Upp till bevis för Metallica

Efter den stökiga om än delvis intressanta terapiskivan ”St. Anger” (2003), den väl försiktiga och tillbakablickande ”best of Metallica fast med nyskrivna låtar”-utgåvan ”Death Magnetic” (2008) och därefter åtta år utan nytt studiomaterial kände killarna i Metallica under arbetet med senaste albumet ”Hardwired … To Self-Destruct” (Blackened/Universal) möjligen en viss press på sig. Det var åtminstone inte läge att bara göra uppdaterade varianter av egna gamla klassiker, som det senast – också om resultatet blev stabilt – i lite för hög grad kom att handla om.

Den här gången är slutreultatet betydligt mer framåtblickande och ger lyssnaren en hel del att bita i. Mängdmässigt till och med onödigt mycket, eftersom flera av låtarna rymmer en del överflödiga utsvävningar och (då jag som vanligt talar i skivformattermer, virtuell musik är i min värld en abstraktion) två cd:n med åttio minuter nytt material + en bonusskiva med lika mycket till blir väl mastigt. Helheten hade vunnit på att skäras ner till en enda längre cd, då hade det kanske varit möjligt att tala om en klassiker. Nu riskerar det riktigt starka materialet åtminstone till en början att drunkna i utfyllnaden – också om de inledande spåren på ett lovande sätt fastställer riktningen.

 

Och också om strykningar alltså kunde ha gjorts finns i mängden nog också en tillfredsställande andel helt stiliga låtar, det gäller bara att plocka fram dem. Och efter några lyssningar är det inte så svårt, speciellt som de allra flesta är placerade i början av paketet – på den första cd:n. Då handlar det om en explosiv musik, bandet spelar oerhört tätt, och arrangemangen är föredömligt kreativa. Grymma rytmväxlingar med trummisen Lars Ulrich (som i intervjuer sagt att han ”hatar att öva”) i en central roll, och så gitarristen Kirk Hammetts blandning av elakt trashriffande och tungt melodiska solostick. Och sångaren James Hetfield som hanterar den kompletterande gitarren har inte legat på latsidan under sessionerna han heller.

Så gillar man tung trashrock med melodiska underströmmar är det här ett ytterst gångbart paket – och den dramatiska, proggressivrockbetonade balladhöjdpunkten ”Halo on fire” antagligen det starkaste Metallica gjort på flera decennier. Om tankarna går till Iron Maiden är det åtminstone för mig enbart en positiv sak.

 

Andra låtar som speciellt måste lyftas fram är öppningsspåren ”Hardwire” och ”Atlas, rise!”, där gruppen gör tung trashrock med maxad energiladdning, varför inte också den storvulna, självklara arenafavoriten ”Now that we’re dead”, och definitivt den refrängstarka ”Moth into flame”.

Avslutande ”Spit out the bone” är också intressant, visserligen onödigt utdragen men med en episk ton, och så har den mollstämda ”Dream no more” efterhand vuxit fram till min andra stora favorit – vid sidan av progemetallstycket ”Halo on fire”.

 

Här kan man också ana en lite överraskande släktskap med den mörka grunge som Alice In Chains i sina bästa stunder kunnat stå för, och det är ju en liten överraskning. Vill man ha en större är det att bandet faktiskt har spelat på dansplatsen Tarvashovi en bit utanför Åbo en gång! Året var 1984 (klingar George Orwell lång väg, eller hur).

text: Henrik Jansson

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Janssons favoriter 2016 (extended version)

En diskussion om rockåret 2016 mellan rockdiggarna Jean Lindén, Frans Rinne och Henrik Jansson finns i ÅU-podden, och i papperstidningen och på ÅU.fi 23.12.2016 lyfts fem av mina favoritskivor för året fram. Men här kommer en lite längre lista, med skivor som kan rekommenderas från året och kommentarer om de personliga valen – plus givetvis möjlighet att lyssna på låtar.

1 NICK CAVE: Skeleton Tree

Den skiva Nick Cave gjorde efter att hans son Arthur fallit från en klippa och avlidit är omskakande, oerhört vacker och gripande. Melodierna bryts sönder, så att de inte längre formar några klassiska verser eller refränger, och också texterna fragmenteras i disparata fraser, böner och besvärjelser. Och så har Cave aldrig sjungit så här förut, orden läggs ofta fram i hesa viskningar, med en röst som emellanåt spricker sönder. Det är en poesi som sträcker sig mot det outhärdliga, och ett album där myten Nick Cave faller undan och den sörjande människan träder fram. ”Girl In Amber” är min favoritlåt för året (läs mera om skivan här).

2 HERON OBLIVION: Heron Oblivion

Att tonerna trots allt är ganska breda blir tydligt då man lyssnar på San Fransiscobandet Heron Oblivions två fasförskjutna gitarrer (hanterade av Noel Harmonson och Charlie Saufley), som samspelar en bra bit på sidan av medelläget. Halvfalskt, kunde någon till och med påstå, men det handlar om en på samma gång behärskad och vild musik – och en optimalt uppdaterad, fränare variant av den klassiska hippiepsykedelikan, med spår också från Sonic Youths experimentella 80-tal. Och pricken på i:et läggs av den skönsjungande Meg Baird: höga, sköra toner med en förbluffande suggestionskraft. Lyssna på ”Your Hollows” så vet ni.

3 JEFF BECK: Loud Hailer

Den tekniskt virtuosa gitarrhjälten slog ihop sig med ett par yngre kvinnliga musiker (Carmen Vanderberg och Rosie Bones) från punkgruppen Bones, och fick på så sätt uppleva en nytändning. På sitt första studioalbum på sex år levererar han en dissonantisk och fränt mullrande ljudmatta, en yta som verkar rå, förvrängd via hela system av pedaler, men som också inkluderar en kontrasterande värld med starka, och i grunden följsamt melodiösa sånger. Om någon till äventyrs skulle tvivla på Becks elegans som gitarrist är det bara att lyssna på ”Scared for the Children”, så lär invädningarna tystna, och på ”Right Now” visar han upp en rossligare sida av sig själv.

4 DAVID BOWIE: Black Star

Efter att under karriären ha tagit sig genom en mängd stilar – pop, glamrock, electro, soul, hårdrock, drum’n bass – vände David Bowie sig i sin svanesång mot jazzen. Det är gripande att höra den sköra soulrösten, utelämnad i ett experimentellt, öppet jazzandskap, och känslan blir att mannen med de många rollerna till slut skalat av sig maskerna och (framförallt i starka singelplocket ”Lazarus”) sjungit sin egen bortgång.

5 ANGEL OLSEN: My Woman

Hon har på tidigare skivor gjort en poetisk, suggestiv och folkbottnad musik, och visst känner man genast igen hennes skimrande och starkt stämningsskapande sångstil. Men helhetsmässigt är albumet den här gången mer popinfluerat, och under inledningsfasen erbjuds en del till synes enkla – och ändå mångbottnade – singer-songwriteralster. Småningom blir musiken ändå mer experimentell, och den sträva spretigheten i uttrycket kan innebära att det tar lite tid att komma in i helheten. Men den som har lite tålamod blir i slutändan rikt belönad, framförallt i den episka låten ”Sister”.

Platserna 6–20:

De skivor som kunde tänkas klocka in på platserna 6-20 följer här i en godtycklig ordning, ”fri placering” så att säga, i den ordning jag kommit att tänka på dem.

LEONARD COHEN: You Want It Darker

”Hineni, hineni, I’m ready my Lord”, sjöng Leonard Cohen i titellåten på sin sista skiva, utgiven drygt två veckor innan han avled – via en olyckshändelse i hemmet, i slutändan alltså inte på grund av de cigarretter som han poserade med ännu på de sista pressfotona. På ”You Want It Darker”, producerad av sonen Adam Cohen, var intrumenteringen minimal, rösten ännu mörkare än förut, och närheten till döden självklar och odramatisk. Och Cohen dog enligt sonen i trygg förvissning om att han som 82-åring gjort en av sina allra starkaste skivor (läs mera här).

