Etikettarkiv: barndom

Skam

Det här inlägget är i första hand skrivet av mig själv, för mig själv och jag vet inte var jag kommer att hamna. Texten är kanske därför mindre strukturerad än mina mer genomtänkta inlägg. Jag väljer ändå att publicera det här eftersom jag då inte kan lämna texten på hälft. Just nu känns det väldigt viktigt att jag får slutföra saker som jag påbörjat. Ni får även gärna läsa, dela och kommentera inlägget.

Den känsla som kanske styrt mitt liv mer en någon annan är skam. Jag har inte varit medveten om det själv men efter att psykologen tog det till tals för några veckor sedan har jag funderat en hel del och kommit fram till att det åtminstone är en del av sanningen.

Enligt psykologen är skam en väldigt primitiv och instinktiv känsla. Dess uppgift är att styra individens beteende så att det hålls inom ramarna för vad resten av gruppen anser är acceptabelt. Att bli utesluten ur gruppen var lika med dödsdom och måste undvikas till varje pris. Hjärnan analyserar undermedvetet hela tiden omgivningen för att känna igen eventuella faror och hit hör även gruppens uppfattning om individen.

Jag tycker själv att jag har haft en lyckligt barndom. Jag skulle klassificera uppfostringsmetoden som frihet under ansvar – jag och mina syskon fick ganska långt göra vad vi ville, men inom på förhand uppgjorda gränser och dessa gränser fick inte överskridas. Tänjde man på gränserna blev mamma/pappa/läraren/någon annan vuxen arg och grälade och det var det värsta som kunde hända. Det här hände förstås alltid nu och då och då kände jag mig alltid väldigt dålig och skyldig (några gånger blev jag däremot beskylld för saker jag inte gjort och blev jag arg – jag har fortfarande inte helt förlåtit en av mina lågstadielärare).

Mitt känsliga samvete gick så långt att jag kunde må väldigt dåligt av att jag sprungit över Kalkvägen på vägen till skolan i stället för att gå raskt, som jag ju blivit lärd att skulle göra. Jag blev till sist tvungen att ”bikta” mig för min lärare, som inte alls förstod vad det var fråga om.

Jag har även utsatts för mobbning under min skoltid. Det började första året i Lilla Malms skola, då några pojkar i andra klass hakade upp sig på att jag hade en kaptensmössa (för mig var det dock en polismössa). ”Kapten Holmström” kallade dom mig och jag uppfattade det som väldigt kränkande (dessutom var jag ju polis, inte kapten). Exakt vad annat dom gjorde har jag förträngt, men jag har flera gånger varit rädd på vägen till och från skolan. Några gånger har jag själv varit elak mot andra elever enbart för att visa mig tuff inför mobbare eller andra ”stora pojkar”, med hopp om att de skulle låta mig vara eller acceptera mig på något sätt. Det fungerade förstås inte och jag skäms ännu över vad jag gjorde.

På andra klassen fick jag vara i fred eftersom vi då var äldst i skolan, men på trean började det igen då vi flyttade till Stora Malms skola och blev yngst igen. Årskurs fyra till sex gick jag i Sunnanbergs skola eftersom vi hade flyttat och där upplevde jag ingen mobbning. Där började jag dock mer och mer känna mig som en utomstående. Jag lekte nog en del med dom andra pojkarna (och tidvis med några av flickorna också), men upplevde mig aldrig riktigt som en del av gänget. Jag var dålig på idrott och hörde oftast till de sista som blev valda då det skulle väljas lag.

Sjuan i högstadiet var inget roligt år. Mobbningen började igen, eftersom ”det ju hör till sjuan”. Jag tillbringade långrasterna hos min kompis mormor och morfar (morfadern dog alldeles nyss, frid över hans minne) för att slippa vara i skolan och jag undvek vissa korridorer, gator och tunnlar.

Fr.o.m. åttan har jag inte upplevt någon systematisk mobbning.

Min reaktion på mobbningen har alltid varit att felet ligger hos dom, inte hos mig och att jag ska vara stark, stå emot och inte låta dem vinna. Jag hade ett starkt stöd hemifrån och det hjälpte att komma igenom den här perioden. Min strävan till att gå emot strömmen och att inte vara som alla andra och känna stolthet i det kan också ha sina rötter i de här upplevelserna. Det här låter kanske bra, men det finns två sidor av allt.

Jag upplevde mig mer och mer som en outsider, någon som dom andra inte tyckte om.  Samtidigt kände jag att jag gång på gång måste bevisa genom handling att jag är en värdig människa med rätt att tas på allvar. Kraven på att prestera bra och få bra betyg i skolan steg, antagligen eftersom det var ett konkret sätt att mäta mina prestationer och mitt värde på (mina föräldrar har dock aldrig någonsin haft några som helst prestationskrav vad gäller min skolgång, så det är åtminstone inte därifrån kraven kommer). De gånger jag misslyckades i prov fick jag nästan panik. Det här är så konstigt, för jag hatar att bli bedömd, att bli jämförd med andra och att tävla eftersom det finns en risk att jag visar mig vara dålig. Samtidigt tävlar jag med mig själv och jämför mig själv med andra hela tiden.

Efter att ha varit datanörd i högstadiet valde jag medvetet en låg profil i gymnasiet. Jag upplevde att jag nog var respekterad bland mina skolkamrater och då jag pratade så lyssnade dom, men jag var fortsättningsvis inte en i gänget. Jag försökte inte ens bli det längre. Detta mönster har sedan upprepats även under studierna och i arbetslivet. Jag deltog t.ex. aldrig i studielivet under mina år vid Åbo Akademi och under mina snart åtta år hos min nuvarande arbetsgivare har jag inte deltagit i en enda sommarfest och endast i en julfest. Jag har inte ens velat göra det.

Den slutsats som jag kommer fram till nu är att eftersom jag aldrig upplevt att jag är en del av gruppen bara genom att vara mig själv har jag därför känt mig tvungen att jobba hårt för att genom mina handlingar bevisa för gruppen att jag ändå är värd något, så att de inte skall lämna mig ute i vildmarken utan tak över huvud, mat, vatten och skydd mot alla vilddjur.