Resultat!

Vi har nu provat att ge maltextrakt åt Edvin två gånger per dag och vi börjar se resultat! Magen fungerar bättre och han är betydligt lugnare och skriker mindre. Han skall fortfarande ha mat flera gånger per natt, men fortsätter det i den här stilen kanske vi t.o.m. får sova ordentligt mellan matningarna!

Så till alla andra föräldrar till spädbarn med magbesvär: prova Cuplaton-droppar för övre ändan och maltextrakt för nedre!

Nu ska jag ta itu med dopinbjudningarna som blivit hängande i luften för länge. Vad var det för ett ljushuvud som hittade på att ett dygn bara har 24 timmar?

Så här är det på riktigt

Det är ju viktigt med återanvändning och hållbar utveckling, så jag tänkte återanvända ett blogginlägg. Denna text skrev jag ursprungligen på engelska den 17 mars 2007 och lade ut på min MySpace sida. Tycker dock fortfarande den är bra, så jag publicerar den här också, denna gång på svenska (och med vissa modifieringar). Jag vill minnas att jag läste rätt mycket Tom Clancy då, vilken kanske märks i texten.

Det är mitt i natten. Det är mörkt överallt. Jag är fortfarande yrvaken och inte riktigt medveten om var eller vem jag är. Någonting piper högljutt. Det är ett bekant ljud, jag har hört det många gånger förut men kan ändå inte riktigt placera var det kommer ifrån. Efter några sekunder inser jag att det är min mobiltelefon.

På skärmen står det ”1 nytt meddelande”. Den här tiden på dygnet kan det bara betyda en sak och jag hoppar ur sängen medan jag läser de första raderna i meddelandet: ”402 byggnadsbrand: medelstor”. Det är allt jag behöver veta just nu och jag bryr mig inte om att läsa resten av meddelandet.

Det är fortfarande mörkt och jag famlar efter någonting att sätta på mig. Jag besluter mig för att hålla pyjamasen på och sätter på ett par jeans och ett par strumpor (som senare visar sig vara udda, men vem bryr sig). Samtidigt börjar telefonen pipa igen. Det är robotsamtalet från nödcentralen, men jag vet redan vad den kommer att säga och trycker på röda luren. Jag tar plånboken, nycklarna och rocken, hoppar i skorna och springer ut till bilen.

Jag har nu under 10 minuter på mig att ta mig till brandstationen som ligger på ca 5 km avstånd. Jag svänger ut på den tomma landsvägen och trycker på gasen. 50 km/h. 60. 80. 90. 100. Det är några minusgrader och ABS-bromsarna påminner mig om att sakta ner igen. Nu får jag verkligen inte göra några misstag eller ta onödiga risker. Det klarnar i huvudet. Två tankar dominerar: Hinner jag till stationen före de andra åker iväg? och Vad är det som brinner?

Halvvägs kommer den första släckningsenheten emot med blinkande blåljus. Det är den ordinarie styrkan som rullat ut från brandstationen 60 sekunder efter larmet, men det kommer att ta ännu åtminstone 10 minuter före den är framme vid objektet. Mycket kan hända på 10 minuter. Kort efter kommer en ambulans och en tankbil. Jag sneglar på hastighetsmätaren och hoppas att polisen inte har hunnit riktigt lika långt ännu.

Några minuter senare är jag framme vid brandstationen. Garagedörren är öppen men släckningsbilen står fortfarande där inne. Jag låser bildörren och springer över parkeringsplatsen medan jag knäpper upp mina byxor. Där är min hylla. Av med kläderna, på med mellandräkten. Jag stiger i stövlarna och drar upp mina svarta treskiktsbyxor med gula reflexer. Jag tar hjälmen i ena handen och släckningsrocken i andra och springer till bilen. Efter 20 sekunder sitter jag på ettans plats i baksätet på brandbilen och den rullar ut ur garaget. Plötsligt skimrar hela omgivningen i blått.

– Vad är det egentligen fråga om?, frågar jag medan jag klär på mig rökdykningshuvan och rocken.
– Ett egnahemshus brinner.

Så dragkedjan. Och bältet. Ett tryckluftsaggregat är fastmonterat bakom min rygg och jag trär in armarna i remmarna, spänner åt och hänger masken runt nacken. Jag öppnar ventilen och rapporterar flasktrycket till enhetschefen som sitter i framsätet framför mig. Sedan resten av utrustningen: hjälm, ficklampa, radiotelefon, kniv, fönsteröppnare och slangbärare. Slutligen tar jag på mig handskarna och anmäler till enhetschefen att jag är klar. Min kamrat som sitter på tvåans plats, bakom chauffören, gör samma sak. Jag har ingen aning om hur länge vi varit på väg eller var vi befinner oss just nu.

Jag tittar ut genom fönstret, men kan bara se träd som skimrar i blått, blinkande ljus. Nödcentralen meddelar brandmästaren över radio att det eventuellt kan finnas människor kvar inne. Jag börjar förbereda mig mentalt på det värsta. Över 20 människor har redan dött i bränder detta år (2007). Vad kommer antalet att vara då morgonen gryr?

