Diggat minns Tom Petty med sex personliga favoriter

Tom Petty 1950–2017. Foto: musicisentropy/wikipedia

Tom Petty 1950–2017. Foto: musicisentropy/wikipedia

Text: Jean Lindén, ÅU

Tom Petty har gått bort, endast 66 år gammal. En artist som jag, speciellt under de senaste åren, ofta tänkt att är en av de där gamla hjältarna jag så gärna vill hinna se live.

Tyvärr blir det inte så. Men musiken, som man brukar säga i sådana här sammanhang, finns ju kvar.

Och det stämmer ju. Så här är sex personliga Pettyfavoriter – bland många.

Låten som fick mig att, som 11-12-åring, få upp öronen för Petty. ”Don’t Come Around Here No More” är ett samarbete med polaren Dave Stewart från brittiska Eurythmics, vilket inte minst kan anas i produktionen.

Och jo, det är Stewart som sitter med sitar på svampen i den Alice i Underlandet-inspirerade videon som nog var fascinerat förvirrande för många av oss som satt och kikade på den tidens musikvideokanaler.

Det här är ju inte heartlandrockaren Petty, men en poplåt som jag fortfarande diggar. Och som skapade min bild av Petty som en humoristisk och sympatisk länk mellan det gamla gardet och new waven, mellan rocken och poppen, någonstans – förstå mig rätt – mellan fanet Per Gessles ogenerade popkänsla och idolen Bob Dylan.

På tal om Bob Dylan: i mitten av 80-talet turnerade Tom Petty och hans Heartbreakers med Dylan. Det ledde till den här låten, skriven av Petty, Dylan och gitarristen Mike Campbell.

”Jammin’ Me” är en rockig, humoristisk uppgörelse med informationsflödet, och namedroppar kändisar som Eddie Murphy och Vanessa Redgrave. Murphy blev visst lite sur, men namnen lär Petty & Dylan mer eller mindre slumpmässigt plockat från dagstidningar.

Låten finns på plattan Let Me Up (I’ve Had Enough) från 1987. Jag minns att jag hade den lånad länge på c-kassett från Vasa stadsbibliotek, och det var nog mest ”Jammin’ Me” jag lyssnade på. Plattan anses överlag inte var nån höjdpunkt i Pettys karriär.

Det var knappast supermånga som anade att Petty i slutet av 80-talet skulle spränga banken och göra de plattor som han åtminstone i våra trakter antagligen är mest känd för.

En nyckelfigur i sammanhanget är gamle ELO-räven Jeff Lynne. Förutom att Petty & Lynne ingick i den sympatiska supergruppen Travelling Wilburys (med Dylan, George Harrison och Roy Orbison) skrev och producerade duon de två följande Pettyplattorna.

Soundet blev maffigare, med ena foten i Lynnes patenterade orkestrala rock. Vi fick klassiker som ”Free Fallin”, ”I Won’t Back Down” och ”Learning to Fly”.

Men jag väljer den vackra ”A Face in the Crowd”, faktiskt med en video regisserad av Bob Dylans son Jesse.

1996 gjorde Tom Petty & The Hearbreakers soundtracket till filmen ”She’s the One”. Jag köpte plattan ur en reaback flera år senare, men här finns åtminstone en verklig pärla.

På öppningsspåret ”Walls (Circus)” har Petty briljant nog bjudit in geniet Lindsey Buckingham från Fleetwood Mac för att lägga på körsång. Och som han gör det. Jag får rysningar varje gång.

Det här var ju inte första gången Petty samarbetat med Fleetwood Mac-medlemmar. Redan 1981 gjorde Petty & The Heartbreakers och Stevie Nicks ”Stop Draggin’ My Heart Around” som nådde topp-3 på USA-listan. (Nicks kan förresten höras på körsång i ”Don’t Come Around…”, alltså låten högst upp i denna genomgång.)

2006 kom soloplattan ”Highway Companion”, ett nytt samarbete med Jeff Lynne. Den låt jag brukar köra på repeat är ”Down South”.

”Create myself down south
Impress all the women
Pretend I’m Samuel Clemens
Wear seersucker and white linens”

…sjunger Petty, och fick mej i tiderna att googla vad i hela friden ”seersucker” är.

En otroligt skön, varm och suggestiv låt där en åldrad Petty tar en med till södern. Här i en liveversion.

Nej, jag glömmer inte den tidiga Petty, från tiden då jag var för ung för att veta vem han var.

