Trött, tröttare, Petter

Tiden sedan mitt senaste inlägg har karakteriserats av extrem trötthet och orkeslöshet. Jag kommer egentligen inte ihåg vad jag gjort under den här tiden. Dagens höjdpunkt har varit att få lägga sig på kvällen och första tanken när jag vaknat (läs: blivit väckt) på morgonen har varit: ”när får jag gå och lägga mig igen?”

Jag läste någon gång att någon sagt: ”Förr hade jag många principer och inga barn. Nu har jag många barn och inga principer.” Detta är så sant som det är sagt. När första barnet föddes för snart fem år sedan flög en mängd principer ut genom fönstret och under den senaste veckan har en drös till flugit sin kos. Jag har inte alls motionerat så duktigt som jag hade tänkt och jag har fuskat lite med matlagningen genom att nu och då använda halvfabrikat. Jag har inte lekt tillräckligt mycket med barnen (tycker jag själv åtminstone) och mitt tålamod har inte varit så långt som det borde ha varit.

Det intressanta är att jag fortfarande sover lika mycket (läs: lika lite) som när jag jobbade, men ändå är jag mycket tröttare nu. Jag har funderat lite på vad det kan bero på. En sak som säkert bidrar är att det blivit mörkare ute. Har även funderat på om jag äter för obalanserat (frukt och grönsaker skulle det t.ex. nog få finnas mera av). Jag tror dock att största orsaken helt enkelt är att det är tungt att vara hemma med barnen.

Att vara hemma med barn är ett heltidsjobb som inte tar hänsyn till kaffepauser och arbetstider. Den aktiva arbetstiden börjar kl 6 på morgonen och slutar kl 21 på kvällen. Där emellan har man beredskap med omedelbar aktionstid. Föräldraledighet har nog ingenting med ledighet att göra, men jag tror att man inte riktigt förstår det förrän man själv varit med om det.

Jag har några veckor kvar av min ledighet, men redan nu har jag märkt att den gjort gott åt både min fru och mig själv. Jag förstår bättre hur hon känt sig, och hon förstår bättre hur jag känt mig då arbetsdagen är slut.

Beträffande min trötthet så går utvecklingen i rätt riktning. Under de senaste dagarna har jag haft möjlighet att sitta för mig själv – mer eller mindre ostörd – i några timmar och jobba på mina hobbyprojekt. Detta har haft en uppiggande effekt och nu har jag börjat få saker gjorda under dagarna igen. Det är alltså viktigt att ta hand om sig själv också och se till att man faktisk har lite egen tid som man får disponera om helt själv.

Andra veckan

Nu har jag varit pappaledig i en vecka. Martina har jobbat sex dagar av sju och de två äldsta barnen har varit i dagvård tre dagar. I det stora hela har det gått bra. Jag har bl.a. hämtat barnen från dagvården med cykel oberoende av väder, jag har byggt en pepparkaksbrandstation, jag har lagat hemlagad mat nästan alla dagar, jag har gått till butiken med alla tre (tålamodet höll dock på att ta slut på hemvägen) och även besökt brandstationen.

Jag har inte ännu lyckats hitta balansen mellan hushållsarbete och att umgås med barnen så att inget skulle bli lidande. De dagar som jag satsat mera på att städa, diska och laga mat så har ungarna mest suttit med iPaden eller sett på TV. De dagar som jag lekt mera med ungarna har huset sett ut som ett bombnedslag på kvällen. Det måste gå att hitta någon sorts kompromiss.

Jag måste också arbeta lite med mitt humör. Jag har fortfarande en tendens att själv börja gorma och skrika när ungarna gör det (eller när dom inte lyder), trots att jag vet att det inte fungerar alls. Håller man sig själv lugn och funderar på bakgrunden till att ungarna beter sig som dom gör så blir resultatet så mycket bättre. Det vet jag. Ändå finner jag mig gång på gång i samma situation. Jag har dock blivit lite snällare för varje dag, så än finns det hopp. Jag måste bara se till så att jag själv blir medveten om vad som håller på att hända före det händer.

Det tyngsta har nog varit allt torkande och städande. Speciellt mellersta sonen kan få för sig att t.ex. tömma sin tallrik på golvet när han ätit färdigt, smula sönder kex och frukt som han inte vill äta, gå och gräva i kylskåpet och i misstag hälla mjölk i DVD-hyllan, kissa på golvet med flit så fort man tar bort blöjan eller få ett utbrott och tömma alla leksakslådor (inklusive legobitarna) på golvet i vardagsrummet. Jag är urled på att hela tiden behöva torka, städa och plocka upp. Det är bl.a. i sådana här situationer som jag höjt rösten onödigt mycket (se förra stycket).

Den tyngsta tiden har faktiskt varit de timmar när Martina inte är på jobb. Antingen skärper sig ungarna extra när dom är ensamma med mig, eller så kompenserar dom på något sätt för förlorad mammatid när Martina är hemma. Det skriks, bråkas och råddas om vartannat och man är fullständigt slut på kvällen när ungarna äntligen somnat.

Hittills har jag ändå trivts rätt bra och idag tänkte jag t.o.m. tanken att det är synd att det inte är Martina som har de höga inkomsterna i den här familjen. I så fall kunde jag t.o.m. tänka mig att stanna hemma lite längre än en månad. Återstår att se hur jag tänker om den saken om några veckor. Just nu har jag i alla fall ingen lust att gå på jobb och det ser jag som något positivt. Har även vid flera tillfällen funderat över mitt yrkesval och mitt framtida yrkesliv, men det tänker jag inte gå in på nu.

Hemmapappan 1 – moder natur 0

Idag när jag skulle cykla iväg för att hämta de två äldsta pojkarna från dagvården upptäckte jag att det börjat regna och blåsa. Samtidigt for hustrun iväg på jobb med bilen. Det var bara att klä regnkläder på yngsta sonen och mig själv och trampa iväg.

En trekvart senare var vi alla hemkomna och någorlunda torra. Yngsta sonen gallskrek hela vägen (skulle jag antagligen också ha gjort med en för stor hjälm och regnrockshuva framför ögonen), men annars gick det bra. Måste utveckla någon sorts system som gör att yngsta sonen kan sitta bekvämare i cykelvagnen (har han hjälm på sig kan han inte ha huvudet i en naturlig ställning), samt ett bättre regnskydd för den som sitter i cykelstolen.

Tredje gången gillt

Igår inledde jag min tredje – och troligtvis sista – pappamånad. Omställningen från förvärvsarbetande förälder till hemmapappa känns lite konstig; emellanåt känns det som om jag skulle skolka från jobbet. Månne inte jag hinner vänja mig under de kommande veckorna (återvänder till arbetet i mitten av november).

Gårdagen gick relativt smärtfritt och ganska snabbt. På förmiddagen cyklade jag till dagisfotograferingen med de två yngsta (de kommer nämligen att vara hos samma familjedagvårdare när min pappaledighet är slut). Det var lite svårt att få dem att både se åt rätt håll och se glada ut samtidigt, men jag tror det blev riktigt bra bilder ändå.

Följande cykeltur kom på eftermiddagen då äldsta sonen skulle hämtas från daghemmet. Att cykla med tre ungar (en sittandes i stol på pakethållaren och två i cykelkärra bakom) är ganska tungt även om avstånden är korta. Det tog också en del experimenterande att hitta den optimala sittplatsfördelningen. Yngsta sonen sitter bäst i cykelstolen, men måste i så fall sättas fast sist eftersom cykeln annars kan ramla omkull. I vagnen trivs han absolut inte om han är ensam. Ifall storebror är med går det lite bättre.

Hann även köra fyra diskmaskiner (av vilka en kördes tom för att rensa rören),  byka och tumla flera lass med tvätt (tappade räkningen), laga lunch och middag (hemlagat båda gångerna, vilket jag är nöjd över) och dammsuga lite. Tyvärr hann jag inte leka speciellt mycket med barnen den här gången, men det kommer nya chanser.

Just nu tar jag det lugnt eftersom jag är ensam hemma. Min hustru har kvällsskift idag och är just nu ute på ärenden med yngsta sonen, medan de två äldsta är på dagvård. Eftermiddagen och kvällen kommer däremot att bli en ordentlig rumba.

Tänkte försöka skriva ett inlägg i veckan om hur det känns att vara hemmapappa, för att se om min inställning ändrar. Just nu, efter en dag, känns det helt OK (jag har ju trots allt varit på två pappamånader tidigare). Det som faktiskt stör mig mest just nu är att jag inte kommer att kunna delta i lika många utryckningar som tidigare. Om frun är på jobb eller kommer att fara på jobb får jag snällt sitta hemma när telefonen piper. Nå, jag har hunnit med en hel del på brandkårsfronten detta år (ska skriva mera om det senare) och utryckningarna lär nog inte ta slut.

Har även lagt upp som mål att försöka gå ner lite i vikt och motionera mera under min pappaledighet eftersom jag har konditionstest för rökdykare i slutet av november. Huruvida det lyckas är en annan femma; idag började jag dagen med att äta choklad… Ska dock försöka släpa ut mig på en länk senare idag.