Samma sak varje år

”Vintern överraskade bilisterna” brukar vi få läsa varje höst då den första snön kommit. Det samma gäller mig och det årliga konditionstestet som jag måste genomgå för att få rökdyka.

För vår del brukar testerna hållas i slutet av november. Även om man borde sträva till att upprätthålla samma kondition och styrka året om blir det ofta så att man tränar lite extra just inför testet (för det viktiga är ju att klara testet, inte att man skall kunna rökdyka effektivt och säkert). I augusti har man stora planer. Man skall gå ner tio kilo. Man skall springa eller cykla tre gånger per vecka, gå på gym, simma, förbättra alla resultat och få godkänt med bred marginal. Sen kommer verkligheten emot och plötsligt står testdagen för dörren. Vikten är oförändrad eller så har den gått upp. Gymkortet är införskaffat men har aldrig använts. Simhallskortet går snart ut med över hälften av gångerna oanvända.

Förra året slapp jag undan eftersom jag var sjuk i ungefär två månader just då testerna ordnades (tror jag skrev lite om det här i bloggen också). Jag tänkte att jag tar testet i januari i stället. Eller kanske februari är bättre, så hinner jag gå ner i vikt och träna ordentligt. Nej föresten, jag måste gå på läkargranskningen först, dom ska man ju gå vart tredje år då man är under 40. Mars då. Njae, läkaren gav grönt ljus men jag känner mig fortfarande inte redo. Tränar och låter bli att äta ohälsosamt och tar testet i april. Måste dessutom få grönt ljus från brandmästaren att jag får boka en tid.

Till sist hade jag slut på undanflykter och bokade en tid till Paavo Nurmi-centret i Åbo. Dock efter två veckor så att jag skulle hinna med lite sista minuten bantning och -träning. Detta var för två veckor sedan. Idag gick jag på testet. Utan att ha gått ner ett enda kilo.

Jag var nervös hela veckoslutet. Vissa av delmomenten visste jag att jag skulle klara med god marginal, andra var jag minst sagt osäker på. På testdagen vaknade jag redan före kl 6 och måste gå på WC. Jag hann även med ett andra WC-besök (vilket var bara bra i det här fallet) före testet, som började 8.30.

Hjärtat dunkade när jag gick in för att anmäla mig. Jag hatar test. Speciellt test där man kan underkännas. Jag fick min nyckel och gick för att byta om. Sedan hände något konstigt. Så fort jag fått på mig sportkläderna började jag lugna ner mig. Då dom mätt vikt och midjemått och det visade sig att båda var aningen mindre än förra gången blev jag ännu lugnare. Inne i själva testrummet var jag nästan inte nervös alls mera. Testövervakaren var väldigt duktig på att ta bort all onödig stress och det har han varit alla de tidigare åren också, det är bara det att jag alltid tycks glömma bort det.

Själva testet gick riktigt bra, jag gjorde t.o.m. ett aningen bättre resultat än förra gången. Tidigare gånger har jag mått illa i en halv timme efter testet, men det lyckades jag också undvika denna gång genom att cykla några minuter extra på motionscykeln efter avslutat test (det lär ska ha något med blodtrycket att göra).

Nu känner jag mig nöjd med mig själv och jag får rökdyka igen. Fast nästa gång skall jag nog gå ner fem kilogram, göra flera magmuskler och cykla ännu en minut längre.

Tänk vad mycket man glömmer på ett år.

Tålamod

Jag tror att tålamod är en bruksvara som i viss mån kan lagras. Har man mycket tålamod på lager är stubinen längre och man kan hålla sig lugn och sansad trots att något eller någon går en på nerverna. Efteråt måste reserverna fyllas på igen. Annars blir man en tickande bomb. Det är mitt problem just nu.

Mina tålamodsreserver är hela tiden sinade och jag har aldrig tid att fylla på dem ordentligt igen. De senaste månaderna har varit extra tunga, med många utbrott och mycket gormande och bråkande om relativt små saker (om man riktigt tänker efter alltså). Det spills, klottas och kissas på golvet (ibland i misstag, ibland med flit), ritas på väggar, golv och möbler, råddas ner, skriks, trotsas och grävs i blomkrukor. Och förstås då man just har planterat eller sått något på gården så är det just där som det ska grävas, köras eller trampas ner.