PJ HARVEY: The Hope Six Demolition Project

På sin föregående skiva kastade PJ Harvey slutgiltigt av sig rollen som gotisk indiedrottning och blev öppet politisk, och den linjen fördjupade hon ytterligare på årets starkt ställningstagande album. Tillsammans med fotografen Seamus Murphy gjorde hon under en längre tidsperiod resor till Afghanistan och Kosovo för att bevittna krigets följder, och de erfarenheterna (samt hennes upprördhet över att hela stadsdelar i Washington ”städats upp”, så att ursprungsinvånarna tvingats flytta och rikare folk tagit deras plats) kom att ge grunden för ”The Hope Six Demolition Project”. Tillsammans med Bad Seeds-bekanta Mick Harvey och producenten Flood uppnås en stark musikalisk originalitet i kongenial samklang med det politiska engagemanget.

METALLICA: Hardwired … To Self-Destruct

Efter ett antal tysta år var det hög tid för Metallica att bevisa att både energin och låtskrivarbalansen fortfarande fanns kvar – och det lyckades rätt bra, trots att låtarna var för många och i vissa fall onödigt utdragna (2 cd:n med åttio minuter nytt studiomaterial, dessutom en bonusskiva med åttio minuter diverse, läs mera här). Nu är det framförallt på cd 1 som bandet visar vad man i goda stunder kan. Ett knippe starka låtar, med ett par kommande klassiker, och arrangemang som känns i ryggmärgen. Grymma rytmväxlingar med trummisen Lars Ulrich i en central roll, och så gitarristen Kirk Hammetts blandning av elakt trashriffande och tungt melodiska solostick. Och naturligtvis den gastkramande tungballaden ”Halo On Fire”.

ROLLING STONES: Blue & Lonesome

En av årets roliga och mindre väntade händelser var att också Rolling Stones – efter en paus på mer än 10 år – kom med nyinbandat studiomaterial. Det handlar för all del om covers (på Keith Richards bluesfavoriter, med killar som Jimmy Reed, Willie Dixon, Eddie Taylor, Little Walter och Howlin’ Wolf), men de tolkas genomgående engagerat, med gott humör och eget, kännspakt Stonesgrepp. Allt är inbandat på tre dygn, Eric Clapton som bandade in en egen platta i studion bredvid råkade helt spontant bli gäst på två låtar, och slutresultatet är måhända spretigt men också energiskt, rökigt och skrovligt. Gitarristerna Keefs och Ronnie Woods samspel är intuitivt och briljant, och Mick Jagger låter ivrigare än på flera decennier.

BEN GRANFELT: Another Day

Finlands Jeff Beck, en man som behärskar sin gitarr från huvudet till fötterna, och som hanterar den med kärlek. Efter fyra år i de välljudande gitarrstämmornas pionjärgrupp  Wishbone Ash tyckte Granfelt att han ville ha ett lite lugnare liv än vad det ständiga turnerande runt världen krävde, så han åkte hem för att istället satsa på solokarriären. Instrumentalskivan ”Melodic Relief” (2012) är en av 2000-talets stiligaste inhemska utgåvor, och årets 60-70-talsdoftande gitarrskiva ”Another Day” (här kommer man snabbt att tänka på Hendrix) är definitivt elegant och mustig den också. Killen har förmågan att gå tillbaka till traditionen utan att för den skull tappa bort sitt personliga uttryck.

HÅKAN HELLSTRÖM: Du gamla du fria

Årets Håkan Hellström-album gav säkert många ursprungliga diggare huvudbry, de omedelbara hitlåtarna är ju satta på kort. Det handlade om ett mer krävande, nästan experimentellt album, där han blandade skärvor av sitt gamla jag med nya idéer och hugskott, samplingar från klassiker och gamla filmer – och så sjöng han med en ny, lägre röst som tillförde ett introvert vemod. Men den smekande poplåten ”I sprickorna kommer ljuset in”, med stadigt eko på sången, lär alla kunna ta till sig – och visst finns här också många andra godbitar (som ”Elefanten och sparven” eller ”Pärlor”). Ställvis en aning ofokuserat, alla idéer utföll inte riktigt lika väl, men killen vågade åtminstone ta risker istället för att fastna i någon gammal roll (läs mera om skivan här).

