Full fart in i väggen

Jag har inte skrivit något här på över ett år. Jag har känt att jag helt enkelt inte har hunnit eller så har jag tyckt att jag inte haft något att skriva om som skulle vara tillräckligt intressant för andra att läsa. Lägg den meningen på minnet.

Jag sitter nu hemma och är sjukskriven hela juni p.g.a. depression. I juli kommer jag att ha min planerade sommarsemester som vanligt och i augusti ska jag försöka återvända till arbetet. Jag bävar redan för hur det skall gå, men mycket hinner hända på knappa två månader.

Det hela började egentligen redan i slutet av förra året, då jag kände att jag hade för mycket överallt. På jobbet var jag närförman och arbetsskyddsbefullmäktig vid sidan om mitt egentliga arbete och hemma har jag två av tre barn i talterapi. Inom brandkåren kämpar vi med krympande medlemsantal i den operativa verksamheten och jag är på riktigt rädd för om det kommer att finnas någon frivillig brandkår i Pargas om fem till tio år. Jag ropade på hjälp och jag fick hjälp.

Jag avsade mig förmansansvaret och positionen som arbetsskyddsbefullmäktig och min arbetsgivare fixade ett eget kontor åt mig i Pargas så att jag skulle ha lättare att klara vardagen (ett STORT tack för detta). Jag började även ett nytt projekt som jag med iver tog tag i. Det såg ljust ut. Arbetet flöt på med en ryslig fart och hela tillvaron kändes för bra för att vara sann. Det kanske den var också, för i januari-februari, efter en fysiskt tung (men kort) resa till USA hände något. Jag märkte det inte själv just då, men enligt min hustru var det då det började gå utför.

Allt gick inte riktigt som jag hade hoppats i projektet. Vi stötte på oväntade tekniska problem som tog längre att lösa än jag hade planerat (men vi löste dem). Inom brandkåren stampade rekryteringen på stället. Hemma blev det aldrig tid att ta itu med den växande listan av saker att göra som varje egnahemshusägare får tampas med. Gemensamt för alla var att jag tyckte att jag, ensam, borde klara av att fixa allt hemma eller att jag, ensam, borde ha förutsett alla problem i projektet och att jag, ensam, bar ansvaret för att vi nu låg efter i tidtabellen och att kunden inte var helt nöjd och att jag, ensam, borde klara av att rekrytera och introducera tio nya medlemmar till brandkårens larmavdelning (samtidigt som alla brandkårer i hela landet tampas med liknande problem).

I mars fick jag magkatarr, blev sjukskriven en vecka och fick magmedicin. Smärtorna försvann men magen var fortsättningsvis orolig. Det här var första fysiska tecknet på att något inte var som det ska och även mina kolleger upptäckte det. Jag försökte själv ändra mina arbetsvanor, bl.a. genom att försöka hålla regelbundna pauser och be mina kolleger ta hand om kvällsmötena med kunden i USA. Tyvärr var bollen redan i rullning och det gick utför fortare och fortare. Till sist for jag in i väggen och ner i en djup grop, och det är ur den gropen jag nu försöker ta mig upp.

Imorgon har jag varit sjukskriven i en vecka och har påbörjat medicinering mot medelsvår depression. Än så länge har den inte börjat verka utan jag känner bara av bieffekterna (illamående, yrsel, trög mage, humörsvängningar – man kunde ju nästan tro att jag var gravid). Igår kände jag mig som om jag gjort något oförlåtligt och överväldigades av skamkänslor, utan att ha gjort något. Lyckligtvis förvarnade läkaren mig om att medicinen kan ha just sådana biverkningar innan den börjar fungera på riktigt och idag känner jag mig bättre, även om det mesta känns grått och trist.

Jag har grubblat än hel del på varför det gick så här, trots att jag drog i bromsen redan förra året och min arbetsgivare hörsammade och skred till omedelbara åtgärder för att lätta på bördan. Efter två besök hos arbetsplatspsykolog tror jag mig veta ungefär vad det är som har hänt.

