Etikettarkiv: sjukdom

Full fart in i väggen

Jag har inte skrivit något här på över ett år. Jag har känt att jag helt enkelt inte har hunnit eller så har jag tyckt att jag inte haft något att skriva om som skulle vara tillräckligt intressant för andra att läsa. Lägg den meningen på minnet.

Jag sitter nu hemma och är sjukskriven hela juni p.g.a. depression. I juli kommer jag att ha min planerade sommarsemester som vanligt och i augusti ska jag försöka återvända till arbetet. Jag bävar redan för hur det skall gå, men mycket hinner hända på knappa två månader.

Det hela började egentligen redan i slutet av förra året, då jag kände att jag hade för mycket överallt. På jobbet var jag närförman och arbetsskyddsbefullmäktig vid sidan om mitt egentliga arbete och hemma har jag två av tre barn i talterapi. Inom brandkåren kämpar vi med krympande medlemsantal i den operativa verksamheten och jag är på riktigt rädd för om det kommer att finnas någon frivillig brandkår i Pargas om fem till tio år. Jag ropade på hjälp och jag fick hjälp.

Jag avsade mig förmansansvaret och positionen som arbetsskyddsbefullmäktig och min arbetsgivare fixade ett eget kontor åt mig i Pargas så att jag skulle ha lättare att klara vardagen (ett STORT tack för detta). Jag började även ett nytt projekt som jag med iver tog tag i. Det såg ljust ut. Arbetet flöt på med en ryslig fart och hela tillvaron kändes för bra för att vara sann. Det kanske den var också, för i januari-februari, efter en fysiskt tung (men kort) resa till USA hände något. Jag märkte det inte själv just då, men enligt min hustru var det då det började gå utför.

Allt gick inte riktigt som jag hade hoppats i projektet. Vi stötte på oväntade tekniska problem som tog längre att lösa än jag hade planerat (men vi löste dem). Inom brandkåren stampade rekryteringen på stället. Hemma blev det aldrig tid att ta itu med den växande listan av saker att göra som varje egnahemshusägare får tampas med. Gemensamt för alla var att jag tyckte att jag, ensam, borde klara av att fixa allt hemma eller att jag, ensam, borde ha förutsett alla problem i projektet och att jag, ensam, bar ansvaret för att vi nu låg efter i tidtabellen och att kunden inte var helt nöjd och att jag, ensam, borde klara av att rekrytera och introducera tio nya medlemmar till brandkårens larmavdelning (samtidigt som alla brandkårer i hela landet tampas med liknande problem).

I mars fick jag magkatarr, blev sjukskriven en vecka och fick magmedicin. Smärtorna försvann men magen var fortsättningsvis orolig. Det här var första fysiska tecknet på att något inte var som det ska och även mina kolleger upptäckte det. Jag försökte själv ändra mina arbetsvanor, bl.a. genom att försöka hålla regelbundna pauser och be mina kolleger ta hand om kvällsmötena med kunden i USA. Tyvärr var bollen redan i rullning och det gick utför fortare och fortare. Till sist for jag in i väggen och ner i en djup grop, och det är ur den gropen jag nu försöker ta mig upp.

Imorgon har jag varit sjukskriven i en vecka och har påbörjat medicinering mot medelsvår depression. Än så länge har den inte börjat verka utan jag känner bara av bieffekterna (illamående, yrsel, trög mage, humörsvängningar – man kunde ju nästan tro att jag var gravid). Igår kände jag mig som om jag gjort något oförlåtligt och överväldigades av skamkänslor, utan att ha gjort något. Lyckligtvis förvarnade läkaren mig om att medicinen kan ha just sådana biverkningar innan den börjar fungera på riktigt och idag känner jag mig bättre, även om det mesta känns grått och trist.

Jag har grubblat än hel del på varför det gick så här, trots att jag drog i bromsen redan förra året och min arbetsgivare hörsammade och skred till omedelbara åtgärder för att lätta på bördan. Efter två besök hos arbetsplatspsykolog tror jag mig veta ungefär vad det är som har hänt.

