Etikettarkiv: utryckning

Året som gått del 2: brandkåren

Hösten 2014 hade det gått tjugo år sedan jag som tioåring deltog i min första brandkårsungdomsövning. Jag kommer fortfarande ihåg hur vi åkte runt i två brandbilar och gav olika uppgifter åt varandra via radio (vilken färg har postlådan vid den och den adressen, osv). Jag har lärt mig en hel del sedan dess och året 2014 kommer jag att komma ihåg som ett speciellt lärorikt år.

Som jag kanske skrivit tidigare delar vi station med en ordinarie enhet som är bemannad dygnet runt och startar på en minut efter larm. Det är därför mera regel än undantag att vi kommer till en olycks- eller brandplats som andra eller tredje enhet. Döm om min förvåning då vi i somras svängde in på gatan till utryckningsadressen, såg hur det slog lågor ur taket på ett hus och konstaterade att vi var första brandbilen på plats.

Att vara andra eller tredje enhet på plats är ganska lätt, eftersom man då så gott som alltid får en specifik uppgift av den som leder arbetet på platsen. Att komma fram som första enhet är mycket svårare; då måste man själv bilda sig en uppfattning om läget, besluta vad som skall göras och i vilken ordning, samt skrida till verket.

En annan minnesvärd händelse var då jag några veckor senare stod ensam omringad av rök mitt inne i en markbrand, med avbrunnen slang och Super-Puman flygandes över mig. Då tänkte jag nog att ”va f*n gör jag här”. Snabbt byttes dock slangen ut, mera manskap anlände och vi fick läget under kontroll.

Den mest intensiva utryckningen var nog en lägenhetsbrand i ett höghus där det fortfarande var människor i fara då vi kom till platsen. Detta händer väldigt sällan – det var faktiskt första gången under min femtonåriga ”karriär”. Stressen får en helt annan karaktär då liv står på spel.

Största känslan av att ha lyckats upplevde jag under en byggnadsbrand, då vi kom fram som andra enhet och fick i uppgift att gå in i byggnaden och säkra nedre våningen. Min kamrat och jag gick in och lyckades efter lite sökande hitta och slå ner elden (byggnaden var rökfylld och sikten dålig). Det här händer inte heller speciellt ofta. Oftast brukar läget redan vara under kontroll då vi kommer fram eller så brinner det så mycket att man inte kan göra annat än spruta vatten från utsidan.

Jag har lärt mig mycket av de här eldsvådorna och jag är också nöjd över vår enhets insatser. Däremot skulle jag nog göra vissa saker på ett annat sätt om jag ställdes inför exakt samma situationer igen, men det är alltid lätt att vara efterklok.

Jag har även kommit till en insikt. När jag var nybakad enhetschef, hade jag ett mycket stort behov av att visa dom andra vad jag går för. Eftersom jag var yngst och lägst i rang fick jag väldigt sällan fungera som enhetschef under utryckningarna och detta gjorde mig synnerligen frustrerad. Jag var så arg över att det alltid var samma personer som satt på enhetschefsplatsen.

Nu har jag under de senaste åren varit nummer två i rangordningen (men jag är fortfarande yngst), vilket i praktiken inneburit att jag suttit på enhetschefsplatsen under så gott som alla utryckningar. Vilket alltså innebär att det fortfarande är ”samma person” som sitter på enhetschefsplatsen.

Under de senaste åren har jag fått vara enhetschef på en hel del olika utryckningar. Jag har hittat en ledningsstil som jag är bekväm med och jag har bevisat för mig själv att det här är en uppgift som jag klarar av att utföra. Behovet att visa andra vad jag går för har minskat, även om det inte försvunnit helt.

Jag har därför beslutat att jag under nästa år skall försöka utföra lite mera manskapsuppgifter än tidigare och låta enhetschefsuppgiften rotera bland de övriga befälsmedlemmarna, i mån av möjlighet. Det skall bli både roligt och lärorikt att få göra lite mera praktiskt arbete och observera hur de andra enhetscheferna går till väga för att lösa de problem och utmaningar vi ställs inför.

En dålig husbonde

ÅU hade idag (onsdagen den 5 november 2014) en artikel om de omfattande skadorna efter branden på Tennby gård. Denna artikel inspirerade mig att skriva lite om brandskador i allmänhet, sett från min synvinkel.