Här finns många rökare att välja mellan – ”American Girl”, ”Refugee”, ”I Need to Know” osv.

Men jag väljer den lugnare men groovyga kärlekssången ”Here Comes my Girl”, med ett ungt, tajt Heartbreakers i en härlig video där det skiner igenom att det är fem killar som tillsammans förverkligar sin rockdröm.

Vilka är dina Pettyfavoriter? Kommentera här, eller på vår Facebooksida!

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter , , , | 2 kommentarer

Thåström x fem – inför Centralmassivet

Välbekante Joakim Thåström har ett nytt album på gång, nionde fullängdaren ”Centralmassivet”. Det blir säkert skäl att återkomma till den skivan på sätt eller annat, efter en tillräckligt lång inlyssning. Men som en liten uppladdning kommer här min personliga syn på vilka Thåströms fem bästa skivor från tidigare, solo eller i band, kunde vara. Protester emottages med tacksamhet.

1 Thåström: Den morronen (2015)

Att Thåström bara blivit bättre med åren (han fyller 60 i år) är föregående skivan ”Den morronen” ett förödande starkt bevis på. ”Alltid va på väg”, heter en av låtarna, och den titeln fångar hans utveckling som artist – så har han också under fyra decennier kvarstått som en av Sveriges mest betydelsefulla rockartister. Här mullrar Pelle Osslers hotfulla gitarr under ytan, medan Thåström viskar och pratar fram texterna med entonigt dov och ändå förbluffande nyansrik röst. Och albumets mest gripande stunder infaller under den negro spiritual-gospelinfluerade mässan ”Kom med mig”, vars suggestiva lockrop – ”kom med mig när jag reser / kom med mig dit jag ska” efter några strofer blir allt svårare att värja sig emot.

2 Thåström: Skebokvarnsv. 209 (2005)

Hans femte soloalbum ”Skebokvarnsv. 2009” var en vändpunkt i karriären. Här skalar han för första gången bort alla yttre effekter, väljer ett minimalistiskt uttryck och sjunger naknare än tidigare. Dessutom öppnar han ingångar till sitt eget liv, som i låten ”The Haters” som handlar om Ebba Grön (som från början hette just ”The Haters”). Och på adressen som anges i titeln finns huset där Thåström växte upp. I musikmagasinet Sonic rankades skivan 2013 bland Sveriges genom tiderna 50 bästa album.

3 Ebba Grön: Kärlek och uppror (1981)

”We’re Only In It for the Drugs” var en dunderdebut 1979, men på uppföljaren gick Thåström och hans Ebba Grön vidare till en större noggrannhet i samspelet. Via punkrockiga klassiker som ”800 grader”, ”Mamma pappa barn” och ”Slicka uppåt, sparka neråt!” fick bandet en större publik, men min personliga låtfavorit är den atypiska, akustiska låten ”Mental istid”.

4 Thåström: Det är ni som är dom konstiga det är jag som är normal (1999)

Det här är den första skivan Thåström släppte efter Love Peace & Pitbulls-äventyret med industrirock på engelska, och i Sverige togs han emot som den förlorade sonen då han igen sjöng på svenska. Han hade gjort ett par soloskivor också innan han grundade LPP, men det här är den första som nådde toppen av svenska albumlistan och också valdes till årets svenska album. Och visst minns jag att också jag jublade en aning då jag hörde att mannen igen lät som jag ville att han skulle låta – för kanske första gången sedan Ebba Grön-tiden.

5 Thåström: Beväpna dig med vingar (2012)

På sitt sjunde soloalbum visar Thåström för kanske första gången på allvar att han också tagit en del med sig från Love Peace & Pitbulls. Ibland innehåller ljudbilden klara industrielement, ibland kommer man rentav att tänka på Tom Waits senare utgåvor. Men Thåström håller i sin helhet på ett imponerande säkert sätt, och använder i det här skedet redan rösten på ett betydligt mer nyanserat vis än under början av karriären.

Som synes saknas här det han gjort inom Imperiet, liksom också Love Peace & Pitbulls-skivorna. Imperiets 80-talsmusik med syntljudbild känns idag (liksom mycket annat av det som gjordes på 1980-talet) daterad och föråldrad, och det pompösa greppet tilltalar mig inte längre – också om jag gillade gruppen då det begav sig. Och LPP hade sina stunder, och de bästa av gängets industrirockidéer har Thåström fått med sig till solokarriären – men jag blev i alla händelser aldrig riktigt du med den musiken (som i och för sig, det måste man ge den, har klarat av tidens tand betydligt bättre än Imperietklassikerna).

text: Henrik Jansson

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Daniel Lanois på Helsingfors festspel

Min tidigare enda erfarenhet av Helsingfors festspel var att jag och någon östeuropeisk poet som framträdde i sammanhanget för ett antal år sedan hade råkat få nyckel till samma rum på Villa Kivi. Det blev lite kaotiskt, i och med att jag och min sambo dök upp först någon gång på småtimmarna då han redan sov, och vi då efter en viss tvekan helt enkelt lade oss i den andra, lediga sängen.

Poeten fick i varje fall en bra anekdot att inleda sitt framträdande med, och enligt texten som sedan kunde läsas i Helsingin Sanomat hade han också spätt på rejält. Själv kunde jag skriva en novell om incidenten och dess fortsättningsspår – ”Saarikoski”, döpte jag den till, den kan avnjutas i samlingen ”Min dotter näckros”.

Men nu tyckte jag alltså att det kunde vara relevant att uppleva festspelen ur något annat perspektiv också. Så då polaren Jan-Erik Andersson (mannen med Lövhuset i Hirvensalo) föreslog en gemensam koll av Daniel Lanois framträdande slog jag till.

Lanois har i och för sig aldrig hört till mina verkliga favoriter, också om jag förstås alltid känt till honom – fast då i första hand som skicklig producent och studioräv. Hans samarbetsprojekt med artister som U2 (mästerverk som ”The Joshua Tree och ”The Unforgettable Fire”), Bob Dylan och Peter Gabriel är ju välbekanta, men dessutom hade han en viktig roll exempelvis i samband med ljudbilden på Neil Youngs ”Le Noise”.

Hans egen produktion spänner över ett stilistiskt brett fält. På debuten ”Acadie” opererade han inom den melodiska singer-songwriter-genren, men det har också blivit en hel del stämningsmättad experimentell musik som ibland också fungerat som ljudkonst. Fjolårsskivan ”Goodbye To Language” innehåller en reflektiv mix av altcountry och ambient, och kan ibland leda tankarna till samarbetsprojekten med Brian Eno.

Och för att ladda upp köpte jag den tidiga Lanois-skivan ”For The Beauty Of Wynona”, och visst kom ju då tanken att mannen hade en ännu större roll i att U2 lät som de lät på 80-talet än jag trott (ifall jag hört låten ”Brother L.A.” i radion kunde jag ha trott att det faktiskt var U2 som körde). I viss mån gäller detsamma också för den snygga ”Learning To Crawl”. Fast antagligen var väl inflytandet ömsesidigt.

Konserten blev en tudelad upplevelse. Under de sekvenser Lanois och hans trio satsade på att framföra distinkt låtmaterial (som klassikern ”The Maker”) med klara melodilinjer serverades en verkligt njutbar musik, amerikana på hög nivå, med andra gitarristen/basisten Jim Wilson i en spännande roll. Han hanterade gitarren så att han samtidigt skötte basslingorna – ungefär som många jazzgitarrister brukar kunna göra – samtidigt som Lanois själv manade fram en eggande blandning av Neil Youngs taggighet och U2s kraft. Hans steelgitarr-avsnitt gav också mersmak.

Däremellan bjöds också på en del ganska tomma syntetiska ljudvallar, utan melodiidé och också ljudmässigt rätt standardmässiga. ”Jumputusta”, sa lyssningspolaren Andersson, ”men Lanois har ju råd att göra vad han har lust med.” Och slutligen kom ju också klassikern ”The Maker”.

Det var lite berg- och dalbana, men visst hade jag ändå ett leende på läpparna då jag efteråt satt och drack öl. Så man kan kanske faktiskt lära gamla hundar sitta: den här sommaren har jag upptäckt Lanois soloproduktion, och dessutom börjat lyssna på ett inhemskt band som alla andra alltid tycks ha haft en relation till – Ultra Bra.

Under gruppens storhetstid 1996-2001 hade jag bestämt mig för att den musiken inte var något för mig, den dög inte eftersom 90-talet var tiden då – efter 80-talets jämna plågor – de skitiga grungelånghåren tagit över och gjort rocken till rock igen.

Jaja. Jag gillar fortfarande Nirvana och Pearl Jam, men jag har också lärt mig uppskatta allt det goda med Ultra Bra. De starka låtarna med mångbottnade, bärande arrangemang, musikernas professionalism och Anni Sinnemäkis sångpoesi.

Så blev också det sagt.

text: Henrik Jansson

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar