Sjukstuga

På kvällen måndagen den 3 november hade jag känt mig lite småkrasslig i ungefär två veckor. Jag hade precis avslutat ett kortare pass på motionscykeln då jag fick larm om en byggnadsbrand (se mina två tidigare inlägg). Medan jag bytte flaskor och svalkade mig efter den första rökdykningsinsatsen började jag känna mig sämre. Lyckligtvis hade det vid det laget kommit extra manskap och jag kunde ta en mer passiv roll tills uppdraget var slut för min del. Följande dag brakade förkylningen loss på allvar.

Idag är det drygt tre veckor sedan detta hände och vi har i princip levt i en sjukstuga sen dess. Nu börjar det lyckligtvis se ganska bra ut igen. Jag hade tänkt skriva ett längre inlägg om mina erfarenheter, men faktum är att jag inte kommer ihåg speciellt mycket från de senaste tre veckorna. Allt är höljt i någon sorts dimma.

I korthet har vi alltså varit med om följande:

  • alla fem familjemedlemmar har varit mer eller mindre förkylda i olika omgångar
  • alla mina barn och jag själv har haft ögoninflammation i två omgångar och tagit ögondroppar
  • mina två yngsta barn och jag själv har haft öroninflammation och ätit antibiotika
  • min yngsta son har opererats (planerat dagskirurgiskt ingrepp som bara råkade infalla nu)

Det har blivit en hel del mediciner. Många långa dagar. Många mer eller mindre sömnlösa nätter. Många läkarbesök. För lite vila. Inget tålamod. Onödigt mycket bråk och skrik. Mycket kramande efteråt.

Att ta hand om sjuka barn är tungt, men att göra det medan man själv är sjuk är ännu tyngre. Ni anar inte (eller det kanske ni gör?) hur tacksam jag är över att det inte var magsjuka vi fått.

Jag är fortfarande inte frisk och har bl.a. blivit tvungen att skjuta upp mitt konditionstest för rökdykare. Jag kommer inte ihåg när jag senast skulle ha drabbats av ett så här segt virus, men jag misstänker att en delorsak är att jag egentligen aldrig hunnit vila ut ordentligt.

När man själv är sjuk eller ens barn är sjuka får man sjukledigt från jobbet. Är man sjuk och är hemma med barnen är det bara att bita ihop och försöka hålla ut på något sätt. Jag lyfter på hatten åt alla ensamstående föräldrar som klarar av detta.

Jag har sagt det åt mitt team på jobbet och jag säger det här också: när ni blir sjuka, så vila ordentligt! Var hellre borta en extra dag från jobbet än kom tillbaka för tidigt. Vilar man ordentligt är man sjuk i bara några dagar, gör man inte det är man mer eller mindre sjuk i några veckor.

Foto: http://www.stockphotosforfree.com/free-stock-photos/p-24229-assorted-pills-in-prescription-bottles.html

En dålig husbonde

ÅU hade idag (onsdagen den 5 november 2014) en artikel om de omfattande skadorna efter branden på Tennby gård. Denna artikel inspirerade mig att skriva lite om brandskador i allmänhet, sett från min synvinkel.

Jag har nu sysslat med operativ räddningsverksamhet i ungefär 14 år (jag deltog i min första utryckning som 16-åring). Mina första bränder var markbränder, gamla uthus eller bastubyggnader och en och annan utryckning till något av våra industriområden. Jag tänkte aldrig speciellt mycket på de materiella skadorna eller på vad bränderna innebar för de berörda. Det var bara spännande och roligt att få vara med och släcka (det är faktiskt väldigt intressant att släcka en byggnadsbrand, om man ser det enbart från ett byggnadstekniskt, kemiskt och fysikaliskt perspektiv).

Sedan började det komma bränder i egnahemshus. Förstörda hem. Brandoffer. Gråtande anhöriga. Det öppnade ett helt nytt perspektiv som jag inte tänkt på tidigare.

Vid bränder är räddning av människoliv alltid första prioritet. Jag blir alltid lika lättad när det står i larmmeddelandet att alla människor är ute, eller när jag på en brandplats får reda på att ingen längre är där inne. Ett nerbrunnet hus kan byggas upp igen, men en innebränd människa kommer aldrig tillbaka.

När människorna är i säkerhet är räddning av egendom följande i prioritetsordning. Det är tyvärr inte alltid så lätt. Elden och röken tar ingen hänsyn utan förstör allt som kommer i dess väg. T.o.m. små mängder rök och sot kan förstöra lösöre så att det inte går att reparera.

Att se någons hem gå upp i rök är tungt. Jag har varit i barnrum där lågor slagit ut genom ett hål i väggen ovanför sängen (som liten brukade jag drömma mardrömmar om just det). Jag har sett förstörda fotoalbum som inga pengar i världen kan återställa. Jag har sett sönderbrända julklappar som aldrig kommer att delas ut. När man som utomstående läser om bränder är det lätt att tänka att ”huvudsaken är att ingen kom till skada”. Det är förvisso sant, men för en familj som förlorat allt kommer livet aldrig att vara sig likt, trots att ingen skadat sig eller omkommit.

Beroende på hur omfattande branden är finns det olika saker man kan göra för att rädda egendom. Om branden t.ex. är i takkonstruktionerna och inte ännu spridit sig ner i bostadsvåningen kan man blåsa övertryck i våningen för att förhindra rök från att sprida sig dit, och täcka in möbler med plast för att förhindra vattenskador. Går ett fönster att öppna kan man göra det i stället för att slå sönder det och måste man riva upp en vägg kan man ta ner tavlorna och placera dem i ett annat rum före man börjar. Man försöker även använda så lite vatten som möjligt och riva upp så lite konstruktioner som möjligt. I en höghuslägenhet med betongväggar och -tak är det här ganska lätt; i ett gammalt hus som byggts om otaliga gånger och har sågspån som isolering är det nästan omöjligt.

Ibland måste man dock se slaget förlorat, då lågorna och röken redan slukat allt. I sådana här fall har jag märkt att små saker kan ha väldigt stor betydelse för de drabbade. Det kan vara fråga om att hämta ut ett sotigt fotoalbum, eller gräva fram en gammal medalj ur brandresterna. I värsta fall kan man inte göra annat än hindra branden från att sprida sig till andra byggnader. Om de drabbade finns på plats under eftersläckningen är det viktigt att behandla dem och deras (förstörda) egendom med respekt eftersom de för alltid kommer att komma ihåg allt vi gör och säger. Den inom brandkårskretsar ofta förekommande galghumorn skall man vara väldigt försiktig med.

Jag brukar ibland cykla runt i staden till olika hus som jag varit med om att släcka. Vissa av dem har renoverats, andra har rivits och ersatts med nya byggnader. Det känns bra att se.

Foto: http://www.stockphotosforfree.com/free-stock-photos/p-14300-house-on-fire-4.html

Två veckor kvar

Om två veckor är jag tillbaka på min arbetsplats igen. Har inte riktigt bestämt mig ännu om jag ser fram emot att återvända till arbetslivet eller inte. Just nu orkar jag egentligen inte tänka alls.

Jag har inte sovit på hela natten överhuvudtaget eftersom jag varit och släckt en eldsvåda. Gick och lade mig kl 4, men fick inte sömn på två timmar och sedan vaknade Edvin och ville upp. Robin är dessutom hemma och skall till läkare senare på dagen eftersom han har en envis ögoninflammation. Dessutom har han snorat och blött näsblod om vartannat hela morgonen. Martina är på jobb och Lucas är på dagis (lyckligtvis).

Idag tänker jag strunta i mina försök att gå ner i vikt och äta så mycket sött jag vill, bara för att hålla mig vaken (nej, jag tänker fortfarande inte börja dricka kaffe). Började faktiskt dagen med att baka kex, så att Robin ens skulle få någonting i sig (han har inte riktigt haft någon aptit under de senaste dagarna). I kväll ska jag sova. Hoppas jag.