Tillbaka

Nu är sjukledigheten och semestern slut och jag sitter på mitt kontor igen. Det känns helt okej att vara tillbaka och hösten ser ut att bli ganska lugn men lärorik på arbetsfronten.

Depressionen är borta, men grundorsakerna är fortfarande obehandlade. Det här hoppas jag få en ändring på. Jag har mycket jag skulle vilja skriva om, men hann aldrig göra det under semestern – att göra en djupdykning in i sig själv kräver flera timmars lugn och ro. Jag ska även försöka få igång någon form av professionell terapi. Exakt hur vet jag inte ännu, men jag ska träffa arbetsplatsläkaren nästa vecka och diskutera om hur det lönar sig att gå vidare.

Jag är helt nöjd med min semester i det stora hela. Vädret var tillräckligt bra för min del, även om det skulle ha varit roligt med lite högre vattentemperaturer. Jag hade inte lika mycket tid för bara mig själv som jag hade hoppats, men det handlade nog mest om prioriteringar från min sida. Det blev inte heller lika mycket motionerande som jag hade tänkt. Däremot vågar jag påstå att barnen fått ett riktigt bra sommarlov trots min sjukdom.

Semestern och sjukledigheten var också produktiva. Jag har fått undan många saker från min ”att göra” lista. När jag nästa gång känner att jag aldrig får något gjort kan jag komma tillbaka hit och läsa:

  • Klädskåpet i pojkarnas sovrum blev äntligen rivet och ombyggt till en liten alkov. En utmaning var att det inte finns en enda rät vinkel i hela huset efter att det satte sig på 70-talet. Å andra sidan innebär det att det inte gör så mycket om inte allting blir perfekt. Jag är ändå nöjd med slutresultatet.
  • Grillen flyttade från balkongen till en liten improviserad grillplats ute på gården. Nu grillar vi brandsäkert och om grillen skulle börja brinna kan branden inte längre sprida sig upp i takkonstruktionerna.
  • Jordgubbarna fick en ordentlig ställning för skyddsnätet. Nu är det enkelt att både skörda, vattna och hindra fåglarna från att ta bären.
  • Gården fick ett nytt fint trästaket ut mot vägen och det gamla fula nätstaketet mot grannen byttes ut mot ett nytt. Både jag och grannen är nöjda.
  • En av våra blomrabatter fick en ny mur omkring sig. Vi har länge känt att vår ovårdade gård varit den fulaste gården på gatan, men nu tycker jag den börjar se omskött och trivsam ut.

Listan av nya projekt har även vuxit i samma takt, men det känns bara roligt just nu. Det finns byggprojekt för åtminstone fem år framåt, lite i taget.

Summa summarum så ser framtiden mycket ljusare ut nu än den gjorde för två månader sedan.

(Bilden är en ”antistressblomma” som jag fick av en arbetskamrat. Bladen gungar då solen skiner.)

Kontroll

Dags för en andra djupdykning. Har funderat en hel del på vad den skulle kunna handla om eftersom mitt huvud är fullt med lösrykta tankar, känslor och funderingar som borde redas ut. Ett ord som gång på gång dök upp var kontroll.

Jag tycker om att ha läget under kontroll. Det innebär i praktiken att jag vet vad som har hänt, vad som sker just nu och vad som eventuellt kommer att hända inom en nära framtid. Beslut fattas baserade på fakta och någon form av plan görs upp med olika alternativ för olika scenarier. Jag är inte speciellt spontan och när jag är det så sker det ändå inom någon form av kontrollerade ramar.

Jag tycker även om att ta kontroll över kaotiska situationer, om jag bara kan göra det. Mitt jobb som programvaruarkitekt och programutvecklare handlar väldigt långt om just detta – försöka få ordning på kaos, hitta vad som är relevant, ordna upp det i lämpliga modeller och göra allting till ett system som fungerar. I alla större IT-projekt finns en massa okända faktorer vilket gör det mer eller mindre omöjligt att på förhand veta hur något kommer att fungera eller hur länge det kommer att ta att implementera. Det finns dock olika sätt att tackla dessa och så länge jag alltid har en plan B (och helst en plan C) så brukar jag uppleva problemen som intressanta utmaningar snarare än stressmoment.

