Etikettarkiv: biverkningar

Medicinverkningar

Under de senaste dagarna har jag tydligt känt av att någonting ”råddar” med mitt centrala nervsystem. Det är lite svårt att förklara men jag ska försöka.

Emellanåt känns det som om jag inte skulle vara helt inne i min kropp, utan antingen lite före eller lite efter. Som någon sorts minimal fasförskjutning eller som en film där ljudet inte är riktigt i synk med bilden.

Emellanåt känns det som om hela tillvaron inte är riktigt sann. Som om verkligheten jag lever i egentligen är något annat. Det är inte så att jag skulle tro att jag är någon annanstans eller se saker som inte finns, men någonstans finns en liten känsla av att allt inte står rätt till. Jag borde egentligen vara någon annanstans och göra något annat än vad jag egentligen gör.

Emellanåt är jag mer trögtänkt än vanligt och när jag pratar har jag ibland svårt att hitta vissa ord på svenska. Här har jag medvetet valt att i stället för att försöka hitta rätt ord på rätt språk så använder jag det finska eller det engelska ordet, beroende på vad som först ploppat upp i huvudet. På det sättet flyter åtminstone tankarna och samtalet någorlunda oavbrutet. Den här texten var även svårare att formulera än vanligt.

Sen har jag märkt att mina känslostämningar förstärkts. Jag börjar gråta mycket lättare för allt möjligt och är jag trött eller har för lågt blodsocker så blir allting riktigt eländigt och mörkt. Å andra sidan kan jag också känna mig riktigt energisk och glad, så allt är inte bara dåligt.

Slutligen har jag märkt att jag sover sämre än tidigare. Fast jag känner att kroppen är trött och behöver vila så känner jag mig onaturligt pigg, men inte på ett bra sätt. Jag har svårt att hitta sömnen på kvällarna och när jag vaknar på natten har jag svårt att somna om.

Jag tycker det är ganska obehagligt att känna att allt inte står rätt till uppe i hjärnkontoret, främst eftersom det känns som om jag inte har full kontroll över mig själv (jag ska återkomma till detta tema i ett framtida inlägg tror jag). Jag tröstar mig dock med tanken om att jag när som helst kan sluta äta mina piller och att hjärnan då förhoppningsvis återgår till det normala inom några dagar. På det sättet har jag ändå lite kontroll.

Respons

Har fått mer respons än vanligt på mitt förra inlägg. Flera verkar tycka att det är modigt att skriva så öppet om det här.  Några har varit uppriktigt oroliga över hur illa däran jag faktiskt är och några har sagt att de känner igen det jag skrivit.

För er som är oroliga kan jag komma med lugnande besked. Jag ligger inte i soffan som en liten ynklig hög (även om jag ibland har lust att göra det). Idag satte jag in sista skivan i pojkarnas nya klädskrubb, förde ett lass bråte till avstjälpningsplatsen, cyklade 26 km och gjorde nytt personligt rekord i pull-ups (nä, jag är inte fullt så aktiv alla dagar). För några nätter sedan ryckte jag ut till en liten eldsvåda. Jag somnar bra på kvällarna, men då jag blir väckt av något barn (vilket jag blivit så gott som varje natt de senaste 7.5 åren) så har jag ibland svårt att hitta sömnen igen. Mitt humör och min sinnesställning är lite som en berg-och-dal-bana med toppar och dalar. Emellanåt känns allting riktigt riktigt dåligt, emellanåt känns allt helt bra. Det som stör mig mest just nu är biverkningarna från medicinen. Jag har ont i magen och känner mig åksjuk hela tiden och har helt tappat aptiten. Dom säger att det kan ta två veckor före medicinen ger effekt och biverkningarna avtar. Jag tänker försöka hålla ut till midsommar ännu. Har inget blivit bättre efter det slutar jag med medicinen.

Jag tycker egentligen inte att jag är speciellt modig som skriver så här öppet. En av orsakerna är i högsta grad egoistisk och en direkt följd av grundproblemet till att jag mår som jag gör. Träffar du mig i butiken är det inte sagt att du märker att jag är sjuk. Men umgås du med mig under en längre tid så märks det att jag inte presterar lika bra som jag gör normalt. Genom att vara öppen kan jag se till så att alla har rätt bakgrundsinformation före de dömer mig (se vilket ord jag använde – det är dumt, men i sådana banor har jag tänkt i många år nu).

Jag skriver även av andra orsaker. Jag brukar ha lättare att formulera mig och samla mina tankar i skrift än i tal och jag hoppas kunna komma fram till vissa insikter genom att strukturera upp vad jag tänker och hur jag mår på det här sättet. Sen är det också skönt att höra att det finns andra som mår och tänker som jag, en form av ”peer support” så att säga. Slutligen hoppas jag förstås att någon annan som läser mina texter ska finna stöd och tröst i dem (räddaren i nöden, du vet…).