Jag har så gott som hela mitt liv varit väldigt beroende av vad andra tycker och tänker om mig. Jag har alltid velat vara den som är alla andra till lags, löser alla problem, hjälper när det är svårt, en räddare i nöden, osv. Jag har också haft svårt att på riktigt ta till mig positiv feedback, trots att jag har ett stort behov av att få sådan. Negativ feedback går däremot rakt i hjärtat som ett spjut och jag tar det alltid personligt, även då det inte är riktat till mig som person utan snarare till t.ex. min yrkesroll eller ställning i brandkåren. Det här tankesättet har mer eller mindre styrt mitt liv i över tjugo år (nu kan ni läsa meningen i början av den här texten igen om att inte kunna skriva något som någon annan vill läsa).

När jag fick mitt egna kontor i vintras har jag troligen undermedvetet känt att jag nu måste jobba ännu hårdare och flitigare för att bevisa att jag är värd detta privilegium (för dom flesta på mitt jobb har inte egna kontor). Trots att jag hållit mig till normala arbetsdagar (för det mesta), har jag jobbat väldigt intensivt. I början gick det bra – det var t.o.m. roligt – men man kan inte hålla på så hur länge som helst. När det sedan började dyka upp problem och utmaningar – som det alltid gör i alla icke-triviala mjukvaruprojekt – var det som en kalldusch. Jag hade inte jobbat tillräckligt bra och inte lyckats förutse att det skulle gå så här och var därmed en dålig arbetstagare, ovärdig att ensam bestämma över firmans högkvarter i skärgårdens huvudstad. Trots att mina kolleger, min chef och min chefs chef intygade att jag presterar alldeles tillräckligt bra kunde jag inte ta till mig det (jag råkade stöta på begreppet bluffsyndrom och det passade in mer eller mindre precis).

Nu ska jag försöka ladda batterierna (eller kanske byta ut dem) under sommaren och i höst har jag en hel del känslomässigt smutsbyke att ta i tu med. Jag kommer även att behöva ändra mitt arbetssätt och mitt förhållande till arbetet. Jag är skitnervös för hur det här ska lyckas, men nu är vårdprocessen igång, jag har fått hjälp, och även om jag tänker försöka återvända till arbetet i augusti så kommer vården att fortsätta. Exakt hur återstår att se.

Året som gått del 1: familjen

År 2014 kommer för min del att gå till historien som ett väldigt typiskt småbarnsförälderår. När året inleddes var Edvin drygt en månad gammal och när det tog slut var han drygt ett år. Med andra ord den tiden som alla andra säger att man skall njuta av eftersom den är så kort.

Någon njutning har det nog inte varit, även om jag redan har förträngt de mesta traumatiska minnena från koliktiden i början av året. Jag minns faktiskt nästan ingenting av årets tre första månader. Annat än att vi nästan brände upp huset och jag fyllde 30 år.

Jag fick bläddra bakåt i bloggen för att se vad det var jag egentligen kände och tänkte i början av året. Det var verkligen ingen dans på rosor. Jag är mycket tacksam över att vi hade tillgång till familjerådgivningens stödtjänster samt att både mina och min hustrus föräldrar fanns (och finns fortfarande) på några kilometers avstånd. Jag applåderar ”Hätäkahvit”-konceptet som uppstått på Facebook efter alla familjetragedier runt om i landet – det behövs, och små saker som att få duscha i fred i en halvtimme kan göra underverk.

Sommaren gick bra, även om jag inte kommer ihåg speciellt mycket av den heller. Det åskade och regnade en del, vi besökte gamla brandbilars dag i Ekenäs (till barnens stora förtjusning), min hustru och jag fick två barnfria hotellnätter (det behövdes) och vårt avlopp stockades (det blev dyrt).

På hösten hade jag min pappamånad och det var en både nyttig, trevlig och påfrestande upplevelse. Vad jag kommer ihåg speciellt är hur imponerade många kvinnor var över att jag var hemma med barnen eller hämtade de äldsta från dagvården, cyklandes, i ösregn (jo, vi hade de äldsta barnen i dagvård några dagar i veckan trots att jag var hemma, av många orsaker). Av någon anledning är det tydligen mycket speciellt när en pappa gör sådant som ”man” förväntar (?) sig att en mamma skall göra. Visst var det roligt med all uppmärksamhet och allt beröm, men det borde också ges åt alla mammor som är hemma med sina barn.

Årets två sista månader karakteriserades av sjukdomar av olika slag. Ögoninflammationer, öroninflammationer, antibiotikakurer, läkarbesök, någon sorts magsjuka, feber, m.m.  Än är det inte över; barnen är friska för tillfället men min fru ligger i feber.

Julen kom och gick utan att jag egentligen hann med (ska kanske skriva lite mera om detta i ett senare inlägg) och nu skriver vi 2015. Misstänker dock att jag av bara farten ännu kommer att skriva 2014 på alla lappar m.m. ungefär fram till juni.

Sjukstuga

På kvällen måndagen den 3 november hade jag känt mig lite småkrasslig i ungefär två veckor. Jag hade precis avslutat ett kortare pass på motionscykeln då jag fick larm om en byggnadsbrand (se mina två tidigare inlägg). Medan jag bytte flaskor och svalkade mig efter den första rökdykningsinsatsen började jag känna mig sämre. Lyckligtvis hade det vid det laget kommit extra manskap och jag kunde ta en mer passiv roll tills uppdraget var slut för min del. Följande dag brakade förkylningen loss på allvar.

Idag är det drygt tre veckor sedan detta hände och vi har i princip levt i en sjukstuga sen dess. Nu börjar det lyckligtvis se ganska bra ut igen. Jag hade tänkt skriva ett längre inlägg om mina erfarenheter, men faktum är att jag inte kommer ihåg speciellt mycket från de senaste tre veckorna. Allt är höljt i någon sorts dimma.

I korthet har vi alltså varit med om följande:

  • alla fem familjemedlemmar har varit mer eller mindre förkylda i olika omgångar
  • alla mina barn och jag själv har haft ögoninflammation i två omgångar och tagit ögondroppar
  • mina två yngsta barn och jag själv har haft öroninflammation och ätit antibiotika
  • min yngsta son har opererats (planerat dagskirurgiskt ingrepp som bara råkade infalla nu)

Det har blivit en hel del mediciner. Många långa dagar. Många mer eller mindre sömnlösa nätter. Många läkarbesök. För lite vila. Inget tålamod. Onödigt mycket bråk och skrik. Mycket kramande efteråt.

Att ta hand om sjuka barn är tungt, men att göra det medan man själv är sjuk är ännu tyngre. Ni anar inte (eller det kanske ni gör?) hur tacksam jag är över att det inte var magsjuka vi fått.

Jag är fortfarande inte frisk och har bl.a. blivit tvungen att skjuta upp mitt konditionstest för rökdykare. Jag kommer inte ihåg när jag senast skulle ha drabbats av ett så här segt virus, men jag misstänker att en delorsak är att jag egentligen aldrig hunnit vila ut ordentligt.

När man själv är sjuk eller ens barn är sjuka får man sjukledigt från jobbet. Är man sjuk och är hemma med barnen är det bara att bita ihop och försöka hålla ut på något sätt. Jag lyfter på hatten åt alla ensamstående föräldrar som klarar av detta.

Jag har sagt det åt mitt team på jobbet och jag säger det här också: när ni blir sjuka, så vila ordentligt! Var hellre borta en extra dag från jobbet än kom tillbaka för tidigt. Vilar man ordentligt är man sjuk i bara några dagar, gör man inte det är man mer eller mindre sjuk i några veckor.

Foto: http://www.stockphotosforfree.com/free-stock-photos/p-24229-assorted-pills-in-prescription-bottles.html

Jouren i Pargas

Jag kommer ihåg när jag fick öronvärk mitt i natten när jag var liten. Mamma ringde till hälsovårdscentralen och sedan for vi iväg med bilen. Läkaren tog emot direkt och jag fick örondroppar, antibiotika och ett pussel. Det var på den tiden det fanns läkarjour dygnet runt i Pargas.

