Allt är inte dyrt och jävligt

Det sägs att cd-formatet är ute, men om jag inte minns fel sades det på 1980-90-talen detsamma om vinylen – ja, det sades till och med att det var hög tid att sälja sina vinyler om man ville få några mark för dem.

Det har visat sig att de som sa så hade grundligt fel, vinylen lever och mår bra, och vi är många som grämer oss över alla fina vinylalbum vi i tiderna sålde.

Och i alla händelser: om cd:n inte är så mediesexig just nu så är bra musik bra musik, och för mig som gärna vill ha den i fysisk form duger också det formatet bra. Därför känns det lite som julafton när en känd skivhandel på Kristinegatan i Åbo under sommaren placerat ut en stor låda med plock-cd:n på gatan. 1 euro per skiva, och köper man något inifrån butiken kan man kanske dessutom få något ur lådan på köpet.

Då måste det väl vara rena skräpet som erbjuds, tänkte jag första gången jag promenerade förbi, men lyckligtvis började jag ändå bläddra och det visade sig snabbt att mina farhågor var helt obefogade. Det är lite det ena och det andra förstås – en del skivor har en aning spruckna pärmar, en del är begagnade och har helt enkelt inte gått åt för normala priser, och en del är så färska eller annars bara lysande att de när man får dem i sin hand känns som verkliga fynd.

Att hitta Depeche Modes senaste studioalbum ”Spirit”, som getts ut i år, i toppskick i lådan var till exempel en liten överraskning.

För att ge en liten bild av urvalet, och samtidigt indirekt berätta om vad jag själv kan tänka mig att köpa hem – åtminstone för 1 euro – ger jag här en liten lista på sådant jag under de senaste veckorna i övrigt plockat med mig ur den magiska lådan.

Radiohead: ”OK Computer”.

Nick Cave: ”Nocturama”.

Kent: ”Verkligen” och ”Vapen & Ammunition”.

J Karjalainen: ”Electric Picnic” och ”Päiväkirja”.

Tori Amos: “Little Earthquakes”.

HIM: “Razorblade Romance”.

The Mission: “Carved In Sand”.

Interpol: “Antics”.

Det här är bara ett urval, och mer lär det bli – för nya skivor läggs kontinuerligt ut. Jag brukar stanna upp och bläddra minst en gång i veckan, det är nästan så de börjat småle lite mystiskt åt mig inifrån butiken.

text: Henrik Jansson

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Betydligt roligare än Roxette

När Marie Fredriksson på läkarens order beslöt sig för att avstå från framtida Roxette-turnéer, och den senare varianten av Gyllene Tider enbart verkat på projektbasis, insåg Per Gessle plötsligt att han hade nästan hur mycket tid som helst för att satsa på sin solokarriär – den som mer eller mindre legat nere de senaste tio åren.

Det här innebar i och för sig inte att han skulle ha stängt in sig i någon studio för att banda in och finslipa material i ett halvår eller mer. För det är, enligt vad han själv sagt i intervjuer, inte alls så han vill jobba – hellre då projekt av typen ”nu gör vi en platta på tisdag, skriv fem låtar till dess”. Om budet är att materialet inte behöver vara klart förrän efter ett halvår blir det lätt så att det mesta ändå måste göras under de allra sista veckorna.

Så istället bestämde han redan i höstas att projekten det här året skulle komma slag i slag. Inledningsvis albumet ”En vacker natt” (Sony), så hans första soloturné på ett decennium (start 6 juli, och spelningar också i Finland – Vasa 25.8 och Popkalaset i Borgå 26.8), och i höst dessutom syskonskivan ”En vacker dag”. Jag misstänker att han under den här resan har betydligt roligare än vad som på länge varit fallet inom Roxette.

Den första plattan motsäger åtminstone inte den teorin. Han ville inför inspelningarna hitta ett alternativ till ständiga samarbetspartnern Christoffer Lundquists studio, så gänget åkte till Nashville och plockade där också in några amerikanska studioproffs i bandet. Stuart Duncan och Dan Dugmore – kända för sina samarbeten med namn som Willie Nelson, Alison Krauss, Dolly Parton och Emmylou Harris – har med fiol och pedal steel viktiga roller i ljudbilden.

Fast mer än en pigg tilläggskrydda blir countryspåret ändå inte – förutom i avslutningen ”Far Too Close”, skivans enda engelskspråkiga låt och en duett med den unga Church Sisters-sångerskan Savannah Church.

Primärt handlar det i övrigt om en till största delen akustisk och ganska vemodig popmusik med 60- och 70-talsrötter, och det är lätt att dra linjen till de tidigare soloutgåvorna ”Mazarin” (2003) och ”En händig man” (2007).

När Gessle kommer med nytt material lyser ju de egentliga överraskningarna numera oftast med sin frånvaro, men i hans fall känns det här inte som någon direkt brist. Hans kännspaka melodibyggen och enkla, men nog så smarta refränger har i allmänhet den speciella charm som innebär att det sedan inte krävs så mycket extra.

Då jag lyssnar på ”En vacker natt” utkristalliserar sig allra först de tre nummer där han tagit in Helena Josefsson, Lars Winnerbäck och Savannah Church som gästsångare. Speciellt bra fungerar den gripande Winnerbäckduetten ”Småstadsprat”, som egentligen också är skivans enda potentiella hitlåt. För som Gessle själv konstaterat – här finns ingen egentlig ”radiobomb”. Kanske kan någon se det som ett problem men mig stör det inte, jag har hört rätt många radiobomber av Gessle redan tidigare.

I ”Några glas rosé” anknyter han till Neil Youngs balladstil (och gör för ovanlighetens skull ett litet dansbandsövertramp i texten – vad sägs om ”vi blev kära, ett tu tre / över några glas rosé”), men min stora favorit på skivan blir småningom den starkt Joni Mitchell-doftande ”Allt gick så fort” med öppen gitarrstämning, suggestiva ackordväxlingar och ett mycket vackert tonplockande på den elektriska av Lundqvist. Det här är en låt som håller för otaliga lyssningar, och finns det någon rättvisa borde den vara ett måste under turnén.

Och det kanske mest exceptionella med Gessle är inte hans förmåga att alltid kunna hålla kvar både kreativitet och publik, utan det att han under alla framgångsdecennier också lyckats bevara någon sorts positiv naivitet och en autentisk kärlek till 60- och 70-talets skrovliga popslagdängor.

Därför är det ett nöje också att läsa stora intervjuer med honom, där han fritt kommer åt att lägga ut texten om det ena och det andra. I svenska musiktidningen Sonics sommarnummer (2017) berättar han om hur han träffade Kinks-ikonen Ray Davies på någon gala och då berättade att ”Kinks Kontroversy” i tiderna varit hans allra första platta – och hur han då han kort därefter fyllde år fick sig tillsänt ett signerat nyutgåveexemplar av just ”Kinks Kontroversy”. ”Happy Birthday, Per”, hade den manifesterat oberäkneliga Ray skrivit. ”Lite kul”, konstaterar Gessle själv.

Och lite kul är det faktiskt att Ray Davies faktiskt också för första gången på nio år gett ut ett nytt album, med The Jayhawks som kompgrupp dessutom. Vi tar en liten utvikning ditåt (recension följer i ÅU-papperstidningen 3.8)!

Och om sin aktuella platta har Gessle (i ovannämnda Sonic-intervju) sagt att han ”blev påmind om hur roligt det är att spela in musik på riktigt” med ”riktiga musiker och riktiga instrument”, istället för att ”programmera och älta decimaltecken”. Han har också lyft fram att skivan textmässigt är en av hans mest personliga, men just det är kanske inte något man som utomstående lyssnare tänker så mycket på – däremot är skivans omslag uppenbart personligt, eftersom det pryds av en bild på hans syster Gunilla som gick bort ifjol.

När hennes son därefter hittade en ask med diabilder från 60-talet bestämde sig Gessle för att lyfta bort omslagsbilderna som Anton Corbijn redan tagit, och istället ge plats för sin syster – för att på så sätt hedra hennes minne.

Text: Henrik Jansson

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Recension av Åbobandet Burning Hearts ”Battlefields”

burninghearts_battlefields_sol-068_3000x3000px

God smak på både gott och ont

Skivan: ”Battlefields” av Burning Hearts

Recenserad av Frans Rinne

God smak är en av de svåraste grejerna inom vilken som helst konstform. Den kan ibland kännas som en naturlag, men egentligen handlar det ju bara om en slags gemensam överenskommelse bland dem som är invigda. Samtidigt som den goda smaken nog fungerar som ett bra ledsnöre, hämtar den också med sig en del problem.

Åboduon Burning Hearts, som består av Jessika och Henry Neuman (tidigare Rapo respektive Ojala) visar på sin tredje platta “Battlefields” att de definitivt har god smak. De har faktiskt utmärkt smak. Då jag hör musiken kommer jag att tänka på artister som Fleetwood Mac, Echo & The Bunnymen och Verve.

Skivan låter som en härlig tribut till en tid då popskivor var perfekta, magiska föremål vars varenda not hade etsat sig in i vinylspåren med hjälp av någon sorts alkemi född ur emotionellt tumult. Den tiden fanns antagligen inte, men oberoende lever den kvar i sinnena hos oss vars liv dagligen berörs av popmusik. Samtidigt innehåller skivan nog också låtar som “Bodies as Battlefields” som cirkulerar kring ett rätt modernt ljudlandskap.

Klippet ”Bodies as Battlefields” live i Helsingfors för en månad sedan:

“Battlefields” största styrka är att den är en felfritt genomtänkt skivhelhet. Med detta vill jag inte säga att den känns klinisk eller som en produkt av ett maskineri. Ljudbilden andas på ett analogt sätt och sångerskan Jessika Neumans aningen lakoniska men aldrig okänsliga sångstil kryddas av att hennes engelska har en sympatisk brytning som befinner sig kring en trea på en skala som sträcker sig från noll till Nico.

Låtskrivandet är starkt och nyansrikt och med tanke på att det handlar om en lugn, subtil och “vuxen” platta, innehåller låtarna en ganska ordentlig mängd krokar man kan haka sig på. Skivans tredje spår “Work of Art” för t.o.m. mina tankar till Robyns håll.

Kanske det är just parallellen till Robyns skamlöst storslagna elektrorefränger som också får mig att tänka på det som i mitt sinne är skivans största problem, något som faktiskt kan spåras tillbaka till den goda smaken. Faktumet att Burning Hearts aldrig riktigt bryter mot den goda smakens regler får plattan tidvis att kännas lite stagnerad. Duon tycks inte ha något behov av att omdefiniera sin miljö, istället vill de hämta fram det som de vet att är fint i den.

Det är naturligtvis inget fel på denna sorts finkänslighet. Antagligen är det just finkänslig stiltrogenhet som Burning Hearts är ute efter. Och även om jag saknar risktagningar är “Battlefields” nog en liten pärla inom sina egna ramar.

LÄS OCKSÅ:

LÄNK: BANDETS HEMSIDA

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar