Första gången

ÅU rapporterade här om dagen att en man som år 2001 brände inne sin fru i Pargas skall friges villkorligt. Den här lilla notisen väckte många minnen till liv, så jag tänkte skriva lite om dem i det här inlägget. Eftersom jag har tystnadsplikt kommer jag endast att koncentrera mig på mina egna känslor och upplevelser. Några detaljer om själva händelsen kommer ni inte att få här.

Jag var 16 år, skulle fylla 17 om några månader. Ett drygt år tidigare hade jag genomgått den obligatoriska kursen i släckningsarbete och hade därför rätt att delta i utryckningar, om än i väldigt begränsad utsträckning (med separat anmälan till arbetsskyddsmyndigheterna kan man låta 16 år fyllda yngre släckningsmän utföra enklare uppgifter under riktiga utryckningar, som t.ex. dra ut och samla ihop slang).

Det här veckoslutet satt jag, som vanligt, sent uppe vid datorn. Runt klockan 2 började personsökaren plötsligt pipa. Rösten var otydlig, men så småningom kunde jag uppfatta ordet ”husbrand”. Jag klädde på mig, sprang ut och hoppade på cykeln. Jag visste att jag inte skulle hinna med släckningsbilen eftersom det tar längre än 10 minuter att cykla sträckan mellan föräldrahemmet och brandstationen.

Det var halt på vägarna och jag slirade omkull flera gånger. Jag hade dock cyklat så mycket att jag lärt mig att ”falla rätt”, så jag slog mig inte och fortsatte färden nästan genast. Jag cyklade även förbi brandplatsen, där räddningsverkets ordinarie enhet och ambulans redan var framme. Jag såg inga lågor, så jag tänkte att det kanske inte var så farligt.

En knapp kilometer från brandstationen mötte jag vår släckningsbil. Jag vinkade men fortsatte med samma fart mot brandstationen. Samtidigt kände jag mig lite besviken över att – igen – ha missat släckningsbilen, även om jag redan visste att jag skulle göra det.

Jag minns inte mycket från vistelsen på brandstationen mer än att det var väldigt tyst i brandradion. Efter några timmar kom det order om att någon måste åka till brandplatsen och hämta slangarna. Jag minns att ordern uttryckligen var ”en person”, men jag åkte med ändå, precis som jag gjort många gånger tidigare. När jag skulle stiga ur bilen såg jag hur två personer kom bärandes på något som såg ut som en svart säck på en bår. Allt frös till is.

Först ville jag bara stanna i bilen, men jag tog mod till mig, steg ut och började lasta de smutsiga slangarna på flaket. Jag försökte ställa lite frågor, men alla var väldigt tystlåtna. Det var först på debriefingen några dagar senare som jag fick reda på hela händelseförloppet.

Det var många tankar som snurrade runt i skallen under de följande dagarna och många intryck att bearbeta. Mina tidigare utryckningar hade bara varit bastu- och markbränder och när det ”kom keikka” var det bara häftigt och spännande. Jag hade aldrig ens tänkt på att människor kan skadas och dö. Den här händelsen kom som en kall, men hälsosam påminnelse om vad det är vi sysslar med.

Nu 13 år senare och många erfarenheter rikare kan jag bara konstatera att denna händelse var väldigt viktig för min mognad som brandkårist. Dels fick den mig att inse allvaret i räddningsverksamheten, och dels visade den att jag klarade av att hantera känslorna, komma starkare ur situationen och gå vidare. Jag såg inte mer än en svart säck, men det var helt tillräckligt för en 16-åring och om jag sluter ögonen kan jag fortfarande se allting framför mig.

Foto: http://www.stockphotosforfree.com/free-stock-photos/p-32737-crying-angel-statue.html

 

112-händelse i Pargas inkommande veckoslut

Tänkte passa på att göra lite reklam för vad jag kommer att sysselsätta mig med på veckoslutet.

Inkommande lördag, den 15 februari, ordnas ett 112-evenemang på biblioteket i Pargas kl 11-14. I evenemanget deltar många lokala föreningar, bl.a. frivilliga brandkåren, frivilliga räddningstjänsten och röda korset.

Själv har jag lovat ställa upp som uniformerad sagofarbror. Vår släckningsbil kommer även att vara på plats utanför biblioteket för dem som är intresserade av att bekanta sig med den. Räddningshundarna har uppvisningar klockan 12 och 13.

Nära ögat

Förra året inträffade 5700 byggnadsbränder i Finland. Av bostadsbränderna berodde största delen (780 st) på matlagning. Den utan tvekan farligaste apparaten som finns i de finländska hemmen är spisen. I Finland dör 10-15 personer varje år i bränder orsakade av en påglömd spis och av elbränderna är hela 40% orsakade av spisen.

Men eldsvådor är ju sådant som bara händer andra.

HÄLYTYSILMOITUS Pelastus Varsinais-Suomi Parainen 11, Parainen, tehtävä 401, hellalle jäänyt tuttikattila, savua tullut, ei paloa, tuuletus käynnissä

På måndagen ungefär kl 17 var hela familjen bjuden till mina svärföräldrar för att fira svärmors födelsedag. Jag åkte hem direkt efter jobbet för att hämta Martina och Edvin (yngsta sonen), de äldre sönerna var redan där. Runt kl 18.30 började Robin (mellersta sonen) gnälla över att han var trött och vi åkte hem.

Så fort jag steg ur bilen hörde jag hur brandvarnarna tjöt inne i huset. Att någon enstaka varnare börjar tjuta av sig själv har nog hänt tidigare, men nu hörde jag genast att flera än en varnare hade reagerat. Det brukar inte ske utan orsak.

Jag sprang genast och låste upp ytterdörren och möttes av ljus, genomskinlig rök och en väldigt kraftig, stickande röklukt. Eftersom jag inte visste varifrån röken kom gick jag ut och bad Martina ringa till brandkåren. Sedan gick jag in igen för att rekognosera.

Min första misstanke var att det var tvättmaskinen, torktumlaren eller någon av datorerna som börjat brinna. Martina ropade dock nästan genast att kolla spisen. Redan när jag kom in genom ytterdörren hade jag sett att inget brinner i köket, så jag blev genast lugn av det beskedet. Jag gick fram till spisen och hittade en kastrull med förkolnade tuttrester på en rödglödande platta. Jag slängde ut kastrullen i snön, stängde av plattan och gick ut för att säga åt Martina att inget brann.  Sedan gick jag in för att öppna fönster. Då jag kom ut igen hörde jag redan sirener och gick ut till vägen för att vänta på brandkåren.

Brandkåren kontrollerade med värmekamera att ingenting spridit sig upp i ventilationskanalen och avlägsnade sig sedan. Barnen fick åka till mina föräldrar över natten och Martina och jag stannade hemma för att vädra och tvätta. Av erfarenhet vet jag att röklukt fastnar i allting och sitter länge, så vi lär få leva med att huset luktar bränt gummi i några veckor.

Det som alltså hade hänt var att Martina hade startat ett tuttkok just före jag kom för att hämta henne. Det gör vi flera gånger per dag och vi brukar alltid ha en äggklocka på så att vi inte skall glömma det. Också den här gången hade hon satt på klockan, men det hjälper föga om man inte är hemma. Eftersom hon visste att jag just skulle komma hem hade hon satt ett lock på kastrullen för att få vattnet att börja koka snabbare. Tack vare det blev vi inte hemlösa.

Locket gav oss för det första extra tid att reagera eftersom det tog längre tid för vattnet att avdunsta. För det andra begränsade det syremängden i själva kastrullen så att någon brand med låga aldrig kunde uppstå. Kastrullinnehållet – bestående av både flaskor, flasktuttar och vanliga tuttar – förkolnades långsamt till en svart massa i bottnen av kastrullen (se fotot ovan).

Det var också några andra omständigheter som bidrog till att ingen eldsvåda uppstod. Spisfläkten och skyddsnätet framför fläkten var nyligen tvättade och det fanns inga andra brännbara föremål på eller runt spisen. Slutligen kom vi hem i tid eftersom Robin blev trött och jag valt att skippa ett möte samma kväll.

Det var många ”tänk om” som snurrade runt i skallen den kvällen och de följande dagarna. Det värsta var nog tanken på  barnens saker. Visst har Martina och jag också saker med stort affektionsvärde, men det mesta skulle ha gått att ersätta med pengar från försäkringen och alla våra foton och andra datafiler finns säkerhetskopierade i ”molnet”, så de skulle inte heller ha gått förlorade.

Lucas (äldsta sonen), som annars är väldigt fascinerad av brandbilar, blev fullkomligt skräckslagen när en brandbil plötsligt måste komma hem till honom, på riktigt. Han var så orolig för att väggklockan och hans leksaker tagit skada. Han ville inte gå in p.g.a. lukten så jag tog ett foto av hans rum och visade att allting fanns kvar och såg ut som tidigare.

Nu kan man kanske tycka att det är väldigt pinsamt att något sådant här inträffar hos en FBK:are som ju borde veta bättre. Jag har dock valt att se på det skedda från en annan synvinkel:

  • Jag blev aldrig någonsin handlingsförlamad, utan hade hela tiden en plan för vad som skall göras och i vilken ordning. När brandkåren kom sa jag av bara farten t.o.m. vad dom skulle ta med sig, vilket ju var helt onödigt eftersom det var fråga yrkesfolk som definitivt visste vad dom gjorde.
  • Vi bor på bara några minuters avstånd från brandstationen så att jag skall kunna ta mig dit så fort som möjligt då larmet går. Detta fungerar åt andra hållet också. Behöver vi hjälp, så är brandkåren här på bara några minuter.
  • Erfarenheterna från att själv vara hjälpbehövande kommer att vara till stor nytta vid framtida utryckningar och förebyggande arbete.

Brandsäkerheten i vårt hem har hittills byggt på att det finns två utgångar från varje sovrum och att eventuella bränder kan upptäckas så tidigt att de kan släckas innan de sprider sig. Därför finns det t.ex. brandvarnare i nästan alla rum (även garaget) och även en värmedetektor ovanför spisen. Dessa hade reagerat precis som planerat, men var till föga hjälp eftersom ingen var hemma.

Jag har därför nu beställt en intelligent spisvakt som bl.a. övervakar temperaturen ovanför spisen och bryter strömmen vid farosituationer. Jag planerar även att själv bygga ett tillägg till mitt existerande varningssystem som även larmar över SMS, men exakt när det kommer att ske vet jag inte. Det finns färdiga system på marknaden som gör detta, men jag har inte råd med dem just nu. Dessutom är det roligt att bygga själv och jag har redan nästan alla delar som behövs.

Jag är inte arg på Martina för att hon nästan brände ner huset, det skulle lika gärna ha kunnat vara jag själv som glömt tuttarna på spisen. Det här är något som kan hända vem som helst, även du som läser den här texten. Därför tänkte jag avsluta detta inlägg med en liten lista över vad man kan göra för att förebygga spisbränder:

  • Skaffa en säkerhetsspis eller en spisvakt som bryter strömmen efter en viss tid och/eller vid farosituationer.
  • Tvätta spisfläkten en gång i månaden så att en eventuell brand inte kan sprida sig till matfettet och vidare in i ventilationskanalen.
  • Håll det snyggt och städat runt spisen och förvara inget brännbart material på plattorna.
  • Ha brandvarnarna i skick så att en eventuell brand kan upptäckas och släckas i tid. Brinner det i kastrullen är det bara att sätta locket på, har branden spridit sig till ventilationskanalen eller köksskåpen är det lite knepigare.
  • Undvik att använda spisen om du är påverkad av alkohol eller mycket trött.

Mannen i webbläsaren

Alice och Bob är goda vänner. En dag besluter Bob att sälja sin soffa och Alice är genast intresserad. De kommer överens om priset – 100€ – och att Alice skall föra över pengarna till Bobs konto.

Samma kväll sätter sig Alice vid sin hemdator och loggar in på nätbanken. Nätbanken använder sig av tvåfaktorautentikering och frågar efter något som Alice vet (användarkoden) och något som Alice har (en engångskod från ett kodhäfte). Alice fyller i koderna och kommer in i nätbanken.

Alice öppnar sedan en ny betalning, skriver in 100€ och Bobs namn och kontonummer. Slutligen bekräftar hon betalningen. Nätbanken använder sig av transaktionsautentikering och frågar efter en annan kod som finns i Alice kodhäfte. Alice skriver in koden och betalningen godkänns. Kontosaldot minskar med 100€ och gireringen syns högst uppe i listan över kontotransaktioner.

Några dagar senare ringer Bob. Han undrar var pengarna är. Alice förstår ingenting – hon har ju betalat honom för flera dagar sedan! Alice loggar in i nätbanken igen, denna gång från jobbdatorn. Det första hon märker är att kontosaldot minskat med 1000€ och inte med 100€. När hon granskar kontotransaktionerna upptäcker hon till sin fasa att överföringen till Bobs konto ändrats så att 1000€ överförts till Evas konto i stället. Alice har ingen aning om vem Eva är.

Hur gick det här till?

Alice hemdator har blivit infekterad av ett virus som tagit kontroll över hennes webbläsare. Viruset manipulerar såväl sidornas innehåll som de meddelanden som bläddraren sänder till nätbankens server. Man kan säga att den infekterade webbläsaren säger en sak och gör en annan:

  1. Medan Alice loggar in sig i nätbanken ligger viruset lågt.
  2. När Alice skriver in betalningen ändrar viruset både beloppet och kontonumret just före den skickas till nätbanken. Alice märker ingenting.
  3. När nätbanken skickar tillbaka en begäran om godkännande ingriper viruset igen och ändrar på sidan. Alice tror att hon godkänner en girering på 100€ till Bob, eftersom det är så det står på webbsidan. Nätbanken har dock på riktigt skickat en begäran om godkännande av en girering på 1000€ till Eva.
  4. När Alice kontrollerar kontots saldo och de senaste transaktionerna är viruset där igen och manipulerar sidan så att allt ser ut som det skall. Nätbanken har dock på riktigt skickat över korrekt information, där gireringen till Eva syns.
  5. När Alice sedan loggar in från en annan dator, som inte är infekterad, kommer sanningen fram.

Sådana här virus finns på riktigt och är en av orsakerna till att såväl banker som polis med jämna mellanrum kommer ut med virusvarningar. Det som gör dessa s.k. Man in the Browser-virus speciellt besvärliga är att de väldigt enkelt kan kringgå de säkerhetsannordningar som nätbankerna vanligtvis använder.

För att råda bot på detta hot har många banker infört något som kallas för transaktionsverifiering och som använder sig av Out of band-teknologi. I praktiken innebär det att transaktionen måste godkännas av användaren via två av varandra oberoende kommunikationskanaler. Vissa nätbanker kräver t.ex. en extra bekräftelse över SMS före stora summor överförs. Om Alice nätbank hade haft en liknande egenskap skulle hon ha märkt att någon fifflat med transaktionen.

Inte ens SMS-bekräftelser ger dock ett hundraprocentigt skydd, eftersom mobiltelefoner också kan infekteras av virus. Vill det sig riktigt illa är både  datorn och telefonen infekterade av virus som kommunicerar med varandra och då kan SMS:et också ändras så att allt ser ut att vara OK.

Det bästa sättet att skydda sig mot sådana här attacker är att hindra viruset från att infektera datorn från första början. Virusskyddet bör vara uppdaterat och påslaget, man skall inte öppna okända bilagor eller ladda ner okända filer, osv. Slutligen lönar det sig att hålla koll på kontoutdragen så att eventuella attacker kan upptäckas så fort som möjligt.

Foto: http://www.stockphotosforfree.com/free-stock-photos/p-24319-hand-grabbing-bundle-of-american-money.html

Mera skrik

Efter att ha varit ovanligt lugn på lördagskvällen och under natten till söndagen är Edvin tydligen inne i någonsorts skrikperiod igen. I går skrek han mer eller mindre nonstop mellan kl 18 på kvällen och 3 på morgonen (med några 15 minuters tupplurar emellan). Sedan var han lugn några timmar och nu gallskriker han igen.

Hälsovårdaren och barnläkaren hittar inget fel på honom. Han växer och utvecklas normalt och har ett bra allmäntillstånd. Vi skall bara hålla ut och vänta på att det går om av sig själv. Det är lättare sagt än gjort. Att lyssna på det där skriket timme efter timme tär på både kropp och själ, speciellt om nätterna. Dessutom känner man sig så hjälplös när ingenting verkar hjälpa.