Jag har nu sysslat med operativ räddningsverksamhet i ungefär 14 år (jag deltog i min första utryckning som 16-åring). Mina första bränder var markbränder, gamla uthus eller bastubyggnader och en och annan utryckning till något av våra industriområden. Jag tänkte aldrig speciellt mycket på de materiella skadorna eller på vad bränderna innebar för de berörda. Det var bara spännande och roligt att få vara med och släcka (det är faktiskt väldigt intressant att släcka en byggnadsbrand, om man ser det enbart från ett byggnadstekniskt, kemiskt och fysikaliskt perspektiv).

Sedan började det komma bränder i egnahemshus. Förstörda hem. Brandoffer. Gråtande anhöriga. Det öppnade ett helt nytt perspektiv som jag inte tänkt på tidigare.

Vid bränder är räddning av människoliv alltid första prioritet. Jag blir alltid lika lättad när det står i larmmeddelandet att alla människor är ute, eller när jag på en brandplats får reda på att ingen längre är där inne. Ett nerbrunnet hus kan byggas upp igen, men en innebränd människa kommer aldrig tillbaka.

När människorna är i säkerhet är räddning av egendom följande i prioritetsordning. Det är tyvärr inte alltid så lätt. Elden och röken tar ingen hänsyn utan förstör allt som kommer i dess väg. T.o.m. små mängder rök och sot kan förstöra lösöre så att det inte går att reparera.

Att se någons hem gå upp i rök är tungt. Jag har varit i barnrum där lågor slagit ut genom ett hål i väggen ovanför sängen (som liten brukade jag drömma mardrömmar om just det). Jag har sett förstörda fotoalbum som inga pengar i världen kan återställa. Jag har sett sönderbrända julklappar som aldrig kommer att delas ut. När man som utomstående läser om bränder är det lätt att tänka att ”huvudsaken är att ingen kom till skada”. Det är förvisso sant, men för en familj som förlorat allt kommer livet aldrig att vara sig likt, trots att ingen skadat sig eller omkommit.

Beroende på hur omfattande branden är finns det olika saker man kan göra för att rädda egendom. Om branden t.ex. är i takkonstruktionerna och inte ännu spridit sig ner i bostadsvåningen kan man blåsa övertryck i våningen för att förhindra rök från att sprida sig dit, och täcka in möbler med plast för att förhindra vattenskador. Går ett fönster att öppna kan man göra det i stället för att slå sönder det och måste man riva upp en vägg kan man ta ner tavlorna och placera dem i ett annat rum före man börjar. Man försöker även använda så lite vatten som möjligt och riva upp så lite konstruktioner som möjligt. I en höghuslägenhet med betongväggar och -tak är det här ganska lätt; i ett gammalt hus som byggts om otaliga gånger och har sågspån som isolering är det nästan omöjligt.

Ibland måste man dock se slaget förlorat, då lågorna och röken redan slukat allt. I sådana här fall har jag märkt att små saker kan ha väldigt stor betydelse för de drabbade. Det kan vara fråga om att hämta ut ett sotigt fotoalbum, eller gräva fram en gammal medalj ur brandresterna. I värsta fall kan man inte göra annat än hindra branden från att sprida sig till andra byggnader. Om de drabbade finns på plats under eftersläckningen är det viktigt att behandla dem och deras (förstörda) egendom med respekt eftersom de för alltid kommer att komma ihåg allt vi gör och säger. Den inom brandkårskretsar ofta förekommande galghumorn skall man vara väldigt försiktig med.

Jag brukar ibland cykla runt i staden till olika hus som jag varit med om att släcka. Vissa av dem har renoverats, andra har rivits och ersatts med nya byggnader. Det känns bra att se.

Foto: http://www.stockphotosforfree.com/free-stock-photos/p-14300-house-on-fire-4.html

På larmfronten inget nytt

Det har varit ovanligt lugnt med utryckningarna under den senaste tiden. I år har jag varit på hela två stycken, och vid båda hann vi inte ens köra ut bilen ur garaget förrän det kom återbud. Senaste gången jag på riktigt gjorde något på en brand/olycksplats var i mitten av oktober förra året, dvs. för nästan fem månader sedan.

Det här är ju egentligen bara bra, eftersom det innebär att här inte inträffat några större olyckstillbud på länge. Att det skall gå dåligt för någon är verkligen inget man går omkring och önskar, det höll ju på att gå tokigt med vårt hus tidigare i år. Men. Med tanke på upprätthållandet av de egna färdigheterna och rutinerna så är fem månader av inaktivitet alldeles för länge.

Det är lite knepigt. Å ena sidan vill jag verkligen inte att någon skall råka illa ut, men å andra sidan är det tråkigt att inte få tillämpa sina kunskaper och färdigheter i praktiken. Det är trots allt därför jag håller på med det här. Vi övar visserligen varje vecka, men övningar kan inte ens jämföras med riktiga tillbud. De viktigaste lärdomarna och erfarenheterna har jag fått just från utryckningar och inte på kursbänken eller under övningskvällar.

Jag har lite svårt att hitta ett lämpligt adjektiv för att beskriva hur det är att rycka ut. ”Roligt” känns inte riktigt lämpligt även om det nog finns en sådan aspekt också.  Det är t.ex. roligt att spruta vatten, roligt att försöka tillämpa det man kan på bästa tänkbara sätt och roligt att se när det man gör har önskad effekt. Samtidigt kan det vara fråga om någons hem som brinner upp – eller ännu värre – och det är allt annat än roligt. Jag har varit med om larm där jag fått en klump i halsen bara av att läsa larmmeddelandet och larm där jag gått och grubblat i flera dagar efteråt (läs t.ex. mitt förra inlägg). Ändå är jag glad att jag deltagit också i dessa larm.

Ärligt talat, så hoppas jag att det kommer att bli lite action för vår del ännu i år. T.ex. några träd över vägen, några markbränder och varför inte en och annan eldsvåda i någon gammal, rutten f.d. hölada. Larm med personskador och större egendomsskador klarar jag mig bra utan, men om de råkar komma emot är jag redo att ta itu med dem också.

Foto: http://www.stockphotosforfree.com/free-stock-photos/p-74404-hour-glass-timlapse-blue-sky-background.html

 

Första gången

ÅU rapporterade här om dagen att en man som år 2001 brände inne sin fru i Pargas skall friges villkorligt. Den här lilla notisen väckte många minnen till liv, så jag tänkte skriva lite om dem i det här inlägget. Eftersom jag har tystnadsplikt kommer jag endast att koncentrera mig på mina egna känslor och upplevelser. Några detaljer om själva händelsen kommer ni inte att få här.

Jag var 16 år, skulle fylla 17 om några månader. Ett drygt år tidigare hade jag genomgått den obligatoriska kursen i släckningsarbete och hade därför rätt att delta i utryckningar, om än i väldigt begränsad utsträckning (med separat anmälan till arbetsskyddsmyndigheterna kan man låta 16 år fyllda yngre släckningsmän utföra enklare uppgifter under riktiga utryckningar, som t.ex. dra ut och samla ihop slang).

Det här veckoslutet satt jag, som vanligt, sent uppe vid datorn. Runt klockan 2 började personsökaren plötsligt pipa. Rösten var otydlig, men så småningom kunde jag uppfatta ordet ”husbrand”. Jag klädde på mig, sprang ut och hoppade på cykeln. Jag visste att jag inte skulle hinna med släckningsbilen eftersom det tar längre än 10 minuter att cykla sträckan mellan föräldrahemmet och brandstationen.

Det var halt på vägarna och jag slirade omkull flera gånger. Jag hade dock cyklat så mycket att jag lärt mig att ”falla rätt”, så jag slog mig inte och fortsatte färden nästan genast. Jag cyklade även förbi brandplatsen, där räddningsverkets ordinarie enhet och ambulans redan var framme. Jag såg inga lågor, så jag tänkte att det kanske inte var så farligt.

En knapp kilometer från brandstationen mötte jag vår släckningsbil. Jag vinkade men fortsatte med samma fart mot brandstationen. Samtidigt kände jag mig lite besviken över att – igen – ha missat släckningsbilen, även om jag redan visste att jag skulle göra det.

Jag minns inte mycket från vistelsen på brandstationen mer än att det var väldigt tyst i brandradion. Efter några timmar kom det order om att någon måste åka till brandplatsen och hämta slangarna. Jag minns att ordern uttryckligen var ”en person”, men jag åkte med ändå, precis som jag gjort många gånger tidigare. När jag skulle stiga ur bilen såg jag hur två personer kom bärandes på något som såg ut som en svart säck på en bår. Allt frös till is.

