Etikettarkiv: utbildning

Karriärfunderingar

När jag intervjuades i ÅU med anledning av den här bloggen nämnde jag att jag eventuellt planerar ett karriärbyte till räddningsbranschen i framtiden. Jag tänkte gå lite djupare in på detta ämne här. Jag har funderat väldigt mycket på det och allt ryms inte i ett inlägg, så jag lär återkomma till det i framtiden.

Låt oss börja med var jag står idag. Jag är diplomingenjör i datateknik, är fast anställd vid ett IT-företag och har både arbetsuppgifter och lön som motsvarar min utbildning och mitt kunnande. Jag är stolt över min examen och jag trivs bra på min arbetsplats och har haft möjlighet att utvecklas och avancera i min karriär. Det senaste är att jag sedan några månader tillbaka har förmansansvar över ett team på sex personer.

På brandkårssidan har jag gått igenom så gott som alla kurser ända upp till brandkårschefsnivå (den högsta nivån för frivillig räddningspersonal). Några manskapskurser och fördjupande kurser är ännu ogjorda, så jag har fortfarande möjlighet att bredda mitt kunnande. Några nya lagstadgade kompetenser har jag dock inte längre möjlighet att få, åtminstone inte med det nuvarande utbildningssystemet. Inom min brandkår är jag vicebrandkårschef, så där kan jag ännu klättra ett pinnhål om jag och resten av brandkårsmedlemmarna vill.

Man kan ju tycka att jag har det bra förspänt. Det har jag förvisso, men trots det är jag inte helt nöjd. Varför?

Under hela mitt liv har jag tänjt på gränser. Jag har avancerat fram till gränsen av min komfortzon, tagit mod till mig och stigit ur den. Vips har gränserna igen skjutits fram, osv. Jag har alltid haft siktet inställt på något mål. När jag nått det har jag varit tillfredsställd en tid och sedan plötsligt hittat ett nytt mål att sikta på. Det har varit en sorts mognadsprocess där nya mål dyker upp när jag är redo för dem.

T.ex. inom brandkåren gick jag från brandkårsungdom till ungdomsledare, sedan yngre släckningsman, rökdykare, så äldre släckningsman, enhetschef och till sist vice brandkårschef.

Inom IT har en liknande utveckling skett, även om det inte på samma sätt går att namnge stegen. Jag har utmanande arbetsuppgifter som på ett positivt sätt tänjer på gränserna för vad jag klarar av, och om jag bara själv vill har jag möjlighet att bli nästan vad som helst eller gå vart som helst. Jag nöjd med min nuvarande position.

Inom brandkåren är jag inte lika nöjd. Den del av brandkårsverksamheten som intresserar mig mest och som jag brinner ( 😉 ) mest för är den operativa räddningsverksamheten, dvs. utryckningarna. Och där är möjligheterna att tänja på gränserna just nu ganska små.

Man kan gå hur många kurser som helst, men det enda verkliga sättet att lära sig hur man t.ex. släcker eldsvådor är att göra det på riktigt. Jag har deltagit i utryckningar i 14 år, men ser mig fortfarande som relativt oerfaren. Jag har hittills skonats från de värsta uppdragen (har t.ex. bara varit med om fyra dödsfall, samtliga på avstånd) och är  osäker på hur jag  kommer att reagera den dagen vi larmas ut till någonting riktigt hemskt. Erfarenhet är något som väger väldigt tungt inom räddningsväsendet, och i Pargas tar det tid att samla på sig det, speciellt om man är FBK:are.

En orsak är att vi fungerar på ett område som är ganska litet och – som tur är för oss som bor här – ganska lugnt. Pargas är omringat av vatten, så de enda larm som vi egentligen åker ut på är de som inträffar i Pargas eller delar av Nagu. Norrut finns det tillräckligt med både ordinarie och frivilliga brandkårer, så dit behöver vi aldrig åka.

En annan orsak är att vi i Pargas har en ordinarie brandkår som åker ut på alla uppdrag inom 1 minut. FBK larmas bara till uppdrag där det behövs fler än en enhet. I vissa fall larmas vi även om den ordinarie enheten är upptagen på annat håll.

Vill jag ha mera erfarenhet och testa vad jag klarar av måste jag antingen flytta till någon ort där den frivilliga brandkåren har mera uppdrag, eller byta yrke och syssla med räddningsverksamhet på heltid. Flytta tänker jag inte göra, men yrkesbytet är ett alternativ.

Det är dock inte bara erfarenheten som spelar in. Det finns något annat också, något djupare. Jag har under min studietid arbetat både som vikarierande brandman och som projektplanerare på länsstyrelsens räddningsavdelning. Trots att dessa två jobb var väldigt olika och trots att jag inte skulle vilja arbeta heltid med något av dem upplevde jag ändå en känsla av att det jag gör är meningsfullt. Att jag kan göra skillnad och inverka positivt på andra människors liv. Den känslan saknar jag i mitt nuvarande arbete.

Det är roligt, utmanande och intressant att bygga datasystem, men inte gör man någon skillnad i andra människors liv, åtminstone inte direkt (indirekt nog, det ska jag återkomma till i ett annat inlägg). Förmansansvaret har medfört att en del av denna känsla har kommit tillbaka och det är jag väldigt glad över. Men fortfarande känns det som om någonting saknas. Jag tänker inte på det hela tiden, men nog någon gång varje dag. Det är tillräckligt ofta för att överväga ett branschbyte någon gång i framtiden.

Foto: http://www.stockphotosforfree.com/free-stock-photos/p-63825-fall-leaves-lining-rural-road.html