Etikettarkiv: småbarn

Tålamod

Jag tror att tålamod är en bruksvara som i viss mån kan lagras. Har man mycket tålamod på lager är stubinen längre och man kan hålla sig lugn och sansad trots att något eller någon går en på nerverna. Efteråt måste reserverna fyllas på igen. Annars blir man en tickande bomb. Det är mitt problem just nu.

Mina tålamodsreserver är hela tiden sinade och jag har aldrig tid att fylla på dem ordentligt igen. De senaste månaderna har varit extra tunga, med många utbrott och mycket gormande och bråkande om relativt små saker (om man riktigt tänker efter alltså). Det spills, klottas och kissas på golvet (ibland i misstag, ibland med flit), ritas på väggar, golv och möbler, råddas ner, skriks, trotsas och grävs i blomkrukor. Och förstås då man just har planterat eller sått något på gården så är det just där som det ska grävas, köras eller trampas ner.

Som enskilda händelser är dessa bagateller och egentligen ingenting att bråka om. När de däremot sker i en oavbruten ström utan att man egentligen hinner lugna ner sig ordentligt och få ordning och reda på saker och ting så är bägaren konstant full och alla droppar får den att svämma över. Ingen tycker om det, varken jag själv, min fru eller barnen. Men vad ska man göra? Det är väl bara att bita ihop och försöka stå ut och behärska sig. Alla säger att det blir bättre med tiden.

PS. Min morfar lär ha sagt att ”barn är sådana som man måste torka upp efter”. Jag är benägen att hålla med. DS.

Året som gått del 1: familjen

År 2014 kommer för min del att gå till historien som ett väldigt typiskt småbarnsförälderår. När året inleddes var Edvin drygt en månad gammal och när det tog slut var han drygt ett år. Med andra ord den tiden som alla andra säger att man skall njuta av eftersom den är så kort.

Någon njutning har det nog inte varit, även om jag redan har förträngt de mesta traumatiska minnena från koliktiden i början av året. Jag minns faktiskt nästan ingenting av årets tre första månader. Annat än att vi nästan brände upp huset och jag fyllde 30 år.

Jag fick bläddra bakåt i bloggen för att se vad det var jag egentligen kände och tänkte i början av året. Det var verkligen ingen dans på rosor. Jag är mycket tacksam över att vi hade tillgång till familjerådgivningens stödtjänster samt att både mina och min hustrus föräldrar fanns (och finns fortfarande) på några kilometers avstånd. Jag applåderar ”Hätäkahvit”-konceptet som uppstått på Facebook efter alla familjetragedier runt om i landet – det behövs, och små saker som att få duscha i fred i en halvtimme kan göra underverk.

Sommaren gick bra, även om jag inte kommer ihåg speciellt mycket av den heller. Det åskade och regnade en del, vi besökte gamla brandbilars dag i Ekenäs (till barnens stora förtjusning), min hustru och jag fick två barnfria hotellnätter (det behövdes) och vårt avlopp stockades (det blev dyrt).

På hösten hade jag min pappamånad och det var en både nyttig, trevlig och påfrestande upplevelse. Vad jag kommer ihåg speciellt är hur imponerade många kvinnor var över att jag var hemma med barnen eller hämtade de äldsta från dagvården, cyklandes, i ösregn (jo, vi hade de äldsta barnen i dagvård några dagar i veckan trots att jag var hemma, av många orsaker). Av någon anledning är det tydligen mycket speciellt när en pappa gör sådant som ”man” förväntar (?) sig att en mamma skall göra. Visst var det roligt med all uppmärksamhet och allt beröm, men det borde också ges åt alla mammor som är hemma med sina barn.

Årets två sista månader karakteriserades av sjukdomar av olika slag. Ögoninflammationer, öroninflammationer, antibiotikakurer, läkarbesök, någon sorts magsjuka, feber, m.m.  Än är det inte över; barnen är friska för tillfället men min fru ligger i feber.

Julen kom och gick utan att jag egentligen hann med (ska kanske skriva lite mera om detta i ett senare inlägg) och nu skriver vi 2015. Misstänker dock att jag av bara farten ännu kommer att skriva 2014 på alla lappar m.m. ungefär fram till juni.

Tvångstankar

Ända sedan jag blev pappa för snart fem år sedan har jag drabbats av vissa ”tvångstankar” vid vissa speciella tillfällen. Eller tvångstankar är väl knappast rätt ord eftersom de inte tvingar mig att göra något eller så, men de dyker alltid upp vid samma tillfällen, år efter år:

Då vi flyttar in i en ny kalender och skriver in barnens födelsedagar:

Tänk om någonting händer och vi aldrig får fira den här födelsedagen?

Då vi handlar och slår in julklappar:

Tänk om någonting händer och vi aldrig får fira nästa jul tillsammans?

Då jag ser på nyaste satsen med dagisfoton:

Tänk om någonting händer och det här blir fotot som används på minnesstunden?

Tankarna brukar försvinna lika snabbt som de dyker upp, men trots det finns de där och känns obehagliga. Finns det andra som råkar ut för liknande eller är det bara jag?

Sjukstuga

På kvällen måndagen den 3 november hade jag känt mig lite småkrasslig i ungefär två veckor. Jag hade precis avslutat ett kortare pass på motionscykeln då jag fick larm om en byggnadsbrand (se mina två tidigare inlägg). Medan jag bytte flaskor och svalkade mig efter den första rökdykningsinsatsen började jag känna mig sämre. Lyckligtvis hade det vid det laget kommit extra manskap och jag kunde ta en mer passiv roll tills uppdraget var slut för min del. Följande dag brakade förkylningen loss på allvar.

Idag är det drygt tre veckor sedan detta hände och vi har i princip levt i en sjukstuga sen dess. Nu börjar det lyckligtvis se ganska bra ut igen. Jag hade tänkt skriva ett längre inlägg om mina erfarenheter, men faktum är att jag inte kommer ihåg speciellt mycket från de senaste tre veckorna. Allt är höljt i någon sorts dimma.

I korthet har vi alltså varit med om följande:

  • alla fem familjemedlemmar har varit mer eller mindre förkylda i olika omgångar
  • alla mina barn och jag själv har haft ögoninflammation i två omgångar och tagit ögondroppar
  • mina två yngsta barn och jag själv har haft öroninflammation och ätit antibiotika
  • min yngsta son har opererats (planerat dagskirurgiskt ingrepp som bara råkade infalla nu)

Det har blivit en hel del mediciner. Många långa dagar. Många mer eller mindre sömnlösa nätter. Många läkarbesök. För lite vila. Inget tålamod. Onödigt mycket bråk och skrik. Mycket kramande efteråt.

Att ta hand om sjuka barn är tungt, men att göra det medan man själv är sjuk är ännu tyngre. Ni anar inte (eller det kanske ni gör?) hur tacksam jag är över att det inte var magsjuka vi fått.

Jag är fortfarande inte frisk och har bl.a. blivit tvungen att skjuta upp mitt konditionstest för rökdykare. Jag kommer inte ihåg när jag senast skulle ha drabbats av ett så här segt virus, men jag misstänker att en delorsak är att jag egentligen aldrig hunnit vila ut ordentligt.

När man själv är sjuk eller ens barn är sjuka får man sjukledigt från jobbet. Är man sjuk och är hemma med barnen är det bara att bita ihop och försöka hålla ut på något sätt. Jag lyfter på hatten åt alla ensamstående föräldrar som klarar av detta.

Jag har sagt det åt mitt team på jobbet och jag säger det här också: när ni blir sjuka, så vila ordentligt! Var hellre borta en extra dag från jobbet än kom tillbaka för tidigt. Vilar man ordentligt är man sjuk i bara några dagar, gör man inte det är man mer eller mindre sjuk i några veckor.

Foto: http://www.stockphotosforfree.com/free-stock-photos/p-24229-assorted-pills-in-prescription-bottles.html

Andra veckan

Nu har jag varit pappaledig i en vecka. Martina har jobbat sex dagar av sju och de två äldsta barnen har varit i dagvård tre dagar. I det stora hela har det gått bra. Jag har bl.a. hämtat barnen från dagvården med cykel oberoende av väder, jag har byggt en pepparkaksbrandstation, jag har lagat hemlagad mat nästan alla dagar, jag har gått till butiken med alla tre (tålamodet höll dock på att ta slut på hemvägen) och även besökt brandstationen.

Jag har inte ännu lyckats hitta balansen mellan hushållsarbete och att umgås med barnen så att inget skulle bli lidande. De dagar som jag satsat mera på att städa, diska och laga mat så har ungarna mest suttit med iPaden eller sett på TV. De dagar som jag lekt mera med ungarna har huset sett ut som ett bombnedslag på kvällen. Det måste gå att hitta någon sorts kompromiss.

Jag måste också arbeta lite med mitt humör. Jag har fortfarande en tendens att själv börja gorma och skrika när ungarna gör det (eller när dom inte lyder), trots att jag vet att det inte fungerar alls. Håller man sig själv lugn och funderar på bakgrunden till att ungarna beter sig som dom gör så blir resultatet så mycket bättre. Det vet jag. Ändå finner jag mig gång på gång i samma situation. Jag har dock blivit lite snällare för varje dag, så än finns det hopp. Jag måste bara se till så att jag själv blir medveten om vad som håller på att hända före det händer.

Det tyngsta har nog varit allt torkande och städande. Speciellt mellersta sonen kan få för sig att t.ex. tömma sin tallrik på golvet när han ätit färdigt, smula sönder kex och frukt som han inte vill äta, gå och gräva i kylskåpet och i misstag hälla mjölk i DVD-hyllan, kissa på golvet med flit så fort man tar bort blöjan eller få ett utbrott och tömma alla leksakslådor (inklusive legobitarna) på golvet i vardagsrummet. Jag är urled på att hela tiden behöva torka, städa och plocka upp. Det är bl.a. i sådana här situationer som jag höjt rösten onödigt mycket (se förra stycket).

Den tyngsta tiden har faktiskt varit de timmar när Martina inte är på jobb. Antingen skärper sig ungarna extra när dom är ensamma med mig, eller så kompenserar dom på något sätt för förlorad mammatid när Martina är hemma. Det skriks, bråkas och råddas om vartannat och man är fullständigt slut på kvällen när ungarna äntligen somnat.

Hittills har jag ändå trivts rätt bra och idag tänkte jag t.o.m. tanken att det är synd att det inte är Martina som har de höga inkomsterna i den här familjen. I så fall kunde jag t.o.m. tänka mig att stanna hemma lite längre än en månad. Återstår att se hur jag tänker om den saken om några veckor. Just nu har jag i alla fall ingen lust att gå på jobb och det ser jag som något positivt. Har även vid flera tillfällen funderat över mitt yrkesval och mitt framtida yrkesliv, men det tänker jag inte gå in på nu.