Etikettarkiv: fbk

Vad finns i en brandbil? (Del 3)

I mina senaste två inlägg bekantade vi oss med vad som finns i skåpen på högra respektive vänstra sidan av Pargas FBKs släckningsbil Pg31. Idag skall vi avsluta serien med att titta på vad som finns längst bak, på taket och inne i hytten.

Vi börjar med bakluckan:

bakluckan

  1. Tryckluft för att blåsa bort t.ex. vatten från pumpen.
  2. Plastslangar för varmluft. Med hjälp av dessa kan man t.ex. vintertid leda in varm luft i en krockad bil medan losstagning av patienten pågår. Man kan även leda in varm luft under rocken på brandbilens chaufför medan hen sköter pumpen.
  3. Två stabiliseringstrappor (det fanns även två i ett av skåpen på vänstra sidan). I den silverfärgade plåtlådan till höger finns kedjor som används för att bända upp rattstången ifall föraren sitter fastklämd mellan ratten och stolen.
  4. Slangrulle med strålrör. Denna används vid mindre bränder och trafikolyckor eftersom den är snabb att klarera (dvs. dra ut och ta i bruk)  och rulla in igen.
  5. En låda med ett Y-stycke och en vattenvägg. Y-stycket används då flera tankbilar turas om att mata tilläggsvatten till pumpen och gör det möjligt att byta tankbil utan att vattenflödet avbryts. Vattenväggen används för att skydda närliggande objekt från värmestrålning.
  6. Flytande pump. Pumpen har en bensinmotor som startas på land. Sedan kopplar man fast en slang och slänger allting i sjön. När pumpen kommer i kontakt med vatten ökar motorvarven till max.
  7. Lyftdynor. Dessa används för att lyfta tunga föremål, t.ex. ifall någon blivit i kläm under en bil eller ett betongelement.
  8. Skydd för krockkuddar. Dessa används för att skydda patienterna och räddningspersonalen från outlösta krockkuddar vid trafikolyckor. Till höger finns en hydraulisk pedalsax med vilken man kan klippa av pedalerna i en bil ifall chauffören fastnat med fötterna bakom dem.
  9. Vindrutesåg. Denna används för att kapa vindrutan då man klipper bort taket på en bil. Sågen innehåller även en fönsterkrossare med vilken man snabbt och lätt kan söndra sidorutorna.
  10. Hydraulisk sax och utbredare. Dessa används främst för att ta loss patienter ur bilvrak, men kan även användas till att t.ex. klämma fast läckande rör.
  11. Stångutbredare. Denna kan användas t.ex. för att flytta frampartiet på en bil om patienten sitter fastklämd under det.
  12. En huvudslang (3″) redo för klarering.
  13. Kontrollpanel för pumpen och generatorn. I praktiken är detta touchscreen kopplad till en dator som kör en variant av Windows XP…
  14. Pump. Uppe finns två uttag, nere till vänster finns inmatning för seriekörning (dvs. vattnet som kommer in far genast ut igen utan att gå via tanken ) och nere till höger finns inmatning för tankpåfyllning. Brandbilen har för övrigt en egen tank på 3000 liter vatten.
  15. Förgreningsstycke kopplat till huvudslangen.
  16. Adaptrar som gör det möjligt att koppla ihop en 1.5″ och en 3″ slang, respektive en 3″ och en 4″ slang.

Sedan tar vi oss en kort titt på taket. Där finns inte så mycket att se:

taket

  1. Tredelad seriestege. Bakom den finns även sugslangen för vår motorspruta, men den syns inte på bilden.
  2. Ljusmast med LED-strålkastare och blåljus. Denna används för att lysa upp olycksplatsen och varna andra bilar.
  3. Diverse-låda. Innehåller bl.a. träbattingar, absorberingsmedel för vatten och land, strumpa för rökfläkten och slangbroar (gör det möjligt för bilar att köra över trycksatta slangar utan att skada dem).
  4. Hansa-bräde. Detta används vid yträddning både på öppet vatten och på is.
  5. Rep för hansa-brädet. Detta gör det möjligt att snabbt hala in brädet till stranden, t.ex. då patienten har räddats.

Avslutningsvis skall vi ta oss en titt inne i hytten på brandbilen. Vi börjar med framsätet och chaufförens plats. Det ser ut som förarsätet på en helt vanlig Scania-lastbil.

chaufför

  1. Navigator kopplad till VIRVE-radion (VIRVE är myndigheternas digitala radionätverk i Finland). Vid larm dyker adressen upp på skärmen och navigatorn planerar färdigt den kortaste rutten till objektet.
  2. VIRVE-handradio för chauffören.

Uppe vid taket sitter även en sådan här liten panel:

blinkarochsirenerMed hjälp av denna kan man slå på blinkljus och sirener. Den påverkar dock inte fysikens lagar, så även om det blinkar och tjuter kan man inte köra som en galning.

  1. Slår på strömmen till hela panelen.
  2. Blåljus.
  3. Sirenljud WAIL (långsamt sjunkande och stigande).
  4. Sirenljud YELP (snabbt sjunkande och stigande). Om både WAIL och YELP är påslagna samtidigt byter sirenen automatiskt mellan dessa ljud.
  5. Förr i tiden användes denna knapp för att koppla brandradion till bilens högtalare. Den används inte idag.
  6. Mikrofon till bilens högtalare.

Till höger om chauffören sitter enhetschefen som leder och ansvarar för enhetens verksamhet och manskapets arbetssäkerhet:

enhetschef

  1. Statuspanel. Med denna meddelar man nödcentralen när bilen startar, är framme vid olycksplatsen, blir ledig eller är tillbaka på stationen. Den är även kopplad till en GPS-mottagare och skickar bilens koordinater till nödcentralens datasystem. Datakommunikationen sker via VIRVE-nätet.
  2. Fastmonterad VIRVE-radio.
  3. Mikrofon för VIRVE-radion.
  4. Vanlig mobiltelefon.
  5. VIRVE-handradio för enhetschefen.
  6. Ficklampor.
  7. Kartor, objektkort, information om kemikalier, blanketter, checklistor, m.m.
  8. Digitalkamera.
  9. Tryckluftsaggregat.

Slutligen skall vi bekanta oss med baksätet:

baksätet

  1. Spine board. En sorts bår som bl.a. används för att ta ut patienter ur krockade bilar.
  2. Nackkragar. Används för att immobilisera nacken då man misstänker nack- eller ryggskada.
  3. Två selar för arbete på tak och två VIRVE-radiotelefoner (syns inte på bilden men de finns där).
  4. Märke för trafikdirigering. Denna modell har röda LED-lampor som kan tändas. Bredvid märket finns det två LED-ficklampor (syns inte på bilden). Vid högra dörren finns en likadan uppsättning.
  5. Inne i dessa skåp finns bl.a. skyddshandskar, evakueringsmasker (används t.ex. då man måste evakuera människor genom en rökfylld trappuppgång), reflexvästar, förstahjälpväska och slangbärare (används för att t.ex. fästa en slang uppe på ett tak för att hindra den från att falla ner).
  6. Tryckluftsaggregat. Dessa innehåller för övrigt helt vanlig luft och inte syrgas som vissa tror. Tack vare tryckluftsaggregatet kan man andas frisk luft medan man arbetar inne i tjock brandrök.

Slutligen en liten detalj angående baksätet. Det rymmer fyra personer och beroende på var man sitter har man vissa på förhand fastslagna uppgifter att utföra vid vissa situationer.

baksätet

  • Ettan sitter längst till höger bakom enhetschefen och bemannar slangen vid brandsläckning. Det är av den här orsaken som största delen av all släckningsutrustning finns just på högra sidan av brandbilen.
  • Tvåan sitter längst till vänster bakom chauffören och arbetar i par med ettan. Tvåans uppgift är att röja och bryta sig in. Därför finns största delen av alla röjningsverktyg på just vänstra sidan av brandbilen.
  • Ettan och tvåan bildar tillsammans det första släckningsparet.
  • Trean och fyran sitter i mitten och bildar det andra släckningsparet. Då andra släckningsparet deltar i släckningsarbetet är det trean som släcker och fyran som röjer.

Så där. Nu var vi klara med genomgången av Pargas FBKs släckningsbil Pg31. Jag hoppas det har varit intressant och att ni lärt er något nytt.

 

Vad finns i en brandbil? (Del 2)

Förra veckan tittade vi på vad som fanns i skåpen på högra sidan av Pargas FBKs släckningsbil Pg31 (som för övrigt skall uttalas ”Pargas tre ett”).

Nu skall vi se på den vänstra sidan. Vi börjar med skåpet närmast hytten:

vänster1

  1. Uttag för 16A skarvkabel.
  2. Lysrör som kan sättas fast med en magnet. Detta är praktiskt vid t.ex. trafikolyckor.
  3. Spännband, remmar, m.m.
  4. Tillbehör för lyftdynor. Dessa fungerar med tryckluft och används för att t.ex. lyfta tunga fordon.
  5. Absorberingsmedel för mindre oljeutsläpp på land (t.ex. i samband med trafikolyckor).
  6. Stabiliseringstrappor. Dessa används för att stabilisera en krockad bil före man börjar klippa loss patienterna.
  7. Halogenstrålkastare och stativ.
  8. Vattendammsugare. Denna används främst vid vattenskador i fastigheter.
  9. Taljor, block, dragkrok till brandbilen och diverse tillbehör till motorsprutan. Dessa används inte speciellt ofta. Under dem finns en liten hopfällbar stege.
  10. Liten motorspruta. Denna används för att suga upp vatten ur naturliga vattentag, t.ex. vid bränder på holmar eller i närheten av stränder.
  11. Ämbar och rep som behövs då man klarerar motorsprutan.
  12. Bränsle och olja för motorsprutan.

Nu går vi vidare till det mittersta skåpet på vänster sida. Det innehåller egentligen bara ”vanliga” verktyg:

vänster2

  1. Skarvkablar.
  2. Skogshuggarutrustning (hjälm, byxor, m.m.).
  3. Diverse elektriska verktyg som t.ex. vinkelslipmaskin.
  4. Avspärrningsband, blinkande varningslampor, sopsäckar, m.m.
  5. Två vanliga sopborstar.
  6. Extra klingor till räddningssågen.
  7. Räddningssåg som kapar det mesta.
  8. Två bensindrivna motorsågar och en elektrisk. Används till att öppna dörrar, såga upp tak och väggar, röja vindfällen, m.m.
  9. Tratt och brytjärn.
  10. Bensin och olja för sågarna.

Till sist det bakre skåpet på vänster sida:

vänster3_1
vänster3_2

  1. Bräckjärn. Detta kan användas för att bryta upp dörrar. Under det finns en röjkniv (som eventuellt kommer att flytta plats inom en nära framtid).
  2. Traditionell brandyxa. Den här känner nog alla igen!
  3. Slägghammare. Denna används t.ex. för att slå in bräckjärnet i en dörrspringa.
  4. Vanlig yxa.
  5. Liten bultsax. Denna kan användas för att t.ex. kapa kedjor.
  6. Dimspikar. Dessa kopplas till en brandslang och slås in i t.ex. taket eller väggen. Med hjälp av en fin vattendimma kan man sedan försöka begränsa eller rentav släcka branden.
  7. Grep och betongspade.
  8. Isbill.
  9. Korta slangar för dimspikarna.
  10. Slägga, järnspett och slagspett. Slagspetten kan användas för att öppna låsta dörrar.
  11. Batteridriven borrmaskin.
  12. Verktygslåda.
  13. Kofot.
  14. En till traditionell brandyxa.
  15. Större bultsax.
  16. Hopfällbar varningstriangel.
  17. Fällriktare. Denna kan användas vid t.ex. trädfällning men duger också väldigt bra till att stabilisera bilar som ligger på sidan.
  18. Snöspade och vanlig spade.

Sådär! Då var vi klara med vänstra sidan. I nästa inlägg ska vi titta på vad som finns längst bak, uppe på taket och inne i hytten.

Vad finns i en brandbil? (Del 1)

Den här gången tänkte jag vi skulle ta oss en närmare titt på vad som egentligen finns i en brandbil och till vad de olika redskapen används. Det finns ingen standard på hur brandbilar skall utrustas utan alla brandkårer utrustar sina bilar själva enligt just sina behov. Grundprinciperna och verktygen är dock för det mesta samma, så har man en gång lärt sig att arbeta med en brandbil så går det ganska lätt att lära sig arbeta med en annan.

Brandbilen vi skall titta på nu är Pargas FBKs släckningsbil, en Scania P340 CrewCab från 2010 med karosseripåbyggnad av Viher-Vehmas. Den rymmer 3000 liter vatten och har plats för sex personer: två i framsätet och fyra i baksätet. Trots namnet ”släckningsbil” innehåller den redskap för alla möjliga typer av olyckor och tillbud.

Vi börjar med den högra sidan och skåpet närmast hytten:

höger1

  1. Skumpistol. Denna används t.ex. för att  släcka bil- och roskisbränder eller skumlägga trafikolycksplatser om bränsle runnit ut
  2. En utdragbar lavett med handsläckare och strålrör. Vi skall titta närmare på den om en stund.
  3. Extra flaskor för tryckluftsaggregaten som rökdykarna har på ryggen. Längst ner ligger några vanliga släckningsfiltar.
  4. Sotningsutrustning för skorstensbränder (blåa lådan) samt dricksvatten för manskapet.
  5. En kraftig rökventilationsfläkt med tillbehör.
  6. 200 meter huvudslang (3 tum) och 280 meter arbetsslang (1,5 tum).

Den utdragbara lavetten:

höger1_1höger1_2

  1. Tre stycken strålrör för arbetsslang.
  2. T-stycke som gör det möjligt att förgrena en arbetsslang. Detta används speciellt vid skogs- och markbränder när man snabbt behöver få vatten över ett stort område.
  3. Snabblappar för arbets- och huvudslang. Dessa kan användas för att tillfälligt lappa mindre hål på trycksatta slangar.
  4. Rekyldämpare. Denna används då man släcker med grov stråle för att slangen skall bli lättare att hantera.
  5. Förgreningsstycke som gör det möjligt att förgrena en huvudslang till tre arbetsslangar eller två arbetsslangar och en till huvudslang.
  6. T-stycke som gör det möjligt att förgrena en huvudslang.
  7. Strålrör för huvudslang (grov stråle).
  8. Mellanblandare (skymd bakom ena handsläckaren men syns på första bilden) med tillhörande gummislang. Dessa används för att suga upp skumvätska ur ett skumkärl.
  9. Olika typer av handbrandsläckare: pulver, vätska och koldioxid.

Så där. Nu kan vi gå vidare till det mittersta skåpet på höger sida:

höger2

  1. Reppåsar, fastsättningslinor, karbinhakar och skorstensvajrar. Dessa används vid arbete på hög höjd.
  2. Hjulklossar som kan användas när brandbilen parkerats i sluttningar.
  3. Skumkärl med skumvätska.
  4. En kass med regnkläder.
  5. Två yträddningsutrustningar (underdräkt, torrdräkt, cyklopöga, snorkel, isdubbar, kniv, uppblåsbar flytväst, grodfötter).
  6. Vår ”Cleveland load” eller ”Schlauchpaket”. Ett sätt att paketera brandslang som är ganska vanligt i Tyskland och USA, men relativt sällsynt i Finland. Detta paket gör det möjligt att trycksätta 40 meter arbetsslang i en spiral utan att behöva dra ut den först.

Till sist det bakre skåpet på höger sida:

höger3

  1. Koppling för vattenstation. Vattenstationer håller på att ersätta de traditionella, underjordiska vattenposterna i stadsbilden och ser ut som stora bruna eller grå plastlådor.
  2. Utrustning för traditionella, underjordiska vattenposter. Metallplattan kan lyftas loss och har hjul som gör den lättare att transportera. Den innehåller bl.a. metalldetektor, måttband, ståndrör, vattenpostnycklar, pump för att tömma brandposten efter användning, m.m.
  3. Skumrör. Då större mängder skum behövs är det inte ändamålsenligt att använda skumpistolen. Då kan man istället använda en mellanblandare för att blanda skumvätska i vattnet i brandslangen. När blandningen sedan sprutas ut genom skumröret bildas skum.
  4. Ihoptagbar brandhake. Denna används för att riva ner väggar och tak.
  5. Traditionell pytsspruta. Denna är mycket användbar för mindre bränder som t.ex. stolproskisar eller vid eftersläckning.
  6. Två elektriska sänkbara pumpar för pumpning av t.ex. källare.
  7. Halogenstrålkastare och stativ.

Det var högra sidan! I nästa inlägg skall vi titta på vad som finns i skåpen på vänstra sidan.

Året som gått del 2: brandkåren

Hösten 2014 hade det gått tjugo år sedan jag som tioåring deltog i min första brandkårsungdomsövning. Jag kommer fortfarande ihåg hur vi åkte runt i två brandbilar och gav olika uppgifter åt varandra via radio (vilken färg har postlådan vid den och den adressen, osv). Jag har lärt mig en hel del sedan dess och året 2014 kommer jag att komma ihåg som ett speciellt lärorikt år.

Som jag kanske skrivit tidigare delar vi station med en ordinarie enhet som är bemannad dygnet runt och startar på en minut efter larm. Det är därför mera regel än undantag att vi kommer till en olycks- eller brandplats som andra eller tredje enhet. Döm om min förvåning då vi i somras svängde in på gatan till utryckningsadressen, såg hur det slog lågor ur taket på ett hus och konstaterade att vi var första brandbilen på plats.

Att vara andra eller tredje enhet på plats är ganska lätt, eftersom man då så gott som alltid får en specifik uppgift av den som leder arbetet på platsen. Att komma fram som första enhet är mycket svårare; då måste man själv bilda sig en uppfattning om läget, besluta vad som skall göras och i vilken ordning, samt skrida till verket.

En annan minnesvärd händelse var då jag några veckor senare stod ensam omringad av rök mitt inne i en markbrand, med avbrunnen slang och Super-Puman flygandes över mig. Då tänkte jag nog att ”va f*n gör jag här”. Snabbt byttes dock slangen ut, mera manskap anlände och vi fick läget under kontroll.

Den mest intensiva utryckningen var nog en lägenhetsbrand i ett höghus där det fortfarande var människor i fara då vi kom till platsen. Detta händer väldigt sällan – det var faktiskt första gången under min femtonåriga ”karriär”. Stressen får en helt annan karaktär då liv står på spel.

Största känslan av att ha lyckats upplevde jag under en byggnadsbrand, då vi kom fram som andra enhet och fick i uppgift att gå in i byggnaden och säkra nedre våningen. Min kamrat och jag gick in och lyckades efter lite sökande hitta och slå ner elden (byggnaden var rökfylld och sikten dålig). Det här händer inte heller speciellt ofta. Oftast brukar läget redan vara under kontroll då vi kommer fram eller så brinner det så mycket att man inte kan göra annat än spruta vatten från utsidan.

Jag har lärt mig mycket av de här eldsvådorna och jag är också nöjd över vår enhets insatser. Däremot skulle jag nog göra vissa saker på ett annat sätt om jag ställdes inför exakt samma situationer igen, men det är alltid lätt att vara efterklok.

Jag har även kommit till en insikt. När jag var nybakad enhetschef, hade jag ett mycket stort behov av att visa dom andra vad jag går för. Eftersom jag var yngst och lägst i rang fick jag väldigt sällan fungera som enhetschef under utryckningarna och detta gjorde mig synnerligen frustrerad. Jag var så arg över att det alltid var samma personer som satt på enhetschefsplatsen.

Nu har jag under de senaste åren varit nummer två i rangordningen (men jag är fortfarande yngst), vilket i praktiken inneburit att jag suttit på enhetschefsplatsen under så gott som alla utryckningar. Vilket alltså innebär att det fortfarande är ”samma person” som sitter på enhetschefsplatsen.

Under de senaste åren har jag fått vara enhetschef på en hel del olika utryckningar. Jag har hittat en ledningsstil som jag är bekväm med och jag har bevisat för mig själv att det här är en uppgift som jag klarar av att utföra. Behovet att visa andra vad jag går för har minskat, även om det inte försvunnit helt.

Jag har därför beslutat att jag under nästa år skall försöka utföra lite mera manskapsuppgifter än tidigare och låta enhetschefsuppgiften rotera bland de övriga befälsmedlemmarna, i mån av möjlighet. Det skall bli både roligt och lärorikt att få göra lite mera praktiskt arbete och observera hur de andra enhetscheferna går till väga för att lösa de problem och utmaningar vi ställs inför.

Proffs och amatörer, del 3

Tidigare det här året råkade avtalsbrandkårsverksamheten i Finland ut för någonting mycket otrevligt. Det visade sig att en ur de egna leden var en pyroman som antänt flera bränder,  bl.a. kommunhuset i Kannonkoski. Dessutom kom det fram att personen ifråga dömts åren 1991, 1996 och 2001 för att ha anlagt bränder.

Sådant här borde inte få ske och visar att det finns brister i rutinerna. Bl.a. är det enligt nuvarande lagstiftning inte möjligt för t.ex. en avtalsbrandkår att kontrollera om en potentiell ny medlem har en kriminell bakgrund.

Brandmannaförbundet hakade dock upp sig på en helt annan sak. I medierapporteringen förekom det i början en del begreppsförvirring p.g.a. att såväl polisen som räddningsverket först rapporterade att en brandman i bisyssla var en misstänkt pryoman. Som vi alla vet vid det här laget är brandman och brandkårist inte alls samma sak, och detta poängterade även brandmannaförbundet, helt korrekt. Men det räckte inte.

Brandmannaförbundet fortsatte med att fråga sig om det är emot grundlagen att såväl medborgare som andra myndigheter inte kan se skillnad mellan hobby- och yrkesverksamhet. Enligt förbundet är all räddningsverksamhet myndighetsverksamhet som innefattar användning av offentlig makt. Därför borde inte avtalsbrandkårerna få ha kläder eller bilar som ens påminner om räddningsmyndigheternas kläder och bilar. Vidare borde yrkesbenämningen brandman skyddas på samma sätt som t.ex. hälsovårdens yrkesbenämningar. Det borde vara fullständigt självklart för allmänheten om den hjälpande enheten består av myndigheter eller frivilliga amatörer.  Låt oss ta en närmare titt på de här påståendena.

För det första är inte alla brandmän räddningsmyndigheter, även om brandmannaförbundet verkar tro det. I räddningslagens 26 § står det väldigt tydligt att ”räddningsverkets högsta tjänsteinnehavare och de tjänsteinnehavare vid räddningsverket som denne förordnat samt det lokala räddningsväsendets behöriga kollegiala organ” är räddningsmyndigheter. I många räddningsverk är brandmännen tjänsteinnehavare, men det betyder inte per automatik att de skulle vara räddningsmyndigheter. Vissa har säkert blivit utsedda till det, men jag tvivlar på att alla blivit det (ni får gärna rätta mig om jag har fel). UPPDATERING 14.4.2014: Åtminstone inom Västra Nylands räddningsverk är alla brandmän utsedda till myndigheter. Hör gärna av dig om du känner till andra räddningsverk som också utnämner  alla brandmännen till myndigheter.

För det andra så är det under pågående räddningsverksamhet alltid exakt en person som utövar myndighetsmakt (den övervakande och förebyggande verksamheten är sedan ett helt annat kapitel), och det är räddningsledaren. Trots att det skulle vimla av räddningsmyndigheter på en brandplats är det alltid bara en person som har de skyldigheter och befogenheter som räddningslagen ger åt räddningsledaren.

Enligt räddningslagens 34 § leds räddningsverksamheten av en räddningsmyndighet, men tillfälligt kan även t.ex. en person som tillhör en avtalsbrandkår fungera som räddningsledare tills en behörig räddningsmyndighet tar över. I båda fallen sker räddningsledningen under tjänsteansvar. En icke-myndighetsperson som leder räddningsverksamheten har dock inte riktigt samma befogenheter som en räddningsmyndighet (§ 36) och det är helt förståeligt om man tänker på vad befogenheterna egentligen innebär (det tänker jag inte gå in på nu, intresserade kan läsa lagtexten).

I praktiken fungerar det ofta så att även om samtliga brandbilar på en olycksplats kommer från avtalsbrandkårer så finns det alltid en räddningsmyndighet någonstans i bakgrunden som har myndighetsansvaret. Ibland kommer denna person till platsen, ibland inte. Sedan fungerar någon av avtalsbrandkårernas enhetschefer som skadeplatschef, och leder verksamheten på plats och ställe, i enlighet med räddningsmyndighetens anvisningar.

För det tredje så bär redan räddningsmyndigheter och yrkespersonal annorlunda uniformer än avtalspersonal, i enlighet med inrikesministeriets förordning om räddningsväsendets uniformer och räddningsmyndigheternas identitetskort. Avtalsbrandkårer måste t.ex. bära en namnskylt med röd text på svart botten där det klart och tydligt står AVTALSBRANDKÅR eller namnet på föreningen som personen tillhör. Vidare får avtalsbrandkårer inte bära räddningsmyndigheternas emblem (se bild) och de har även andra gradbeteckningar.

logo_pelastustoimi
Räddningsväsendets emblem. Detta märke bärs endast av yrkespersonal.

Operativt finns det inga officiella regler, men t.ex. inom Egentliga Finlands räddningsverk har alla brandkårister ett blått band på sina hjälmar, medan ordinarie brandmännen har ett silverfärgat band eller inget band alls. Avtalsbrandkårernas enhetschefer har röda hjälmar med antingen ett rött band eller två blåa band, medan brandförmännen alltid har två röda band på sina hjälmar. Det är alltså redan nu fullt möjligt att se skillnad på en yrkesbrandman och en brandkårist, om man vet vad man skall titta efter.

För det fjärde, så är begreppet brandman lite problematiskt. Jag förstår bra att brandmännen vill ha en egen yrkesbenämning – jag skulle inte heller tycka om att någon utan examen kallade sig själv diplomingenjör. Problemet är att för ett barn eller för den vanliga medborgaren på gatan kommer det alltid att vara brandmän som kommer till en olycksplats i röda bilar med blåljus. Jag tror t.o.m. att om brandkåristerna började köra med limegröna bilar och rosa dräkter så skulle de trots det vara brandmän i befolkningens ögon.

På så gott som varje PR-tillsällning får jag förklara skillnaden mellan brandmän och släckningsmän. För personer som inte alls är insatta brukar jag bara säga att jag är frivillig brandman (med betoning på frivillig) och sedan, om personen är intresserad, förklara de riktiga begreppen och titlarna. Att förklara för en fyraåring vad skillnaden mellan en brandman och en släckningsman är går inte alls. Talar jag engelska finns det inte ens ord för brandkårist eller släckningsman, utan där är det bara voluntary firefighter (frivillig brandman) och career firefighter (karriärsbrandman) som gäller. I Sverige talas det för övrigt om heltidsbrandmän och deltidsbrandmän, även om benämningen ”räddningsman i beredskap” torde vara den korrekta termen för deltidspersonal.

Kunde man därför månne tänka sig att introducera yrkesbenämningen ”räddare” eller ”räddningsman” och reservera denna för yrkespersonal? Det finns ju t.ex. ingenting som heter brandmansexamen längre; den har ersatts av räddarexamen.

Slutligen, om det fortfarande är så att ordinarie och frivilliga inte får ha ens liknande kläder och bilar (vilket jag aldrig tror att kommer att ske), så är det billigare att byta utseende på den ordinarie personalens bilar och uniformer. De är nämligen färre till antalet.