Jag känner en klump i halsen, men försöker lägga alla känslor åt sidan och fokusera på uppdraget. Det här är trots allt vad jag tränat för i många år. Jag uppmuntrar min kamrat, men den som egentligen behöver uppmuntran är jag själv. Halsen är alldeles torr. Jag har inte druckit något på flera timmar och allt adrenalin som pumpar i ådrorna gör inte saken bättre. Jag tömmer en halvlitersflaska med källvatten i några klunkar. Det är viktigt att tanka inför det som komma skall. Slappna av! Lugna ner dig! Du klarar det! När är vi framme?

Plötsligt ser jag det. Lågorna lyser upp skogen och de snöbeklädda åkrarna. Hela huset är omgivet av blått ljus. Vår enhet kommer att vara andra på plats. En minut kvar. Brandmästaren ger preliminära order över radion. Vi skall klarera en andra arbetsledning från förgreningsstycket och göra släckningsanfall från södra sidan av byggnaden. Bilen stannar. Lågorna slår genom taket redan. Nu börjar det.

Nattskift

Klockan är nu 1 på natten och det är min tur att ha nattskift. Lille Edvin, 7 veckor, har nämligen problem med magen och brukar tillbringa nätterna med att skrika. Förra natten fick min fru inte sova alls och som om det inte var tillräckligt fortsatte han att skrika även hela dagen. Nu ligger han och sover här bredvid mig, men det är bara en tidsfråga innan han vaknar och skall ha mat. Eller skrika. Eller bådadera.

Det tycks inte vara så enkelt det där med mat och magen. Edvin har inte haft det lätt. I början hade han problem med att rapa och gallskrek i ungefär en timme efter varje mål. Han åt dessutom med två timmars mellanrum, så det blev en hel del skrikande. Cuplaton-droppar och byte av ersättning (Edvin får både modersmjölk och ersättning, främst för att jag ska kunna dela på matningen med min fru) underlättade situationen märkbart.

Sedan kom följande problem. Inström är ju lika med utström, men inte i Edvins fall. Han äter nog som tidigare, men inget kommer ut. En ordentlig förstoppning med andra ord. Var tredje dag brukar det lossna och då är det inga små mängder vi talar om. Man bokstavligen ser hur magen krymper. Sedan är det skrik och gråt och ruttna fisar som gäller i tre dagar igen.

Idag (tekniskt sett igår) tog jag Edvin till en barnläkare för att säkerställa att det inte är något värre som ligger bakom tarmproblemen. Det var det lyckligtvis inte, så i morgon bär det av till apoteket för att köpa maltextrakt. Jag hoppas innerligt att det kommer att fungera.

Edvin skulle få vakna nu så att han kan äta och – förhoppningsvis – somna om. Jag vill gå i duschen och sedan få några timmars sömn så att jag inte är en fullständig zombie på jobbet imorgon.

Slit och släng

Jag hade egentligen tänkt börja bloggen med en presentation av mig själv, men det får vänta eftersom jag tycker det här är viktigare.

Svenska YLE rapporterade här om dagen att datorer med Windows XP kanske måste slängas bort i vår eftersom Microsoft då slutar att stöda operativsystemet, bl.a. genom att inte längre släppa några säkerhetsuppdateringar.

Windows XP släpptes hösten 2001 och är alltså i skrivande stund drygt 12 år gammalt. Inom IT-världen är 12 år en relativt lång tid och  det har skett en hel del utveckling inom såväl maskinvaran som programvaran.  Svenska YLE rapporterar att :

”Om man uppdaterar en fem år gammal dator med ett nytt operativsystem så är det inte sagt att de nya Windows-versionerna fungerar…”

Detta påstående kan jag nog skriva under. Men att alternativet skulle vara att kasta bort och köpa nytt är bara struntprat.

Till att börja med behöver man inte alltid uppdatera till det absolut nyaste. En uppdatering till Windows 7, som fortfarande stöds av Microsoft  och fortfarande kan köpas på laglig väg, kan  vara tillräckligt (det finns faktiskt stora företag som först nu håller på att uppdatera alla sina datorer till Windows 7).

Ett annat alternativ är att byta till Linux. Dagens Linux-distributioner är lätta att installera och fungerar relativt smärtfritt, åtminstone på bordsdatorer. Har du en bärbar dator får du dock räkna med att vissa komponenter kanske inte fungerar optimalt, men ofta kan man leva med det. Om det känns skrämmande att byta kan jag dessutom påpeka att skillnaderna mellan Windows XP och Windows 8 ändå är ganska stora, så man behöver i vilket fall som helst lära sig en hel del nytt.

Det finns massor av Linux-distributioner att välja mellan, men för nybörjare med äldre datorer rekommenderar jag följande:

  • Xubuntu
  • Linux Mint (finns olika gränssnitt med olika systemkrav, kolla vad som passar din dator)

Själv brukar jag skaffa ny dator med ungefär fem års mellanrum. Den gamla blir då degraderad till sandlåda. Att ha en sandlåda kan vara riktigt roligt, speciellt om man är intresserad av IT. Man kan testa program och operativsystem utan att vara rädd för att söndra något. Går allt åt skogen är det bara att formattera hårdskivan och prova på nytt.

När sandlådan sedan så småningom går sönder kan man plocka ut de delar som fortfarande kan användas, som t.ex. lådan eller optiska stationer. Resten för man till elektronikinsamlingen så att t.ex. metallerna kan återanvändas i nya datorer.