Jag har så gott som hela mitt liv varit väldigt beroende av vad andra tycker och tänker om mig. Jag har alltid velat vara den som är alla andra till lags, löser alla problem, hjälper när det är svårt, en räddare i nöden, osv. Jag har också haft svårt att på riktigt ta till mig positiv feedback, trots att jag har ett stort behov av att få sådan. Negativ feedback går däremot rakt i hjärtat som ett spjut och jag tar det alltid personligt, även då det inte är riktat till mig som person utan snarare till t.ex. min yrkesroll eller ställning i brandkåren. Det här tankesättet har mer eller mindre styrt mitt liv i över tjugo år (nu kan ni läsa meningen i början av den här texten igen om att inte kunna skriva något som någon annan vill läsa).

När jag fick mitt egna kontor i vintras har jag troligen undermedvetet känt att jag nu måste jobba ännu hårdare och flitigare för att bevisa att jag är värd detta privilegium (för dom flesta på mitt jobb har inte egna kontor). Trots att jag hållit mig till normala arbetsdagar (för det mesta), har jag jobbat väldigt intensivt. I början gick det bra – det var t.o.m. roligt – men man kan inte hålla på så hur länge som helst. När det sedan började dyka upp problem och utmaningar – som det alltid gör i alla icke-triviala mjukvaruprojekt – var det som en kalldusch. Jag hade inte jobbat tillräckligt bra och inte lyckats förutse att det skulle gå så här och var därmed en dålig arbetstagare, ovärdig att ensam bestämma över firmans högkvarter i skärgårdens huvudstad. Trots att mina kolleger, min chef och min chefs chef intygade att jag presterar alldeles tillräckligt bra kunde jag inte ta till mig det (jag råkade stöta på begreppet bluffsyndrom och det passade in mer eller mindre precis).

Nu ska jag försöka ladda batterierna (eller kanske byta ut dem) under sommaren och i höst har jag en hel del känslomässigt smutsbyke att ta i tu med. Jag kommer även att behöva ändra mitt arbetssätt och mitt förhållande till arbetet. Jag är skitnervös för hur det här ska lyckas, men nu är vårdprocessen igång, jag har fått hjälp, och även om jag tänker försöka återvända till arbetet i augusti så kommer vården att fortsätta. Exakt hur återstår att se.

Tankar om ledarskap

Efter en flera månader lång skrivtorka tänkte jag försöka sparka igång den här bloggen igen. Ett ämne som jag länge velat skriva något om är ledarskap. Det är ett ständigt aktuellt ämne för mig och jag har funderat och läst en hel del om det under de senaste åren.

Det finns gott om generella ledarskapsartiklar där ute om vad man ska göra och inte göra, vad dagens arbetare förväntar sig av sin chef, osv. Jag tänkte därför skriva lite mera personligt, närmare bestämt om tre av grundprinciperna (det finns massor att välja mellan men någonstans måste man ju dra gränsen, annars blir inlägget för långt) som jag försöker basera mitt ledarskap på. Jag har förmansuppgifter såväl inom mitt yrke som inom min brandkårshobby, men i det här inlägget kommer jag att koncentrera mig på brandkårssidan.

Målet är viktigare än resan dit

Det här kan tolkas på många olika sätt så låt mig förklara vad jag menar. Vissa tror att en chef måste veta och kunna allt och själv fatta alla beslut för att vara en stark ledare. Om hen låter någon annan hitta på hur saker och ting skall göras är hen en dålig ledare. Det här trodde jag också då jag var yngre och tog mina första, stapplande steg som enhetschef inom brandkåren. Jag kände att jag hade en stor press på mig att visa vad jag kunde och alltid komma på det bästa sättet att lösa ett problem. Det blev även en fråga om personlig prestige.

Inom en halvmilitärisk organisation som brandkåren är det lätt att anamma ett dylikt synsätt  eftersom det är meningen att enhetschefen rekognoserar, fattar beslut, ger order och följer upp. Det finns helt enkelt inte tid för någon gruppdiskussion och omröstning när varje förlorad sekund kan göra att läget förvärras.

Nu, med snart tio års erfarenhet bakom mig, ser jag på saken i ett annat ljus. När vår enhet får en uppgift så är det av högsta prioritet att uppgiften kan utföras säkert och med bästa möjliga slutresultat. Exakt VEM som hittar på det här sättet är fullständigt irrelevant. I en välfungerande enhet finns det massor av kunskap och erfarenhet och det vore direkt korkat av mig att INTE utnyttja denna erfarenhet för att nå målet på bästa sätt.

Som jag ser det är min viktigaste uppgift därför att sätta upp ett mål och eventuella ramar inom vilka enheten måste arbeta, ge ordern och sedan ta ett steg tillbaka och låta manskapet utnyttja sina kunskaper och erfarenheter för att nå målet.

Som chef måste jag dock alltid ha en egen plan för hur problemet skall tacklas, men jag försöker ändå hålla mig öppen för andras idéer och är även beredd (hoppas jag åtminstone) att ändra på planen ifall någon annan har en bättre idé. Såväl målet som ramarna kan vara väldigt strikt definierade om uppdraget så kräver, men jag försöker ändå undvika s.k. micro-management (jag hatar nämligen att själv utsättas för det). Ansvaret är dock fortfarande mitt, så jag strävar till att hela tiden på nära håll följa med vad som sker och ingripa vid behov.

Led genom exempel

I en halvmilitärisk organisation som brandkåren är vi alla medvetna om rangordningen och accepterar denna eftersom vi förstår varför den behövs. Sitter man i brandbilens höger framsäte med röd hjälm på huvudet har man rätt att förvänta sig att de övriga medlemmarna i enheten skall lyda när man ger order. Men den röda hjälmen innebär verkligen inte att man automatiskt skulle ha medlemmarnas respekt – den måste man jobba hårt för (men att förlora den, det är lätt, det).

Det är egentligen ganska enkelt och kan i princip sammanfattas med den klassiska gyllene regeln: ”det du vill att andra skall göra för dig skall du också göra för dem”. Som chef bör jag agera så som jag vill att de andra skall agera, speciellt de gånger då jag inte åker som enhetschef utan som fungerar som en medlem i manskapet. Här missade jag stort då jag var yngre.

Då jag var nybakad enhetschef ville jag som sagt visa vad jag gick för. Under de första åren var jag dock lägst i rang bland kårbefälet och åkte därför oftast ”på bakbänken”, till min stora frustration. Jag var också ganska dålig på att dämpa den här frustrationen och kom ofta med synpunkter på hur JAG skulle ha gjort. Usch, vad Petter år 2016 skulle ha blivit irriterad på att ha Petter år 2007 på bakbänken…

Slutligen duger uppmaningen ”ni skall göra som jag säger, inte som jag gör” enbart som en självironisk ursäkt då man klantat sig riktigt ordentligt (t.ex. genom att hoppa ut ur brandbilen, stuka foten så illa så man nästan svimmar och dessutom få allt på film, inför ögonen för nya medlemmar).

Beordra ingen att göra något du inte själv skulle göra

Inom alla arbeten finns det s.k. skitjobb som ingen egentligen vill göra. Inom brandkåren finns det även en del uppgifter som kan vara direkt farliga. Här är min princip att aldrig beordra någon att göra något som jag inte själv skulle vara beredd att göra eller att gå någonstans dit jag inte själv skulle gå.

I praktiken innebär detta att jag t.ex. alltid försöker följa med släckningsparet in i en brinnande byggnad eller upp på ett tak, om det inte är mer ändamålsenligt att inte göra det (vilket det kan vara i vissa fall). Det innebär också att jag kan välja att utföra vissa uppgifter själv i stället för att ge över dom till någon annan (vilket också har sina sidor).


Sådär. Det här inlägget blev ändå rätt långt, längre än jag hade tänkt mig (och då har jag ändå lämnat bort en hel del). Kom gärna med era egna synpunkter på ledarskap i kommentarfältet här under (det behöver inte handla om ledarskap inom brandkåren).

 

 

Vad finns i en brandbil? (Del 3)

I mina senaste två inlägg bekantade vi oss med vad som finns i skåpen på högra respektive vänstra sidan av Pargas FBKs släckningsbil Pg31. Idag skall vi avsluta serien med att titta på vad som finns längst bak, på taket och inne i hytten.

Vi börjar med bakluckan:

bakluckan

  1. Tryckluft för att blåsa bort t.ex. vatten från pumpen.
  2. Plastslangar för varmluft. Med hjälp av dessa kan man t.ex. vintertid leda in varm luft i en krockad bil medan losstagning av patienten pågår. Man kan även leda in varm luft under rocken på brandbilens chaufför medan hen sköter pumpen.
  3. Två stabiliseringstrappor (det fanns även två i ett av skåpen på vänstra sidan). I den silverfärgade plåtlådan till höger finns kedjor som används för att bända upp rattstången ifall föraren sitter fastklämd mellan ratten och stolen.
  4. Slangrulle med strålrör. Denna används vid mindre bränder och trafikolyckor eftersom den är snabb att klarera (dvs. dra ut och ta i bruk)  och rulla in igen.
  5. En låda med ett Y-stycke och en vattenvägg. Y-stycket används då flera tankbilar turas om att mata tilläggsvatten till pumpen och gör det möjligt att byta tankbil utan att vattenflödet avbryts. Vattenväggen används för att skydda närliggande objekt från värmestrålning.
  6. Flytande pump. Pumpen har en bensinmotor som startas på land. Sedan kopplar man fast en slang och slänger allting i sjön. När pumpen kommer i kontakt med vatten ökar motorvarven till max.
  7. Lyftdynor. Dessa används för att lyfta tunga föremål, t.ex. ifall någon blivit i kläm under en bil eller ett betongelement.
  8. Skydd för krockkuddar. Dessa används för att skydda patienterna och räddningspersonalen från outlösta krockkuddar vid trafikolyckor. Till höger finns en hydraulisk pedalsax med vilken man kan klippa av pedalerna i en bil ifall chauffören fastnat med fötterna bakom dem.
  9. Vindrutesåg. Denna används för att kapa vindrutan då man klipper bort taket på en bil. Sågen innehåller även en fönsterkrossare med vilken man snabbt och lätt kan söndra sidorutorna.
  10. Hydraulisk sax och utbredare. Dessa används främst för att ta loss patienter ur bilvrak, men kan även användas till att t.ex. klämma fast läckande rör.
  11. Stångutbredare. Denna kan användas t.ex. för att flytta frampartiet på en bil om patienten sitter fastklämd under det.
  12. En huvudslang (3″) redo för klarering.
  13. Kontrollpanel för pumpen och generatorn. I praktiken är detta touchscreen kopplad till en dator som kör en variant av Windows XP…
  14. Pump. Uppe finns två uttag, nere till vänster finns inmatning för seriekörning (dvs. vattnet som kommer in far genast ut igen utan att gå via tanken ) och nere till höger finns inmatning för tankpåfyllning. Brandbilen har för övrigt en egen tank på 3000 liter vatten.
  15. Förgreningsstycke kopplat till huvudslangen.
  16. Adaptrar som gör det möjligt att koppla ihop en 1.5″ och en 3″ slang, respektive en 3″ och en 4″ slang.

Sedan tar vi oss en kort titt på taket. Där finns inte så mycket att se:

taket

  1. Tredelad seriestege. Bakom den finns även sugslangen för vår motorspruta, men den syns inte på bilden.
  2. Ljusmast med LED-strålkastare och blåljus. Denna används för att lysa upp olycksplatsen och varna andra bilar.
  3. Diverse-låda. Innehåller bl.a. träbattingar, absorberingsmedel för vatten och land, strumpa för rökfläkten och slangbroar (gör det möjligt för bilar att köra över trycksatta slangar utan att skada dem).
  4. Hansa-bräde. Detta används vid yträddning både på öppet vatten och på is.
  5. Rep för hansa-brädet. Detta gör det möjligt att snabbt hala in brädet till stranden, t.ex. då patienten har räddats.

Avslutningsvis skall vi ta oss en titt inne i hytten på brandbilen. Vi börjar med framsätet och chaufförens plats. Det ser ut som förarsätet på en helt vanlig Scania-lastbil.

chaufför

  1. Navigator kopplad till VIRVE-radion (VIRVE är myndigheternas digitala radionätverk i Finland). Vid larm dyker adressen upp på skärmen och navigatorn planerar färdigt den kortaste rutten till objektet.
  2. VIRVE-handradio för chauffören.

Uppe vid taket sitter även en sådan här liten panel:

blinkarochsirenerMed hjälp av denna kan man slå på blinkljus och sirener. Den påverkar dock inte fysikens lagar, så även om det blinkar och tjuter kan man inte köra som en galning.

  1. Slår på strömmen till hela panelen.
  2. Blåljus.
  3. Sirenljud WAIL (långsamt sjunkande och stigande).
  4. Sirenljud YELP (snabbt sjunkande och stigande). Om både WAIL och YELP är påslagna samtidigt byter sirenen automatiskt mellan dessa ljud.
  5. Förr i tiden användes denna knapp för att koppla brandradion till bilens högtalare. Den används inte idag.
  6. Mikrofon till bilens högtalare.

Till höger om chauffören sitter enhetschefen som leder och ansvarar för enhetens verksamhet och manskapets arbetssäkerhet:

enhetschef

  1. Statuspanel. Med denna meddelar man nödcentralen när bilen startar, är framme vid olycksplatsen, blir ledig eller är tillbaka på stationen. Den är även kopplad till en GPS-mottagare och skickar bilens koordinater till nödcentralens datasystem. Datakommunikationen sker via VIRVE-nätet.
  2. Fastmonterad VIRVE-radio.
  3. Mikrofon för VIRVE-radion.
  4. Vanlig mobiltelefon.
  5. VIRVE-handradio för enhetschefen.
  6. Ficklampor.
  7. Kartor, objektkort, information om kemikalier, blanketter, checklistor, m.m.
  8. Digitalkamera.
  9. Tryckluftsaggregat.

Slutligen skall vi bekanta oss med baksätet:

baksätet

  1. Spine board. En sorts bår som bl.a. används för att ta ut patienter ur krockade bilar.
  2. Nackkragar. Används för att immobilisera nacken då man misstänker nack- eller ryggskada.
  3. Två selar för arbete på tak och två VIRVE-radiotelefoner (syns inte på bilden men de finns där).
  4. Märke för trafikdirigering. Denna modell har röda LED-lampor som kan tändas. Bredvid märket finns det två LED-ficklampor (syns inte på bilden). Vid högra dörren finns en likadan uppsättning.
  5. Inne i dessa skåp finns bl.a. skyddshandskar, evakueringsmasker (används t.ex. då man måste evakuera människor genom en rökfylld trappuppgång), reflexvästar, förstahjälpväska och slangbärare (används för att t.ex. fästa en slang uppe på ett tak för att hindra den från att falla ner).
  6. Tryckluftsaggregat. Dessa innehåller för övrigt helt vanlig luft och inte syrgas som vissa tror. Tack vare tryckluftsaggregatet kan man andas frisk luft medan man arbetar inne i tjock brandrök.

Slutligen en liten detalj angående baksätet. Det rymmer fyra personer och beroende på var man sitter har man vissa på förhand fastslagna uppgifter att utföra vid vissa situationer.

baksätet

  • Ettan sitter längst till höger bakom enhetschefen och bemannar slangen vid brandsläckning. Det är av den här orsaken som största delen av all släckningsutrustning finns just på högra sidan av brandbilen.
  • Tvåan sitter längst till vänster bakom chauffören och arbetar i par med ettan. Tvåans uppgift är att röja och bryta sig in. Därför finns största delen av alla röjningsverktyg på just vänstra sidan av brandbilen.
  • Ettan och tvåan bildar tillsammans det första släckningsparet.
  • Trean och fyran sitter i mitten och bildar det andra släckningsparet. Då andra släckningsparet deltar i släckningsarbetet är det trean som släcker och fyran som röjer.

Så där. Nu var vi klara med genomgången av Pargas FBKs släckningsbil Pg31. Jag hoppas det har varit intressant och att ni lärt er något nytt.

 

Vad finns i en brandbil? (Del 2)

Förra veckan tittade vi på vad som fanns i skåpen på högra sidan av Pargas FBKs släckningsbil Pg31 (som för övrigt skall uttalas ”Pargas tre ett”).

Nu skall vi se på den vänstra sidan. Vi börjar med skåpet närmast hytten:

vänster1

  1. Uttag för 16A skarvkabel.
  2. Lysrör som kan sättas fast med en magnet. Detta är praktiskt vid t.ex. trafikolyckor.
  3. Spännband, remmar, m.m.
  4. Tillbehör för lyftdynor. Dessa fungerar med tryckluft och används för att t.ex. lyfta tunga fordon.
  5. Absorberingsmedel för mindre oljeutsläpp på land (t.ex. i samband med trafikolyckor).
  6. Stabiliseringstrappor. Dessa används för att stabilisera en krockad bil före man börjar klippa loss patienterna.
  7. Halogenstrålkastare och stativ.
  8. Vattendammsugare. Denna används främst vid vattenskador i fastigheter.
  9. Taljor, block, dragkrok till brandbilen och diverse tillbehör till motorsprutan. Dessa används inte speciellt ofta. Under dem finns en liten hopfällbar stege.
  10. Liten motorspruta. Denna används för att suga upp vatten ur naturliga vattentag, t.ex. vid bränder på holmar eller i närheten av stränder.
  11. Ämbar och rep som behövs då man klarerar motorsprutan.
  12. Bränsle och olja för motorsprutan.

Nu går vi vidare till det mittersta skåpet på vänster sida. Det innehåller egentligen bara ”vanliga” verktyg:

vänster2

  1. Skarvkablar.
  2. Skogshuggarutrustning (hjälm, byxor, m.m.).
  3. Diverse elektriska verktyg som t.ex. vinkelslipmaskin.
  4. Avspärrningsband, blinkande varningslampor, sopsäckar, m.m.
  5. Två vanliga sopborstar.
  6. Extra klingor till räddningssågen.
  7. Räddningssåg som kapar det mesta.
  8. Två bensindrivna motorsågar och en elektrisk. Används till att öppna dörrar, såga upp tak och väggar, röja vindfällen, m.m.
  9. Tratt och brytjärn.
  10. Bensin och olja för sågarna.

Till sist det bakre skåpet på vänster sida:

vänster3_1
vänster3_2

  1. Bräckjärn. Detta kan användas för att bryta upp dörrar. Under det finns en röjkniv (som eventuellt kommer att flytta plats inom en nära framtid).
  2. Traditionell brandyxa. Den här känner nog alla igen!
  3. Slägghammare. Denna används t.ex. för att slå in bräckjärnet i en dörrspringa.
  4. Vanlig yxa.
  5. Liten bultsax. Denna kan användas för att t.ex. kapa kedjor.
  6. Dimspikar. Dessa kopplas till en brandslang och slås in i t.ex. taket eller väggen. Med hjälp av en fin vattendimma kan man sedan försöka begränsa eller rentav släcka branden.
  7. Grep och betongspade.
  8. Isbill.
  9. Korta slangar för dimspikarna.
  10. Slägga, järnspett och slagspett. Slagspetten kan användas för att öppna låsta dörrar.
  11. Batteridriven borrmaskin.
  12. Verktygslåda.
  13. Kofot.
  14. En till traditionell brandyxa.
  15. Större bultsax.
  16. Hopfällbar varningstriangel.
  17. Fällriktare. Denna kan användas vid t.ex. trädfällning men duger också väldigt bra till att stabilisera bilar som ligger på sidan.
  18. Snöspade och vanlig spade.

Sådär! Då var vi klara med vänstra sidan. I nästa inlägg ska vi titta på vad som finns längst bak, uppe på taket och inne i hytten.

Vad finns i en brandbil? (Del 1)

Den här gången tänkte jag vi skulle ta oss en närmare titt på vad som egentligen finns i en brandbil och till vad de olika redskapen används. Det finns ingen standard på hur brandbilar skall utrustas utan alla brandkårer utrustar sina bilar själva enligt just sina behov. Grundprinciperna och verktygen är dock för det mesta samma, så har man en gång lärt sig att arbeta med en brandbil så går det ganska lätt att lära sig arbeta med en annan.

Brandbilen vi skall titta på nu är Pargas FBKs släckningsbil, en Scania P340 CrewCab från 2010 med karosseripåbyggnad av Viher-Vehmas. Den rymmer 3000 liter vatten och har plats för sex personer: två i framsätet och fyra i baksätet. Trots namnet ”släckningsbil” innehåller den redskap för alla möjliga typer av olyckor och tillbud.

Vi börjar med den högra sidan och skåpet närmast hytten:

höger1

  1. Skumpistol. Denna används t.ex. för att  släcka bil- och roskisbränder eller skumlägga trafikolycksplatser om bränsle runnit ut
  2. En utdragbar lavett med handsläckare och strålrör. Vi skall titta närmare på den om en stund.
  3. Extra flaskor för tryckluftsaggregaten som rökdykarna har på ryggen. Längst ner ligger några vanliga släckningsfiltar.
  4. Sotningsutrustning för skorstensbränder (blåa lådan) samt dricksvatten för manskapet.
  5. En kraftig rökventilationsfläkt med tillbehör.
  6. 200 meter huvudslang (3 tum) och 280 meter arbetsslang (1,5 tum).

Den utdragbara lavetten:

höger1_1höger1_2

  1. Tre stycken strålrör för arbetsslang.
  2. T-stycke som gör det möjligt att förgrena en arbetsslang. Detta används speciellt vid skogs- och markbränder när man snabbt behöver få vatten över ett stort område.
  3. Snabblappar för arbets- och huvudslang. Dessa kan användas för att tillfälligt lappa mindre hål på trycksatta slangar.
  4. Rekyldämpare. Denna används då man släcker med grov stråle för att slangen skall bli lättare att hantera.
  5. Förgreningsstycke som gör det möjligt att förgrena en huvudslang till tre arbetsslangar eller två arbetsslangar och en till huvudslang.
  6. T-stycke som gör det möjligt att förgrena en huvudslang.
  7. Strålrör för huvudslang (grov stråle).
  8. Mellanblandare (skymd bakom ena handsläckaren men syns på första bilden) med tillhörande gummislang. Dessa används för att suga upp skumvätska ur ett skumkärl.
  9. Olika typer av handbrandsläckare: pulver, vätska och koldioxid.

Så där. Nu kan vi gå vidare till det mittersta skåpet på höger sida:

höger2

  1. Reppåsar, fastsättningslinor, karbinhakar och skorstensvajrar. Dessa används vid arbete på hög höjd.
  2. Hjulklossar som kan användas när brandbilen parkerats i sluttningar.
  3. Skumkärl med skumvätska.
  4. En kass med regnkläder.
  5. Två yträddningsutrustningar (underdräkt, torrdräkt, cyklopöga, snorkel, isdubbar, kniv, uppblåsbar flytväst, grodfötter).
  6. Vår ”Cleveland load” eller ”Schlauchpaket”. Ett sätt att paketera brandslang som är ganska vanligt i Tyskland och USA, men relativt sällsynt i Finland. Detta paket gör det möjligt att trycksätta 40 meter arbetsslang i en spiral utan att behöva dra ut den först.

Till sist det bakre skåpet på höger sida:

höger3

  1. Koppling för vattenstation. Vattenstationer håller på att ersätta de traditionella, underjordiska vattenposterna i stadsbilden och ser ut som stora bruna eller grå plastlådor.
  2. Utrustning för traditionella, underjordiska vattenposter. Metallplattan kan lyftas loss och har hjul som gör den lättare att transportera. Den innehåller bl.a. metalldetektor, måttband, ståndrör, vattenpostnycklar, pump för att tömma brandposten efter användning, m.m.
  3. Skumrör. Då större mängder skum behövs är det inte ändamålsenligt att använda skumpistolen. Då kan man istället använda en mellanblandare för att blanda skumvätska i vattnet i brandslangen. När blandningen sedan sprutas ut genom skumröret bildas skum.
  4. Ihoptagbar brandhake. Denna används för att riva ner väggar och tak.
  5. Traditionell pytsspruta. Denna är mycket användbar för mindre bränder som t.ex. stolproskisar eller vid eftersläckning.
  6. Två elektriska sänkbara pumpar för pumpning av t.ex. källare.
  7. Halogenstrålkastare och stativ.

Det var högra sidan! I nästa inlägg skall vi titta på vad som finns i skåpen på vänstra sidan.