Etikettarkiv: arbete

Full fart in i väggen

Jag har inte skrivit något här på över ett år. Jag har känt att jag helt enkelt inte har hunnit eller så har jag tyckt att jag inte haft något att skriva om som skulle vara tillräckligt intressant för andra att läsa. Lägg den meningen på minnet.

Jag sitter nu hemma och är sjukskriven hela juni p.g.a. depression. I juli kommer jag att ha min planerade sommarsemester som vanligt och i augusti ska jag försöka återvända till arbetet. Jag bävar redan för hur det skall gå, men mycket hinner hända på knappa två månader.

Det hela började egentligen redan i slutet av förra året, då jag kände att jag hade för mycket överallt. På jobbet var jag närförman och arbetsskyddsbefullmäktig vid sidan om mitt egentliga arbete och hemma har jag två av tre barn i talterapi. Inom brandkåren kämpar vi med krympande medlemsantal i den operativa verksamheten och jag är på riktigt rädd för om det kommer att finnas någon frivillig brandkår i Pargas om fem till tio år. Jag ropade på hjälp och jag fick hjälp.

Jag avsade mig förmansansvaret och positionen som arbetsskyddsbefullmäktig och min arbetsgivare fixade ett eget kontor åt mig i Pargas så att jag skulle ha lättare att klara vardagen (ett STORT tack för detta). Jag började även ett nytt projekt som jag med iver tog tag i. Det såg ljust ut. Arbetet flöt på med en ryslig fart och hela tillvaron kändes för bra för att vara sann. Det kanske den var också, för i januari-februari, efter en fysiskt tung (men kort) resa till USA hände något. Jag märkte det inte själv just då, men enligt min hustru var det då det började gå utför.

Allt gick inte riktigt som jag hade hoppats i projektet. Vi stötte på oväntade tekniska problem som tog längre att lösa än jag hade planerat (men vi löste dem). Inom brandkåren stampade rekryteringen på stället. Hemma blev det aldrig tid att ta itu med den växande listan av saker att göra som varje egnahemshusägare får tampas med. Gemensamt för alla var att jag tyckte att jag, ensam, borde klara av att fixa allt hemma eller att jag, ensam, borde ha förutsett alla problem i projektet och att jag, ensam, bar ansvaret för att vi nu låg efter i tidtabellen och att kunden inte var helt nöjd och att jag, ensam, borde klara av att rekrytera och introducera tio nya medlemmar till brandkårens larmavdelning (samtidigt som alla brandkårer i hela landet tampas med liknande problem).

I mars fick jag magkatarr, blev sjukskriven en vecka och fick magmedicin. Smärtorna försvann men magen var fortsättningsvis orolig. Det här var första fysiska tecknet på att något inte var som det ska och även mina kolleger upptäckte det. Jag försökte själv ändra mina arbetsvanor, bl.a. genom att försöka hålla regelbundna pauser och be mina kolleger ta hand om kvällsmötena med kunden i USA. Tyvärr var bollen redan i rullning och det gick utför fortare och fortare. Till sist for jag in i väggen och ner i en djup grop, och det är ur den gropen jag nu försöker ta mig upp.

Imorgon har jag varit sjukskriven i en vecka och har påbörjat medicinering mot medelsvår depression. Än så länge har den inte börjat verka utan jag känner bara av bieffekterna (illamående, yrsel, trög mage, humörsvängningar – man kunde ju nästan tro att jag var gravid). Igår kände jag mig som om jag gjort något oförlåtligt och överväldigades av skamkänslor, utan att ha gjort något. Lyckligtvis förvarnade läkaren mig om att medicinen kan ha just sådana biverkningar innan den börjar fungera på riktigt och idag känner jag mig bättre, även om det mesta känns grått och trist.

Jag har grubblat än hel del på varför det gick så här, trots att jag drog i bromsen redan förra året och min arbetsgivare hörsammade och skred till omedelbara åtgärder för att lätta på bördan. Efter två besök hos arbetsplatspsykolog tror jag mig veta ungefär vad det är som har hänt.

Jag har så gott som hela mitt liv varit väldigt beroende av vad andra tycker och tänker om mig. Jag har alltid velat vara den som är alla andra till lags, löser alla problem, hjälper när det är svårt, en räddare i nöden, osv. Jag har också haft svårt att på riktigt ta till mig positiv feedback, trots att jag har ett stort behov av att få sådan. Negativ feedback går däremot rakt i hjärtat som ett spjut och jag tar det alltid personligt, även då det inte är riktat till mig som person utan snarare till t.ex. min yrkesroll eller ställning i brandkåren. Det här tankesättet har mer eller mindre styrt mitt liv i över tjugo år (nu kan ni läsa meningen i början av den här texten igen om att inte kunna skriva något som någon annan vill läsa).

När jag fick mitt egna kontor i vintras har jag troligen undermedvetet känt att jag nu måste jobba ännu hårdare och flitigare för att bevisa att jag är värd detta privilegium (för dom flesta på mitt jobb har inte egna kontor). Trots att jag hållit mig till normala arbetsdagar (för det mesta), har jag jobbat väldigt intensivt. I början gick det bra – det var t.o.m. roligt – men man kan inte hålla på så hur länge som helst. När det sedan började dyka upp problem och utmaningar – som det alltid gör i alla icke-triviala mjukvaruprojekt – var det som en kalldusch. Jag hade inte jobbat tillräckligt bra och inte lyckats förutse att det skulle gå så här och var därmed en dålig arbetstagare, ovärdig att ensam bestämma över firmans högkvarter i skärgårdens huvudstad. Trots att mina kolleger, min chef och min chefs chef intygade att jag presterar alldeles tillräckligt bra kunde jag inte ta till mig det (jag råkade stöta på begreppet bluffsyndrom och det passade in mer eller mindre precis).

Nu ska jag försöka ladda batterierna (eller kanske byta ut dem) under sommaren och i höst har jag en hel del känslomässigt smutsbyke att ta i tu med. Jag kommer även att behöva ändra mitt arbetssätt och mitt förhållande till arbetet. Jag är skitnervös för hur det här ska lyckas, men nu är vårdprocessen igång, jag har fått hjälp, och även om jag tänker försöka återvända till arbetet i augusti så kommer vården att fortsätta. Exakt hur återstår att se.

Karriärfunderingar

När jag intervjuades i ÅU med anledning av den här bloggen nämnde jag att jag eventuellt planerar ett karriärbyte till räddningsbranschen i framtiden. Jag tänkte gå lite djupare in på detta ämne här. Jag har funderat väldigt mycket på det och allt ryms inte i ett inlägg, så jag lär återkomma till det i framtiden.

Låt oss börja med var jag står idag. Jag är diplomingenjör i datateknik, är fast anställd vid ett IT-företag och har både arbetsuppgifter och lön som motsvarar min utbildning och mitt kunnande. Jag är stolt över min examen och jag trivs bra på min arbetsplats och har haft möjlighet att utvecklas och avancera i min karriär. Det senaste är att jag sedan några månader tillbaka har förmansansvar över ett team på sex personer.

På brandkårssidan har jag gått igenom så gott som alla kurser ända upp till brandkårschefsnivå (den högsta nivån för frivillig räddningspersonal). Några manskapskurser och fördjupande kurser är ännu ogjorda, så jag har fortfarande möjlighet att bredda mitt kunnande. Några nya lagstadgade kompetenser har jag dock inte längre möjlighet att få, åtminstone inte med det nuvarande utbildningssystemet. Inom min brandkår är jag vicebrandkårschef, så där kan jag ännu klättra ett pinnhål om jag och resten av brandkårsmedlemmarna vill.

Man kan ju tycka att jag har det bra förspänt. Det har jag förvisso, men trots det är jag inte helt nöjd. Varför?