Som enskilda händelser är dessa bagateller och egentligen ingenting att bråka om. När de däremot sker i en oavbruten ström utan att man egentligen hinner lugna ner sig ordentligt och få ordning och reda på saker och ting så är bägaren konstant full och alla droppar får den att svämma över. Ingen tycker om det, varken jag själv, min fru eller barnen. Men vad ska man göra? Det är väl bara att bita ihop och försöka stå ut och behärska sig. Alla säger att det blir bättre med tiden.

PS. Min morfar lär ha sagt att ”barn är sådana som man måste torka upp efter”. Jag är benägen att hålla med. DS.

High availability – vad är det?

Med anledning av de senaste dagarnas datastrul vid hälsocentralerna i Pargas tänkte jag skriva några ord om high availability (HA, ”hög tillgänglighet” på svenska). Ett HA-system är ett datasystem som måste vara tillgängligt dygnet runt och som helst aldrig får sluta fungera utom vid planerade avbrott.

Olika system kan ha olika krav på HA. Kritiska system som t.ex. flygledarsystem eller nödcentralernas datasystem kan ha väldigt höga HA-krav (systemet får vara utslaget högst några minuter på årsnivå), medan mindre kritiska system kan tillåta avbrott på t.ex. några timmar. Kostnaderna för utveckling och underhåll stiger då HA-kraven stiger och därför är det viktigt att se till att HA-kraven hålls på en realistisk och kostnadseffektiv nivå.

Principerna för att uppfylla HA-kraven är egentligen rätt enkla:

  1. Identifiera alla enskilda komponenter som kan dra ner systemet om de går sönder. På engelska talar man om Single Points of Failure (SPOF).
  2. Avlägsna så många SPOFs som möjligt. Detta sker vanligtvis genom någon form av redundans, vilket betyder att om en komponent går sönder så finns det en annan likadan som kan ta över. Ett annat sätt är att bygga resten av systemet på ett sådant sätt att det kan kringgå eller kompensera för den söndriga komponenten tills den har ersatts eller reparerats (kallas resilience på engelska).
  3. Gör upp en plan för hur systemet kan köras igång på nytt om allting skulle gå på tok och öva planen regelbundet.

I praktiken är detta mycket lättare sagt än gjort, men jag ska ändå försöka beskriva principerna i praktiken med några exempel.

Till att börja med måste vi fundera på vad som kan gå sönder och det är inte lite det (emellanåt förundras jag över att systemen överhuvudtaget fungerar så bra som de gör, med tanke på hur mycket som kan gå på tok). Hårdskivor kan gå sönder, strömenheter kan brinna upp, nätverkskablar kan gå av, nätverksväxlar och routers kan sluta fungera, osv. I princip allt kan gå sönder och alla komponenter som det bara finns ett exemplar av är därför ett potentiellt hot mot driftssäkerheten.

När vi nu känner till systemets svaga punkter är det dags att förstärka dem. Om vi börjar med den enskilda servern (huvuddatorn) så kan man t.ex. ha dubbla strömkällor, två eller flera hårdskivor som speglar varandra (s.k. RAID), två nätverkskort, osv. Det här är en bra början, men inte tillräckligt. Det är fortfarande fullt möjligt för t.ex. två hårdskivor att gå sönder samtidigt (de kanske har tillverkats samtidigt och slitits lika mycket).

Följande steg är då att ha flera servers som alla kör samma program och innehåller samma information. Om den ena servern går sönder, kan den andra ta över. Det här kan man göra på olika sätt, beroende på hur höga HA-krav systemet har:

  • En ”kall standby” är en reservserver som installeras, konfigureras och startas först då huvudservern går sönder. Informationen återställs manuellt från senaste säkerhetskopian. Har man en kall standby kan man räkna med att det tar några timmar att få igång systemet igen. Information som ändrats efter senaste säkerhetskopian går förlorad.
  • En ”varm standby” är en reservserver som är installerad på samma sätt som huvudservern, är igång hela tiden och automatiskt får säkerhetskopior från huvudservern med jämna mellanrum (t.ex. några gånger i timmen). Då huvudservern går sönder kan reservservern köra igång programmen och ta över. Har man en varm standby kan man räkna med att det tar några minuter att få igång systemet igen. Information som ändrats efter senaste säkerhetskopian går förlorad.
  • En ”het standby” är en identisk kopia av huvudservern som i realtid synkroniserar sin information. Då huvudservern går sönder kan reservservern ta över omedelbart, t.o.m. så att användarna inte märker någonting. Har man en het standby kan man räkna med att det tar några sekunder att få igång systemet igen och endast den information som höll på att ändras just då huvudservern kraschade går förlorad (om allt går som det ska).

Utöver ett system med standbyservers behöver man även olika stödkomponenter. Det behövs t.ex. ett system som följer upp hur de olika maskinerna mår och som kan skrida till åtgärder (helst utan mänskligt ingripande) om någonting går på tok. Här är ett exempel:

HA

Systemet i fråga består av två servers, en huvudserver och en het standby. All användartrafik går via en s.k. load balancer (”belastningsutjämnare” på svenska), som styr trafiken till rätt server.

Både huvudservern och standbyservern skickar med jämna mellanrum hjärtslagssignaler (heartbeats) till load balancern. Om huvudserverns signal upphör tolkar load balancern situationen som att det är något fel på huvudservern, och all trafik börjar automatiskt styras över till standbyservern i stället.

Den uppmärksamme läsaren frågar nu vad som händer om load balancern går sönder? Det är en bra fråga, för i bilden ovan är load balancern faktiskt en Single Point of Failure. I praktiken finns det dock system som gör det möjligt att dubblera också denna komponent, om man anser att det är nödvändigt.

Vill man måla fan på väggen så är förstås följande fråga vad som händer om det t.ex. börjar brinna i maskinrummet och både huvudservern och reserven slås ut? Då kan man ha reservmaskinrum som kanske t.o.m. är placerade i olika städer eller rentav på olika kontinenter (jo, sådant förekommer).

Slutligen är det viktigt att man trots alla reservsystem och reservreservsystem tar regelbundna säkerhetskopior och förvarar dem omsorgsfullt. Då kan man bygga upp systemet på nytt från grunden ifall precis allting skulle gå på tok. Det är alltid bra att ha Murphys lagar i tankarna då man håller på med IT:

  • Om någonting kan gå fel, så kommer det förr eller senare att göra det.
  • Om någonting inte kan gå fel, så kommer det att göra det ändå.
  • Vetskap om Murphys lagar gör det inte möjligt att kringgå dem.

Foto: http://www.stockphotosforfree.com/free-stock-photos/p-54869-flaming-desktop-computer.html

Sova. Det är svårt, det.

Vår yngsta son hade kolik under sina första levnadsmånader. Det var en mycket tung period och jag minns inte speciellt mycket av den. Har visst skrivit någonting om det i denna blogg också. Oberoende så gick det ju till sist över och sonen kunde börja sova ordentligt igen. Ända tills för någon månad sedan.

Det är få kvällar och nätter numera då han inte skriker, ibland tills han nästan storknar, då han skall sova. Antingen skriker han före han somnar, eller så somnar han lugnt och vaknar efter en stund och skriker. Det enda som brukar hjälpa är att mata i honom mjölkflaska efter mjölkflaska, utom då det inte hjälper (han har aldrig använt tutt och avskyr den). Ibland får han dessutom hård mage av all mjölk och då skriker han ännu mera (ibland har man fått hälla i honom över 6 dl mjölk under en natt).

Jag begriper inte vad det är som är fel. Han skriker och vänder och vrider sig som om han skulle ha jätteont, men dom gånger vi gett burana åt honom brukar han lugna sig långt före medicinen har hunnit ha effekt. Ibland har han luftbesvär eller hård mage och då kan jag förstå att det kanske inte är så lätt att sova. På dagarna är han en pigg och glad pojke som äter och växer och utvecklas utan några problem. På nätterna förhandlas han till något annat.

Jag går bara och väntar på att också den här perioden skall ta slut och att han ska kunna börja sova lugnt igen. Han har det knappast speciellt lätt själv heller, vilket jag borde försöka komma ihåg varje gång jag blir irriterad över skrikandet (vilket tyvärr händer rätt ofta).

Året som gått del 2: brandkåren

Hösten 2014 hade det gått tjugo år sedan jag som tioåring deltog i min första brandkårsungdomsövning. Jag kommer fortfarande ihåg hur vi åkte runt i två brandbilar och gav olika uppgifter åt varandra via radio (vilken färg har postlådan vid den och den adressen, osv). Jag har lärt mig en hel del sedan dess och året 2014 kommer jag att komma ihåg som ett speciellt lärorikt år.

Som jag kanske skrivit tidigare delar vi station med en ordinarie enhet som är bemannad dygnet runt och startar på en minut efter larm. Det är därför mera regel än undantag att vi kommer till en olycks- eller brandplats som andra eller tredje enhet. Döm om min förvåning då vi i somras svängde in på gatan till utryckningsadressen, såg hur det slog lågor ur taket på ett hus och konstaterade att vi var första brandbilen på plats.

Att vara andra eller tredje enhet på plats är ganska lätt, eftersom man då så gott som alltid får en specifik uppgift av den som leder arbetet på platsen. Att komma fram som första enhet är mycket svårare; då måste man själv bilda sig en uppfattning om läget, besluta vad som skall göras och i vilken ordning, samt skrida till verket.

En annan minnesvärd händelse var då jag några veckor senare stod ensam omringad av rök mitt inne i en markbrand, med avbrunnen slang och Super-Puman flygandes över mig. Då tänkte jag nog att ”va f*n gör jag här”. Snabbt byttes dock slangen ut, mera manskap anlände och vi fick läget under kontroll.

Den mest intensiva utryckningen var nog en lägenhetsbrand i ett höghus där det fortfarande var människor i fara då vi kom till platsen. Detta händer väldigt sällan – det var faktiskt första gången under min femtonåriga ”karriär”. Stressen får en helt annan karaktär då liv står på spel.

Största känslan av att ha lyckats upplevde jag under en byggnadsbrand, då vi kom fram som andra enhet och fick i uppgift att gå in i byggnaden och säkra nedre våningen. Min kamrat och jag gick in och lyckades efter lite sökande hitta och slå ner elden (byggnaden var rökfylld och sikten dålig). Det här händer inte heller speciellt ofta. Oftast brukar läget redan vara under kontroll då vi kommer fram eller så brinner det så mycket att man inte kan göra annat än spruta vatten från utsidan.

Jag har lärt mig mycket av de här eldsvådorna och jag är också nöjd över vår enhets insatser. Däremot skulle jag nog göra vissa saker på ett annat sätt om jag ställdes inför exakt samma situationer igen, men det är alltid lätt att vara efterklok.

Jag har även kommit till en insikt. När jag var nybakad enhetschef, hade jag ett mycket stort behov av att visa dom andra vad jag går för. Eftersom jag var yngst och lägst i rang fick jag väldigt sällan fungera som enhetschef under utryckningarna och detta gjorde mig synnerligen frustrerad. Jag var så arg över att det alltid var samma personer som satt på enhetschefsplatsen.

Nu har jag under de senaste åren varit nummer två i rangordningen (men jag är fortfarande yngst), vilket i praktiken inneburit att jag suttit på enhetschefsplatsen under så gott som alla utryckningar. Vilket alltså innebär att det fortfarande är ”samma person” som sitter på enhetschefsplatsen.

Under de senaste åren har jag fått vara enhetschef på en hel del olika utryckningar. Jag har hittat en ledningsstil som jag är bekväm med och jag har bevisat för mig själv att det här är en uppgift som jag klarar av att utföra. Behovet att visa andra vad jag går för har minskat, även om det inte försvunnit helt.

Jag har därför beslutat att jag under nästa år skall försöka utföra lite mera manskapsuppgifter än tidigare och låta enhetschefsuppgiften rotera bland de övriga befälsmedlemmarna, i mån av möjlighet. Det skall bli både roligt och lärorikt att få göra lite mera praktiskt arbete och observera hur de andra enhetscheferna går till väga för att lösa de problem och utmaningar vi ställs inför.