då och då kände jag mig alltid väldigt dålig och skyldig (några gånger blev jag däremot beskylld för saker jag inte gjort och blev jag arg – jag har fortfarande inte helt förlåtit en av mina lågstadielärare).

Mitt känsliga samvete gick så långt att jag kunde må väldigt dåligt av att jag sprungit över Kalkvägen på vägen till skolan i stället för att gå raskt, som jag ju blivit lärd att skulle göra. Jag blev till sist tvungen att ”bikta” mig för min lärare, som inte alls förstod vad det var fråga om.

Jag har även utsatts för mobbning under min skoltid. Det började första året i Lilla Malms skola, då några pojkar i andra klass hakade upp sig på att jag hade en kaptensmössa (för mig var det dock en polismössa). ”Kapten Holmström” kallade dom mig och jag uppfattade det som väldigt kränkande (dessutom var jag ju polis, inte kapten). Exakt vad annat dom gjorde har jag förträngt, men jag har flera gånger varit rädd på vägen till och från skolan. Några gånger har jag själv varit elak mot andra elever enbart för att visa mig tuff inför mobbare eller andra ”stora pojkar”, med hopp om att de skulle låta mig vara eller acceptera mig på något sätt. Det fungerade förstås inte och jag skäms ännu över vad jag gjorde.

På andra klassen fick jag vara i fred eftersom vi då var äldst i skolan, men på trean började det igen då vi flyttade till Stora Malms skola och blev yngst igen. Årskurs fyra till sex gick jag i Sunnanbergs skola eftersom vi hade flyttat och där upplevde jag ingen mobbning. Där började jag dock mer och mer känna mig som en utomstående. Jag lekte nog en del med dom andra pojkarna (och tidvis med några av flickorna också), men upplevde mig aldrig riktigt som en del av gänget. Jag var dålig på idrott och hörde oftast till de sista som blev valda då det skulle väljas lag.

Sjuan i högstadiet var inget roligt år. Mobbningen började igen, eftersom ”det ju hör till sjuan”. Jag tillbringade långrasterna hos min kompis mormor och morfar (morfadern dog alldeles nyss, frid över hans minne) för att slippa vara i skolan och jag undvek vissa korridorer, gator och tunnlar.

Fr.o.m. åttan har jag inte upplevt någon systematisk mobbning.

Min reaktion på mobbningen har alltid varit att felet ligger hos dom, inte hos mig och att jag ska vara stark, stå emot och inte låta dem vinna. Jag hade ett starkt stöd hemifrån och det hjälpte att komma igenom den här perioden. Min strävan till att gå emot strömmen och att inte vara som alla andra och känna stolthet i det kan också ha sina rötter i de här upplevelserna. Det här låter kanske bra, men det finns två sidor av allt.

Jag upplevde mig mer och mer som en outsider, någon som dom andra inte tyckte om.  Samtidigt kände jag att jag gång på gång måste bevisa genom handling att jag är en värdig människa med rätt att tas på allvar. Kraven på att prestera bra och få bra betyg i skolan steg, antagligen eftersom det var ett konkret sätt att mäta mina prestationer och mitt värde på (mina föräldrar har dock aldrig någonsin haft några som helst prestationskrav vad gäller min skolgång, så det är åtminstone inte därifrån kraven kommer). De gånger jag misslyckades i prov fick jag nästan panik. Det här är så konstigt, för jag hatar att bli bedömd, att bli jämförd med andra och att tävla eftersom det finns en risk att jag visar mig vara dålig. Samtidigt tävlar jag med mig själv och jämför mig själv med andra hela tiden.

Efter att ha varit datanörd i högstadiet valde jag medvetet en låg profil i gymnasiet. Jag upplevde att jag nog var respekterad bland mina skolkamrater och då jag pratade så lyssnade dom, men jag var fortsättningsvis inte en i gänget. Jag försökte inte ens bli det längre. Detta mönster har sedan upprepats även under studierna och i arbetslivet. Jag deltog t.ex. aldrig i studielivet under mina år vid Åbo Akademi och under mina snart åtta år hos min nuvarande arbetsgivare har jag inte deltagit i en enda sommarfest och endast i en julfest. Jag har inte ens velat göra det.

Den slutsats som jag kommer fram till nu är att eftersom jag aldrig upplevt att jag är en del av gruppen bara genom att vara mig själv har jag därför känt mig tvungen att jobba hårt för att genom mina handlingar bevisa för gruppen att jag ändå är värd något, så att de inte skall lämna mig ute i vildmarken utan tak över huvud, mat, vatten och skydd mot alla vilddjur.

Respons

Har fått mer respons än vanligt på mitt förra inlägg. Flera verkar tycka att det är modigt att skriva så öppet om det här.  Några har varit uppriktigt oroliga över hur illa däran jag faktiskt är och några har sagt att de känner igen det jag skrivit.

För er som är oroliga kan jag komma med lugnande besked. Jag ligger inte i soffan som en liten ynklig hög (även om jag ibland har lust att göra det). Idag satte jag in sista skivan i pojkarnas nya klädskrubb, förde ett lass bråte till avstjälpningsplatsen, cyklade 26 km och gjorde nytt personligt rekord i pull-ups (nä, jag är inte fullt så aktiv alla dagar). För några nätter sedan ryckte jag ut till en liten eldsvåda. Jag somnar bra på kvällarna, men då jag blir väckt av något barn (vilket jag blivit så gott som varje natt de senaste 7.5 åren) så har jag ibland svårt att hitta sömnen igen. Mitt humör och min sinnesställning är lite som en berg-och-dal-bana med toppar och dalar. Emellanåt känns allting riktigt riktigt dåligt, emellanåt känns allt helt bra. Det som stör mig mest just nu är biverkningarna från medicinen. Jag har ont i magen och känner mig åksjuk hela tiden och har helt tappat aptiten. Dom säger att det kan ta två veckor före medicinen ger effekt och biverkningarna avtar. Jag tänker försöka hålla ut till midsommar ännu. Har inget blivit bättre efter det slutar jag med medicinen.

Jag tycker egentligen inte att jag är speciellt modig som skriver så här öppet. En av orsakerna är i högsta grad egoistisk och en direkt följd av grundproblemet till att jag mår som jag gör. Träffar du mig i butiken är det inte sagt att du märker att jag är sjuk. Men umgås du med mig under en längre tid så märks det att jag inte presterar lika bra som jag gör normalt. Genom att vara öppen kan jag se till så att alla har rätt bakgrundsinformation före de dömer mig (se vilket ord jag använde – det är dumt, men i sådana banor har jag tänkt i många år nu).

Jag skriver även av andra orsaker. Jag brukar ha lättare att formulera mig och samla mina tankar i skrift än i tal och jag hoppas kunna komma fram till vissa insikter genom att strukturera upp vad jag tänker och hur jag mår på det här sättet. Sen är det också skönt att höra att det finns andra som mår och tänker som jag, en form av ”peer support” så att säga. Slutligen hoppas jag förstås att någon annan som läser mina texter ska finna stöd och tröst i dem (räddaren i nöden, du vet…).

Full fart in i väggen

Jag har inte skrivit något här på över ett år. Jag har känt att jag helt enkelt inte har hunnit eller så har jag tyckt att jag inte haft något att skriva om som skulle vara tillräckligt intressant för andra att läsa. Lägg den meningen på minnet.

Jag sitter nu hemma och är sjukskriven hela juni p.g.a. depression. I juli kommer jag att ha min planerade sommarsemester som vanligt och i augusti ska jag försöka återvända till arbetet. Jag bävar redan för hur det skall gå, men mycket hinner hända på knappa två månader.

Det hela började egentligen redan i slutet av förra året, då jag kände att jag hade för mycket överallt. På jobbet var jag närförman och arbetsskyddsbefullmäktig vid sidan om mitt egentliga arbete och hemma har jag två av tre barn i talterapi. Inom brandkåren kämpar vi med krympande medlemsantal i den operativa verksamheten och jag är på riktigt rädd för om det kommer att finnas någon frivillig brandkår i Pargas om fem till tio år. Jag ropade på hjälp och jag fick hjälp.

Jag avsade mig förmansansvaret och positionen som arbetsskyddsbefullmäktig och min arbetsgivare fixade ett eget kontor åt mig i Pargas så att jag skulle ha lättare att klara vardagen (ett STORT tack för detta). Jag började även ett nytt projekt som jag med iver tog tag i. Det såg ljust ut. Arbetet flöt på med en ryslig fart och hela tillvaron kändes för bra för att vara sann. Det kanske den var också, för i januari-februari, efter en fysiskt tung (men kort) resa till USA hände något. Jag märkte det inte själv just då, men enligt min hustru var det då det började gå utför.

Allt gick inte riktigt som jag hade hoppats i projektet. Vi stötte på oväntade tekniska problem som tog längre att lösa än jag hade planerat (men vi löste dem). Inom brandkåren stampade rekryteringen på stället. Hemma blev det aldrig tid att ta itu med den växande listan av saker att göra som varje egnahemshusägare får tampas med. Gemensamt för alla var att jag tyckte att jag, ensam, borde klara av att fixa allt hemma eller att jag, ensam, borde ha förutsett alla problem i projektet och att jag, ensam, bar ansvaret för att vi nu låg efter i tidtabellen och att kunden inte var helt nöjd och att jag, ensam, borde klara av att rekrytera och introducera tio nya medlemmar till brandkårens larmavdelning (samtidigt som alla brandkårer i hela landet tampas med liknande problem).

I mars fick jag magkatarr, blev sjukskriven en vecka och fick magmedicin. Smärtorna försvann men magen var fortsättningsvis orolig. Det här var första fysiska tecknet på att något inte var som det ska och även mina kolleger upptäckte det. Jag försökte själv ändra mina arbetsvanor, bl.a. genom att försöka hålla regelbundna pauser och be mina kolleger ta hand om kvällsmötena med kunden i USA. Tyvärr var bollen redan i rullning och det gick utför fortare och fortare. Till sist for jag in i väggen och ner i en djup grop, och det är ur den gropen jag nu försöker ta mig upp.

Imorgon har jag varit sjukskriven i en vecka och har påbörjat medicinering mot medelsvår depression. Än så länge har den inte börjat verka utan jag känner bara av bieffekterna (illamående, yrsel, trög mage, humörsvängningar – man kunde ju nästan tro att jag var gravid). Igår kände jag mig som om jag gjort något oförlåtligt och överväldigades av skamkänslor, utan att ha gjort något. Lyckligtvis förvarnade läkaren mig om att medicinen kan ha just sådana biverkningar innan den börjar fungera på riktigt och idag känner jag mig bättre, även om det mesta känns grått och trist.

Jag har grubblat än hel del på varför det gick så här, trots att jag drog i bromsen redan förra året och min arbetsgivare hörsammade och skred till omedelbara åtgärder för att lätta på bördan. Efter två besök hos arbetsplatspsykolog tror jag mig veta ungefär vad det är som har hänt.

Jag har så gott som hela mitt liv varit väldigt beroende av vad andra tycker och tänker om mig. Jag har alltid velat vara den som är alla andra till lags, löser alla problem, hjälper när det är svårt, en räddare i nöden, osv. Jag har också haft svårt att på riktigt ta till mig positiv feedback, trots att jag har ett stort behov av att få sådan. Negativ feedback går däremot rakt i hjärtat som ett spjut och jag tar det alltid personligt, även då det inte är riktat till mig som person utan snarare till t.ex. min yrkesroll eller ställning i brandkåren. Det här tankesättet har mer eller mindre styrt mitt liv i över tjugo år (nu kan ni läsa meningen i början av den här texten igen om att inte kunna skriva något som någon annan vill läsa).

När jag fick mitt egna kontor i vintras har jag troligen undermedvetet känt att jag nu måste jobba ännu hårdare och flitigare för att bevisa att jag är värd detta privilegium (för dom flesta på mitt jobb har inte egna kontor). Trots att jag hållit mig till normala arbetsdagar (för det mesta), har jag jobbat väldigt intensivt. I början gick det bra – det var t.o.m. roligt – men man kan inte hålla på så hur länge som helst. När det sedan började dyka upp problem och utmaningar – som det alltid gör i alla icke-triviala mjukvaruprojekt – var det som en kalldusch. Jag hade inte jobbat tillräckligt bra och inte lyckats förutse att det skulle gå så här och var därmed en dålig arbetstagare, ovärdig att ensam bestämma över firmans högkvarter i skärgårdens huvudstad. Trots att mina kolleger, min chef och min chefs chef intygade att jag presterar alldeles tillräckligt bra kunde jag inte ta till mig det (jag råkade stöta på begreppet bluffsyndrom och det passade in mer eller mindre precis).

Nu ska jag försöka ladda batterierna (eller kanske byta ut dem) under sommaren och i höst har jag en hel del känslomässigt smutsbyke att ta i tu med. Jag kommer även att behöva ändra mitt arbetssätt och mitt förhållande till arbetet. Jag är skitnervös för hur det här ska lyckas, men nu är vårdprocessen igång, jag har fått hjälp, och även om jag tänker försöka återvända till arbetet i augusti så kommer vården att fortsätta. Exakt hur återstår att se.

Tankar om ledarskap

Efter en flera månader lång skrivtorka tänkte jag försöka sparka igång den här bloggen igen. Ett ämne som jag länge velat skriva något om är ledarskap. Det är ett ständigt aktuellt ämne för mig och jag har funderat och läst en hel del om det under de senaste åren.

Det finns gott om generella ledarskapsartiklar där ute om vad man ska göra och inte göra, vad dagens arbetare förväntar sig av sin chef, osv. Jag tänkte därför skriva lite mera personligt, närmare bestämt om tre av grundprinciperna (det finns massor att välja mellan men någonstans måste man ju dra gränsen, annars blir inlägget för långt) som jag försöker basera mitt ledarskap på. Jag har förmansuppgifter såväl inom mitt yrke som inom min brandkårshobby, men i det här inlägget kommer jag att koncentrera mig på brandkårssidan.

Målet är viktigare än resan dit

Det här kan tolkas på många olika sätt så låt mig förklara vad jag menar. Vissa tror att en chef måste veta och kunna allt och själv fatta alla beslut för att vara en stark ledare. Om hen låter någon annan hitta på hur saker och ting skall göras är hen en dålig ledare. Det här trodde jag också då jag var yngre och tog mina första, stapplande steg som enhetschef inom brandkåren. Jag kände att jag hade en stor press på mig att visa vad jag kunde och alltid komma på det bästa sättet att lösa ett problem. Det blev även en fråga om personlig prestige.

Inom en halvmilitärisk organisation som brandkåren är det lätt att anamma ett dylikt synsätt  eftersom det är meningen att enhetschefen rekognoserar, fattar beslut, ger order och följer upp. Det finns helt enkelt inte tid för någon gruppdiskussion och omröstning när varje förlorad sekund kan göra att läget förvärras.

Nu, med snart tio års erfarenhet bakom mig, ser jag på saken i ett annat ljus. När vår enhet får en uppgift så är det av högsta prioritet att uppgiften kan utföras säkert och med bästa möjliga slutresultat. Exakt VEM som hittar på det här sättet är fullständigt irrelevant. I en välfungerande enhet finns det massor av kunskap och erfarenhet och det vore direkt korkat av mig att INTE utnyttja denna erfarenhet för att nå målet på bästa sätt.

Som jag ser det är min viktigaste uppgift därför att sätta upp ett mål och eventuella ramar inom vilka enheten måste arbeta, ge ordern och sedan ta ett steg tillbaka och låta manskapet utnyttja sina kunskaper och erfarenheter för att nå målet.

Som chef måste jag dock alltid ha en egen plan för hur problemet skall tacklas, men jag försöker ändå hålla mig öppen för andras idéer och är även beredd (hoppas jag åtminstone) att ändra på planen ifall någon annan har en bättre idé. Såväl målet som ramarna kan vara väldigt strikt definierade om uppdraget så kräver, men jag försöker ändå undvika s.k. micro-management (jag hatar nämligen att själv utsättas för det). Ansvaret är dock fortfarande mitt, så jag strävar till att hela tiden på nära håll följa med vad som sker och ingripa vid behov.

Led genom exempel

I en halvmilitärisk organisation som brandkåren är vi alla medvetna om rangordningen och accepterar denna eftersom vi förstår varför den behövs. Sitter man i brandbilens höger framsäte med röd hjälm på huvudet har man rätt att förvänta sig att de övriga medlemmarna i enheten skall lyda när man ger order. Men den röda hjälmen innebär verkligen inte att man automatiskt skulle ha medlemmarnas respekt – den måste man jobba hårt för (men att förlora den, det är lätt, det).

Det är egentligen ganska enkelt och kan i princip sammanfattas med den klassiska gyllene regeln: ”det du vill att andra skall göra för dig skall du också göra för dem”. Som chef bör jag agera så som jag vill att de andra skall agera, speciellt de gånger då jag inte åker som enhetschef utan som fungerar som en medlem i manskapet. Här missade jag stort då jag var yngre.

Då jag var nybakad enhetschef ville jag som sagt visa vad jag gick för. Under de första åren var jag dock lägst i rang bland kårbefälet och åkte därför oftast ”på bakbänken”, till min stora frustration. Jag var också ganska dålig på att dämpa den här frustrationen och kom ofta med synpunkter på hur JAG skulle ha gjort. Usch, vad Petter år 2016 skulle ha blivit irriterad på att ha Petter år 2007 på bakbänken…

Slutligen duger uppmaningen ”ni skall göra som jag säger, inte som jag gör” enbart som en självironisk ursäkt då man klantat sig riktigt ordentligt (t.ex. genom att hoppa ut ur brandbilen, stuka foten så illa så man nästan svimmar och dessutom få allt på film, inför ögonen för nya medlemmar).

Beordra ingen att göra något du inte själv skulle göra

Inom alla arbeten finns det s.k. skitjobb som ingen egentligen vill göra. Inom brandkåren finns det även en del uppgifter som kan vara direkt farliga. Här är min princip att aldrig beordra någon att göra något som jag inte själv skulle vara beredd att göra eller att gå någonstans dit jag inte själv skulle gå.

I praktiken innebär detta att jag t.ex. alltid försöker följa med släckningsparet in i en brinnande byggnad eller upp på ett tak, om det inte är mer ändamålsenligt att inte göra det (vilket det kan vara i vissa fall). Det innebär också att jag kan välja att utföra vissa uppgifter själv i stället för att ge över dom till någon annan (vilket också har sina sidor).


Sådär. Det här inlägget blev ändå rätt långt, längre än jag hade tänkt mig (och då har jag ändå lämnat bort en hel del). Kom gärna med era egna synpunkter på ledarskap i kommentarfältet här under (det behöver inte handla om ledarskap inom brandkåren).