Etikettarkiv: minnen

Året som gått del 2: brandkåren

Hösten 2014 hade det gått tjugo år sedan jag som tioåring deltog i min första brandkårsungdomsövning. Jag kommer fortfarande ihåg hur vi åkte runt i två brandbilar och gav olika uppgifter åt varandra via radio (vilken färg har postlådan vid den och den adressen, osv). Jag har lärt mig en hel del sedan dess och året 2014 kommer jag att komma ihåg som ett speciellt lärorikt år.

Som jag kanske skrivit tidigare delar vi station med en ordinarie enhet som är bemannad dygnet runt och startar på en minut efter larm. Det är därför mera regel än undantag att vi kommer till en olycks- eller brandplats som andra eller tredje enhet. Döm om min förvåning då vi i somras svängde in på gatan till utryckningsadressen, såg hur det slog lågor ur taket på ett hus och konstaterade att vi var första brandbilen på plats.

Att vara andra eller tredje enhet på plats är ganska lätt, eftersom man då så gott som alltid får en specifik uppgift av den som leder arbetet på platsen. Att komma fram som första enhet är mycket svårare; då måste man själv bilda sig en uppfattning om läget, besluta vad som skall göras och i vilken ordning, samt skrida till verket.

En annan minnesvärd händelse var då jag några veckor senare stod ensam omringad av rök mitt inne i en markbrand, med avbrunnen slang och Super-Puman flygandes över mig. Då tänkte jag nog att ”va f*n gör jag här”. Snabbt byttes dock slangen ut, mera manskap anlände och vi fick läget under kontroll.

Den mest intensiva utryckningen var nog en lägenhetsbrand i ett höghus där det fortfarande var människor i fara då vi kom till platsen. Detta händer väldigt sällan – det var faktiskt första gången under min femtonåriga ”karriär”. Stressen får en helt annan karaktär då liv står på spel.

Största känslan av att ha lyckats upplevde jag under en byggnadsbrand, då vi kom fram som andra enhet och fick i uppgift att gå in i byggnaden och säkra nedre våningen. Min kamrat och jag gick in och lyckades efter lite sökande hitta och slå ner elden (byggnaden var rökfylld och sikten dålig). Det här händer inte heller speciellt ofta. Oftast brukar läget redan vara under kontroll då vi kommer fram eller så brinner det så mycket att man inte kan göra annat än spruta vatten från utsidan.

Jag har lärt mig mycket av de här eldsvådorna och jag är också nöjd över vår enhets insatser. Däremot skulle jag nog göra vissa saker på ett annat sätt om jag ställdes inför exakt samma situationer igen, men det är alltid lätt att vara efterklok.

Jag har även kommit till en insikt. När jag var nybakad enhetschef, hade jag ett mycket stort behov av att visa dom andra vad jag går för. Eftersom jag var yngst och lägst i rang fick jag väldigt sällan fungera som enhetschef under utryckningarna och detta gjorde mig synnerligen frustrerad. Jag var så arg över att det alltid var samma personer som satt på enhetschefsplatsen.

Nu har jag under de senaste åren varit nummer två i rangordningen (men jag är fortfarande yngst), vilket i praktiken inneburit att jag suttit på enhetschefsplatsen under så gott som alla utryckningar. Vilket alltså innebär att det fortfarande är ”samma person” som sitter på enhetschefsplatsen.

Under de senaste åren har jag fått vara enhetschef på en hel del olika utryckningar. Jag har hittat en ledningsstil som jag är bekväm med och jag har bevisat för mig själv att det här är en uppgift som jag klarar av att utföra. Behovet att visa andra vad jag går för har minskat, även om det inte försvunnit helt.

Jag har därför beslutat att jag under nästa år skall försöka utföra lite mera manskapsuppgifter än tidigare och låta enhetschefsuppgiften rotera bland de övriga befälsmedlemmarna, i mån av möjlighet. Det skall bli både roligt och lärorikt att få göra lite mera praktiskt arbete och observera hur de andra enhetscheferna går till väga för att lösa de problem och utmaningar vi ställs inför.

Året som gått del 1: familjen

År 2014 kommer för min del att gå till historien som ett väldigt typiskt småbarnsförälderår. När året inleddes var Edvin drygt en månad gammal och när det tog slut var han drygt ett år. Med andra ord den tiden som alla andra säger att man skall njuta av eftersom den är så kort.

