30+

Jag har varit 30+ i snart tre månader. När jag var liten tyckte jag att man var jättegammal då man var trettio. Ännu för tio år sedan, när jag fyllt tjugo, tyckte jag att trettio var gammalt. Nu är jag då alltså här.

Jag känner mig inte speciellt gammal, även om åren nog satt sina spår. Ryggen värker mer eller mindre hela tiden, men jag har vant mig vid det. Knäna protesterar då jag springer, men det går att åtgärda med teknik och ordentliga skor. Jag får träna hårdare för att hålla konditionen på samma nivå som den var för tio år sedan. Vikten har gått upp med minst tio kilogram och hur mycket jag än försöker lyckas jag inte få ner den igen.

Någon regelrätt trettioårskris har jag inte upplevt. Jag tror det beror på att jag hunnit med allt det som jag som yngre tyckte att man skulle ha hunnit med då man fyllt trettio (i ingen speciell ordning):

  • Jag har en utbildning
  • Jag har ett fast jobb
  • Jag har egen bil (egentligen finansieringsbolagets, men ni fattar)
  • Jag är gift
  • Vi har tre barn
  • Vi har eget hus (egentligen bankens, men…)

Min trettioårsdag firade jag i smyg med närmaste släkten, i skuggan av mellersta sonens två-årskalas (vi råkar nämligen dela födelsedag). Jag har egentligen aldrig varit speciellt förtjust i stora fester, så det kändes helt okej att fira trettio år i mjukisbyxor med en tröja med gammal babymjölk på.

Jag är född i början av året och hörde till de äldsta i min klass och nu har också andra personer i min årskull börjat fylla trettio. Via sociala medier har jag sett hur de firat sina födelsedagar, och med ens känns det lite tomt inom mig. Gamla kompisgäng från skoltiden har återförenats och hittat på den ena festen galnare än den andra.

Jag var alltid den där nörden utanför under skoltiden och hörde egentligen aldrig till något gäng. Således har jag inte speciellt många riktigt nära vänner och det känns lite ledsamt emellanåt (visst har jag kompisar både på jobbet och i brandkåren, men det är inte riktigt samma sak). Så trots att jag inte gillar stora kalas så känns det ändå vemodigt att det inte ens finns ett gäng någonstans som skulle kunna planera något sådant för mig.

Nåväl, man får inte allt här i världen och jag är trots allt ganska tillfreds med vad jag uppnått i livet under mina första tre decennier. Så hur ser då framtiden ut? Den största utmaningen i mitt liv just nu är att komma igenom småbarnstiden med ungarna och det egna förståndet i behåll och jag har inte funderat så hemskt mycket på vad som händer efter det. Några förhoppningar har jag dock inför min fyrtioårsdag:

  • Hela familjen lever och mår bra och bor fortfarande där vi bor nu.
  • Jag har börjat studera till brandbefäl vid räddningsinstitutet i Kuopio.

Tio år låter kanske som en lång tid, men då jag ser tillbaka på var jag var för tio år sedan känns det som om det var igår. Vem vet, kanske jag plötsligt fyller fyrtio i morgon!