Under hela mitt liv har jag tänjt på gränser. Jag har avancerat fram till gränsen av min komfortzon, tagit mod till mig och stigit ur den. Vips har gränserna igen skjutits fram, osv. Jag har alltid haft siktet inställt på något mål. När jag nått det har jag varit tillfredsställd en tid och sedan plötsligt hittat ett nytt mål att sikta på. Det har varit en sorts mognadsprocess där nya mål dyker upp när jag är redo för dem.

T.ex. inom brandkåren gick jag från brandkårsungdom till ungdomsledare, sedan yngre släckningsman, rökdykare, så äldre släckningsman, enhetschef och till sist vice brandkårschef.

Inom IT har en liknande utveckling skett, även om det inte på samma sätt går att namnge stegen. Jag har utmanande arbetsuppgifter som på ett positivt sätt tänjer på gränserna för vad jag klarar av, och om jag bara själv vill har jag möjlighet att bli nästan vad som helst eller gå vart som helst. Jag nöjd med min nuvarande position.

Inom brandkåren är jag inte lika nöjd. Den del av brandkårsverksamheten som intresserar mig mest och som jag brinner ( 😉 ) mest för är den operativa räddningsverksamheten, dvs. utryckningarna. Och där är möjligheterna att tänja på gränserna just nu ganska små.

Man kan gå hur många kurser som helst, men det enda verkliga sättet att lära sig hur man t.ex. släcker eldsvådor är att göra det på riktigt. Jag har deltagit i utryckningar i 14 år, men ser mig fortfarande som relativt oerfaren. Jag har hittills skonats från de värsta uppdragen (har t.ex. bara varit med om fyra dödsfall, samtliga på avstånd) och är  osäker på hur jag  kommer att reagera den dagen vi larmas ut till någonting riktigt hemskt. Erfarenhet är något som väger väldigt tungt inom räddningsväsendet, och i Pargas tar det tid att samla på sig det, speciellt om man är FBK:are.

En orsak är att vi fungerar på ett område som är ganska litet och – som tur är för oss som bor här – ganska lugnt. Pargas är omringat av vatten, så de enda larm som vi egentligen åker ut på är de som inträffar i Pargas eller delar av Nagu. Norrut finns det tillräckligt med både ordinarie och frivilliga brandkårer, så dit behöver vi aldrig åka.

En annan orsak är att vi i Pargas har en ordinarie brandkår som åker ut på alla uppdrag inom 1 minut. FBK larmas bara till uppdrag där det behövs fler än en enhet. I vissa fall larmas vi även om den ordinarie enheten är upptagen på annat håll.

Vill jag ha mera erfarenhet och testa vad jag klarar av måste jag antingen flytta till någon ort där den frivilliga brandkåren har mera uppdrag, eller byta yrke och syssla med räddningsverksamhet på heltid. Flytta tänker jag inte göra, men yrkesbytet är ett alternativ.

Det är dock inte bara erfarenheten som spelar in. Det finns något annat också, något djupare. Jag har under min studietid arbetat både som vikarierande brandman och som projektplanerare på länsstyrelsens räddningsavdelning. Trots att dessa två jobb var väldigt olika och trots att jag inte skulle vilja arbeta heltid med något av dem upplevde jag ändå en känsla av att det jag gör är meningsfullt. Att jag kan göra skillnad och inverka positivt på andra människors liv. Den känslan saknar jag i mitt nuvarande arbete.

Det är roligt, utmanande och intressant att bygga datasystem, men inte gör man någon skillnad i andra människors liv, åtminstone inte direkt (indirekt nog, det ska jag återkomma till i ett annat inlägg). Förmansansvaret har medfört att en del av denna känsla har kommit tillbaka och det är jag väldigt glad över. Men fortfarande känns det som om någonting saknas. Jag tänker inte på det hela tiden, men nog någon gång varje dag. Det är tillräckligt ofta för att överväga ett branschbyte någon gång i framtiden.

Foto: http://www.stockphotosforfree.com/free-stock-photos/p-63825-fall-leaves-lining-rural-road.html