Årets ljudspår – Frans Rinnes låtplock från 2015

M.I.A. – Borders. Årets viktigaste låt. M.I.A. har alltid haft en talang då det gäller att avslöja hur snävt vårt perspektiv är då det gäller globala och humanitära frågor, här använder hon sig av en sokratisk metod. Aldrig har hennes budskap känts mera aktuellt.

Kurt Vile – Wheelhouse. Årets vackraste låt (här i en liveversion).

Eevil Stöö – Iso Vauva Jeesus. Eevil Stöö gör det samma han alltid har gjort, men kanske på en större skala. Hans hembakade gangsta-larpande är ju inget om inte sympatiskt.

Pyhimys – Äiti Anna Anteeks. Eppu Normaali möter The Smiths i en finsk raplåt. Inte så dåligt.

Tove Lo – Moments. Varje år behöver ju en svensk popsensation. I år var det Tove Los stund. Som låtskrivare gör hon sig ibland skyldig till klichéer, men man brukar förlåta henne senast då refrängen kommer in.

Kendrick Lamar – The Blacker the Berry. Kendrick Lamars To pimp a butterfly är ju så pass mycket av en konceptplatta att det är ganska svårt att välja en låt. Nu får det väl bli skivans argaste stund.

Paperi T – Elokuva. En ganska fin beskrivning för ett emotionellt landskap.

Carly Rae Jepsen – Run away with me. “I really like you” var ju ett sensationellt singelspår som innehöll årets mest smittosamma refräng. Den här bygger på samma tematik, med en underbar neonlujdvärld.

The Weeknd – Can’t feel my face. En fin michaeljacksonesque tribut till blixtartad kärlek. Och möjligtvis kokain.



Holly Herndon – Chorus.
Platform av Holly Herndon är ju igen en helhet som känns svår att bryta isär. Själv tyckte hon tydligen att det här var låten med mest singlepotential.

Destroyer – Archer on The Beach. En fin bowieartad smula av ytterst sofistikerad popmusik.

Run the Jewels – Close your eyes (and count to fuck). Run the Jewels är ju i sig fantastiska. Här får de dessutom hjälp av Zach de la Rocha från RATM.

Deerhunter – Carrion. Deerhunters musik präglas vanligtvis av en viss emotionell distans. Men när den kommer nära är den väldigt nära.

Grimes – The Belly of The Beat. “And you’ll never get sad/and you’ll never get sick/and you’ll never get weak” är väl en av de mest sockersöta refrängerna för i år, särskilt då den byggs in i en låt som behandlar död och det som blir kvar.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Årets ljudspår – Frans Rinnes låtplock från 2015

  1. Pingback: Megasamtal med Henrik Jansson & Frans Rinne om skivåret 2015 | Diggat

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *