Etikettarkiv: funderingar

Tankar om ledarskap

Efter en flera månader lång skrivtorka tänkte jag försöka sparka igång den här bloggen igen. Ett ämne som jag länge velat skriva något om är ledarskap. Det är ett ständigt aktuellt ämne för mig och jag har funderat och läst en hel del om det under de senaste åren.

Det finns gott om generella ledarskapsartiklar där ute om vad man ska göra och inte göra, vad dagens arbetare förväntar sig av sin chef, osv. Jag tänkte därför skriva lite mera personligt, närmare bestämt om tre av grundprinciperna (det finns massor att välja mellan men någonstans måste man ju dra gränsen, annars blir inlägget för långt) som jag försöker basera mitt ledarskap på. Jag har förmansuppgifter såväl inom mitt yrke som inom min brandkårshobby, men i det här inlägget kommer jag att koncentrera mig på brandkårssidan.

Målet är viktigare än resan dit

Det här kan tolkas på många olika sätt så låt mig förklara vad jag menar. Vissa tror att en chef måste veta och kunna allt och själv fatta alla beslut för att vara en stark ledare. Om hen låter någon annan hitta på hur saker och ting skall göras är hen en dålig ledare. Det här trodde jag också då jag var yngre och tog mina första, stapplande steg som enhetschef inom brandkåren. Jag kände att jag hade en stor press på mig att visa vad jag kunde och alltid komma på det bästa sättet att lösa ett problem. Det blev även en fråga om personlig prestige.

Inom en halvmilitärisk organisation som brandkåren är det lätt att anamma ett dylikt synsätt  eftersom det är meningen att enhetschefen rekognoserar, fattar beslut, ger order och följer upp. Det finns helt enkelt inte tid för någon gruppdiskussion och omröstning när varje förlorad sekund kan göra att läget förvärras.

Nu, med snart tio års erfarenhet bakom mig, ser jag på saken i ett annat ljus. När vår enhet får en uppgift så är det av högsta prioritet att uppgiften kan utföras säkert och med bästa möjliga slutresultat. Exakt VEM som hittar på det här sättet är fullständigt irrelevant. I en välfungerande enhet finns det massor av kunskap och erfarenhet och det vore direkt korkat av mig att INTE utnyttja denna erfarenhet för att nå målet på bästa sätt.

Som jag ser det är min viktigaste uppgift därför att sätta upp ett mål och eventuella ramar inom vilka enheten måste arbeta, ge ordern och sedan ta ett steg tillbaka och låta manskapet utnyttja sina kunskaper och erfarenheter för att nå målet.

Som chef måste jag dock alltid ha en egen plan för hur problemet skall tacklas, men jag försöker ändå hålla mig öppen för andras idéer och är även beredd (hoppas jag åtminstone) att ändra på planen ifall någon annan har en bättre idé. Såväl målet som ramarna kan vara väldigt strikt definierade om uppdraget så kräver, men jag försöker ändå undvika s.k. micro-management (jag hatar nämligen att själv utsättas för det). Ansvaret är dock fortfarande mitt, så jag strävar till att hela tiden på nära håll följa med vad som sker och ingripa vid behov.

Led genom exempel

I en halvmilitärisk organisation som brandkåren är vi alla medvetna om rangordningen och accepterar denna eftersom vi förstår varför den behövs. Sitter man i brandbilens höger framsäte med röd hjälm på huvudet har man rätt att förvänta sig att de övriga medlemmarna i enheten skall lyda när man ger order. Men den röda hjälmen innebär verkligen inte att man automatiskt skulle ha medlemmarnas respekt – den måste man jobba hårt för (men att förlora den, det är lätt, det).

Det är egentligen ganska enkelt och kan i princip sammanfattas med den klassiska gyllene regeln: ”det du vill att andra skall göra för dig skall du också göra för dem”. Som chef bör jag agera så som jag vill att de andra skall agera, speciellt de gånger då jag inte åker som enhetschef utan som fungerar som en medlem i manskapet. Här missade jag stort då jag var yngre.

Då jag var nybakad enhetschef ville jag som sagt visa vad jag gick för. Under de första åren var jag dock lägst i rang bland kårbefälet och åkte därför oftast ”på bakbänken”, till min stora frustration. Jag var också ganska dålig på att dämpa den här frustrationen och kom ofta med synpunkter på hur JAG skulle ha gjort. Usch, vad Petter år 2016 skulle ha blivit irriterad på att ha Petter år 2007 på bakbänken…

Slutligen duger uppmaningen ”ni skall göra som jag säger, inte som jag gör” enbart som en självironisk ursäkt då man klantat sig riktigt ordentligt (t.ex. genom att hoppa ut ur brandbilen, stuka foten så illa så man nästan svimmar och dessutom få allt på film, inför ögonen för nya medlemmar).

Beordra ingen att göra något du inte själv skulle göra

Inom alla arbeten finns det s.k. skitjobb som ingen egentligen vill göra. Inom brandkåren finns det även en del uppgifter som kan vara direkt farliga. Här är min princip att aldrig beordra någon att göra något som jag inte själv skulle vara beredd att göra eller att gå någonstans dit jag inte själv skulle gå.

I praktiken innebär detta att jag t.ex. alltid försöker följa med släckningsparet in i en brinnande byggnad eller upp på ett tak, om det inte är mer ändamålsenligt att inte göra det (vilket det kan vara i vissa fall). Det innebär också att jag kan välja att utföra vissa uppgifter själv i stället för att ge över dom till någon annan (vilket också har sina sidor).


Sådär. Det här inlägget blev ändå rätt långt, längre än jag hade tänkt mig (och då har jag ändå lämnat bort en hel del). Kom gärna med era egna synpunkter på ledarskap i kommentarfältet här under (det behöver inte handla om ledarskap inom brandkåren).

 

 

En dålig husbonde

ÅU hade idag (onsdagen den 5 november 2014) en artikel om de omfattande skadorna efter branden på Tennby gård. Denna artikel inspirerade mig att skriva lite om brandskador i allmänhet, sett från min synvinkel.

Jag har nu sysslat med operativ räddningsverksamhet i ungefär 14 år (jag deltog i min första utryckning som 16-åring). Mina första bränder var markbränder, gamla uthus eller bastubyggnader och en och annan utryckning till något av våra industriområden. Jag tänkte aldrig speciellt mycket på de materiella skadorna eller på vad bränderna innebar för de berörda. Det var bara spännande och roligt att få vara med och släcka (det är faktiskt väldigt intressant att släcka en byggnadsbrand, om man ser det enbart från ett byggnadstekniskt, kemiskt och fysikaliskt perspektiv).

Sedan började det komma bränder i egnahemshus. Förstörda hem. Brandoffer. Gråtande anhöriga. Det öppnade ett helt nytt perspektiv som jag inte tänkt på tidigare.

Vid bränder är räddning av människoliv alltid första prioritet. Jag blir alltid lika lättad när det står i larmmeddelandet att alla människor är ute, eller när jag på en brandplats får reda på att ingen längre är där inne. Ett nerbrunnet hus kan byggas upp igen, men en innebränd människa kommer aldrig tillbaka.

När människorna är i säkerhet är räddning av egendom följande i prioritetsordning. Det är tyvärr inte alltid så lätt. Elden och röken tar ingen hänsyn utan förstör allt som kommer i dess väg. T.o.m. små mängder rök och sot kan förstöra lösöre så att det inte går att reparera.

Att se någons hem gå upp i rök är tungt. Jag har varit i barnrum där lågor slagit ut genom ett hål i väggen ovanför sängen (som liten brukade jag drömma mardrömmar om just det). Jag har sett förstörda fotoalbum som inga pengar i världen kan återställa. Jag har sett sönderbrända julklappar som aldrig kommer att delas ut. När man som utomstående läser om bränder är det lätt att tänka att ”huvudsaken är att ingen kom till skada”. Det är förvisso sant, men för en familj som förlorat allt kommer livet aldrig att vara sig likt, trots att ingen skadat sig eller omkommit.

Beroende på hur omfattande branden är finns det olika saker man kan göra för att rädda egendom. Om branden t.ex. är i takkonstruktionerna och inte ännu spridit sig ner i bostadsvåningen kan man blåsa övertryck i våningen för att förhindra rök från att sprida sig dit, och täcka in möbler med plast för att förhindra vattenskador. Går ett fönster att öppna kan man göra det i stället för att slå sönder det och måste man riva upp en vägg kan man ta ner tavlorna och placera dem i ett annat rum före man börjar. Man försöker även använda så lite vatten som möjligt och riva upp så lite konstruktioner som möjligt. I en höghuslägenhet med betongväggar och -tak är det här ganska lätt; i ett gammalt hus som byggts om otaliga gånger och har sågspån som isolering är det nästan omöjligt.

Ibland måste man dock se slaget förlorat, då lågorna och röken redan slukat allt. I sådana här fall har jag märkt att små saker kan ha väldigt stor betydelse för de drabbade. Det kan vara fråga om att hämta ut ett sotigt fotoalbum, eller gräva fram en gammal medalj ur brandresterna. I värsta fall kan man inte göra annat än hindra branden från att sprida sig till andra byggnader. Om de drabbade finns på plats under eftersläckningen är det viktigt att behandla dem och deras (förstörda) egendom med respekt eftersom de för alltid kommer att komma ihåg allt vi gör och säger. Den inom brandkårskretsar ofta förekommande galghumorn skall man vara väldigt försiktig med.

Jag brukar ibland cykla runt i staden till olika hus som jag varit med om att släcka. Vissa av dem har renoverats, andra har rivits och ersatts med nya byggnader. Det känns bra att se.

Foto: http://www.stockphotosforfree.com/free-stock-photos/p-14300-house-on-fire-4.html

Trött, tröttare, Petter

Tiden sedan mitt senaste inlägg har karakteriserats av extrem trötthet och orkeslöshet. Jag kommer egentligen inte ihåg vad jag gjort under den här tiden. Dagens höjdpunkt har varit att få lägga sig på kvällen och första tanken när jag vaknat (läs: blivit väckt) på morgonen har varit: ”när får jag gå och lägga mig igen?”

Jag läste någon gång att någon sagt: ”Förr hade jag många principer och inga barn. Nu har jag många barn och inga principer.” Detta är så sant som det är sagt. När första barnet föddes för snart fem år sedan flög en mängd principer ut genom fönstret och under den senaste veckan har en drös till flugit sin kos. Jag har inte alls motionerat så duktigt som jag hade tänkt och jag har fuskat lite med matlagningen genom att nu och då använda halvfabrikat. Jag har inte lekt tillräckligt mycket med barnen (tycker jag själv åtminstone) och mitt tålamod har inte varit så långt som det borde ha varit.

Det intressanta är att jag fortfarande sover lika mycket (läs: lika lite) som när jag jobbade, men ändå är jag mycket tröttare nu. Jag har funderat lite på vad det kan bero på. En sak som säkert bidrar är att det blivit mörkare ute. Har även funderat på om jag äter för obalanserat (frukt och grönsaker skulle det t.ex. nog få finnas mera av). Jag tror dock att största orsaken helt enkelt är att det är tungt att vara hemma med barnen.

Att vara hemma med barn är ett heltidsjobb som inte tar hänsyn till kaffepauser och arbetstider. Den aktiva arbetstiden börjar kl 6 på morgonen och slutar kl 21 på kvällen. Där emellan har man beredskap med omedelbar aktionstid. Föräldraledighet har nog ingenting med ledighet att göra, men jag tror att man inte riktigt förstår det förrän man själv varit med om det.

Jag har några veckor kvar av min ledighet, men redan nu har jag märkt att den gjort gott åt både min fru och mig själv. Jag förstår bättre hur hon känt sig, och hon förstår bättre hur jag känt mig då arbetsdagen är slut.

Beträffande min trötthet så går utvecklingen i rätt riktning. Under de senaste dagarna har jag haft möjlighet att sitta för mig själv – mer eller mindre ostörd – i några timmar och jobba på mina hobbyprojekt. Detta har haft en uppiggande effekt och nu har jag börjat få saker gjorda under dagarna igen. Det är alltså viktigt att ta hand om sig själv också och se till att man faktisk har lite egen tid som man får disponera om helt själv.

30+

Jag har varit 30+ i snart tre månader. När jag var liten tyckte jag att man var jättegammal då man var trettio. Ännu för tio år sedan, när jag fyllt tjugo, tyckte jag att trettio var gammalt. Nu är jag då alltså här.

Jag känner mig inte speciellt gammal, även om åren nog satt sina spår. Ryggen värker mer eller mindre hela tiden, men jag har vant mig vid det. Knäna protesterar då jag springer, men det går att åtgärda med teknik och ordentliga skor. Jag får träna hårdare för att hålla konditionen på samma nivå som den var för tio år sedan. Vikten har gått upp med minst tio kilogram och hur mycket jag än försöker lyckas jag inte få ner den igen.

Någon regelrätt trettioårskris har jag inte upplevt. Jag tror det beror på att jag hunnit med allt det som jag som yngre tyckte att man skulle ha hunnit med då man fyllt trettio (i ingen speciell ordning):

  • Jag har en utbildning
  • Jag har ett fast jobb
  • Jag har egen bil (egentligen finansieringsbolagets, men ni fattar)
  • Jag är gift
  • Vi har tre barn
  • Vi har eget hus (egentligen bankens, men…)

Min trettioårsdag firade jag i smyg med närmaste släkten, i skuggan av mellersta sonens två-årskalas (vi råkar nämligen dela födelsedag). Jag har egentligen aldrig varit speciellt förtjust i stora fester, så det kändes helt okej att fira trettio år i mjukisbyxor med en tröja med gammal babymjölk på.

Jag är född i början av året och hörde till de äldsta i min klass och nu har också andra personer i min årskull börjat fylla trettio. Via sociala medier har jag sett hur de firat sina födelsedagar, och med ens känns det lite tomt inom mig. Gamla kompisgäng från skoltiden har återförenats och hittat på den ena festen galnare än den andra.

Jag var alltid den där nörden utanför under skoltiden och hörde egentligen aldrig till något gäng. Således har jag inte speciellt många riktigt nära vänner och det känns lite ledsamt emellanåt (visst har jag kompisar både på jobbet och i brandkåren, men det är inte riktigt samma sak). Så trots att jag inte gillar stora kalas så känns det ändå vemodigt att det inte ens finns ett gäng någonstans som skulle kunna planera något sådant för mig.

Nåväl, man får inte allt här i världen och jag är trots allt ganska tillfreds med vad jag uppnått i livet under mina första tre decennier. Så hur ser då framtiden ut? Den största utmaningen i mitt liv just nu är att komma igenom småbarnstiden med ungarna och det egna förståndet i behåll och jag har inte funderat så hemskt mycket på vad som händer efter det. Några förhoppningar har jag dock inför min fyrtioårsdag:

  • Hela familjen lever och mår bra och bor fortfarande där vi bor nu.
  • Jag har börjat studera till brandbefäl vid räddningsinstitutet i Kuopio.

Tio år låter kanske som en lång tid, men då jag ser tillbaka på var jag var för tio år sedan känns det som om det var igår. Vem vet, kanske jag plötsligt fyller fyrtio i morgon!

Proffs och amatörer, del 3

Tidigare det här året råkade avtalsbrandkårsverksamheten i Finland ut för någonting mycket otrevligt. Det visade sig att en ur de egna leden var en pyroman som antänt flera bränder,  bl.a. kommunhuset i Kannonkoski. Dessutom kom det fram att personen ifråga dömts åren 1991, 1996 och 2001 för att ha anlagt bränder.

Sådant här borde inte få ske och visar att det finns brister i rutinerna. Bl.a. är det enligt nuvarande lagstiftning inte möjligt för t.ex. en avtalsbrandkår att kontrollera om en potentiell ny medlem har en kriminell bakgrund.

Brandmannaförbundet hakade dock upp sig på en helt annan sak. I medierapporteringen förekom det i början en del begreppsförvirring p.g.a. att såväl polisen som räddningsverket först rapporterade att en brandman i bisyssla var en misstänkt pryoman. Som vi alla vet vid det här laget är brandman och brandkårist inte alls samma sak, och detta poängterade även brandmannaförbundet, helt korrekt. Men det räckte inte.

Brandmannaförbundet fortsatte med att fråga sig om det är emot grundlagen att såväl medborgare som andra myndigheter inte kan se skillnad mellan hobby- och yrkesverksamhet. Enligt förbundet är all räddningsverksamhet myndighetsverksamhet som innefattar användning av offentlig makt. Därför borde inte avtalsbrandkårerna få ha kläder eller bilar som ens påminner om räddningsmyndigheternas kläder och bilar. Vidare borde yrkesbenämningen brandman skyddas på samma sätt som t.ex. hälsovårdens yrkesbenämningar. Det borde vara fullständigt självklart för allmänheten om den hjälpande enheten består av myndigheter eller frivilliga amatörer.  Låt oss ta en närmare titt på de här påståendena.

För det första är inte alla brandmän räddningsmyndigheter, även om brandmannaförbundet verkar tro det. I räddningslagens 26 § står det väldigt tydligt att ”räddningsverkets högsta tjänsteinnehavare och de tjänsteinnehavare vid räddningsverket som denne förordnat samt det lokala räddningsväsendets behöriga kollegiala organ” är räddningsmyndigheter. I många räddningsverk är brandmännen tjänsteinnehavare, men det betyder inte per automatik att de skulle vara räddningsmyndigheter. Vissa har säkert blivit utsedda till det, men jag tvivlar på att alla blivit det (ni får gärna rätta mig om jag har fel). UPPDATERING 14.4.2014: Åtminstone inom Västra Nylands räddningsverk är alla brandmän utsedda till myndigheter. Hör gärna av dig om du känner till andra räddningsverk som också utnämner  alla brandmännen till myndigheter.

För det andra så är det under pågående räddningsverksamhet alltid exakt en person som utövar myndighetsmakt (den övervakande och förebyggande verksamheten är sedan ett helt annat kapitel), och det är räddningsledaren. Trots att det skulle vimla av räddningsmyndigheter på en brandplats är det alltid bara en person som har de skyldigheter och befogenheter som räddningslagen ger åt räddningsledaren.

Enligt räddningslagens 34 § leds räddningsverksamheten av en räddningsmyndighet, men tillfälligt kan även t.ex. en person som tillhör en avtalsbrandkår fungera som räddningsledare tills en behörig räddningsmyndighet tar över. I båda fallen sker räddningsledningen under tjänsteansvar. En icke-myndighetsperson som leder räddningsverksamheten har dock inte riktigt samma befogenheter som en räddningsmyndighet (§ 36) och det är helt förståeligt om man tänker på vad befogenheterna egentligen innebär (det tänker jag inte gå in på nu, intresserade kan läsa lagtexten).

I praktiken fungerar det ofta så att även om samtliga brandbilar på en olycksplats kommer från avtalsbrandkårer så finns det alltid en räddningsmyndighet någonstans i bakgrunden som har myndighetsansvaret. Ibland kommer denna person till platsen, ibland inte. Sedan fungerar någon av avtalsbrandkårernas enhetschefer som skadeplatschef, och leder verksamheten på plats och ställe, i enlighet med räddningsmyndighetens anvisningar.

För det tredje så bär redan räddningsmyndigheter och yrkespersonal annorlunda uniformer än avtalspersonal, i enlighet med inrikesministeriets förordning om räddningsväsendets uniformer och räddningsmyndigheternas identitetskort. Avtalsbrandkårer måste t.ex. bära en namnskylt med röd text på svart botten där det klart och tydligt står AVTALSBRANDKÅR eller namnet på föreningen som personen tillhör. Vidare får avtalsbrandkårer inte bära räddningsmyndigheternas emblem (se bild) och de har även andra gradbeteckningar.

logo_pelastustoimi
Räddningsväsendets emblem. Detta märke bärs endast av yrkespersonal.

Operativt finns det inga officiella regler, men t.ex. inom Egentliga Finlands räddningsverk har alla brandkårister ett blått band på sina hjälmar, medan ordinarie brandmännen har ett silverfärgat band eller inget band alls. Avtalsbrandkårernas enhetschefer har röda hjälmar med antingen ett rött band eller två blåa band, medan brandförmännen alltid har två röda band på sina hjälmar. Det är alltså redan nu fullt möjligt att se skillnad på en yrkesbrandman och en brandkårist, om man vet vad man skall titta efter.

För det fjärde, så är begreppet brandman lite problematiskt. Jag förstår bra att brandmännen vill ha en egen yrkesbenämning – jag skulle inte heller tycka om att någon utan examen kallade sig själv diplomingenjör. Problemet är att för ett barn eller för den vanliga medborgaren på gatan kommer det alltid att vara brandmän som kommer till en olycksplats i röda bilar med blåljus. Jag tror t.o.m. att om brandkåristerna började köra med limegröna bilar och rosa dräkter så skulle de trots det vara brandmän i befolkningens ögon.

På så gott som varje PR-tillsällning får jag förklara skillnaden mellan brandmän och släckningsmän. För personer som inte alls är insatta brukar jag bara säga att jag är frivillig brandman (med betoning på frivillig) och sedan, om personen är intresserad, förklara de riktiga begreppen och titlarna. Att förklara för en fyraåring vad skillnaden mellan en brandman och en släckningsman är går inte alls. Talar jag engelska finns det inte ens ord för brandkårist eller släckningsman, utan där är det bara voluntary firefighter (frivillig brandman) och career firefighter (karriärsbrandman) som gäller. I Sverige talas det för övrigt om heltidsbrandmän och deltidsbrandmän, även om benämningen ”räddningsman i beredskap” torde vara den korrekta termen för deltidspersonal.

Kunde man därför månne tänka sig att introducera yrkesbenämningen ”räddare” eller ”räddningsman” och reservera denna för yrkespersonal? Det finns ju t.ex. ingenting som heter brandmansexamen längre; den har ersatts av räddarexamen.

Slutligen, om det fortfarande är så att ordinarie och frivilliga inte får ha ens liknande kläder och bilar (vilket jag aldrig tror att kommer att ske), så är det billigare att byta utseende på den ordinarie personalens bilar och uniformer. De är nämligen färre till antalet.