EVA DAHLGREN: Jag sjunger ljuset

När Eva Dahlgren gav ut ”Jag sjunger ljuset” hade det gått nästan ett decennium sedan hon senast var skivaktuell, och ett kvartssekel sedan hennes egentliga karriärtopp. Men det blev en utgåva som vad stämningskraft och låtstryka beträffar kändes som den naturliga uppföljaren till framgångsskivorna i skiftet mellan 1980- och 90-tal. Melodisk magi och personliga texter framförda med en röst på samma gång skört eterisk och laddad.

WENTUS BLUES BAND med gäster: Dylan suomeksi

Karlebyveteranerna hann med mycket under året. 30-årsjubileumsfirande, en traditionell men vass bluesplatta (”Lucky Strike Mama”), och dessutom samlingen ”Dylan på finska”. Här gavs frontrollerna åt en rad inbjudna artister, samtidigt som enhetligheten bevarades tack vare att killarna i Wentus fungerade som husband och lade ut en varm, organisk botten i alla tolkningar. Sällsynt vältaimat: Dylan fyllde 75, Wentus själva 30, och så gick Dylan helt överraskande och fick Nobels litteraturpris också. Och kronjuvelen på samlingen, Palcefaces tolkning av ”Masters Of War” (”Kuoleman kauppiaat”), hörde till årets stora låtstunder.

JAN SIMONS: Travellers

Vasabördige basisten/kompositören/bandledaren Jan Simons spelade på årets utgåva med ett namnstarkt gäng amerikanska jazzmusiker (en speciellt framträdande roll fick pianisten Kenneth Crouch), och resultatet blev ypperligt. Det är upplyftande att lyssna på musiker som tillfullo behärskar sina instrument och dessutom står för ett avancerat samspel, så att alla bitar sitter rätt: tekniken, improvisationsglädjen, och förmågan att anpassa utflykterna mot det okända till en gripbar musikalisk struktur.

NEIL YOUNG: Earth

Det blev en stor händelse då Neil Young körde en drygt tre timmar lång konsert i juli i Helsingfors. Att han alltid är bra live visste jag, men att han som 70-åring fått en sådan nytändning genom att experimentera med unga musiker – så att Willie Nelsons söner Lukas och Micah från bandet Promise Of The Real blivit hans gitarrpartners – var svårt att ana på förhand. Efter det kändes också liveskivan ”Earth”, som jag före det mest sett som en rolig grej, som något av ett måste. Den är bandad under USA-skedet av turnén, och bjuder på en hel del udda infall men också på stiliga versioner av låtar som till exempel ”Hippie Dream” eller ”Love And Only Love”. Och lyssa absolut också på ”Mother Earth”, som lånat sitt namn åt albumet.

BEYONCÉ: Lemonade

Med en stämma och självsäkerhet som reste sig mot världen, mot orättvisor och kvinnoförakt, bevisade Beyoncé i och med den starka konceptskivan ”Lemonade” slutgiltigt att hon gått en lång väg som människa och artist sedan de tidiga åren i den av mig inte speciellt uppskattade tjejpopgruppen Destiny’s Child. De tolv låtarna bildar tolv kapitel om hur en kvinna genomlider ett förhållandes slut, utan att någonsin förlora sin stolthet. Ett imponerande kraftpaket, och redan den mäktiga låten ”Freedom” fick mig att försöka glömma allt måhända alltför kritiskt jag tidigare kan ha sagt om Beyoncé.

BLUES PILLS: Lady In Gold

Svenska sångerskan Elin Larsson ångade på mångnationella Blues Pills andra skiva av kraftfull Janis Joplin-energi, och medmusikerna rockade vilt med både pumpande framåtdrive och snygga melodiska avsnitt. Väldigt 60-70-tal förstås, och den bluesiga tungrocken blandades också upp med en spännande undergroundpsykedelika. Det här gänget kan sin blueshistoria, men man håller också på att bygga upp en helt egen, modern profil inom genren. Och skivans stora stunder är den vibrerande balladen ”Rejection” – samt den öppnande titellåten.