Någon njutning har det nog inte varit, även om jag redan har förträngt de mesta traumatiska minnena från koliktiden i början av året. Jag minns faktiskt nästan ingenting av årets tre första månader. Annat än att vi nästan brände upp huset och jag fyllde 30 år.

Jag fick bläddra bakåt i bloggen för att se vad det var jag egentligen kände och tänkte i början av året. Det var verkligen ingen dans på rosor. Jag är mycket tacksam över att vi hade tillgång till familjerådgivningens stödtjänster samt att både mina och min hustrus föräldrar fanns (och finns fortfarande) på några kilometers avstånd. Jag applåderar ”Hätäkahvit”-konceptet som uppstått på Facebook efter alla familjetragedier runt om i landet – det behövs, och små saker som att få duscha i fred i en halvtimme kan göra underverk.

Sommaren gick bra, även om jag inte kommer ihåg speciellt mycket av den heller. Det åskade och regnade en del, vi besökte gamla brandbilars dag i Ekenäs (till barnens stora förtjusning), min hustru och jag fick två barnfria hotellnätter (det behövdes) och vårt avlopp stockades (det blev dyrt).

På hösten hade jag min pappamånad och det var en både nyttig, trevlig och påfrestande upplevelse. Vad jag kommer ihåg speciellt är hur imponerade många kvinnor var över att jag var hemma med barnen eller hämtade de äldsta från dagvården, cyklandes, i ösregn (jo, vi hade de äldsta barnen i dagvård några dagar i veckan trots att jag var hemma, av många orsaker). Av någon anledning är det tydligen mycket speciellt när en pappa gör sådant som ”man” förväntar (?) sig att en mamma skall göra. Visst var det roligt med all uppmärksamhet och allt beröm, men det borde också ges åt alla mammor som är hemma med sina barn.

Årets två sista månader karakteriserades av sjukdomar av olika slag. Ögoninflammationer, öroninflammationer, antibiotikakurer, läkarbesök, någon sorts magsjuka, feber, m.m.  Än är det inte över; barnen är friska för tillfället men min fru ligger i feber.

Julen kom och gick utan att jag egentligen hann med (ska kanske skriva lite mera om detta i ett senare inlägg) och nu skriver vi 2015. Misstänker dock att jag av bara farten ännu kommer att skriva 2014 på alla lappar m.m. ungefär fram till juni.

En dålig husbonde

ÅU hade idag (onsdagen den 5 november 2014) en artikel om de omfattande skadorna efter branden på Tennby gård. Denna artikel inspirerade mig att skriva lite om brandskador i allmänhet, sett från min synvinkel.

Jag har nu sysslat med operativ räddningsverksamhet i ungefär 14 år (jag deltog i min första utryckning som 16-åring). Mina första bränder var markbränder, gamla uthus eller bastubyggnader och en och annan utryckning till något av våra industriområden. Jag tänkte aldrig speciellt mycket på de materiella skadorna eller på vad bränderna innebar för de berörda. Det var bara spännande och roligt att få vara med och släcka (det är faktiskt väldigt intressant att släcka en byggnadsbrand, om man ser det enbart från ett byggnadstekniskt, kemiskt och fysikaliskt perspektiv).

Sedan började det komma bränder i egnahemshus. Förstörda hem. Brandoffer. Gråtande anhöriga. Det öppnade ett helt nytt perspektiv som jag inte tänkt på tidigare.

Vid bränder är räddning av människoliv alltid första prioritet. Jag blir alltid lika lättad när det står i larmmeddelandet att alla människor är ute, eller när jag på en brandplats får reda på att ingen längre är där inne. Ett nerbrunnet hus kan byggas upp igen, men en innebränd människa kommer aldrig tillbaka.

När människorna är i säkerhet är räddning av egendom följande i prioritetsordning. Det är tyvärr inte alltid så lätt. Elden och röken tar ingen hänsyn utan förstör allt som kommer i dess väg. T.o.m. små mängder rök och sot kan förstöra lösöre så att det inte går att reparera.

Att se någons hem gå upp i rök är tungt. Jag har varit i barnrum där lågor slagit ut genom ett hål i väggen ovanför sängen (som liten brukade jag drömma mardrömmar om just det). Jag har sett förstörda fotoalbum som inga pengar i världen kan återställa. Jag har sett sönderbrända julklappar som aldrig kommer att delas ut. När man som utomstående läser om bränder är det lätt att tänka att ”huvudsaken är att ingen kom till skada”. Det är förvisso sant, men för en familj som förlorat allt kommer livet aldrig att vara sig likt, trots att ingen skadat sig eller omkommit.

