Etikettarkiv: depression

Tillbaka

Nu är sjukledigheten och semestern slut och jag sitter på mitt kontor igen. Det känns helt okej att vara tillbaka och hösten ser ut att bli ganska lugn men lärorik på arbetsfronten.

Depressionen är borta, men grundorsakerna är fortfarande obehandlade. Det här hoppas jag få en ändring på. Jag har mycket jag skulle vilja skriva om, men hann aldrig göra det under semestern – att göra en djupdykning in i sig själv kräver flera timmars lugn och ro. Jag ska även försöka få igång någon form av professionell terapi. Exakt hur vet jag inte ännu, men jag ska träffa arbetsplatsläkaren nästa vecka och diskutera om hur det lönar sig att gå vidare.

Jag är helt nöjd med min semester i det stora hela. Vädret var tillräckligt bra för min del, även om det skulle ha varit roligt med lite högre vattentemperaturer. Jag hade inte lika mycket tid för bara mig själv som jag hade hoppats, men det handlade nog mest om prioriteringar från min sida. Det blev inte heller lika mycket motionerande som jag hade tänkt. Däremot vågar jag påstå att barnen fått ett riktigt bra sommarlov trots min sjukdom.

Semestern och sjukledigheten var också produktiva. Jag har fått undan många saker från min ”att göra” lista. När jag nästa gång känner att jag aldrig får något gjort kan jag komma tillbaka hit och läsa:

  • Klädskåpet i pojkarnas sovrum blev äntligen rivet och ombyggt till en liten alkov. En utmaning var att det inte finns en enda rät vinkel i hela huset efter att det satte sig på 70-talet. Å andra sidan innebär det att det inte gör så mycket om inte allting blir perfekt. Jag är ändå nöjd med slutresultatet.
  • Grillen flyttade från balkongen till en liten improviserad grillplats ute på gården. Nu grillar vi brandsäkert och om grillen skulle börja brinna kan branden inte längre sprida sig upp i takkonstruktionerna.
  • Jordgubbarna fick en ordentlig ställning för skyddsnätet. Nu är det enkelt att både skörda, vattna och hindra fåglarna från att ta bären.
  • Gården fick ett nytt fint trästaket ut mot vägen och det gamla fula nätstaketet mot grannen byttes ut mot ett nytt. Både jag och grannen är nöjda.
  • En av våra blomrabatter fick en ny mur omkring sig. Vi har länge känt att vår ovårdade gård varit den fulaste gården på gatan, men nu tycker jag den börjar se omskött och trivsam ut.

Listan av nya projekt har även vuxit i samma takt, men det känns bara roligt just nu. Det finns byggprojekt för åtminstone fem år framåt, lite i taget.

Summa summarum så ser framtiden mycket ljusare ut nu än den gjorde för två månader sedan.

(Bilden är en ”antistressblomma” som jag fick av en arbetskamrat. Bladen gungar då solen skiner.)

Medicinverkningar

Under de senaste dagarna har jag tydligt känt av att någonting ”råddar” med mitt centrala nervsystem. Det är lite svårt att förklara men jag ska försöka.

Emellanåt känns det som om jag inte skulle vara helt inne i min kropp, utan antingen lite före eller lite efter. Som någon sorts minimal fasförskjutning eller som en film där ljudet inte är riktigt i synk med bilden.

Emellanåt känns det som om hela tillvaron inte är riktigt sann. Som om verkligheten jag lever i egentligen är något annat. Det är inte så att jag skulle tro att jag är någon annanstans eller se saker som inte finns, men någonstans finns en liten känsla av att allt inte står rätt till. Jag borde egentligen vara någon annanstans och göra något annat än vad jag egentligen gör.

Emellanåt är jag mer trögtänkt än vanligt och när jag pratar har jag ibland svårt att hitta vissa ord på svenska. Här har jag medvetet valt att i stället för att försöka hitta rätt ord på rätt språk så använder jag det finska eller det engelska ordet, beroende på vad som först ploppat upp i huvudet. På det sättet flyter åtminstone tankarna och samtalet någorlunda oavbrutet. Den här texten var även svårare att formulera än vanligt.

Sen har jag märkt att mina känslostämningar förstärkts. Jag börjar gråta mycket lättare för allt möjligt och är jag trött eller har för lågt blodsocker så blir allting riktigt eländigt och mörkt. Å andra sidan kan jag också känna mig riktigt energisk och glad, så allt är inte bara dåligt.

Slutligen har jag märkt att jag sover sämre än tidigare. Fast jag känner att kroppen är trött och behöver vila så känner jag mig onaturligt pigg, men inte på ett bra sätt. Jag har svårt att hitta sömnen på kvällarna och när jag vaknar på natten har jag svårt att somna om.

Jag tycker det är ganska obehagligt att känna att allt inte står rätt till uppe i hjärnkontoret, främst eftersom det känns som om jag inte har full kontroll över mig själv (jag ska återkomma till detta tema i ett framtida inlägg tror jag). Jag tröstar mig dock med tanken om att jag när som helst kan sluta äta mina piller och att hjärnan då förhoppningsvis återgår till det normala inom några dagar. På det sättet har jag ändå lite kontroll.

Respons

Har fått mer respons än vanligt på mitt förra inlägg. Flera verkar tycka att det är modigt att skriva så öppet om det här.  Några har varit uppriktigt oroliga över hur illa däran jag faktiskt är och några har sagt att de känner igen det jag skrivit.

För er som är oroliga kan jag komma med lugnande besked. Jag ligger inte i soffan som en liten ynklig hög (även om jag ibland har lust att göra det). Idag satte jag in sista skivan i pojkarnas nya klädskrubb, förde ett lass bråte till avstjälpningsplatsen, cyklade 26 km och gjorde nytt personligt rekord i pull-ups (nä, jag är inte fullt så aktiv alla dagar). För några nätter sedan ryckte jag ut till en liten eldsvåda. Jag somnar bra på kvällarna, men då jag blir väckt av något barn (vilket jag blivit så gott som varje natt de senaste 7.5 åren) så har jag ibland svårt att hitta sömnen igen. Mitt humör och min sinnesställning är lite som en berg-och-dal-bana med toppar och dalar. Emellanåt känns allting riktigt riktigt dåligt, emellanåt känns allt helt bra. Det som stör mig mest just nu är biverkningarna från medicinen. Jag har ont i magen och känner mig åksjuk hela tiden och har helt tappat aptiten. Dom säger att det kan ta två veckor före medicinen ger effekt och biverkningarna avtar. Jag tänker försöka hålla ut till midsommar ännu. Har inget blivit bättre efter det slutar jag med medicinen.

Jag tycker egentligen inte att jag är speciellt modig som skriver så här öppet. En av orsakerna är i högsta grad egoistisk och en direkt följd av grundproblemet till att jag mår som jag gör. Träffar du mig i butiken är det inte sagt att du märker att jag är sjuk. Men umgås du med mig under en längre tid så märks det att jag inte presterar lika bra som jag gör normalt. Genom att vara öppen kan jag se till så att alla har rätt bakgrundsinformation före de dömer mig (se vilket ord jag använde – det är dumt, men i sådana banor har jag tänkt i många år nu).

Jag skriver även av andra orsaker. Jag brukar ha lättare att formulera mig och samla mina tankar i skrift än i tal och jag hoppas kunna komma fram till vissa insikter genom att strukturera upp vad jag tänker och hur jag mår på det här sättet. Sen är det också skönt att höra att det finns andra som mår och tänker som jag, en form av ”peer support” så att säga. Slutligen hoppas jag förstås att någon annan som läser mina texter ska finna stöd och tröst i dem (räddaren i nöden, du vet…).

Full fart in i väggen

Jag har inte skrivit något här på över ett år. Jag har känt att jag helt enkelt inte har hunnit eller så har jag tyckt att jag inte haft något att skriva om som skulle vara tillräckligt intressant för andra att läsa. Lägg den meningen på minnet.

Jag sitter nu hemma och är sjukskriven hela juni p.g.a. depression. I juli kommer jag att ha min planerade sommarsemester som vanligt och i augusti ska jag försöka återvända till arbetet. Jag bävar redan för hur det skall gå, men mycket hinner hända på knappa två månader.

Det hela började egentligen redan i slutet av förra året, då jag kände att jag hade för mycket överallt. På jobbet var jag närförman och arbetsskyddsbefullmäktig vid sidan om mitt egentliga arbete och hemma har jag två av tre barn i talterapi. Inom brandkåren kämpar vi med krympande medlemsantal i den operativa verksamheten och jag är på riktigt rädd för om det kommer att finnas någon frivillig brandkår i Pargas om fem till tio år. Jag ropade på hjälp och jag fick hjälp.

Jag avsade mig förmansansvaret och positionen som arbetsskyddsbefullmäktig och min arbetsgivare fixade ett eget kontor åt mig i Pargas så att jag skulle ha lättare att klara vardagen (ett STORT tack för detta). Jag började även ett nytt projekt som jag med iver tog tag i. Det såg ljust ut. Arbetet flöt på med en ryslig fart och hela tillvaron kändes för bra för att vara sann. Det kanske den var också, för i januari-februari, efter en fysiskt tung (men kort) resa till USA hände något. Jag märkte det inte själv just då, men enligt min hustru var det då det började gå utför.

Allt gick inte riktigt som jag hade hoppats i projektet. Vi stötte på oväntade tekniska problem som tog längre att lösa än jag hade planerat (men vi löste dem). Inom brandkåren stampade rekryteringen på stället. Hemma blev det aldrig tid att ta itu med den växande listan av saker att göra som varje egnahemshusägare får tampas med. Gemensamt för alla var att jag tyckte att jag, ensam, borde klara av att fixa allt hemma eller att jag, ensam, borde ha förutsett alla problem i projektet och att jag, ensam, bar ansvaret för att vi nu låg efter i tidtabellen och att kunden inte var helt nöjd och att jag, ensam, borde klara av att rekrytera och introducera tio nya medlemmar till brandkårens larmavdelning (samtidigt som alla brandkårer i hela landet tampas med liknande problem).

I mars fick jag magkatarr, blev sjukskriven en vecka och fick magmedicin. Smärtorna försvann men magen var fortsättningsvis orolig. Det här var första fysiska tecknet på att något inte var som det ska och även mina kolleger upptäckte det. Jag försökte själv ändra mina arbetsvanor, bl.a. genom att försöka hålla regelbundna pauser och be mina kolleger ta hand om kvällsmötena med kunden i USA. Tyvärr var bollen redan i rullning och det gick utför fortare och fortare. Till sist for jag in i väggen och ner i en djup grop, och det är ur den gropen jag nu försöker ta mig upp.

Imorgon har jag varit sjukskriven i en vecka och har påbörjat medicinering mot medelsvår depression. Än så länge har den inte börjat verka utan jag känner bara av bieffekterna (illamående, yrsel, trög mage, humörsvängningar – man kunde ju nästan tro att jag var gravid). Igår kände jag mig som om jag gjort något oförlåtligt och överväldigades av skamkänslor, utan att ha gjort något. Lyckligtvis förvarnade läkaren mig om att medicinen kan ha just sådana biverkningar innan den börjar fungera på riktigt och idag känner jag mig bättre, även om det mesta känns grått och trist.

Jag har grubblat än hel del på varför det gick så här, trots att jag drog i bromsen redan förra året och min arbetsgivare hörsammade och skred till omedelbara åtgärder för att lätta på bördan. Efter två besök hos arbetsplatspsykolog tror jag mig veta ungefär vad det är som har hänt.

Jag har så gott som hela mitt liv varit väldigt beroende av vad andra tycker och tänker om mig. Jag har alltid velat vara den som är alla andra till lags, löser alla problem, hjälper när det är svårt, en räddare i nöden, osv. Jag har också haft svårt att på riktigt ta till mig positiv feedback, trots att jag har ett stort behov av att få sådan. Negativ feedback går däremot rakt i hjärtat som ett spjut och jag tar det alltid personligt, även då det inte är riktat till mig som person utan snarare till t.ex. min yrkesroll eller ställning i brandkåren. Det här tankesättet har mer eller mindre styrt mitt liv i över tjugo år (nu kan ni läsa meningen i början av den här texten igen om att inte kunna skriva något som någon annan vill läsa).

När jag fick mitt egna kontor i vintras har jag troligen undermedvetet känt att jag nu måste jobba ännu hårdare och flitigare för att bevisa att jag är värd detta privilegium (för dom flesta på mitt jobb har inte egna kontor). Trots att jag hållit mig till normala arbetsdagar (för det mesta), har jag jobbat väldigt intensivt. I början gick det bra – det var t.o.m. roligt – men man kan inte hålla på så hur länge som helst. När det sedan började dyka upp problem och utmaningar – som det alltid gör i alla icke-triviala mjukvaruprojekt – var det som en kalldusch. Jag hade inte jobbat tillräckligt bra och inte lyckats förutse att det skulle gå så här och var därmed en dålig arbetstagare, ovärdig att ensam bestämma över firmans högkvarter i skärgårdens huvudstad. Trots att mina kolleger, min chef och min chefs chef intygade att jag presterar alldeles tillräckligt bra kunde jag inte ta till mig det (jag råkade stöta på begreppet bluffsyndrom och det passade in mer eller mindre precis).

Nu ska jag försöka ladda batterierna (eller kanske byta ut dem) under sommaren och i höst har jag en hel del känslomässigt smutsbyke att ta i tu med. Jag kommer även att behöva ändra mitt arbetssätt och mitt förhållande till arbetet. Jag är skitnervös för hur det här ska lyckas, men nu är vårdprocessen igång, jag har fått hjälp, och även om jag tänker försöka återvända till arbetet i augusti så kommer vården att fortsätta. Exakt hur återstår att se.