PETER LEMARC: Den tunna tråden

För några år sedan meddelade Peter LeMarc att han avslutat sin artistkarriär, men nu blev det ändå inte så eftersom så många svåra saker i hans liv krävde bearbetning i konstnärlig form. Återkomstalbumet ”Den tunna tråden” handlar rätt långt om hans hustrus kamp mot cancern, om hur den situationen skulle hanteras, om sorgen men också om de små lyckliga ögonblicken. Det är en vacker och gripande helhet, musikaliskt popsoulbetonad och psalmisk, och som textskribent har LeMarc aldrig tidigare varit lika berörande.

IIRIS VILJANEN: Mercedes

Iiris Viljanen var tidigare med I Vasas flora och fauna, men hennes första soloalbum ”Mercedes” är också det både personligt, lätt vemodigt och charmerande. Har man en slående text-melodi-kombination med musikaliska novelletter och något kännspakt eget i sitt uttryck behöver det inte alls göras krångligare än så här. Också i Sverige uppskattades skivan stort, och landade i flera respekterade årsöversikter.

ROBIN PAHLMAN: Temporary Everything

Pargasbördige, numera New York-baserade Robin Pahlman gjorde på fullängdaren ”Temporary Everything” en singer-songwriterbaserad, behaglig powerpop som från början kändes lätt att ta till sig. Här finns en uppsjö sköna gitarrklanger, många av låtarna har en stilig melodisk snärt, och sången är avslappnad på ett positivt sätt.

text: Henrik Jansson

BONUS: Lyssna också på rockårssnacket i ÅU-podden!

”Det finns mer paradis i helvetet än någon har berättat”

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

So Long Leonard

När gentlemannen och den eviga eleganten och charmören Leonard Cohen på sin sista skiva ”You Want It Darker” i titellåten ett flertal gånger upprepade frasen ”hineni, hineni, I’m ready my Lord” var det på något sätt förebådande, som om han anat vad som var på väg. Och det är klart, han hade uppnått en aktningsvärd ålder (82 år), men å andra sidan lär han inte ska ha lidit av några alltför allvarliga sjukdomar. Han dog i sviterna av en olycka i hemmet.

Efter hans bortgång har många kritiker och lyssnare berättat om sin personliga relation till Cohen och hans musik, om konsertupplevelser och om favoritlåtar. När jag läst och hört de här berättelserna har jag också kommit ihåg hur jag själv i begynnelsen blev bekant med hans tidiga låtar. Delvis skedde det på 70-talets hemfester, där hans musik i något skede hörde till standardrepertoaren på skivtallriken – och ibland tog den alltför tidigt bortgångna Åbomusikern Mecki Knif någon gång på småtimmarna fram sin akustiska gitarr och spelade och sjöng bland annat den tidiga hitlåten ”Suzanne”.

 

Sedermera, på 90-talet, såg jag också Cohen live. Det var under en period då jag i första hand uppskattade skrikande distorsiongitarrer, så jag kunde kanske inte helt ta emot den vibrerande sensibilitet som fanns i det cohenska uttrycket. Det jag minns bäst är istället alla de damer med rosor som satt på de första raderna, och att Cohen artigt tog emot alla dessa blommor efter konserten.

På 2000-talet har jag igen lyssnat betydligt mer på hans produktion, och också skaffat en rad av hans skivor. När man talat om favoritlåtar har jag insett att min för tillfället faktiskt är dödsmässan ”You Want It Darker” från den sista skivan (alternativt ”So Long Marianne” eller ”First We Take Manhattan”). Instrumenteringen är minimal och rösten ännu mörkare och hypnotiskt viskande än förut, och närheten till döden läggs fram som en naturlig och odramatisk sak: ”hineni, hineni, I’m ready my Lord”.

 

Och han dog enligt sonen Adam Cohen (som också producerat hans sista utgåva) i trygg förvissning om att han gjort en av sina bästa skivor. Få 82-åringar (om någon) gör musik av den klass som man hör på ”You Want It Darker” (det skulle väl i så fall vara Willie Nelson, eller kanske Neil Young när han efter tio år kommer upp i den åldern).

För mig kändes det i många år som om Cohen hade varit odödlig, han var helt enkelt evigt gammal och karismatisk, men ett slut kommer ju i varje fall alltid någon gång. Som en liten kuriositet måste ändå nämnas att han ännu på de sista pressbilderna poserar med en cigg i handen – och det var alltså ändå inte av cancer han avled.

text: Henrik Jansson

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar