Etikettarkiv: karriär

30+

Jag har varit 30+ i snart tre månader. När jag var liten tyckte jag att man var jättegammal då man var trettio. Ännu för tio år sedan, när jag fyllt tjugo, tyckte jag att trettio var gammalt. Nu är jag då alltså här.

Jag känner mig inte speciellt gammal, även om åren nog satt sina spår. Ryggen värker mer eller mindre hela tiden, men jag har vant mig vid det. Knäna protesterar då jag springer, men det går att åtgärda med teknik och ordentliga skor. Jag får träna hårdare för att hålla konditionen på samma nivå som den var för tio år sedan. Vikten har gått upp med minst tio kilogram och hur mycket jag än försöker lyckas jag inte få ner den igen.

Någon regelrätt trettioårskris har jag inte upplevt. Jag tror det beror på att jag hunnit med allt det som jag som yngre tyckte att man skulle ha hunnit med då man fyllt trettio (i ingen speciell ordning):

  • Jag har en utbildning
  • Jag har ett fast jobb
  • Jag har egen bil (egentligen finansieringsbolagets, men ni fattar)
  • Jag är gift
  • Vi har tre barn
  • Vi har eget hus (egentligen bankens, men…)

Min trettioårsdag firade jag i smyg med närmaste släkten, i skuggan av mellersta sonens två-årskalas (vi råkar nämligen dela födelsedag). Jag har egentligen aldrig varit speciellt förtjust i stora fester, så det kändes helt okej att fira trettio år i mjukisbyxor med en tröja med gammal babymjölk på.

Jag är född i början av året och hörde till de äldsta i min klass och nu har också andra personer i min årskull börjat fylla trettio. Via sociala medier har jag sett hur de firat sina födelsedagar, och med ens känns det lite tomt inom mig. Gamla kompisgäng från skoltiden har återförenats och hittat på den ena festen galnare än den andra.

Jag var alltid den där nörden utanför under skoltiden och hörde egentligen aldrig till något gäng. Således har jag inte speciellt många riktigt nära vänner och det känns lite ledsamt emellanåt (visst har jag kompisar både på jobbet och i brandkåren, men det är inte riktigt samma sak). Så trots att jag inte gillar stora kalas så känns det ändå vemodigt att det inte ens finns ett gäng någonstans som skulle kunna planera något sådant för mig.

Nåväl, man får inte allt här i världen och jag är trots allt ganska tillfreds med vad jag uppnått i livet under mina första tre decennier. Så hur ser då framtiden ut? Den största utmaningen i mitt liv just nu är att komma igenom småbarnstiden med ungarna och det egna förståndet i behåll och jag har inte funderat så hemskt mycket på vad som händer efter det. Några förhoppningar har jag dock inför min fyrtioårsdag:

  • Hela familjen lever och mår bra och bor fortfarande där vi bor nu.
  • Jag har börjat studera till brandbefäl vid räddningsinstitutet i Kuopio.

Tio år låter kanske som en lång tid, men då jag ser tillbaka på var jag var för tio år sedan känns det som om det var igår. Vem vet, kanske jag plötsligt fyller fyrtio i morgon!

Karriärfunderingar

När jag intervjuades i ÅU med anledning av den här bloggen nämnde jag att jag eventuellt planerar ett karriärbyte till räddningsbranschen i framtiden. Jag tänkte gå lite djupare in på detta ämne här. Jag har funderat väldigt mycket på det och allt ryms inte i ett inlägg, så jag lär återkomma till det i framtiden.

Låt oss börja med var jag står idag. Jag är diplomingenjör i datateknik, är fast anställd vid ett IT-företag och har både arbetsuppgifter och lön som motsvarar min utbildning och mitt kunnande. Jag är stolt över min examen och jag trivs bra på min arbetsplats och har haft möjlighet att utvecklas och avancera i min karriär. Det senaste är att jag sedan några månader tillbaka har förmansansvar över ett team på sex personer.

På brandkårssidan har jag gått igenom så gott som alla kurser ända upp till brandkårschefsnivå (den högsta nivån för frivillig räddningspersonal). Några manskapskurser och fördjupande kurser är ännu ogjorda, så jag har fortfarande möjlighet att bredda mitt kunnande. Några nya lagstadgade kompetenser har jag dock inte längre möjlighet att få, åtminstone inte med det nuvarande utbildningssystemet. Inom min brandkår är jag vicebrandkårschef, så där kan jag ännu klättra ett pinnhål om jag och resten av brandkårsmedlemmarna vill.

Man kan ju tycka att jag har det bra förspänt. Det har jag förvisso, men trots det är jag inte helt nöjd. Varför?

Under hela mitt liv har jag tänjt på gränser. Jag har avancerat fram till gränsen av min komfortzon, tagit mod till mig och stigit ur den. Vips har gränserna igen skjutits fram, osv. Jag har alltid haft siktet inställt på något mål. När jag nått det har jag varit tillfredsställd en tid och sedan plötsligt hittat ett nytt mål att sikta på. Det har varit en sorts mognadsprocess där nya mål dyker upp när jag är redo för dem.

T.ex. inom brandkåren gick jag från brandkårsungdom till ungdomsledare, sedan yngre släckningsman, rökdykare, så äldre släckningsman, enhetschef och till sist vice brandkårschef.

Inom IT har en liknande utveckling skett, även om det inte på samma sätt går att namnge stegen. Jag har utmanande arbetsuppgifter som på ett positivt sätt tänjer på gränserna för vad jag klarar av, och om jag bara själv vill har jag möjlighet att bli nästan vad som helst eller gå vart som helst. Jag nöjd med min nuvarande position.

Inom brandkåren är jag inte lika nöjd. Den del av brandkårsverksamheten som intresserar mig mest och som jag brinner ( 😉 ) mest för är den operativa räddningsverksamheten, dvs. utryckningarna. Och där är möjligheterna att tänja på gränserna just nu ganska små.

Man kan gå hur många kurser som helst, men det enda verkliga sättet att lära sig hur man t.ex. släcker eldsvådor är att göra det på riktigt. Jag har deltagit i utryckningar i 14 år, men ser mig fortfarande som relativt oerfaren. Jag har hittills skonats från de värsta uppdragen (har t.ex. bara varit med om fyra dödsfall, samtliga på avstånd) och är  osäker på hur jag  kommer att reagera den dagen vi larmas ut till någonting riktigt hemskt. Erfarenhet är något som väger väldigt tungt inom räddningsväsendet, och i Pargas tar det tid att samla på sig det, speciellt om man är FBK:are.

En orsak är att vi fungerar på ett område som är ganska litet och – som tur är för oss som bor här – ganska lugnt. Pargas är omringat av vatten, så de enda larm som vi egentligen åker ut på är de som inträffar i Pargas eller delar av Nagu. Norrut finns det tillräckligt med både ordinarie och frivilliga brandkårer, så dit behöver vi aldrig åka.

En annan orsak är att vi i Pargas har en ordinarie brandkår som åker ut på alla uppdrag inom 1 minut. FBK larmas bara till uppdrag där det behövs fler än en enhet. I vissa fall larmas vi även om den ordinarie enheten är upptagen på annat håll.

Vill jag ha mera erfarenhet och testa vad jag klarar av måste jag antingen flytta till någon ort där den frivilliga brandkåren har mera uppdrag, eller byta yrke och syssla med räddningsverksamhet på heltid. Flytta tänker jag inte göra, men yrkesbytet är ett alternativ.

Det är dock inte bara erfarenheten som spelar in. Det finns något annat också, något djupare. Jag har under min studietid arbetat både som vikarierande brandman och som projektplanerare på länsstyrelsens räddningsavdelning. Trots att dessa två jobb var väldigt olika och trots att jag inte skulle vilja arbeta heltid med något av dem upplevde jag ändå en känsla av att det jag gör är meningsfullt. Att jag kan göra skillnad och inverka positivt på andra människors liv. Den känslan saknar jag i mitt nuvarande arbete.

Det är roligt, utmanande och intressant att bygga datasystem, men inte gör man någon skillnad i andra människors liv, åtminstone inte direkt (indirekt nog, det ska jag återkomma till i ett annat inlägg). Förmansansvaret har medfört att en del av denna känsla har kommit tillbaka och det är jag väldigt glad över. Men fortfarande känns det som om någonting saknas. Jag tänker inte på det hela tiden, men nog någon gång varje dag. Det är tillräckligt ofta för att överväga ett branschbyte någon gång i framtiden.

Foto: http://www.stockphotosforfree.com/free-stock-photos/p-63825-fall-leaves-lining-rural-road.html