Samma sak gäller min hobby, dvs. den frivilliga brandkåren. Den operativa verksamheten handlar uttryckligen om att springa i kapp, ta sig förbi och stoppa olyckor, dvs. ta kontroll över situationen. Så länge man har en klar verksamhetsplan och den fungerar så är det riktigt intressant och ofta t.o.m. roligt. Tidigare i våras sprang vi fast en markbrand i svår terräng och fick stopp på den. Det var väldigt tillfredsställande.

Det som däremot inte är roligt är då man är mitt i smeten, jobbar med plan C efter att A och B misslyckats och det inte finns någon plan D. Det här upplever jag som riktigt, riktigt stressande. Då börjar det knyta sig i magen och paniken kommer smygande. Jag har inte kontroll över det jag borde ha kontroll över (eller det jag tror att andra förväntar sig att jag ska ha kontroll över) och jag vet inte vad jag ska göra för att lösa det. Jag är misslyckad. Jag är dålig.

Det här låter i mina öron egentligen inte speciellt konstigt. Problemet är att om det finns tillräckligt mycket som jag tycker att jag borde ha kontroll över, så blir dessa stressmoment betydligt mer frekventa än vad de skulle behöva vara. Det finns saker som jag känner att jag borde ha kontroll över som det överhuvudtaget inte går att kontrollera och så finns det saker som jag inte behöver ha kontroll över eftersom det är någon annans ansvar. Jag ska ta några exempel.

Sedan många år tillbaka har jag hela tiden haft Tilannehuone öppen i en flik i webbläsaren eller i min telefon, för att ha kontroll över vad som händer i Pargas med omnejd. Grundorsaken var att jag rörde mig med cykel och ofta hörde till de sista som hann till brandstationen när larmet gick. Jag ville inte bli akterseglad, så genom att ha någon sorts koll på vad som pågick trodde jag mig kunna vara bättre förberedd och minska risken för att bli kvarlämnad på stationen. Några gånger har jag redan varit på väg till brandstationen när ett litet larm uppgraderats till medelstor, men annars skulle jag inte säga att det haft någon nämnvärd effekt (dessutom syns inte alla utryckningar på Tilannehuone). Snarare har det ökat kontrollbehovet och gett upphov till stress, helt i onödan. Den enda gången jag på riktigt behöver veta vad som händer är när vi har fått alarm. Räddningsverket har personal på jobb dygnet runt som håller koll på allt det här. Nu har jag inte längre Tilannehuone öppet hela tiden (även om jag nog går in minst en gång i dagen och tittar) och det känns faktiskt riktigt skönt.

Sociala medier och ”fear of missing out” skulle jag koppla till det här också. Jag har hängt lite för mycket på Facebook under den senaste tiden. Nu har jag raderat appen från min telefon och går bara in via datorn några gånger per dag. Det är riktigt skönt att inte hela tiden behöva ha koll på vad alla andra sysslar med.

Något annat som jag upplever att jag hela tiden måste ha kontroll över är jag själv. Det här är faktiskt en av de största orsakerna till att jag varken röker, super eller dricker kaffe. Jag vill inte bli beroende av något eller låta någon kemikalie försvåra mina möjligheter att fatta rationella beslut vid alla tillfällen. I mitt förra inlägg skrev jag om bieffekterna från min medicin och jag upplevde det som väldigt obehagligt att inte ha full kontroll över vad som sker i min hjärna (nu har jag för övrigt slutat med medicinen och känner mig som mig själv igen).

Att inte ha kontroll över mina egna känslor har varit väldigt skrämmande under den här depressionen. Det har blivit en ond cirkel. Allt känns dåligt, ångesten kommer krypande, jag tycker att jag inte borde känna så, märker att det ändå känns så och att jag inte kan ändra på det, blir stressad av det och så känns allt ännu sämre. Jag har aldrig riktigt kunnat ”släppa loss” och jag tror det beror just på det här kontrollbehovet.

Psykologen frågade vad jag egentligen är rädd för, vad det är som jag tror kommer att hända om jag släpper kontrollen. Jag har faktiskt ingen aning. Jag borde lära mig att släppa kontrollen de gånger det är möjligt och även lära mig att behålla lugnet och inte stressa upp mig de gånger jag inte har läget under kontroll. Panikångest löser inga problem. Att lugna ner sig och försöka se på problemet från en annan synvinkel brukar däremot fungera väldigt ofta. Att be om hjälp av någon annan fungerar också!

Jag är dock rädd för att det här inte är något jag kommer att klara av att göra på egen hand. Det har varit en för stor del av mig själv för länge.

Medicinverkningar

Under de senaste dagarna har jag tydligt känt av att någonting ”råddar” med mitt centrala nervsystem. Det är lite svårt att förklara men jag ska försöka.

Emellanåt känns det som om jag inte skulle vara helt inne i min kropp, utan antingen lite före eller lite efter. Som någon sorts minimal fasförskjutning eller som en film där ljudet inte är riktigt i synk med bilden.

Emellanåt känns det som om hela tillvaron inte är riktigt sann. Som om verkligheten jag lever i egentligen är något annat. Det är inte så att jag skulle tro att jag är någon annanstans eller se saker som inte finns, men någonstans finns en liten känsla av att allt inte står rätt till. Jag borde egentligen vara någon annanstans och göra något annat än vad jag egentligen gör.

Emellanåt är jag mer trögtänkt än vanligt och när jag pratar har jag ibland svårt att hitta vissa ord på svenska. Här har jag medvetet valt att i stället för att försöka hitta rätt ord på rätt språk så använder jag det finska eller det engelska ordet, beroende på vad som först ploppat upp i huvudet. På det sättet flyter åtminstone tankarna och samtalet någorlunda oavbrutet. Den här texten var även svårare att formulera än vanligt.

Sen har jag märkt att mina känslostämningar förstärkts. Jag börjar gråta mycket lättare för allt möjligt och är jag trött eller har för lågt blodsocker så blir allting riktigt eländigt och mörkt. Å andra sidan kan jag också känna mig riktigt energisk och glad, så allt är inte bara dåligt.

Slutligen har jag märkt att jag sover sämre än tidigare. Fast jag känner att kroppen är trött och behöver vila så känner jag mig onaturligt pigg, men inte på ett bra sätt. Jag har svårt att hitta sömnen på kvällarna och när jag vaknar på natten har jag svårt att somna om.

Jag tycker det är ganska obehagligt att känna att allt inte står rätt till uppe i hjärnkontoret, främst eftersom det känns som om jag inte har full kontroll över mig själv (jag ska återkomma till detta tema i ett framtida inlägg tror jag). Jag tröstar mig dock med tanken om att jag när som helst kan sluta äta mina piller och att hjärnan då förhoppningsvis återgår till det normala inom några dagar. På det sättet har jag ändå lite kontroll.

Skam

Det här inlägget är i första hand skrivet av mig själv, för mig själv och jag vet inte var jag kommer att hamna. Texten är kanske därför mindre strukturerad än mina mer genomtänkta inlägg. Jag väljer ändå att publicera det här eftersom jag då inte kan lämna texten på hälft. Just nu känns det väldigt viktigt att jag får slutföra saker som jag påbörjat. Ni får även gärna läsa, dela och kommentera inlägget.

Den känsla som kanske styrt mitt liv mer en någon annan är skam. Jag har inte varit medveten om det själv men efter att psykologen tog det till tals för några veckor sedan har jag funderat en hel del och kommit fram till att det åtminstone är en del av sanningen.

Enligt psykologen är skam en väldigt primitiv och instinktiv känsla. Dess uppgift är att styra individens beteende så att det hålls inom ramarna för vad resten av gruppen anser är acceptabelt. Att bli utesluten ur gruppen var lika med dödsdom och måste undvikas till varje pris. Hjärnan analyserar undermedvetet hela tiden omgivningen för att känna igen eventuella faror och hit hör även gruppens uppfattning om individen.

Jag tycker själv att jag har haft en lyckligt barndom. Jag skulle klassificera uppfostringsmetoden som frihet under ansvar – jag och mina syskon fick ganska långt göra vad vi ville, men inom på förhand uppgjorda gränser och dessa gränser fick inte överskridas. Tänjde man på gränserna blev mamma/pappa/läraren/någon annan vuxen arg och grälade och det var det värsta som kunde hända. Det här hände förstås alltid nu och då och då kände jag mig alltid väldigt dålig och skyldig (några gånger blev jag däremot beskylld för saker jag inte gjort och blev jag arg – jag har fortfarande inte helt förlåtit en av mina lågstadielärare).

Mitt känsliga samvete gick så långt att jag kunde må väldigt dåligt av att jag sprungit över Kalkvägen på vägen till skolan i stället för att gå raskt, som jag ju blivit lärd att skulle göra. Jag blev till sist tvungen att ”bikta” mig för min lärare, som inte alls förstod vad det var fråga om.

Jag har även utsatts för mobbning under min skoltid. Det började första året i Lilla Malms skola, då några pojkar i andra klass hakade upp sig på att jag hade en kaptensmössa (för mig var det dock en polismössa). ”Kapten Holmström” kallade dom mig och jag uppfattade det som väldigt kränkande (dessutom var jag ju polis, inte kapten). Exakt vad annat dom gjorde har jag förträngt, men jag har flera gånger varit rädd på vägen till och från skolan. Några gånger har jag själv varit elak mot andra elever enbart för att visa mig tuff inför mobbare eller andra ”stora pojkar”, med hopp om att de skulle låta mig vara eller acceptera mig på något sätt. Det fungerade förstås inte och jag skäms ännu över vad jag gjorde.

På andra klassen fick jag vara i fred eftersom vi då var äldst i skolan, men på trean började det igen då vi flyttade till Stora Malms skola och blev yngst igen. Årskurs fyra till sex gick jag i Sunnanbergs skola eftersom vi hade flyttat och där upplevde jag ingen mobbning. Där började jag dock mer och mer känna mig som en utomstående. Jag lekte nog en del med dom andra pojkarna (och tidvis med några av flickorna också), men upplevde mig aldrig riktigt som en del av gänget. Jag var dålig på idrott och hörde oftast till de sista som blev valda då det skulle väljas lag.

Sjuan i högstadiet var inget roligt år. Mobbningen började igen, eftersom ”det ju hör till sjuan”. Jag tillbringade långrasterna hos min kompis mormor och morfar (morfadern dog alldeles nyss, frid över hans minne) för att slippa vara i skolan och jag undvek vissa korridorer, gator och tunnlar.

Fr.o.m. åttan har jag inte upplevt någon systematisk mobbning.

Min reaktion på mobbningen har alltid varit att felet ligger hos dom, inte hos mig och att jag ska vara stark, stå emot och inte låta dem vinna. Jag hade ett starkt stöd hemifrån och det hjälpte att komma igenom den här perioden. Min strävan till att gå emot strömmen och att inte vara som alla andra och känna stolthet i det kan också ha sina rötter i de här upplevelserna. Det här låter kanske bra, men det finns två sidor av allt.

Jag upplevde mig mer och mer som en outsider, någon som dom andra inte tyckte om.  Samtidigt kände jag att jag gång på gång måste bevisa genom handling att jag är en värdig människa med rätt att tas på allvar. Kraven på att prestera bra och få bra betyg i skolan steg, antagligen eftersom det var ett konkret sätt att mäta mina prestationer och mitt värde på (mina föräldrar har dock aldrig någonsin haft några som helst prestationskrav vad gäller min skolgång, så det är åtminstone inte därifrån kraven kommer). De gånger jag misslyckades i prov fick jag nästan panik. Det här är så konstigt, för jag hatar att bli bedömd, att bli jämförd med andra och att tävla eftersom det finns en risk att jag visar mig vara dålig. Samtidigt tävlar jag med mig själv och jämför mig själv med andra hela tiden.

Efter att ha varit datanörd i högstadiet valde jag medvetet en låg profil i gymnasiet. Jag upplevde att jag nog var respekterad bland mina skolkamrater och då jag pratade så lyssnade dom, men jag var fortsättningsvis inte en i gänget. Jag försökte inte ens bli det längre. Detta mönster har sedan upprepats även under studierna och i arbetslivet. Jag deltog t.ex. aldrig i studielivet under mina år vid Åbo Akademi och under mina snart åtta år hos min nuvarande arbetsgivare har jag inte deltagit i en enda sommarfest och endast i en julfest. Jag har inte ens velat göra det.

Den slutsats som jag kommer fram till nu är att eftersom jag aldrig upplevt att jag är en del av gruppen bara genom att vara mig själv har jag därför känt mig tvungen att jobba hårt för att genom mina handlingar bevisa för gruppen att jag ändå är värd något, så att de inte skall lämna mig ute i vildmarken utan tak över huvud, mat, vatten och skydd mot alla vilddjur.

Respons

Har fått mer respons än vanligt på mitt förra inlägg. Flera verkar tycka att det är modigt att skriva så öppet om det här.  Några har varit uppriktigt oroliga över hur illa däran jag faktiskt är och några har sagt att de känner igen det jag skrivit.

För er som är oroliga kan jag komma med lugnande besked. Jag ligger inte i soffan som en liten ynklig hög (även om jag ibland har lust att göra det). Idag satte jag in sista skivan i pojkarnas nya klädskrubb, förde ett lass bråte till avstjälpningsplatsen, cyklade 26 km och gjorde nytt personligt rekord i pull-ups (nä, jag är inte fullt så aktiv alla dagar). För några nätter sedan ryckte jag ut till en liten eldsvåda. Jag somnar bra på kvällarna, men då jag blir väckt av något barn (vilket jag blivit så gott som varje natt de senaste 7.5 åren) så har jag ibland svårt att hitta sömnen igen. Mitt humör och min sinnesställning är lite som en berg-och-dal-bana med toppar och dalar. Emellanåt känns allting riktigt riktigt dåligt, emellanåt känns allt helt bra. Det som stör mig mest just nu är biverkningarna från medicinen. Jag har ont i magen och känner mig åksjuk hela tiden och har helt tappat aptiten. Dom säger att det kan ta två veckor före medicinen ger effekt och biverkningarna avtar. Jag tänker försöka hålla ut till midsommar ännu. Har inget blivit bättre efter det slutar jag med medicinen.

Jag tycker egentligen inte att jag är speciellt modig som skriver så här öppet. En av orsakerna är i högsta grad egoistisk och en direkt följd av grundproblemet till att jag mår som jag gör. Träffar du mig i butiken är det inte sagt att du märker att jag är sjuk. Men umgås du med mig under en längre tid så märks det att jag inte presterar lika bra som jag gör normalt. Genom att vara öppen kan jag se till så att alla har rätt bakgrundsinformation före de dömer mig (se vilket ord jag använde – det är dumt, men i sådana banor har jag tänkt i många år nu).

Jag skriver även av andra orsaker. Jag brukar ha lättare att formulera mig och samla mina tankar i skrift än i tal och jag hoppas kunna komma fram till vissa insikter genom att strukturera upp vad jag tänker och hur jag mår på det här sättet. Sen är det också skönt att höra att det finns andra som mår och tänker som jag, en form av ”peer support” så att säga. Slutligen hoppas jag förstås att någon annan som läser mina texter ska finna stöd och tröst i dem (räddaren i nöden, du vet…).