Beroende på hur omfattande branden är finns det olika saker man kan göra för att rädda egendom. Om branden t.ex. är i takkonstruktionerna och inte ännu spridit sig ner i bostadsvåningen kan man blåsa övertryck i våningen för att förhindra rök från att sprida sig dit, och täcka in möbler med plast för att förhindra vattenskador. Går ett fönster att öppna kan man göra det i stället för att slå sönder det och måste man riva upp en vägg kan man ta ner tavlorna och placera dem i ett annat rum före man börjar. Man försöker även använda så lite vatten som möjligt och riva upp så lite konstruktioner som möjligt. I en höghuslägenhet med betongväggar och -tak är det här ganska lätt; i ett gammalt hus som byggts om otaliga gånger och har sågspån som isolering är det nästan omöjligt.

Ibland måste man dock se slaget förlorat, då lågorna och röken redan slukat allt. I sådana här fall har jag märkt att små saker kan ha väldigt stor betydelse för de drabbade. Det kan vara fråga om att hämta ut ett sotigt fotoalbum, eller gräva fram en gammal medalj ur brandresterna. I värsta fall kan man inte göra annat än hindra branden från att sprida sig till andra byggnader. Om de drabbade finns på plats under eftersläckningen är det viktigt att behandla dem och deras (förstörda) egendom med respekt eftersom de för alltid kommer att komma ihåg allt vi gör och säger. Den inom brandkårskretsar ofta förekommande galghumorn skall man vara väldigt försiktig med.

Jag brukar ibland cykla runt i staden till olika hus som jag varit med om att släcka. Vissa av dem har renoverats, andra har rivits och ersatts med nya byggnader. Det känns bra att se.

Foto: http://www.stockphotosforfree.com/free-stock-photos/p-14300-house-on-fire-4.html

30+

Jag har varit 30+ i snart tre månader. När jag var liten tyckte jag att man var jättegammal då man var trettio. Ännu för tio år sedan, när jag fyllt tjugo, tyckte jag att trettio var gammalt. Nu är jag då alltså här.

Jag känner mig inte speciellt gammal, även om åren nog satt sina spår. Ryggen värker mer eller mindre hela tiden, men jag har vant mig vid det. Knäna protesterar då jag springer, men det går att åtgärda med teknik och ordentliga skor. Jag får träna hårdare för att hålla konditionen på samma nivå som den var för tio år sedan. Vikten har gått upp med minst tio kilogram och hur mycket jag än försöker lyckas jag inte få ner den igen.

Någon regelrätt trettioårskris har jag inte upplevt. Jag tror det beror på att jag hunnit med allt det som jag som yngre tyckte att man skulle ha hunnit med då man fyllt trettio (i ingen speciell ordning):

  • Jag har en utbildning
  • Jag har ett fast jobb
  • Jag har egen bil (egentligen finansieringsbolagets, men ni fattar)
  • Jag är gift
  • Vi har tre barn
  • Vi har eget hus (egentligen bankens, men…)

Min trettioårsdag firade jag i smyg med närmaste släkten, i skuggan av mellersta sonens två-årskalas (vi råkar nämligen dela födelsedag). Jag har egentligen aldrig varit speciellt förtjust i stora fester, så det kändes helt okej att fira trettio år i mjukisbyxor med en tröja med gammal babymjölk på.

Jag är född i början av året och hörde till de äldsta i min klass och nu har också andra personer i min årskull börjat fylla trettio. Via sociala medier har jag sett hur de firat sina födelsedagar, och med ens känns det lite tomt inom mig. Gamla kompisgäng från skoltiden har återförenats och hittat på den ena festen galnare än den andra.

Jag var alltid den där nörden utanför under skoltiden och hörde egentligen aldrig till något gäng. Således har jag inte speciellt många riktigt nära vänner och det känns lite ledsamt emellanåt (visst har jag kompisar både på jobbet och i brandkåren, men det är inte riktigt samma sak). Så trots att jag inte gillar stora kalas så känns det ändå vemodigt att det inte ens finns ett gäng någonstans som skulle kunna planera något sådant för mig.

