Året som gått del 2: brandkåren

Hösten 2014 hade det gått tjugo år sedan jag som tioåring deltog i min första brandkårsungdomsövning. Jag kommer fortfarande ihåg hur vi åkte runt i två brandbilar och gav olika uppgifter åt varandra via radio (vilken färg har postlådan vid den och den adressen, osv). Jag har lärt mig en hel del sedan dess och året 2014 kommer jag att komma ihåg som ett speciellt lärorikt år.

Som jag kanske skrivit tidigare delar vi station med en ordinarie enhet som är bemannad dygnet runt och startar på en minut efter larm. Det är därför mera regel än undantag att vi kommer till en olycks- eller brandplats som andra eller tredje enhet. Döm om min förvåning då vi i somras svängde in på gatan till utryckningsadressen, såg hur det slog lågor ur taket på ett hus och konstaterade att vi var första brandbilen på plats.

Att vara andra eller tredje enhet på plats är ganska lätt, eftersom man då så gott som alltid får en specifik uppgift av den som leder arbetet på platsen. Att komma fram som första enhet är mycket svårare; då måste man själv bilda sig en uppfattning om läget, besluta vad som skall göras och i vilken ordning, samt skrida till verket.

En annan minnesvärd händelse var då jag några veckor senare stod ensam omringad av rök mitt inne i en markbrand, med avbrunnen slang och Super-Puman flygandes över mig. Då tänkte jag nog att ”va f*n gör jag här”. Snabbt byttes dock slangen ut, mera manskap anlände och vi fick läget under kontroll.

Den mest intensiva utryckningen var nog en lägenhetsbrand i ett höghus där det fortfarande var människor i fara då vi kom till platsen. Detta händer väldigt sällan – det var faktiskt första gången under min femtonåriga ”karriär”. Stressen får en helt annan karaktär då liv står på spel.

Största känslan av att ha lyckats upplevde jag under en byggnadsbrand, då vi kom fram som andra enhet och fick i uppgift att gå in i byggnaden och säkra nedre våningen. Min kamrat och jag gick in och lyckades efter lite sökande hitta och slå ner elden (byggnaden var rökfylld och sikten dålig). Det här händer inte heller speciellt ofta. Oftast brukar läget redan vara under kontroll då vi kommer fram eller så brinner det så mycket att man inte kan göra annat än spruta vatten från utsidan.

Jag har lärt mig mycket av de här eldsvådorna och jag är också nöjd över vår enhets insatser. Däremot skulle jag nog göra vissa saker på ett annat sätt om jag ställdes inför exakt samma situationer igen, men det är alltid lätt att vara efterklok.

Jag har även kommit till en insikt. När jag var nybakad enhetschef, hade jag ett mycket stort behov av att visa dom andra vad jag går för. Eftersom jag var yngst och lägst i rang fick jag väldigt sällan fungera som enhetschef under utryckningarna och detta gjorde mig synnerligen frustrerad. Jag var så arg över att det alltid var samma personer som satt på enhetschefsplatsen.

Nu har jag under de senaste åren varit nummer två i rangordningen (men jag är fortfarande yngst), vilket i praktiken inneburit att jag suttit på enhetschefsplatsen under så gott som alla utryckningar. Vilket alltså innebär att det fortfarande är ”samma person” som sitter på enhetschefsplatsen.

Under de senaste åren har jag fått vara enhetschef på en hel del olika utryckningar. Jag har hittat en ledningsstil som jag är bekväm med och jag har bevisat för mig själv att det här är en uppgift som jag klarar av att utföra. Behovet att visa andra vad jag går för har minskat, även om det inte försvunnit helt.

Jag har därför beslutat att jag under nästa år skall försöka utföra lite mera manskapsuppgifter än tidigare och låta enhetschefsuppgiften rotera bland de övriga befälsmedlemmarna, i mån av möjlighet. Det skall bli både roligt och lärorikt att få göra lite mera praktiskt arbete och observera hur de andra enhetscheferna går till väga för att lösa de problem och utmaningar vi ställs inför.

Året som gått del 1: familjen

År 2014 kommer för min del att gå till historien som ett väldigt typiskt småbarnsförälderår. När året inleddes var Edvin drygt en månad gammal och när det tog slut var han drygt ett år. Med andra ord den tiden som alla andra säger att man skall njuta av eftersom den är så kort.

Någon njutning har det nog inte varit, även om jag redan har förträngt de mesta traumatiska minnena från koliktiden i början av året. Jag minns faktiskt nästan ingenting av årets tre första månader. Annat än att vi nästan brände upp huset och jag fyllde 30 år.

Jag fick bläddra bakåt i bloggen för att se vad det var jag egentligen kände och tänkte i början av året. Det var verkligen ingen dans på rosor. Jag är mycket tacksam över att vi hade tillgång till familjerådgivningens stödtjänster samt att både mina och min hustrus föräldrar fanns (och finns fortfarande) på några kilometers avstånd. Jag applåderar ”Hätäkahvit”-konceptet som uppstått på Facebook efter alla familjetragedier runt om i landet – det behövs, och små saker som att få duscha i fred i en halvtimme kan göra underverk.

Sommaren gick bra, även om jag inte kommer ihåg speciellt mycket av den heller. Det åskade och regnade en del, vi besökte gamla brandbilars dag i Ekenäs (till barnens stora förtjusning), min hustru och jag fick två barnfria hotellnätter (det behövdes) och vårt avlopp stockades (det blev dyrt).

På hösten hade jag min pappamånad och det var en både nyttig, trevlig och påfrestande upplevelse. Vad jag kommer ihåg speciellt är hur imponerade många kvinnor var över att jag var hemma med barnen eller hämtade de äldsta från dagvården, cyklandes, i ösregn (jo, vi hade de äldsta barnen i dagvård några dagar i veckan trots att jag var hemma, av många orsaker). Av någon anledning är det tydligen mycket speciellt när en pappa gör sådant som ”man” förväntar (?) sig att en mamma skall göra. Visst var det roligt med all uppmärksamhet och allt beröm, men det borde också ges åt alla mammor som är hemma med sina barn.

Årets två sista månader karakteriserades av sjukdomar av olika slag. Ögoninflammationer, öroninflammationer, antibiotikakurer, läkarbesök, någon sorts magsjuka, feber, m.m.  Än är det inte över; barnen är friska för tillfället men min fru ligger i feber.

Julen kom och gick utan att jag egentligen hann med (ska kanske skriva lite mera om detta i ett senare inlägg) och nu skriver vi 2015. Misstänker dock att jag av bara farten ännu kommer att skriva 2014 på alla lappar m.m. ungefär fram till juni.