Kategoriarkiv: Småbarn

Full fart in i väggen

Jag har inte skrivit något här på över ett år. Jag har känt att jag helt enkelt inte har hunnit eller så har jag tyckt att jag inte haft något att skriva om som skulle vara tillräckligt intressant för andra att läsa. Lägg den meningen på minnet.

Jag sitter nu hemma och är sjukskriven hela juni p.g.a. depression. I juli kommer jag att ha min planerade sommarsemester som vanligt och i augusti ska jag försöka återvända till arbetet. Jag bävar redan för hur det skall gå, men mycket hinner hända på knappa två månader.

Det hela började egentligen redan i slutet av förra året, då jag kände att jag hade för mycket överallt. På jobbet var jag närförman och arbetsskyddsbefullmäktig vid sidan om mitt egentliga arbete och hemma har jag två av tre barn i talterapi. Inom brandkåren kämpar vi med krympande medlemsantal i den operativa verksamheten och jag är på riktigt rädd för om det kommer att finnas någon frivillig brandkår i Pargas om fem till tio år. Jag ropade på hjälp och jag fick hjälp.

Jag avsade mig förmansansvaret och positionen som arbetsskyddsbefullmäktig och min arbetsgivare fixade ett eget kontor åt mig i Pargas så att jag skulle ha lättare att klara vardagen (ett STORT tack för detta). Jag började även ett nytt projekt som jag med iver tog tag i. Det såg ljust ut. Arbetet flöt på med en ryslig fart och hela tillvaron kändes för bra för att vara sann. Det kanske den var också, för i januari-februari, efter en fysiskt tung (men kort) resa till USA hände något. Jag märkte det inte själv just då, men enligt min hustru var det då det började gå utför.

Allt gick inte riktigt som jag hade hoppats i projektet. Vi stötte på oväntade tekniska problem som tog längre att lösa än jag hade planerat (men vi löste dem). Inom brandkåren stampade rekryteringen på stället. Hemma blev det aldrig tid att ta itu med den växande listan av saker att göra som varje egnahemshusägare får tampas med. Gemensamt för alla var att jag tyckte att jag, ensam, borde klara av att fixa allt hemma eller att jag, ensam, borde ha förutsett alla problem i projektet och att jag, ensam, bar ansvaret för att vi nu låg efter i tidtabellen och att kunden inte var helt nöjd och att jag, ensam, borde klara av att rekrytera och introducera tio nya medlemmar till brandkårens larmavdelning (samtidigt som alla brandkårer i hela landet tampas med liknande problem).

I mars fick jag magkatarr, blev sjukskriven en vecka och fick magmedicin. Smärtorna försvann men magen var fortsättningsvis orolig. Det här var första fysiska tecknet på att något inte var som det ska och även mina kolleger upptäckte det. Jag försökte själv ändra mina arbetsvanor, bl.a. genom att försöka hålla regelbundna pauser och be mina kolleger ta hand om kvällsmötena med kunden i USA. Tyvärr var bollen redan i rullning och det gick utför fortare och fortare. Till sist for jag in i väggen och ner i en djup grop, och det är ur den gropen jag nu försöker ta mig upp.

Imorgon har jag varit sjukskriven i en vecka och har påbörjat medicinering mot medelsvår depression. Än så länge har den inte börjat verka utan jag känner bara av bieffekterna (illamående, yrsel, trög mage, humörsvängningar – man kunde ju nästan tro att jag var gravid). Igår kände jag mig som om jag gjort något oförlåtligt och överväldigades av skamkänslor, utan att ha gjort något. Lyckligtvis förvarnade läkaren mig om att medicinen kan ha just sådana biverkningar innan den börjar fungera på riktigt och idag känner jag mig bättre, även om det mesta känns grått och trist.

Jag har grubblat än hel del på varför det gick så här, trots att jag drog i bromsen redan förra året och min arbetsgivare hörsammade och skred till omedelbara åtgärder för att lätta på bördan. Efter två besök hos arbetsplatspsykolog tror jag mig veta ungefär vad det är som har hänt.

Jag har så gott som hela mitt liv varit väldigt beroende av vad andra tycker och tänker om mig. Jag har alltid velat vara den som är alla andra till lags, löser alla problem, hjälper när det är svårt, en räddare i nöden, osv. Jag har också haft svårt att på riktigt ta till mig positiv feedback, trots att jag har ett stort behov av att få sådan. Negativ feedback går däremot rakt i hjärtat som ett spjut och jag tar det alltid personligt, även då det inte är riktat till mig som person utan snarare till t.ex. min yrkesroll eller ställning i brandkåren. Det här tankesättet har mer eller mindre styrt mitt liv i över tjugo år (nu kan ni läsa meningen i början av den här texten igen om att inte kunna skriva något som någon annan vill läsa).

När jag fick mitt egna kontor i vintras har jag troligen undermedvetet känt att jag nu måste jobba ännu hårdare och flitigare för att bevisa att jag är värd detta privilegium (för dom flesta på mitt jobb har inte egna kontor). Trots att jag hållit mig till normala arbetsdagar (för det mesta), har jag jobbat väldigt intensivt. I början gick det bra – det var t.o.m. roligt – men man kan inte hålla på så hur länge som helst. När det sedan började dyka upp problem och utmaningar – som det alltid gör i alla icke-triviala mjukvaruprojekt – var det som en kalldusch. Jag hade inte jobbat tillräckligt bra och inte lyckats förutse att det skulle gå så här och var därmed en dålig arbetstagare, ovärdig att ensam bestämma över firmans högkvarter i skärgårdens huvudstad. Trots att mina kolleger, min chef och min chefs chef intygade att jag presterar alldeles tillräckligt bra kunde jag inte ta till mig det (jag råkade stöta på begreppet bluffsyndrom och det passade in mer eller mindre precis).

Nu ska jag försöka ladda batterierna (eller kanske byta ut dem) under sommaren och i höst har jag en hel del känslomässigt smutsbyke att ta i tu med. Jag kommer även att behöva ändra mitt arbetssätt och mitt förhållande till arbetet. Jag är skitnervös för hur det här ska lyckas, men nu är vårdprocessen igång, jag har fått hjälp, och även om jag tänker försöka återvända till arbetet i augusti så kommer vården att fortsätta. Exakt hur återstår att se.

Gott och blandat

Trots den regniga sommaren har jag lidit av skrivtorka under den senaste tiden. Har inte riktigt kommit på något häftigt eller intressant ämne att skriva höga tankar om. Så fick jag tipset att bara skriva om vad som skett under de senaste veckorna och det skall jag försöka med nu.

Ny släckningsbil

I mitten av juni fick den ordinarie brandstyrkan i Pargas en splitterny släckningsbil. Detta innebar att deras gamla (från 2010) flyttades över till oss och vår gamla (från 2005) åkte vidare till Lielax.

Eftersom vi inte har övningar under sommarmånaderna fick vi snabbt sätta in några extra övningar för att lära oss allt nytt (här finns ett litet videoklipp ifall någon är intresserad). Första utryckningen hade vi förra natten då åskan tände på två förrådsbyggnader.

Jag tyckte bra om vår förra bil och har inte ännu bestämt mig om vår nya bil är bättre eller sämre. Det får tiden utvisa.

Gästbloggare

Förra veckan gästade jag Egentliga Finlands Räddningsverks blogg Kuumaa Kamaa och skrev ett inlägg om hur jag upplever att FBK kan vara en livsstil. Längden var begränsad till ungefär 2500 tecken och det är – upptäckte jag – väldigt lite.

Mitt första utkast var inte alls bra och lyckligtvis lät jag min kära hustru läsa igenom det före jag skickade in det. Efter behövlig feedback skrev jag om hela texten och nu är jag rätt nöjd med resultatet, även om jag gärna hade skrivit mera om ämnet.

Inlägget delades friskt på sociala medier och jag tror t.o.m. att det nått en större läsarskara än något av mina inlägg på denna blogg.

Slangdragning för amerikaner

Det är intressant vad sociala medier kan åstadkomma. Jag följer ett flertal amerikanska brandkårssidor på Facebook (det finns tyvärr så få inhemska motsvarande). I maj kommenterade jag ett inlägg angående amerikanernas sätt att packa slang i brandbilarna och skickade en YouTube-video som visar hur det går till här i Finland.

Döm om min förvåning när jag en månad senare upptäckte att jag fått ett meddelande på Facebook där redaktören för ett amerikanskt brandkårsmagasin undrade om jag kunde tänka mig att skriva en artikel om det finländska sättet att packa och dra ut slang. Jag tackade naturligtvis ja.

I skrivande stund är artikeln inte ännu publicerad, så jag ska återkomma till ämnet senare. Väntar dock med spänning på resultatet och på amerikanernas kommentarer.

Semester!

Jag är nu inne på den första veckan av min fyra veckor långa sommarsemester. Det stör mig inte speciellt mycket att vädret är som det är; semester är ändå semester och jag kommer inte att ha långtråkigt.

Vi håller just nu på med att sätta upp träpanel i farstun (den har bara väntat i garaget ett halvår) och efter det skall jag lägga nytt golv i mitt fyra kvadratmeter stora arbetsrum samt möblera om. Sedan är jag med barnen de dagar min hustru är på jobb. Skulle det ännu finnas ledig tid efter det har jag sju böcker som väntar på läsning och tre programmeringsprojekt som väntar på genomförande.

Så borde man ju hinna sova lite också. Varför finns det bara 24 timmar i ett dygn?

Foto: Den gamla och den nya släckningsbilen sida vid sida. Fotograf: Robert Kronberg (bilden publicerad med tillstånd)

Tålamod

Jag tror att tålamod är en bruksvara som i viss mån kan lagras. Har man mycket tålamod på lager är stubinen längre och man kan hålla sig lugn och sansad trots att något eller någon går en på nerverna. Efteråt måste reserverna fyllas på igen. Annars blir man en tickande bomb. Det är mitt problem just nu.

Mina tålamodsreserver är hela tiden sinade och jag har aldrig tid att fylla på dem ordentligt igen. De senaste månaderna har varit extra tunga, med många utbrott och mycket gormande och bråkande om relativt små saker (om man riktigt tänker efter alltså). Det spills, klottas och kissas på golvet (ibland i misstag, ibland med flit), ritas på väggar, golv och möbler, råddas ner, skriks, trotsas och grävs i blomkrukor. Och förstås då man just har planterat eller sått något på gården så är det just där som det ska grävas, köras eller trampas ner.

Som enskilda händelser är dessa bagateller och egentligen ingenting att bråka om. När de däremot sker i en oavbruten ström utan att man egentligen hinner lugna ner sig ordentligt och få ordning och reda på saker och ting så är bägaren konstant full och alla droppar får den att svämma över. Ingen tycker om det, varken jag själv, min fru eller barnen. Men vad ska man göra? Det är väl bara att bita ihop och försöka stå ut och behärska sig. Alla säger att det blir bättre med tiden.

PS. Min morfar lär ha sagt att ”barn är sådana som man måste torka upp efter”. Jag är benägen att hålla med. DS.

Sova. Det är svårt, det.

Vår yngsta son hade kolik under sina första levnadsmånader. Det var en mycket tung period och jag minns inte speciellt mycket av den. Har visst skrivit någonting om det i denna blogg också. Oberoende så gick det ju till sist över och sonen kunde börja sova ordentligt igen. Ända tills för någon månad sedan.

Det är få kvällar och nätter numera då han inte skriker, ibland tills han nästan storknar, då han skall sova. Antingen skriker han före han somnar, eller så somnar han lugnt och vaknar efter en stund och skriker. Det enda som brukar hjälpa är att mata i honom mjölkflaska efter mjölkflaska, utom då det inte hjälper (han har aldrig använt tutt och avskyr den). Ibland får han dessutom hård mage av all mjölk och då skriker han ännu mera (ibland har man fått hälla i honom över 6 dl mjölk under en natt).

Jag begriper inte vad det är som är fel. Han skriker och vänder och vrider sig som om han skulle ha jätteont, men dom gånger vi gett burana åt honom brukar han lugna sig långt före medicinen har hunnit ha effekt. Ibland har han luftbesvär eller hård mage och då kan jag förstå att det kanske inte är så lätt att sova. På dagarna är han en pigg och glad pojke som äter och växer och utvecklas utan några problem. På nätterna förhandlas han till något annat.

Jag går bara och väntar på att också den här perioden skall ta slut och att han ska kunna börja sova lugnt igen. Han har det knappast speciellt lätt själv heller, vilket jag borde försöka komma ihåg varje gång jag blir irriterad över skrikandet (vilket tyvärr händer rätt ofta).

Året som gått del 1: familjen

År 2014 kommer för min del att gå till historien som ett väldigt typiskt småbarnsförälderår. När året inleddes var Edvin drygt en månad gammal och när det tog slut var han drygt ett år. Med andra ord den tiden som alla andra säger att man skall njuta av eftersom den är så kort.

Någon njutning har det nog inte varit, även om jag redan har förträngt de mesta traumatiska minnena från koliktiden i början av året. Jag minns faktiskt nästan ingenting av årets tre första månader. Annat än att vi nästan brände upp huset och jag fyllde 30 år.

Jag fick bläddra bakåt i bloggen för att se vad det var jag egentligen kände och tänkte i början av året. Det var verkligen ingen dans på rosor. Jag är mycket tacksam över att vi hade tillgång till familjerådgivningens stödtjänster samt att både mina och min hustrus föräldrar fanns (och finns fortfarande) på några kilometers avstånd. Jag applåderar ”Hätäkahvit”-konceptet som uppstått på Facebook efter alla familjetragedier runt om i landet – det behövs, och små saker som att få duscha i fred i en halvtimme kan göra underverk.

Sommaren gick bra, även om jag inte kommer ihåg speciellt mycket av den heller. Det åskade och regnade en del, vi besökte gamla brandbilars dag i Ekenäs (till barnens stora förtjusning), min hustru och jag fick två barnfria hotellnätter (det behövdes) och vårt avlopp stockades (det blev dyrt).

På hösten hade jag min pappamånad och det var en både nyttig, trevlig och påfrestande upplevelse. Vad jag kommer ihåg speciellt är hur imponerade många kvinnor var över att jag var hemma med barnen eller hämtade de äldsta från dagvården, cyklandes, i ösregn (jo, vi hade de äldsta barnen i dagvård några dagar i veckan trots att jag var hemma, av många orsaker). Av någon anledning är det tydligen mycket speciellt när en pappa gör sådant som ”man” förväntar (?) sig att en mamma skall göra. Visst var det roligt med all uppmärksamhet och allt beröm, men det borde också ges åt alla mammor som är hemma med sina barn.

Årets två sista månader karakteriserades av sjukdomar av olika slag. Ögoninflammationer, öroninflammationer, antibiotikakurer, läkarbesök, någon sorts magsjuka, feber, m.m.  Än är det inte över; barnen är friska för tillfället men min fru ligger i feber.

Julen kom och gick utan att jag egentligen hann med (ska kanske skriva lite mera om detta i ett senare inlägg) och nu skriver vi 2015. Misstänker dock att jag av bara farten ännu kommer att skriva 2014 på alla lappar m.m. ungefär fram till juni.