Nåväl, man får inte allt här i världen och jag är trots allt ganska tillfreds med vad jag uppnått i livet under mina första tre decennier. Så hur ser då framtiden ut? Den största utmaningen i mitt liv just nu är att komma igenom småbarnstiden med ungarna och det egna förståndet i behåll och jag har inte funderat så hemskt mycket på vad som händer efter det. Några förhoppningar har jag dock inför min fyrtioårsdag:

  • Hela familjen lever och mår bra och bor fortfarande där vi bor nu.
  • Jag har börjat studera till brandbefäl vid räddningsinstitutet i Kuopio.

Tio år låter kanske som en lång tid, men då jag ser tillbaka på var jag var för tio år sedan känns det som om det var igår. Vem vet, kanske jag plötsligt fyller fyrtio i morgon!

Första gången

ÅU rapporterade här om dagen att en man som år 2001 brände inne sin fru i Pargas skall friges villkorligt. Den här lilla notisen väckte många minnen till liv, så jag tänkte skriva lite om dem i det här inlägget. Eftersom jag har tystnadsplikt kommer jag endast att koncentrera mig på mina egna känslor och upplevelser. Några detaljer om själva händelsen kommer ni inte att få här.

Jag var 16 år, skulle fylla 17 om några månader. Ett drygt år tidigare hade jag genomgått den obligatoriska kursen i släckningsarbete och hade därför rätt att delta i utryckningar, om än i väldigt begränsad utsträckning (med separat anmälan till arbetsskyddsmyndigheterna kan man låta 16 år fyllda yngre släckningsmän utföra enklare uppgifter under riktiga utryckningar, som t.ex. dra ut och samla ihop slang).

Det här veckoslutet satt jag, som vanligt, sent uppe vid datorn. Runt klockan 2 började personsökaren plötsligt pipa. Rösten var otydlig, men så småningom kunde jag uppfatta ordet ”husbrand”. Jag klädde på mig, sprang ut och hoppade på cykeln. Jag visste att jag inte skulle hinna med släckningsbilen eftersom det tar längre än 10 minuter att cykla sträckan mellan föräldrahemmet och brandstationen.

Det var halt på vägarna och jag slirade omkull flera gånger. Jag hade dock cyklat så mycket att jag lärt mig att ”falla rätt”, så jag slog mig inte och fortsatte färden nästan genast. Jag cyklade även förbi brandplatsen, där räddningsverkets ordinarie enhet och ambulans redan var framme. Jag såg inga lågor, så jag tänkte att det kanske inte var så farligt.

En knapp kilometer från brandstationen mötte jag vår släckningsbil. Jag vinkade men fortsatte med samma fart mot brandstationen. Samtidigt kände jag mig lite besviken över att – igen – ha missat släckningsbilen, även om jag redan visste att jag skulle göra det.

Jag minns inte mycket från vistelsen på brandstationen mer än att det var väldigt tyst i brandradion. Efter några timmar kom det order om att någon måste åka till brandplatsen och hämta slangarna. Jag minns att ordern uttryckligen var ”en person”, men jag åkte med ändå, precis som jag gjort många gånger tidigare. När jag skulle stiga ur bilen såg jag hur två personer kom bärandes på något som såg ut som en svart säck på en bår. Allt frös till is.

Först ville jag bara stanna i bilen, men jag tog mod till mig, steg ut och började lasta de smutsiga slangarna på flaket. Jag försökte ställa lite frågor, men alla var väldigt tystlåtna. Det var först på debriefingen några dagar senare som jag fick reda på hela händelseförloppet.

Det var många tankar som snurrade runt i skallen under de följande dagarna och många intryck att bearbeta. Mina tidigare utryckningar hade bara varit bastu- och markbränder och när det ”kom keikka” var det bara häftigt och spännande. Jag hade aldrig ens tänkt på att människor kan skadas och dö. Den här händelsen kom som en kall, men hälsosam påminnelse om vad det är vi sysslar med.

Nu 13 år senare och många erfarenheter rikare kan jag bara konstatera att denna händelse var väldigt viktig för min mognad som brandkårist. Dels fick den mig att inse allvaret i räddningsverksamheten, och dels visade den att jag klarade av att hantera känslorna, komma starkare ur situationen och gå vidare. Jag såg inte mer än en svart säck, men det var helt tillräckligt för en 16-åring och om jag sluter ögonen kan jag fortfarande se allting framför mig.

Foto: http://www.stockphotosforfree.com/free-stock-photos/p-32737-crying-angel-statue.html