Etikettarkiv: ordinarie

Proffs och amatörer, del 3

Tidigare det här året råkade avtalsbrandkårsverksamheten i Finland ut för någonting mycket otrevligt. Det visade sig att en ur de egna leden var en pyroman som antänt flera bränder,  bl.a. kommunhuset i Kannonkoski. Dessutom kom det fram att personen ifråga dömts åren 1991, 1996 och 2001 för att ha anlagt bränder.

Sådant här borde inte få ske och visar att det finns brister i rutinerna. Bl.a. är det enligt nuvarande lagstiftning inte möjligt för t.ex. en avtalsbrandkår att kontrollera om en potentiell ny medlem har en kriminell bakgrund.

Brandmannaförbundet hakade dock upp sig på en helt annan sak. I medierapporteringen förekom det i början en del begreppsförvirring p.g.a. att såväl polisen som räddningsverket först rapporterade att en brandman i bisyssla var en misstänkt pryoman. Som vi alla vet vid det här laget är brandman och brandkårist inte alls samma sak, och detta poängterade även brandmannaförbundet, helt korrekt. Men det räckte inte.

Brandmannaförbundet fortsatte med att fråga sig om det är emot grundlagen att såväl medborgare som andra myndigheter inte kan se skillnad mellan hobby- och yrkesverksamhet. Enligt förbundet är all räddningsverksamhet myndighetsverksamhet som innefattar användning av offentlig makt. Därför borde inte avtalsbrandkårerna få ha kläder eller bilar som ens påminner om räddningsmyndigheternas kläder och bilar. Vidare borde yrkesbenämningen brandman skyddas på samma sätt som t.ex. hälsovårdens yrkesbenämningar. Det borde vara fullständigt självklart för allmänheten om den hjälpande enheten består av myndigheter eller frivilliga amatörer.  Låt oss ta en närmare titt på de här påståendena.

För det första är inte alla brandmän räddningsmyndigheter, även om brandmannaförbundet verkar tro det. I räddningslagens 26 § står det väldigt tydligt att ”räddningsverkets högsta tjänsteinnehavare och de tjänsteinnehavare vid räddningsverket som denne förordnat samt det lokala räddningsväsendets behöriga kollegiala organ” är räddningsmyndigheter. I många räddningsverk är brandmännen tjänsteinnehavare, men det betyder inte per automatik att de skulle vara räddningsmyndigheter. Vissa har säkert blivit utsedda till det, men jag tvivlar på att alla blivit det (ni får gärna rätta mig om jag har fel). UPPDATERING 14.4.2014: Åtminstone inom Västra Nylands räddningsverk är alla brandmän utsedda till myndigheter. Hör gärna av dig om du känner till andra räddningsverk som också utnämner  alla brandmännen till myndigheter.

För det andra så är det under pågående räddningsverksamhet alltid exakt en person som utövar myndighetsmakt (den övervakande och förebyggande verksamheten är sedan ett helt annat kapitel), och det är räddningsledaren. Trots att det skulle vimla av räddningsmyndigheter på en brandplats är det alltid bara en person som har de skyldigheter och befogenheter som räddningslagen ger åt räddningsledaren.

Enligt räddningslagens 34 § leds räddningsverksamheten av en räddningsmyndighet, men tillfälligt kan även t.ex. en person som tillhör en avtalsbrandkår fungera som räddningsledare tills en behörig räddningsmyndighet tar över. I båda fallen sker räddningsledningen under tjänsteansvar. En icke-myndighetsperson som leder räddningsverksamheten har dock inte riktigt samma befogenheter som en räddningsmyndighet (§ 36) och det är helt förståeligt om man tänker på vad befogenheterna egentligen innebär (det tänker jag inte gå in på nu, intresserade kan läsa lagtexten).

I praktiken fungerar det ofta så att även om samtliga brandbilar på en olycksplats kommer från avtalsbrandkårer så finns det alltid en räddningsmyndighet någonstans i bakgrunden som har myndighetsansvaret. Ibland kommer denna person till platsen, ibland inte. Sedan fungerar någon av avtalsbrandkårernas enhetschefer som skadeplatschef, och leder verksamheten på plats och ställe, i enlighet med räddningsmyndighetens anvisningar.

För det tredje så bär redan räddningsmyndigheter och yrkespersonal annorlunda uniformer än avtalspersonal, i enlighet med inrikesministeriets förordning om räddningsväsendets uniformer och räddningsmyndigheternas identitetskort. Avtalsbrandkårer måste t.ex. bära en namnskylt med röd text på svart botten där det klart och tydligt står AVTALSBRANDKÅR eller namnet på föreningen som personen tillhör. Vidare får avtalsbrandkårer inte bära räddningsmyndigheternas emblem (se bild) och de har även andra gradbeteckningar.

logo_pelastustoimi
Räddningsväsendets emblem. Detta märke bärs endast av yrkespersonal.

Operativt finns det inga officiella regler, men t.ex. inom Egentliga Finlands räddningsverk har alla brandkårister ett blått band på sina hjälmar, medan ordinarie brandmännen har ett silverfärgat band eller inget band alls. Avtalsbrandkårernas enhetschefer har röda hjälmar med antingen ett rött band eller två blåa band, medan brandförmännen alltid har två röda band på sina hjälmar. Det är alltså redan nu fullt möjligt att se skillnad på en yrkesbrandman och en brandkårist, om man vet vad man skall titta efter.

För det fjärde, så är begreppet brandman lite problematiskt. Jag förstår bra att brandmännen vill ha en egen yrkesbenämning – jag skulle inte heller tycka om att någon utan examen kallade sig själv diplomingenjör. Problemet är att för ett barn eller för den vanliga medborgaren på gatan kommer det alltid att vara brandmän som kommer till en olycksplats i röda bilar med blåljus. Jag tror t.o.m. att om brandkåristerna började köra med limegröna bilar och rosa dräkter så skulle de trots det vara brandmän i befolkningens ögon.

På så gott som varje PR-tillsällning får jag förklara skillnaden mellan brandmän och släckningsmän. För personer som inte alls är insatta brukar jag bara säga att jag är frivillig brandman (med betoning på frivillig) och sedan, om personen är intresserad, förklara de riktiga begreppen och titlarna. Att förklara för en fyraåring vad skillnaden mellan en brandman och en släckningsman är går inte alls. Talar jag engelska finns det inte ens ord för brandkårist eller släckningsman, utan där är det bara voluntary firefighter (frivillig brandman) och career firefighter (karriärsbrandman) som gäller. I Sverige talas det för övrigt om heltidsbrandmän och deltidsbrandmän, även om benämningen ”räddningsman i beredskap” torde vara den korrekta termen för deltidspersonal.

Kunde man därför månne tänka sig att introducera yrkesbenämningen ”räddare” eller ”räddningsman” och reservera denna för yrkespersonal? Det finns ju t.ex. ingenting som heter brandmansexamen längre; den har ersatts av räddarexamen.

Slutligen, om det fortfarande är så att ordinarie och frivilliga inte får ha ens liknande kläder och bilar (vilket jag aldrig tror att kommer att ske), så är det billigare att byta utseende på den ordinarie personalens bilar och uniformer. De är nämligen färre till antalet.

Proffs och amatörer, del 2

Rötägg finns överallt. Tyvärr brukar dessa rötägg ofta dra skam över hela sin grupp, trots att det handlar om enskilda fall. I september förra året hade en halvordinarie brandkårist i Uleåborg fått låna en av räddningsverkets bilar för att åka på kurs. I stället söp hen sig full, tog bilen, körde runt med sirenerna påslagna och kraschade till sist in i ett träd.

Många av mina FBK-bekanta blev väldigt upprörda när de nåddes av nyheten (läs den t.ex. här, på finska). Sådant beteende är fullständigt oacceptabelt, speciellt inom vår bransch. Även yrkesbrandmännens fackförbund reagerade, genom att kräva att all avtalspersonal bör genomgå samma lämplighetstester och samma utbildning som ordinarie personal. Låt oss titta lite närmare på vad det här skulle innebära.

Jag kan hålla med om att våra lämplighetstester skulle kunna vara bättre. Just nu är det  upp till brandkårens befäl och styrelse (eller räddningsverkets ansvarsperson om det handlar om en halvordinarie brandkår) att avgöra om en medlem är lämplig för operativ tjänst eller inte.  Rökdykarnas lämplighet för rökdykning kontrolleras regelbundet av hälsovårdare och läkare, men några regelrätta lämplighetstest för att få delta i den operativa verksamheten överhuvudtaget finns inte. Således kan man anta att det förekommer variationer mellan olika kårer i landet.

Jag kan även hålla med om att vårt utbildningssystem skulle kunna vara mycket bättre, men det tänkte jag inte gå in på nu.

För den enskilde medborgaren skulle det förstås vara bra om alla brandstationer var bemannade med yrkespersonal. Låt oss se vad det skulle innebära i praktiken.

Till att börja med kommer ingen att genomgå en yrkesutbildning på ett och ett halvt år bara för att få hålla på med en bisyssla. Således antar vi att det kommer att handla om heltidsanställningar och att alla stationer kommer att ha en starttid på 1 minut.

I Finland finns just nu ungefär 700 avtalsbrandkårer av olika slag. I och med att starttiderna minskar antar vi att dessa kan ersättas av 600 nya ordinarie stationer. I medeltal kommer varje station att bemannas av fyra brandmän, som jobbar i 24 timmars skift med tre följande lediga dagar. Således måste man anställa 16 brandmän per station, vilket innebär 9600 brandmän för samtliga nya stationer.

Låt oss vidare anta att en avtalsbrandkår i medeltal kostar lika mycket per år som två ordinarie brandmannatjänster. Detta innebär att kostnaderna för att anställa 9600 brandmän skulle motsvara 4800 avtalsbrandkårer, vilket i sin tur innebär en ökning av dagens kostnader med hela 585 %. Med tanke på det ekonomiska läget idag är detta fullständig utopiskt.

Vi leker ändå att kommunerna lyckats trolla fram pengarna som behövs. Då stöter vi på följande problem: varifrån skall man få tag på 9600 nya brandmän? Räddningsinstitutet utbildar ungefär 125 räddare och 40 underbefäl per år. Om vi antar att en fjärdedel av de 9600 brandmännen är underbefäl skulle det ta 60 år att utbilda tillräckligt med underbefäl och 57 år att utbilda tillräckligt med manskap. Då har vi dessutom lämnat bort de redan existerande ordinarie stationernas behov av nytt manskap och underbefäl.

Sammanfattningsvis är det helt enkelt inte realistiskt att kräva att avtalspersonal skall ha samma utbildningsnivå som ordinarie personal. I praktiken skulle ett sådant krav leda till att stora delar av Finland blev helt utan brandkår. ”Byborna” skulle då bli tvungna att organisera släcknings- och räddningsberedskapen själva, dvs. det som hände på 1800-talet då de första frivilliga brandkårerna grundades. Då kan man fråga sig vad som är bättre: outbildade och dåligt utrustade frivilliga brandvärn i byarna, eller välutrustade avtalsbrandkårer med åtminstone någon sorts utbildning?

Proffs och amatörer, del 1

Jag har länge tänkt skriva någonting om stridigheterna mellan ordinarie och frivillig räddningspersonal, men inte riktigt hittat något lämpligt tillfälle. Den här veckan har dock dessa stridigheter dykt upp i massmedia genom brandmannaförbundets krav på att de frivilliga inte borde få använda likadana kläder eller likadana bilar som de ordinarie. Jag kan inte låta bli att kommentera detta, men för att också andra än de som redan är insyltade i branschen skall kunna hänga med tänkte jag ägna det här inlägget till att reda ut lite begrepp. Kommentarerna skjuter jag upp till nästa inlägg.

”De ordinarie brandstationerna är bemannade dygnet runt och har en starttid på 60 sekunder efter larm.”

I Finland sköts räddningsverksamheten av 22 regionala räddningsverk. Den operativa räddningspersonalen består av  personer i huvudsyssla (ca 4000 personer) och personer i bisyssla (ca 13400 personer).

Räddningspersonal i huvudsyssla kallas allmänt för ordinarie personal. De ordinarie brandstationerna är bemannade dygnet runt och har en starttid på 60 sekunder efter larm.

Det finns lagstadgade behörighetskrav för ordinarie räddningspersonal. Räddningsinstitutet i Kuopio erbjuder yrkesutbildning för räddningspersonal enligt följande:

  • Räddarexamen på 90 studiepoäng för manskap (brandmän och överbrandmän)
  • Underbefälsexamen på 60 studiepoäng för underbefäl (brandförmän och sprutmästare)
  • YH-ingenjörsexamen på 240 studiepoäng för befäl (brandmästare, brandinspektörer, brandchefer, osv.)

Personerna i bisyssla har ett annat yrke som de jobbar med på heltid och sköter räddningsverksamheten vid sidan om. Ofta pratar man om frivilliga brandkårer och frivillig personal när man hänvisar till den här kategorin, men det är missvisande. Istället borde man tala om avtalsbrandkårer och avtalspersonal.

”Det är alltså helt möjligt att vara medlem i en ”frivillig” brandkår och få ersättning för det.”

En avtalsbrandkår är en förening som har ett brandkårsavtal med ett regionalt räddningsverk. I avtalet står det bl.a. vilken styrka brandkåren skall rycka ut med och hur snabbt. Avtalsbrandstationerna är alltså inte bemannade dygnet runt och därför har de också längre utryckningstider än de ordinarie stationerna.

Brandkårsavtalen varierar från brandkår till brandkår. En avtalsbrandkår kan t.ex.  förbinda sig att vid 90% av alla larm rycka ut inom 10 minuter med en minimistyrka på 1+3, av vilka minst två bör vara rökdykare. I gengäld betalar räddningsverket ersättning åt brandkåren. Vissa brandkårer betalar ut ett personligt arvode åt sina medlemmar för utförda utryckningstimmar, medan andra använder pengarna kollektivt inom föreningen. Det är alltså helt möjligt att vara medlem i en ”frivillig” brandkår och få ersättning för det.

När en avtalsbrandkår får ett larm går det ut till alla medlemmar i kårens larmavdelning och de som har möjlighet att rycka ut inom utsatt tid så gör det. Brandkåren bör själv se till att avtalet uppfylls, t.ex. genom att ha ett tillräckligt stort medlemsantal eller genom att införa någon form av beredskapssystem.

I vissa avtalsbrandkårer finns inget brandkårsavtal, utan alla som deltar i den operativa verksamheten har personliga avtal med räddningsverket. Dessa avtalsbrandkårer kallas för halvordinarie brandkårer, men fungerar i praktiken för det mesta på samma sätt som regelrätta avtalsbrandkårer. Största skillnaden är att det är räddningsverket självt som ansvarar för att larmberedskapen upprätthålls inom en halvordinarie brandkår.

”Utbildningskraven för avtalspersonal är således märkbart mindre än för ordinarie personal. Kraven på hälsa och fysisk kondition är dock samma för båda kategorierna.”

Det finns också lagstadgade behörighetskrav för avtalspersonal. Avtalsbrandkårernas utbildningssystem bygger på kurser som ordnas lokalt på kvällar och veckoslut. Som kursledare fungerar för det mesta personer med yrkesexamen inom räddningsbranschen. Totalt finns det ungefär 30 olika kurser som ger behörighet och/eller färdigheter att utföra olika uppgifter.  Här är några exempel:

  • För att överhuvudtaget få delta i operativ räddningsverksamhet krävs godkänd kurs i släckningsarbete (60 h)
  • För att få utföra rökdykning krävs godkänd kurs i rökdykning (30 h). Det finns även andra krav som måste uppfyllas för att få rökdyka, men dessa går vi inte in på här.
  • För att få fungera som enhetschef krävs godkänd kurs för enhetschefer (87 h + 100 h)

Utbildningskraven för avtalspersonal är således märkbart mindre än för ordinarie personal. Kraven på hälsa och fysisk kondition är dock samma för båda kategorierna.

Yrkesbenämningen brandman är än så länge inte skyddad, men när man inom räddningsbranschen talar om brandmän avser man uteslutande ordinarie personal. Avtalspersonalen kallas för brandkårister eller släckningsmän. Om man inte vill dansa rumba på den ordinarie personalens tår bör man hålla sig till de här benämningarna – en släckningsman som kallar sig själv brandman får många att se rött.

Slutligen tänkte jag presentera några siffror (källa: SSPL). Ordinarie brandkårer finns enbart i tätorterna, medan avtalsbrandkårer förekommer i hela landet. Avtalsbrandkårerna sköter ensamma om räddningsverksamheten på glesbyggden, vilket motsvarar ungefär 90% av Finlands areal och 46% av Finlands befolkning. I tätorterna är avtalsbrandkårernas uppgifter att stödja de ordinarie brandkårerna och fungera som reserver. Avtalsbrandkårerna deltar i ungefär 60% av alla larmuppdrag som utförs i Finland. I praktiken innebär detta ungefär 200 larm per dygn.