Efter barndomstiden behövde jag väldigt sällan besöka hälsovårdscentralen. Nattjouren drogs in i något skede (minns inte ens när) och flyttades till Åbo, men jag brydde mig inte speciellt mycket. I praktiken märkte jag bara av det under mina två månader som sommarvikarie på räddningsverket, då man måste besluta om patienten skulle föras till Pargas hälsocentral eller till Åbo.

Sedan kom barnen. Plötsligt fick vi besöka läkarjouren flera gånger per år. Det har varit hög feber hos spädbarn, andningssvårigheter, RS-virus, öroninflammation, feberkramp, m.m. Några gånger blev det medicinering av olika slag (antibiotika, ventolineinhalation, m.m.), några gånger blev det resa till barnpolikliniken vid ÅUCS och några gånger var det ”falskt alarm”.

Av någon konstig anledning blir våra barn (nästan) alltid sjuka på kvällen, och då oftast på fredag kväll. Vi har alltid febernedsättande medicin hemma, så en natt klarar vi oss nog. Är det fråga om en vanlig förkylning krävs inga läkarbesök, men om vi börjar misstänka att det kan vara fråga om något värre vill vi gärna få en professionell bedömning av en läkare redan följande dag.

Nu skall då både kvälls- och veckoslutsjouren flyttas till Åbo. Jag har själv blivit tvungen att besöka Åbo-jouren två gånger. Första gången var då jag fick matstrupsinflammation sent på lördag kväll och åkte in till Åbo hälsocentral (det här var före samjourens tid). I väntrummet satt blodiga fyllbultar och ambulanserna hämtade in nya patienter i en jämn ström. Mitt fall prioriterades dock och jag fick den vård jag behövde utan att egentligen behöva vänta.

Andra gången var då Robin hade haft feberkramp och hälsocentralläkaren remitterade oss till samjouren i Åbo. Vi fick sitta och vänta i en och en halv timme tills läkaren tog emot och konstaterade att vi borde ha remitterats direkt till barnpolikliniken istället.

Det att kvällsjouren ny flyttas har jag inte så mycket emot, om det innebär att jag trots det kan få en läkartid för mitt sjuka barn följande dag. Jag jobbar på en mycket familjevänlig arbetsplats, så jag kan t.o.m. fara mitt på dagen utan större problem.

Med veckoslutsjouren är det annat. Jag tilltalas inte alls av tanken på att behöva vänta till måndag morgon för att få besöka den egna hälsocentralen, om barnet blivit sjukt på fredag kväll. Att åka in till Åbo och vänta obestämt antal timmar på att få träffa en läkare tilltalar inte heller (speciellt inte om man är ensam, inte får barnvakt och blir tvungen att ta med alla tre ungarna). Är det fråga om något akutare blir väntetiden förstås kortare, och är det mindre akut skulle det säkert gå bra att vänta till måndagen. Men hur skall man veta om det är akut eller inte?

I debatten som förts i massmedia har flera fört fram åsikter om att man ändå alltid måste in till Åbo och att de ändå inte kan göra något på hälsocentralen i Pargas. De här personerna verkar utgå ifrån att man måste ha huvudet under armen – minst! – förrän man får anlita jouren. Jag är av annan åsikt.

Jag har aldrig tänkt på hälsocentralen som ett ställe dit man för livshotande fall – de skall utan dröjsmål föras direkt till ÅUCS. I samtliga fall som jag blivit tvungen att anlita jouren i Pargas har det varken krävts laboratorium eller röntgen. Det viktigaste har alltid varit att få en lägesbedömning av en läkare. Att åka in till en redan överbelastad specialjour av den anledningen känns direkt dumt.

Sedan har jag som ingenjör svårt att förstå hur så många verkar vara förvånade över hur långa köerna är vid samjouren i Åbo, men det kan jag återkomma till senare.

Foto: http://www.stockphotosforfree.com/free-stock-photos/p-2005-medical-industry.html