Samma sak varje år

”Vintern överraskade bilisterna” brukar vi få läsa varje höst då den första snön kommit. Det samma gäller mig och det årliga konditionstestet som jag måste genomgå för att få rökdyka.

För vår del brukar testerna hållas i slutet av november. Även om man borde sträva till att upprätthålla samma kondition och styrka året om blir det ofta så att man tränar lite extra just inför testet (för det viktiga är ju att klara testet, inte att man skall kunna rökdyka effektivt och säkert). I augusti har man stora planer. Man skall gå ner tio kilo. Man skall springa eller cykla tre gånger per vecka, gå på gym, simma, förbättra alla resultat och få godkänt med bred marginal. Sen kommer verkligheten emot och plötsligt står testdagen för dörren. Vikten är oförändrad eller så har den gått upp. Gymkortet är införskaffat men har aldrig använts. Simhallskortet går snart ut med över hälften av gångerna oanvända.

Förra året slapp jag undan eftersom jag var sjuk i ungefär två månader just då testerna ordnades (tror jag skrev lite om det här i bloggen också). Jag tänkte att jag tar testet i januari i stället. Eller kanske februari är bättre, så hinner jag gå ner i vikt och träna ordentligt. Nej föresten, jag måste gå på läkargranskningen först, dom ska man ju gå vart tredje år då man är under 40. Mars då. Njae, läkaren gav grönt ljus men jag känner mig fortfarande inte redo. Tränar och låter bli att äta ohälsosamt och tar testet i april. Måste dessutom få grönt ljus från brandmästaren att jag får boka en tid.

Till sist hade jag slut på undanflykter och bokade en tid till Paavo Nurmi-centret i Åbo. Dock efter två veckor så att jag skulle hinna med lite sista minuten bantning och -träning. Detta var för två veckor sedan. Idag gick jag på testet. Utan att ha gått ner ett enda kilo.

Jag var nervös hela veckoslutet. Vissa av delmomenten visste jag att jag skulle klara med god marginal, andra var jag minst sagt osäker på. På testdagen vaknade jag redan före kl 6 och måste gå på WC. Jag hann även med ett andra WC-besök (vilket var bara bra i det här fallet) före testet, som började 8.30.

Hjärtat dunkade när jag gick in för att anmäla mig. Jag hatar test. Speciellt test där man kan underkännas. Jag fick min nyckel och gick för att byta om. Sedan hände något konstigt. Så fort jag fått på mig sportkläderna började jag lugna ner mig. Då dom mätt vikt och midjemått och det visade sig att båda var aningen mindre än förra gången blev jag ännu lugnare. Inne i själva testrummet var jag nästan inte nervös alls mera. Testövervakaren var väldigt duktig på att ta bort all onödig stress och det har han varit alla de tidigare åren också, det är bara det att jag alltid tycks glömma bort det.

Själva testet gick riktigt bra, jag gjorde t.o.m. ett aningen bättre resultat än förra gången. Tidigare gånger har jag mått illa i en halv timme efter testet, men det lyckades jag också undvika denna gång genom att cykla några minuter extra på motionscykeln efter avslutat test (det lär ska ha något med blodtrycket att göra).

Nu känner jag mig nöjd med mig själv och jag får rökdyka igen. Fast nästa gång skall jag nog gå ner fem kilogram, göra flera magmuskler och cykla ännu en minut längre.

Tänk vad mycket man glömmer på ett år.

Tålamod

Jag tror att tålamod är en bruksvara som i viss mån kan lagras. Har man mycket tålamod på lager är stubinen längre och man kan hålla sig lugn och sansad trots att något eller någon går en på nerverna. Efteråt måste reserverna fyllas på igen. Annars blir man en tickande bomb. Det är mitt problem just nu.

Mina tålamodsreserver är hela tiden sinade och jag har aldrig tid att fylla på dem ordentligt igen. De senaste månaderna har varit extra tunga, med många utbrott och mycket gormande och bråkande om relativt små saker (om man riktigt tänker efter alltså). Det spills, klottas och kissas på golvet (ibland i misstag, ibland med flit), ritas på väggar, golv och möbler, råddas ner, skriks, trotsas och grävs i blomkrukor. Och förstås då man just har planterat eller sått något på gården så är det just där som det ska grävas, köras eller trampas ner.

Som enskilda händelser är dessa bagateller och egentligen ingenting att bråka om. När de däremot sker i en oavbruten ström utan att man egentligen hinner lugna ner sig ordentligt och få ordning och reda på saker och ting så är bägaren konstant full och alla droppar får den att svämma över. Ingen tycker om det, varken jag själv, min fru eller barnen. Men vad ska man göra? Det är väl bara att bita ihop och försöka stå ut och behärska sig. Alla säger att det blir bättre med tiden.

PS. Min morfar lär ha sagt att ”barn är sådana som man måste torka upp efter”. Jag är benägen att hålla med. DS.