Hoppas mobbarna lyssnar

Före 2011 hade jag aldrig ens hört talas om Haloo Helsinki!, och när gruppens stora genombrott väl var ett faktum kunde jag visserligen notera sångerskan Elisa Tiilikainens (alias Elli Haloo) behagligt småhesa röst – och att bandet faktiskt spelade med rockattityd, trots att låtarna också fungerade som radiopoplåtar – men det var ändå inte någon musik jag verkligen ville lyssna på. Det handlade i det skedet helt enkelt inte om något band jag skulle ha brytt mig om.

På albumet ”Maailma on tehty meitä varten” började bandmedlemmarna skriva allt material själva, och det var ett steg i rätt riktning eftersom killarna kunde fixa till melodier som skar in i skallen men ändå också inkluderade en eller annan överraskande vändning, och Tiilikainen på allvar började utvecklas som textskribent. Men det var först då ”Hulluuden Highway” (Sony, 2017) kom som jag kapitulerade, och började spela låtarna – eller vissa av dem, för skivan är trots sina förtjänster ojämn – i hemstereon också om nätterna.

Och i mitt hushåll är det att man spelas på nätterna efter barkvällar att ha blivit erkänd och fått respekt.

Rätt långt handlar det i skivans bästa sånger om kontraster. Om att refrängerna närmast motståndslöst lägger sig så man kan gnola dem på nytt och på nytt, samtidigt som Tiilikainen med sina texter och sin sång kan uttrycka en upprördhet som definitivt inkluderar motstånd, autentiska känslor som tränger in i hjärtat. De här medryckande powerpophittarna med sina effektiva refränger tyngs alltså inte av genrens totaluttjatade party- eller goodvibrationtexter, utan får istället sitt avgörande lyft via Tiilikainens dramatiska urladdningar. Och det här gäller framförallt i skivans pärla ”Kärpästen herra”, om självupplevd mobbning.

”Kävelen tänään tosi tasaisin askelin / hengitän turhan syvään, kuitenkin / voisin vielä kääntyä, mennä takas kotiin /mutta silloin periksi antaisin / mitä jos tänään itse itseni kantaisin / niin ajattelin.”

(”Jag går med målmedvetna steg idag / men andas djupt, för djupa andetag / kunde ännu vända, gå tillbaka hem / med skulle då ge efter för dem / om jag idag själv tog kontroll / så tänkte jag.”)

”Ja jumalako rankaisee / kun toiset täällä päähän potkaisee / ja kuka muka kuuntelee / kun kaikki illat itketään uneen / lyöt vielä kerran / olen hiljaa, ihan hiljaa / mut kärpästen herran / edessäni nään / se menee läpi pään.”

(Och tror nån gud skulle straffa va / dom som sparkar och slår / och är det nån som lyssnar va / när jag gråter mig till sömns / ännu ett slag / jag är tyst, alldeles tyst / men flugornas herre / står framför mig nu / skär mig itu.”)

”Nyt viisitoista vuotta myöhemmin / tänne synkkään betonipihaan palasin / kello ei liiku, niin kuin se ei liikkunut / silloin kun tyhmyys täällä tiivistyi / mutta olen se ihminen, joka selviytyi / siitäkin.”

(”Nu femton år senare / ser jag igen det här betonghelvetet / tiden har stannat, liksom hade stannat / då idiotin frodades / men jag är den som överlevde / också det.”

”Ja jumalako rankaisee / niitä jotka pelolla hallitsee / onko joku joka kuuntelee / ja kuka tämän kierteen katkaisee / viimeisen kerran / mä maahan jäin, nyrkit edessäin / kun kärpästen herran / hajoavan näin / mä astun ylöspäin.”

(”Och tror nån gud skulle straffa va / dom som sprider skräck / finns det nån som lyssnar / nån som bryter den onda cirkeln / en sista gång / blev jag liggande, framför nävarna / såg flugornas herre / falla sönder. / Jag reser mig och går.”)

”Ja jumalako rankaisee / niitä jotka pelolla hallitsee / onko joku joka kuuntelee / kun kaikki illat itketään uneen / viimeisen kerran / mä maahan jäin, nyrkit edessäin / kun kärpästen herran / hajoavan näin / mä astun ylöspäin.”

(”Och tror nån gud skulle straffa va / dom som sprider skräck / finns det nån som lyssnar / när jag gråter mig till sömns / en sista gång / blev jag liggande, framför nävarna / såg flugornas herre / falla sönder. / Jag reser mig och går.”)

Det är bara att hoppas att mobbarna lyssnar. Att det känner avund över den framgång den mobbade sångerskan uppnått. Det är bara att hoppas att betongen äntligen rör sig, och tiden på nytt kommer igång.

text och översättning: Henrik Jansson

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Så många man inte vill prata med

Om ett album börjar med fraserna ”det finns så många man inte vill prata med / allt tråkigt dom säger förvandlar varje samkväm till ett helvete”, stillsamt framförda på Östersundsmål med minimalt stöd av kompet, så spetsar åtminstone jag snabbt öronen. Och det hoppas jag att så många andra som möjligt också gör, för det handlar här om Umeåbaserade Annika Norlin och hennes ypperliga Säkert!-projekt.

Fjärde Säkert!-skivan ”Däggdjur” (Razzia) – hon har dessutom gett ut några engelskspråkiga album med gruppen Hello Saferide – bjuder på en skönt melodisk mix av indiefolk och balladpop, klädd i en befriande spartansk ljudbild, och framförallt är Norlin en av Sveriges vassaste sångtextskribenter. Hon vet hur man kan använda vardagen, och ur den vrida fram små berättelser med ett samhälleligt engagemang och träffsäkra situationsbilder med dragning mot det absurda.

I ”Dian Fossey” berättar hon först om en förlossning (”jag låg i en pöl av svett och blod / barnmorskan sa jag såg din spelning på Lule kulturhus”), och går småningom vidare till att känna sig som Dian Fossey (känd apforskare): ”Gick på Grammisgalan / Satt med det nya gardet / Kände mig som Dian Fossey / Hjärtan banka högre än trummorna / Fulla tjejer fick pris / För tio år sen var det fulla killar / Ibland händer det nåt ändå”.

Arbetsprocessen började den här gången egentligen med att Norlin – som hon uttryckt saken – var ”sugen på att skriva men less på att sjunga”. Så tanken var att hon skulle snickra ihop sina vanliga poppärlor, men sedan bjuda in gästvokalister av alla tänkbara slag för att ta hand om dem. Efterhand visade det sig ändå att texterna som vanligt blev så personliga att det inte riktigt var läge att ge dem åt Tommy Körberg eller Darin.

http://sakert.blogspot.fi/2017/02/daggdjur-varning-for-aslangt-inlagg-med.html

Istället blev slutresultatet något av en kompromiss: hon samlade ihop några polare för att sjunga en del av materialet och lägga in lite bakgrundsröster, men sjöng själv i varje fall det mesta. Och bra så, för de starkaste stunderna infaller just när hon med paradoxalt skör stämma – ur sitt outsiderperspektiv – sjunger om världens jävlighet och om att vägra ställa upp på alla förväntningar (”du vet jag är ingen mästare på småprat / går alltid för djupt för fort så folk blir bara rädda och drar / dom vill ha nån som är lättsam och jag bara frågar, dom tror dom är i förhör / jag antar jag faktiskt inte vet hur man gör”).

Norlins styrka som sångerska är hennes förmåga att skapa en känsla av direktkommunikation med lyssnaren, samtidigt som hon verkligen lyfter fram berättelsernas innehåll och ofta också prickar in en effektiv kontrastverkan mellan röst och text. Och jag kan inte låta bli att tänka att den i Sverige nu så populära österbottningen Iiris Viljanen (tidigare i Vasas flora och fauna) säkert lyssnat en hel del på Norlin.

En av utgångspunkterna för arbetet med ”Däggdjur” var också att den skulle fungera som en motpol till stilen med ”tio olika kompositörer på en låt”, studiojobb i ett halvår med en och samma låt, och väldiga ”sociala media-kampanjer”. Så är ljudbilden med klaviaturer och akustisk gitarr avskalad, lätt kantig, men också oemotståndligt charmig.

Och jag slås av tanken att det nog inte är i Stockholms innerstad de mest intressanta artisterna föds och växer upp. Möjligen i huvudstadens förorter, men också i de gamla industriorterna (Göteborg, och varför inte också Kents Eskilstuna och kanske Eldkvarns Norrköping) – och definitivt i Norrland. Annika Norlin är en i den långa raden av norrländska på ett positivt sätt udda artiser, som på ett kreativt och spännande sätt går utanför huvudfåran.

Vill man höra lite annan musik från norr är det bara att välja mellan allt från Jari Haapalainen/Bear Quartet och Refused till tjejer som Sahara Hotnights, Frida Hyvönen och Tove Styrke. För att nämna några. Själv drar jag avslutningsvis en lans för Bear Quartet!

text: Henrik Jansson

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Upp till bevis för Metallica

Efter den stökiga om än delvis intressanta terapiskivan ”St. Anger” (2003), den väl försiktiga och tillbakablickande ”best of Metallica fast med nyskrivna låtar”-utgåvan ”Death Magnetic” (2008) och därefter åtta år utan nytt studiomaterial kände killarna i Metallica under arbetet med senaste albumet ”Hardwired … To Self-Destruct” (Blackened/Universal) möjligen en viss press på sig. Det var åtminstone inte läge att bara göra uppdaterade varianter av egna gamla klassiker, som det senast – också om resultatet blev stabilt – i lite för hög grad kom att handla om.

Den här gången är slutreultatet betydligt mer framåtblickande och ger lyssnaren en hel del att bita i. Mängdmässigt till och med onödigt mycket, eftersom flera av låtarna rymmer en del överflödiga utsvävningar och (då jag som vanligt talar i skivformattermer, virtuell musik är i min värld en abstraktion) två cd:n med åttio minuter nytt material + en bonusskiva med lika mycket till blir väl mastigt. Helheten hade vunnit på att skäras ner till en enda längre cd, då hade det kanske varit möjligt att tala om en klassiker. Nu riskerar det riktigt starka materialet åtminstone till en början att drunkna i utfyllnaden – också om de inledande spåren på ett lovande sätt fastställer riktningen.

 

Och också om strykningar alltså kunde ha gjorts finns i mängden nog också en tillfredsställande andel helt stiliga låtar, det gäller bara att plocka fram dem. Och efter några lyssningar är det inte så svårt, speciellt som de allra flesta är placerade i början av paketet – på den första cd:n. Då handlar det om en explosiv musik, bandet spelar oerhört tätt, och arrangemangen är föredömligt kreativa. Grymma rytmväxlingar med trummisen Lars Ulrich (som i intervjuer sagt att han ”hatar att öva”) i en central roll, och så gitarristen Kirk Hammetts blandning av elakt trashriffande och tungt melodiska solostick. Och sångaren James Hetfield som hanterar den kompletterande gitarren har inte legat på latsidan under sessionerna han heller.

Så gillar man tung trashrock med melodiska underströmmar är det här ett ytterst gångbart paket – och den dramatiska, proggressivrockbetonade balladhöjdpunkten ”Halo on fire” antagligen det starkaste Metallica gjort på flera decennier. Om tankarna går till Iron Maiden är det åtminstone för mig enbart en positiv sak.

 

Andra låtar som speciellt måste lyftas fram är öppningsspåren ”Hardwire” och ”Atlas, rise!”, där gruppen gör tung trashrock med maxad energiladdning, varför inte också den storvulna, självklara arenafavoriten ”Now that we’re dead”, och definitivt den refrängstarka ”Moth into flame”.

Avslutande ”Spit out the bone” är också intressant, visserligen onödigt utdragen men med en episk ton, och så har den mollstämda ”Dream no more” efterhand vuxit fram till min andra stora favorit – vid sidan av progemetallstycket ”Halo on fire”.

 

Här kan man också ana en lite överraskande släktskap med den mörka grunge som Alice In Chains i sina bästa stunder kunnat stå för, och det är ju en liten överraskning. Vill man ha en större är det att bandet faktiskt har spelat på dansplatsen Tarvashovi en bit utanför Åbo en gång! Året var 1984 (klingar George Orwell lång väg, eller hur).

text: Henrik Jansson

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar