Etikettarkiv: funderingar

Skam

Det här inlägget är i första hand skrivet av mig själv, för mig själv och jag vet inte var jag kommer att hamna. Texten är kanske därför mindre strukturerad än mina mer genomtänkta inlägg. Jag väljer ändå att publicera det här eftersom jag då inte kan lämna texten på hälft. Just nu känns det väldigt viktigt att jag får slutföra saker som jag påbörjat.

Den känsla som kanske styrt mitt liv mer en någon annan är skam. Jag har inte varit medveten om det själv men efter att psykologen tog det till tals för några veckor sedan har jag funderat en hel del och kommit fram till att det åtminstone är en del av sanningen.

Enligt psykologen är skam en väldigt primitiv och instinktiv känsla. Dess uppgift är att styra individens beteende så att det hålls inom ramarna för vad resten av gruppen anser är acceptabelt. Att bli utesluten ur gruppen var lika med dödsdom och måste undvikas till varje pris. Hjärnan analyserar undermedvetet hela tiden omgivningen för att känna igen eventuella faror och hit hör även gruppens uppfattning om individen.

Jag tycker själv att jag har haft en lyckligt barndom. Jag skulle klassificera uppfostringsmetoden som frihet under ansvar – jag och mina syskon fick ganska långt göra vad vi ville, men inom på förhand uppgjorda gränser och dessa gränser fick inte överskridas. Tänjde man på gränserna blev mamma/pappa/läraren/någon annan vuxen arg och grälade och det var det värsta som kunde hända. Det här hände förstås alltid nu och då och då kände jag mig alltid väldigt dålig och skyldig (några gånger blev jag däremot beskylld för saker jag inte gjort och blev jag arg – jag har fortfarande inte helt förlåtit en av mina lågstadielärare).

Mitt känsliga samvete gick så långt att jag kunde må väldigt dåligt av att jag sprungit över Kalkvägen på vägen till skolan i stället för att gå raskt, som jag ju blivit lärd att skulle göra. Jag blev till sist tvungen att ”bikta” mig för min lärare, som inte alls förstod vad det var fråga om.

Jag har även utsatts för mobbning under min skoltid. Det började första året i Lilla Malms skola, då några pojkar i andra klass hakade upp sig på att jag hade en kaptensmössa (för mig var det dock en polismössa). ”Kapten Holmström” kallade dom mig och jag uppfattade det som väldigt kränkande (dessutom var jag ju polis, inte kapten). Exakt vad annat dom gjorde har jag förträngt, men jag har flera gånger varit rädd på vägen till och från skolan. Några gånger har jag själv varit elak mot andra elever enbart för att visa mig tuff inför mobbare eller andra ”stora pojkar”, med hopp om att de skulle låta mig vara eller acceptera mig på något sätt. Det fungerade förstås inte och jag skäms ännu över vad jag gjorde.

På andra klassen fick jag vara i fred eftersom vi då var äldst i skolan, men på trean började det igen då vi flyttade till Stora Malms skola och blev yngst igen. Årskurs fyra till sex gick jag i Sunnanbergs skola eftersom vi hade flyttat och där upplevde jag ingen mobbning. Där började jag dock mer och mer känna mig som en utomstående. Jag lekte nog en del med dom andra pojkarna (och tidvis med några av flickorna också), men upplevde mig aldrig riktigt som en del av gänget. Jag var dålig på idrott och hörde oftast till de sista som blev valda då det skulle väljas lag.

Sjuan i högstadiet var inget roligt år. Mobbningen började igen, eftersom ”det ju hör till sjuan”. Jag tillbringade långrasterna hos min kompis mormor och morfar (morfadern dog alldeles nyss, frid över hans minne) för att slippa vara i skolan och jag undvek vissa korridorer, gator och tunnlar.

Fr.o.m. åttan har jag inte upplevt någon systematisk mobbning.

Min reaktion på mobbningen har alltid varit att felet ligger hos dom, inte hos mig och att jag ska vara stark, stå emot och inte låta dem vinna. Jag hade ett starkt stöd hemifrån och det hjälpte att komma igenom den här perioden. Min strävan till att gå emot strömmen och att inte vara som alla andra och känna stolthet i det kan också ha sina rötter i de här upplevelserna. Det här låter kanske bra, men det finns två sidor av allt.

Jag upplevde mig mer och mer som en outsider, någon som dom andra inte tyckte om.  Samtidigt kände jag att jag gång på gång måste bevisa genom handling att jag är en värdig människa med rätt att tas på allvar. Kraven på att prestera bra och få bra betyg i skolan steg, antagligen eftersom det var ett konkret sätt att mäta mina prestationer och mitt värde på (mina föräldrar har dock aldrig någonsin haft några som helst prestationskrav vad gäller min skolgång, så det är åtminstone inte därifrån kraven kommer). De gånger jag misslyckades i prov fick jag nästan panik. Det här är så konstigt, för jag hatar att bli bedömd, att bli jämförd med andra och att tävla eftersom det finns en risk att jag visar mig vara dålig. Samtidigt tävlar jag med mig själv och jämför mig själv med andra hela tiden.

Efter att ha varit datanörd i högstadiet valde jag medvetet en låg profil i gymnasiet. Jag upplevde att jag nog var respekterad bland mina skolkamrater och då jag pratade så lyssnade dom, men jag var fortsättningsvis inte en i gänget. Jag försökte inte ens bli det längre. Detta mönster har sedan upprepats även under studierna och i arbetslivet. Jag deltog t.ex. aldrig i studielivet under mina år vid Åbo Akademi och under mina snart åtta år hos min nuvarande arbetsgivare har jag inte deltagit i en enda sommarfest och endast i en julfest. Jag har inte ens velat göra det.

Den slutsats som jag kommer fram till nu är att eftersom jag aldrig upplevt att jag är en del av gruppen bara genom att vara mig själv har jag därför känt mig tvungen att jobba hårt för att genom mina handlingar bevisa för gruppen att jag ändå är värd något, så att de inte skall lämna mig ute i vildmarken utan tak över huvud, mat, vatten och skydd mot alla vilddjur.

Tankar om ledarskap

Efter en flera månader lång skrivtorka tänkte jag försöka sparka igång den här bloggen igen. Ett ämne som jag länge velat skriva något om är ledarskap. Det är ett ständigt aktuellt ämne för mig och jag har funderat och läst en hel del om det under de senaste åren.

Det finns gott om generella ledarskapsartiklar där ute om vad man ska göra och inte göra, vad dagens arbetare förväntar sig av sin chef, osv. Jag tänkte därför skriva lite mera personligt, närmare bestämt om tre av grundprinciperna (det finns massor att välja mellan men någonstans måste man ju dra gränsen, annars blir inlägget för långt) som jag försöker basera mitt ledarskap på. Jag har förmansuppgifter såväl inom mitt yrke som inom min brandkårshobby, men i det här inlägget kommer jag att koncentrera mig på brandkårssidan.

Målet är viktigare än resan dit

Det här kan tolkas på många olika sätt så låt mig förklara vad jag menar. Vissa tror att en chef måste veta och kunna allt och själv fatta alla beslut för att vara en stark ledare. Om hen låter någon annan hitta på hur saker och ting skall göras är hen en dålig ledare. Det här trodde jag också då jag var yngre och tog mina första, stapplande steg som enhetschef inom brandkåren. Jag kände att jag hade en stor press på mig att visa vad jag kunde och alltid komma på det bästa sättet att lösa ett problem. Det blev även en fråga om personlig prestige.

Inom en halvmilitärisk organisation som brandkåren är det lätt att anamma ett dylikt synsätt  eftersom det är meningen att enhetschefen rekognoserar, fattar beslut, ger order och följer upp. Det finns helt enkelt inte tid för någon gruppdiskussion och omröstning när varje förlorad sekund kan göra att läget förvärras.

Nu, med snart tio års erfarenhet bakom mig, ser jag på saken i ett annat ljus. När vår enhet får en uppgift så är det av högsta prioritet att uppgiften kan utföras säkert och med bästa möjliga slutresultat. Exakt VEM som hittar på det här sättet är fullständigt irrelevant. I en välfungerande enhet finns det massor av kunskap och erfarenhet och det vore direkt korkat av mig att INTE utnyttja denna erfarenhet för att nå målet på bästa sätt.

Som jag ser det är min viktigaste uppgift därför att sätta upp ett mål och eventuella ramar inom vilka enheten måste arbeta, ge ordern och sedan ta ett steg tillbaka och låta manskapet utnyttja sina kunskaper och erfarenheter för att nå målet.

Som chef måste jag dock alltid ha en egen plan för hur problemet skall tacklas, men jag försöker ändå hålla mig öppen för andras idéer och är även beredd (hoppas jag åtminstone) att ändra på planen ifall någon annan har en bättre idé. Såväl målet som ramarna kan vara väldigt strikt definierade om uppdraget så kräver, men jag försöker ändå undvika s.k. micro-management (jag hatar nämligen att själv utsättas för det). Ansvaret är dock fortfarande mitt, så jag strävar till att hela tiden på nära håll följa med vad som sker och ingripa vid behov.

Led genom exempel

I en halvmilitärisk organisation som brandkåren är vi alla medvetna om rangordningen och accepterar denna eftersom vi förstår varför den behövs. Sitter man i brandbilens höger framsäte med röd hjälm på huvudet har man rätt att förvänta sig att de övriga medlemmarna i enheten skall lyda när man ger order. Men den röda hjälmen innebär verkligen inte att man automatiskt skulle ha medlemmarnas respekt – den måste man jobba hårt för (men att förlora den, det är lätt, det).

Det är egentligen ganska enkelt och kan i princip sammanfattas med den klassiska gyllene regeln: ”det du vill att andra skall göra för dig skall du också göra för dem”. Som chef bör jag agera så som jag vill att de andra skall agera, speciellt de gånger då jag inte åker som enhetschef utan som fungerar som en medlem i manskapet. Här missade jag stort då jag var yngre.

Då jag var nybakad enhetschef ville jag som sagt visa vad jag gick för. Under de första åren var jag dock lägst i rang bland kårbefälet och åkte därför oftast ”på bakbänken”, till min stora frustration. Jag var också ganska dålig på att dämpa den här frustrationen och kom ofta med synpunkter på hur JAG skulle ha gjort. Usch, vad Petter år 2016 skulle ha blivit irriterad på att ha Petter år 2007 på bakbänken…

Slutligen duger uppmaningen ”ni skall göra som jag säger, inte som jag gör” enbart som en självironisk ursäkt då man klantat sig riktigt ordentligt (t.ex. genom att hoppa ut ur brandbilen, stuka foten så illa så man nästan svimmar och dessutom få allt på film, inför ögonen för nya medlemmar).

Beordra ingen att göra något du inte själv skulle göra

Inom alla arbeten finns det s.k. skitjobb som ingen egentligen vill göra. Inom brandkåren finns det även en del uppgifter som kan vara direkt farliga. Här är min princip att aldrig beordra någon att göra något som jag inte själv skulle vara beredd att göra eller att gå någonstans dit jag inte själv skulle gå.

I praktiken innebär detta att jag t.ex. alltid försöker följa med släckningsparet in i en brinnande byggnad eller upp på ett tak, om det inte är mer ändamålsenligt att inte göra det (vilket det kan vara i vissa fall). Det innebär också att jag kan välja att utföra vissa uppgifter själv i stället för att ge över dom till någon annan (vilket också har sina sidor).


Sådär. Det här inlägget blev ändå rätt långt, längre än jag hade tänkt mig (och då har jag ändå lämnat bort en hel del). Kom gärna med era egna synpunkter på ledarskap i kommentarfältet här under (det behöver inte handla om ledarskap inom brandkåren).

 

 

En dålig husbonde

ÅU hade idag (onsdagen den 5 november 2014) en artikel om de omfattande skadorna efter branden på Tennby gård. Denna artikel inspirerade mig att skriva lite om brandskador i allmänhet, sett från min synvinkel.

Jag har nu sysslat med operativ räddningsverksamhet i ungefär 14 år (jag deltog i min första utryckning som 16-åring). Mina första bränder var markbränder, gamla uthus eller bastubyggnader och en och annan utryckning till något av våra industriområden. Jag tänkte aldrig speciellt mycket på de materiella skadorna eller på vad bränderna innebar för de berörda. Det var bara spännande och roligt att få vara med och släcka (det är faktiskt väldigt intressant att släcka en byggnadsbrand, om man ser det enbart från ett byggnadstekniskt, kemiskt och fysikaliskt perspektiv).

Sedan började det komma bränder i egnahemshus. Förstörda hem. Brandoffer. Gråtande anhöriga. Det öppnade ett helt nytt perspektiv som jag inte tänkt på tidigare.

Vid bränder är räddning av människoliv alltid första prioritet. Jag blir alltid lika lättad när det står i larmmeddelandet att alla människor är ute, eller när jag på en brandplats får reda på att ingen längre är där inne. Ett nerbrunnet hus kan byggas upp igen, men en innebränd människa kommer aldrig tillbaka.

När människorna är i säkerhet är räddning av egendom följande i prioritetsordning. Det är tyvärr inte alltid så lätt. Elden och röken tar ingen hänsyn utan förstör allt som kommer i dess väg. T.o.m. små mängder rök och sot kan förstöra lösöre så att det inte går att reparera.

Att se någons hem gå upp i rök är tungt. Jag har varit i barnrum där lågor slagit ut genom ett hål i väggen ovanför sängen (som liten brukade jag drömma mardrömmar om just det). Jag har sett förstörda fotoalbum som inga pengar i världen kan återställa. Jag har sett sönderbrända julklappar som aldrig kommer att delas ut. När man som utomstående läser om bränder är det lätt att tänka att ”huvudsaken är att ingen kom till skada”. Det är förvisso sant, men för en familj som förlorat allt kommer livet aldrig att vara sig likt, trots att ingen skadat sig eller omkommit.

Beroende på hur omfattande branden är finns det olika saker man kan göra för att rädda egendom. Om branden t.ex. är i takkonstruktionerna och inte ännu spridit sig ner i bostadsvåningen kan man blåsa övertryck i våningen för att förhindra rök från att sprida sig dit, och täcka in möbler med plast för att förhindra vattenskador. Går ett fönster att öppna kan man göra det i stället för att slå sönder det och måste man riva upp en vägg kan man ta ner tavlorna och placera dem i ett annat rum före man börjar. Man försöker även använda så lite vatten som möjligt och riva upp så lite konstruktioner som möjligt. I en höghuslägenhet med betongväggar och -tak är det här ganska lätt; i ett gammalt hus som byggts om otaliga gånger och har sågspån som isolering är det nästan omöjligt.

Ibland måste man dock se slaget förlorat, då lågorna och röken redan slukat allt. I sådana här fall har jag märkt att små saker kan ha väldigt stor betydelse för de drabbade. Det kan vara fråga om att hämta ut ett sotigt fotoalbum, eller gräva fram en gammal medalj ur brandresterna. I värsta fall kan man inte göra annat än hindra branden från att sprida sig till andra byggnader. Om de drabbade finns på plats under eftersläckningen är det viktigt att behandla dem och deras (förstörda) egendom med respekt eftersom de för alltid kommer att komma ihåg allt vi gör och säger. Den inom brandkårskretsar ofta förekommande galghumorn skall man vara väldigt försiktig med.

Jag brukar ibland cykla runt i staden till olika hus som jag varit med om att släcka. Vissa av dem har renoverats, andra har rivits och ersatts med nya byggnader. Det känns bra att se.

Foto: http://www.stockphotosforfree.com/free-stock-photos/p-14300-house-on-fire-4.html

Trött, tröttare, Petter

Tiden sedan mitt senaste inlägg har karakteriserats av extrem trötthet och orkeslöshet. Jag kommer egentligen inte ihåg vad jag gjort under den här tiden. Dagens höjdpunkt har varit att få lägga sig på kvällen och första tanken när jag vaknat (läs: blivit väckt) på morgonen har varit: ”när får jag gå och lägga mig igen?”

Jag läste någon gång att någon sagt: ”Förr hade jag många principer och inga barn. Nu har jag många barn och inga principer.” Detta är så sant som det är sagt. När första barnet föddes för snart fem år sedan flög en mängd principer ut genom fönstret och under den senaste veckan har en drös till flugit sin kos. Jag har inte alls motionerat så duktigt som jag hade tänkt och jag har fuskat lite med matlagningen genom att nu och då använda halvfabrikat. Jag har inte lekt tillräckligt mycket med barnen (tycker jag själv åtminstone) och mitt tålamod har inte varit så långt som det borde ha varit.

Det intressanta är att jag fortfarande sover lika mycket (läs: lika lite) som när jag jobbade, men ändå är jag mycket tröttare nu. Jag har funderat lite på vad det kan bero på. En sak som säkert bidrar är att det blivit mörkare ute. Har även funderat på om jag äter för obalanserat (frukt och grönsaker skulle det t.ex. nog få finnas mera av). Jag tror dock att största orsaken helt enkelt är att det är tungt att vara hemma med barnen.

Att vara hemma med barn är ett heltidsjobb som inte tar hänsyn till kaffepauser och arbetstider. Den aktiva arbetstiden börjar kl 6 på morgonen och slutar kl 21 på kvällen. Där emellan har man beredskap med omedelbar aktionstid. Föräldraledighet har nog ingenting med ledighet att göra, men jag tror att man inte riktigt förstår det förrän man själv varit med om det.

Jag har några veckor kvar av min ledighet, men redan nu har jag märkt att den gjort gott åt både min fru och mig själv. Jag förstår bättre hur hon känt sig, och hon förstår bättre hur jag känt mig då arbetsdagen är slut.

Beträffande min trötthet så går utvecklingen i rätt riktning. Under de senaste dagarna har jag haft möjlighet att sitta för mig själv – mer eller mindre ostörd – i några timmar och jobba på mina hobbyprojekt. Detta har haft en uppiggande effekt och nu har jag börjat få saker gjorda under dagarna igen. Det är alltså viktigt att ta hand om sig själv också och se till att man faktisk har lite egen tid som man får disponera om helt själv.

30+

Jag har varit 30+ i snart tre månader. När jag var liten tyckte jag att man var jättegammal då man var trettio. Ännu för tio år sedan, när jag fyllt tjugo, tyckte jag att trettio var gammalt. Nu är jag då alltså här.

Jag känner mig inte speciellt gammal, även om åren nog satt sina spår. Ryggen värker mer eller mindre hela tiden, men jag har vant mig vid det. Knäna protesterar då jag springer, men det går att åtgärda med teknik och ordentliga skor. Jag får träna hårdare för att hålla konditionen på samma nivå som den var för tio år sedan. Vikten har gått upp med minst tio kilogram och hur mycket jag än försöker lyckas jag inte få ner den igen.

Någon regelrätt trettioårskris har jag inte upplevt. Jag tror det beror på att jag hunnit med allt det som jag som yngre tyckte att man skulle ha hunnit med då man fyllt trettio (i ingen speciell ordning):

  • Jag har en utbildning
  • Jag har ett fast jobb
  • Jag har egen bil (egentligen finansieringsbolagets, men ni fattar)
  • Jag är gift
  • Vi har tre barn
  • Vi har eget hus (egentligen bankens, men…)

Min trettioårsdag firade jag i smyg med närmaste släkten, i skuggan av mellersta sonens två-årskalas (vi råkar nämligen dela födelsedag). Jag har egentligen aldrig varit speciellt förtjust i stora fester, så det kändes helt okej att fira trettio år i mjukisbyxor med en tröja med gammal babymjölk på.

Jag är född i början av året och hörde till de äldsta i min klass och nu har också andra personer i min årskull börjat fylla trettio. Via sociala medier har jag sett hur de firat sina födelsedagar, och med ens känns det lite tomt inom mig. Gamla kompisgäng från skoltiden har återförenats och hittat på den ena festen galnare än den andra.

Jag var alltid den där nörden utanför under skoltiden och hörde egentligen aldrig till något gäng. Således har jag inte speciellt många riktigt nära vänner och det känns lite ledsamt emellanåt (visst har jag kompisar både på jobbet och i brandkåren, men det är inte riktigt samma sak). Så trots att jag inte gillar stora kalas så känns det ändå vemodigt att det inte ens finns ett gäng någonstans som skulle kunna planera något sådant för mig.

Nåväl, man får inte allt här i världen och jag är trots allt ganska tillfreds med vad jag uppnått i livet under mina första tre decennier. Så hur ser då framtiden ut? Den största utmaningen i mitt liv just nu är att komma igenom småbarnstiden med ungarna och det egna förståndet i behåll och jag har inte funderat så hemskt mycket på vad som händer efter det. Några förhoppningar har jag dock inför min fyrtioårsdag:

  • Hela familjen lever och mår bra och bor fortfarande där vi bor nu.
  • Jag har börjat studera till brandbefäl vid räddningsinstitutet i Kuopio.

Tio år låter kanske som en lång tid, men då jag ser tillbaka på var jag var för tio år sedan känns det som om det var igår. Vem vet, kanske jag plötsligt fyller fyrtio i morgon!