Först ville jag bara stanna i bilen, men jag tog mod till mig, steg ut och började lasta de smutsiga slangarna på flaket. Jag försökte ställa lite frågor, men alla var väldigt tystlåtna. Det var först på debriefingen några dagar senare som jag fick reda på hela händelseförloppet.

Det var många tankar som snurrade runt i skallen under de följande dagarna och många intryck att bearbeta. Mina tidigare utryckningar hade bara varit bastu- och markbränder och när det ”kom keikka” var det bara häftigt och spännande. Jag hade aldrig ens tänkt på att människor kan skadas och dö. Den här händelsen kom som en kall, men hälsosam påminnelse om vad det är vi sysslar med.

Nu 13 år senare och många erfarenheter rikare kan jag bara konstatera att denna händelse var väldigt viktig för min mognad som brandkårist. Dels fick den mig att inse allvaret i räddningsverksamheten, och dels visade den att jag klarade av att hantera känslorna, komma starkare ur situationen och gå vidare. Jag såg inte mer än en svart säck, men det var helt tillräckligt för en 16-åring och om jag sluter ögonen kan jag fortfarande se allting framför mig.

Foto: http://www.stockphotosforfree.com/free-stock-photos/p-32737-crying-angel-statue.html

 

Nära ögat

Förra året inträffade 5700 byggnadsbränder i Finland. Av bostadsbränderna berodde största delen (780 st) på matlagning. Den utan tvekan farligaste apparaten som finns i de finländska hemmen är spisen. I Finland dör 10-15 personer varje år i bränder orsakade av en påglömd spis och av elbränderna är hela 40% orsakade av spisen.

Men eldsvådor är ju sådant som bara händer andra.

HÄLYTYSILMOITUS Pelastus Varsinais-Suomi Parainen 11, Parainen, tehtävä 401, hellalle jäänyt tuttikattila, savua tullut, ei paloa, tuuletus käynnissä

På måndagen ungefär kl 17 var hela familjen bjuden till mina svärföräldrar för att fira svärmors födelsedag. Jag åkte hem direkt efter jobbet för att hämta Martina och Edvin (yngsta sonen), de äldre sönerna var redan där. Runt kl 18.30 började Robin (mellersta sonen) gnälla över att han var trött och vi åkte hem.

Så fort jag steg ur bilen hörde jag hur brandvarnarna tjöt inne i huset. Att någon enstaka varnare börjar tjuta av sig själv har nog hänt tidigare, men nu hörde jag genast att flera än en varnare hade reagerat. Det brukar inte ske utan orsak.

Jag sprang genast och låste upp ytterdörren och möttes av ljus, genomskinlig rök och en väldigt kraftig, stickande röklukt. Eftersom jag inte visste varifrån röken kom gick jag ut och bad Martina ringa till brandkåren. Sedan gick jag in igen för att rekognosera.

Min första misstanke var att det var tvättmaskinen, torktumlaren eller någon av datorerna som börjat brinna. Martina ropade dock nästan genast att kolla spisen. Redan när jag kom in genom ytterdörren hade jag sett att inget brinner i köket, så jag blev genast lugn av det beskedet. Jag gick fram till spisen och hittade en kastrull med förkolnade tuttrester på en rödglödande platta. Jag slängde ut kastrullen i snön, stängde av plattan och gick ut för att säga åt Martina att inget brann.  Sedan gick jag in för att öppna fönster. Då jag kom ut igen hörde jag redan sirener och gick ut till vägen för att vänta på brandkåren.

Brandkåren kontrollerade med värmekamera att ingenting spridit sig upp i ventilationskanalen och avlägsnade sig sedan. Barnen fick åka till mina föräldrar över natten och Martina och jag stannade hemma för att vädra och tvätta. Av erfarenhet vet jag att röklukt fastnar i allting och sitter länge, så vi lär få leva med att huset luktar bränt gummi i några veckor.

Det som alltså hade hänt var att Martina hade startat ett tuttkok just före jag kom för att hämta henne. Det gör vi flera gånger per dag och vi brukar alltid ha en äggklocka på så att vi inte skall glömma det. Också den här gången hade hon satt på klockan, men det hjälper föga om man inte är hemma. Eftersom hon visste att jag just skulle komma hem hade hon satt ett lock på kastrullen för att få vattnet att börja koka snabbare. Tack vare det blev vi inte hemlösa.

Locket gav oss för det första extra tid att reagera eftersom det tog längre tid för vattnet att avdunsta. För det andra begränsade det syremängden i själva kastrullen så att någon brand med låga aldrig kunde uppstå. Kastrullinnehållet – bestående av både flaskor, flasktuttar och vanliga tuttar – förkolnades långsamt till en svart massa i bottnen av kastrullen (se fotot ovan).

Det var också några andra omständigheter som bidrog till att ingen eldsvåda uppstod. Spisfläkten och skyddsnätet framför fläkten var nyligen tvättade och det fanns inga andra brännbara föremål på eller runt spisen. Slutligen kom vi hem i tid eftersom Robin blev trött och jag valt att skippa ett möte samma kväll.

Det var många ”tänk om” som snurrade runt i skallen den kvällen och de följande dagarna. Det värsta var nog tanken på  barnens saker. Visst har Martina och jag också saker med stort affektionsvärde, men det mesta skulle ha gått att ersätta med pengar från försäkringen och alla våra foton och andra datafiler finns säkerhetskopierade i ”molnet”, så de skulle inte heller ha gått förlorade.

Lucas (äldsta sonen), som annars är väldigt fascinerad av brandbilar, blev fullkomligt skräckslagen när en brandbil plötsligt måste komma hem till honom, på riktigt. Han var så orolig för att väggklockan och hans leksaker tagit skada. Han ville inte gå in p.g.a. lukten så jag tog ett foto av hans rum och visade att allting fanns kvar och såg ut som tidigare.

Nu kan man kanske tycka att det är väldigt pinsamt att något sådant här inträffar hos en FBK:are som ju borde veta bättre. Jag har dock valt att se på det skedda från en annan synvinkel:

  • Jag blev aldrig någonsin handlingsförlamad, utan hade hela tiden en plan för vad som skall göras och i vilken ordning. När brandkåren kom sa jag av bara farten t.o.m. vad dom skulle ta med sig, vilket ju var helt onödigt eftersom det var fråga yrkesfolk som definitivt visste vad dom gjorde.
  • Vi bor på bara några minuters avstånd från brandstationen så att jag skall kunna ta mig dit så fort som möjligt då larmet går. Detta fungerar åt andra hållet också. Behöver vi hjälp, så är brandkåren här på bara några minuter.
  • Erfarenheterna från att själv vara hjälpbehövande kommer att vara till stor nytta vid framtida utryckningar och förebyggande arbete.

Brandsäkerheten i vårt hem har hittills byggt på att det finns två utgångar från varje sovrum och att eventuella bränder kan upptäckas så tidigt att de kan släckas innan de sprider sig. Därför finns det t.ex. brandvarnare i nästan alla rum (även garaget) och även en värmedetektor ovanför spisen. Dessa hade reagerat precis som planerat, men var till föga hjälp eftersom ingen var hemma.

Jag har därför nu beställt en intelligent spisvakt som bl.a. övervakar temperaturen ovanför spisen och bryter strömmen vid farosituationer. Jag planerar även att själv bygga ett tillägg till mitt existerande varningssystem som även larmar över SMS, men exakt när det kommer att ske vet jag inte. Det finns färdiga system på marknaden som gör detta, men jag har inte råd med dem just nu. Dessutom är det roligt att bygga själv och jag har redan nästan alla delar som behövs.

Jag är inte arg på Martina för att hon nästan brände ner huset, det skulle lika gärna ha kunnat vara jag själv som glömt tuttarna på spisen. Det här är något som kan hända vem som helst, även du som läser den här texten. Därför tänkte jag avsluta detta inlägg med en liten lista över vad man kan göra för att förebygga spisbränder:

  • Skaffa en säkerhetsspis eller en spisvakt som bryter strömmen efter en viss tid och/eller vid farosituationer.
  • Tvätta spisfläkten en gång i månaden så att en eventuell brand inte kan sprida sig till matfettet och vidare in i ventilationskanalen.
  • Håll det snyggt och städat runt spisen och förvara inget brännbart material på plattorna.
  • Ha brandvarnarna i skick så att en eventuell brand kan upptäckas och släckas i tid. Brinner det i kastrullen är det bara att sätta locket på, har branden spridit sig till ventilationskanalen eller köksskåpen är det lite knepigare.
  • Undvik att använda spisen om du är påverkad av alkohol eller mycket trött.