Proffs och amatörer, del 3

Tidigare det här året råkade avtalsbrandkårsverksamheten i Finland ut för någonting mycket otrevligt. Det visade sig att en ur de egna leden var en pyroman som antänt flera bränder,  bl.a. kommunhuset i Kannonkoski. Dessutom kom det fram att personen ifråga dömts åren 1991, 1996 och 2001 för att ha anlagt bränder.

Sådant här borde inte få ske och visar att det finns brister i rutinerna. Bl.a. är det enligt nuvarande lagstiftning inte möjligt för t.ex. en avtalsbrandkår att kontrollera om en potentiell ny medlem har en kriminell bakgrund.

Brandmannaförbundet hakade dock upp sig på en helt annan sak. I medierapporteringen förekom det i början en del begreppsförvirring p.g.a. att såväl polisen som räddningsverket först rapporterade att en brandman i bisyssla var en misstänkt pryoman. Som vi alla vet vid det här laget är brandman och brandkårist inte alls samma sak, och detta poängterade även brandmannaförbundet, helt korrekt. Men det räckte inte.

Brandmannaförbundet fortsatte med att fråga sig om det är emot grundlagen att såväl medborgare som andra myndigheter inte kan se skillnad mellan hobby- och yrkesverksamhet. Enligt förbundet är all räddningsverksamhet myndighetsverksamhet som innefattar användning av offentlig makt. Därför borde inte avtalsbrandkårerna få ha kläder eller bilar som ens påminner om räddningsmyndigheternas kläder och bilar. Vidare borde yrkesbenämningen brandman skyddas på samma sätt som t.ex. hälsovårdens yrkesbenämningar. Det borde vara fullständigt självklart för allmänheten om den hjälpande enheten består av myndigheter eller frivilliga amatörer.  Låt oss ta en närmare titt på de här påståendena.

För det första är inte alla brandmän räddningsmyndigheter, även om brandmannaförbundet verkar tro det. I räddningslagens 26 § står det väldigt tydligt att ”räddningsverkets högsta tjänsteinnehavare och de tjänsteinnehavare vid räddningsverket som denne förordnat samt det lokala räddningsväsendets behöriga kollegiala organ” är räddningsmyndigheter. I många räddningsverk är brandmännen tjänsteinnehavare, men det betyder inte per automatik att de skulle vara räddningsmyndigheter. Vissa har säkert blivit utsedda till det, men jag tvivlar på att alla blivit det (ni får gärna rätta mig om jag har fel). UPPDATERING 14.4.2014: Åtminstone inom Västra Nylands räddningsverk är alla brandmän utsedda till myndigheter. Hör gärna av dig om du känner till andra räddningsverk som också utnämner  alla brandmännen till myndigheter.

För det andra så är det under pågående räddningsverksamhet alltid exakt en person som utövar myndighetsmakt (den övervakande och förebyggande verksamheten är sedan ett helt annat kapitel), och det är räddningsledaren. Trots att det skulle vimla av räddningsmyndigheter på en brandplats är det alltid bara en person som har de skyldigheter och befogenheter som räddningslagen ger åt räddningsledaren.

Enligt räddningslagens 34 § leds räddningsverksamheten av en räddningsmyndighet, men tillfälligt kan även t.ex. en person som tillhör en avtalsbrandkår fungera som räddningsledare tills en behörig räddningsmyndighet tar över. I båda fallen sker räddningsledningen under tjänsteansvar. En icke-myndighetsperson som leder räddningsverksamheten har dock inte riktigt samma befogenheter som en räddningsmyndighet (§ 36) och det är helt förståeligt om man tänker på vad befogenheterna egentligen innebär (det tänker jag inte gå in på nu, intresserade kan läsa lagtexten).

I praktiken fungerar det ofta så att även om samtliga brandbilar på en olycksplats kommer från avtalsbrandkårer så finns det alltid en räddningsmyndighet någonstans i bakgrunden som har myndighetsansvaret. Ibland kommer denna person till platsen, ibland inte. Sedan fungerar någon av avtalsbrandkårernas enhetschefer som skadeplatschef, och leder verksamheten på plats och ställe, i enlighet med räddningsmyndighetens anvisningar.

För det tredje så bär redan räddningsmyndigheter och yrkespersonal annorlunda uniformer än avtalspersonal, i enlighet med inrikesministeriets förordning om räddningsväsendets uniformer och räddningsmyndigheternas identitetskort. Avtalsbrandkårer måste t.ex. bära en namnskylt med röd text på svart botten där det klart och tydligt står AVTALSBRANDKÅR eller namnet på föreningen som personen tillhör. Vidare får avtalsbrandkårer inte bära räddningsmyndigheternas emblem (se bild) och de har även andra gradbeteckningar.

logo_pelastustoimi
Räddningsväsendets emblem. Detta märke bärs endast av yrkespersonal.

Operativt finns det inga officiella regler, men t.ex. inom Egentliga Finlands räddningsverk har alla brandkårister ett blått band på sina hjälmar, medan ordinarie brandmännen har ett silverfärgat band eller inget band alls. Avtalsbrandkårernas enhetschefer har röda hjälmar med antingen ett rött band eller två blåa band, medan brandförmännen alltid har två röda band på sina hjälmar. Det är alltså redan nu fullt möjligt att se skillnad på en yrkesbrandman och en brandkårist, om man vet vad man skall titta efter.

För det fjärde, så är begreppet brandman lite problematiskt. Jag förstår bra att brandmännen vill ha en egen yrkesbenämning – jag skulle inte heller tycka om att någon utan examen kallade sig själv diplomingenjör. Problemet är att för ett barn eller för den vanliga medborgaren på gatan kommer det alltid att vara brandmän som kommer till en olycksplats i röda bilar med blåljus. Jag tror t.o.m. att om brandkåristerna började köra med limegröna bilar och rosa dräkter så skulle de trots det vara brandmän i befolkningens ögon.

På så gott som varje PR-tillsällning får jag förklara skillnaden mellan brandmän och släckningsmän. För personer som inte alls är insatta brukar jag bara säga att jag är frivillig brandman (med betoning på frivillig) och sedan, om personen är intresserad, förklara de riktiga begreppen och titlarna. Att förklara för en fyraåring vad skillnaden mellan en brandman och en släckningsman är går inte alls. Talar jag engelska finns det inte ens ord för brandkårist eller släckningsman, utan där är det bara voluntary firefighter (frivillig brandman) och career firefighter (karriärsbrandman) som gäller. I Sverige talas det för övrigt om heltidsbrandmän och deltidsbrandmän, även om benämningen ”räddningsman i beredskap” torde vara den korrekta termen för deltidspersonal.

Kunde man därför månne tänka sig att introducera yrkesbenämningen ”räddare” eller ”räddningsman” och reservera denna för yrkespersonal? Det finns ju t.ex. ingenting som heter brandmansexamen längre; den har ersatts av räddarexamen.

Slutligen, om det fortfarande är så att ordinarie och frivilliga inte får ha ens liknande kläder och bilar (vilket jag aldrig tror att kommer att ske), så är det billigare att byta utseende på den ordinarie personalens bilar och uniformer. De är nämligen färre till antalet.

Jouren i Pargas

Jag kommer ihåg när jag fick öronvärk mitt i natten när jag var liten. Mamma ringde till hälsovårdscentralen och sedan for vi iväg med bilen. Läkaren tog emot direkt och jag fick örondroppar, antibiotika och ett pussel. Det var på den tiden det fanns läkarjour dygnet runt i Pargas.

Efter barndomstiden behövde jag väldigt sällan besöka hälsovårdscentralen. Nattjouren drogs in i något skede (minns inte ens när) och flyttades till Åbo, men jag brydde mig inte speciellt mycket. I praktiken märkte jag bara av det under mina två månader som sommarvikarie på räddningsverket, då man måste besluta om patienten skulle föras till Pargas hälsocentral eller till Åbo.

Sedan kom barnen. Plötsligt fick vi besöka läkarjouren flera gånger per år. Det har varit hög feber hos spädbarn, andningssvårigheter, RS-virus, öroninflammation, feberkramp, m.m. Några gånger blev det medicinering av olika slag (antibiotika, ventolineinhalation, m.m.), några gånger blev det resa till barnpolikliniken vid ÅUCS och några gånger var det ”falskt alarm”.

Av någon konstig anledning blir våra barn (nästan) alltid sjuka på kvällen, och då oftast på fredag kväll. Vi har alltid febernedsättande medicin hemma, så en natt klarar vi oss nog. Är det fråga om en vanlig förkylning krävs inga läkarbesök, men om vi börjar misstänka att det kan vara fråga om något värre vill vi gärna få en professionell bedömning av en läkare redan följande dag.

Nu skall då både kvälls- och veckoslutsjouren flyttas till Åbo. Jag har själv blivit tvungen att besöka Åbo-jouren två gånger. Första gången var då jag fick matstrupsinflammation sent på lördag kväll och åkte in till Åbo hälsocentral (det här var före samjourens tid). I väntrummet satt blodiga fyllbultar och ambulanserna hämtade in nya patienter i en jämn ström. Mitt fall prioriterades dock och jag fick den vård jag behövde utan att egentligen behöva vänta.

Andra gången var då Robin hade haft feberkramp och hälsocentralläkaren remitterade oss till samjouren i Åbo. Vi fick sitta och vänta i en och en halv timme tills läkaren tog emot och konstaterade att vi borde ha remitterats direkt till barnpolikliniken istället.

Det att kvällsjouren ny flyttas har jag inte så mycket emot, om det innebär att jag trots det kan få en läkartid för mitt sjuka barn följande dag. Jag jobbar på en mycket familjevänlig arbetsplats, så jag kan t.o.m. fara mitt på dagen utan större problem.

Med veckoslutsjouren är det annat. Jag tilltalas inte alls av tanken på att behöva vänta till måndag morgon för att få besöka den egna hälsocentralen, om barnet blivit sjukt på fredag kväll. Att åka in till Åbo och vänta obestämt antal timmar på att få träffa en läkare tilltalar inte heller (speciellt inte om man är ensam, inte får barnvakt och blir tvungen att ta med alla tre ungarna). Är det fråga om något akutare blir väntetiden förstås kortare, och är det mindre akut skulle det säkert gå bra att vänta till måndagen. Men hur skall man veta om det är akut eller inte?

I debatten som förts i massmedia har flera fört fram åsikter om att man ändå alltid måste in till Åbo och att de ändå inte kan göra något på hälsocentralen i Pargas. De här personerna verkar utgå ifrån att man måste ha huvudet under armen – minst! – förrän man får anlita jouren. Jag är av annan åsikt.

Jag har aldrig tänkt på hälsocentralen som ett ställe dit man för livshotande fall – de skall utan dröjsmål föras direkt till ÅUCS. I samtliga fall som jag blivit tvungen att anlita jouren i Pargas har det varken krävts laboratorium eller röntgen. Det viktigaste har alltid varit att få en lägesbedömning av en läkare. Att åka in till en redan överbelastad specialjour av den anledningen känns direkt dumt.

Sedan har jag som ingenjör svårt att förstå hur så många verkar vara förvånade över hur långa köerna är vid samjouren i Åbo, men det kan jag återkomma till senare.

Foto: http://www.stockphotosforfree.com/free-stock-photos/p-2005-medical-industry.html