Henrik Jansson: Inhemska klassiker från åren som gått, del 2

Jag har under den senaste tiden funderat en del kring vilka inhemska rockskivor från olika decennier som i speciellt hög grad stannat kvar hos mig. 21 album (blackjack) ska lyftas fram, och första genomgången med sju album täckte åren 1970-1980. Här följer ytterligare sju favoriter, från tiden 1981-1990 – garanterat bra musiktips och ingångar till den inhemska rockhistorien.

DAVE LINDHOLM: Aino (1982)

Den ständigt lika rastlöst aktiva Dave Lindholm har gjort klassikerskivor både i eget namn och med grupper (framförallt rocktrion Bluesounds), både med finska texter och engelska, men den skiva (av de ca 30 sologrejerna och ungefär lika många med olika grupper) som i historiens ljus känns allra mest speciell är den lyriskt finstämda, av Otto Donner producerade och arrangerade ”Aino”. Här bygger Dave och Donner upp en ljudbild som förutom maestron själv (elgitarr och sång) enbart ger rum för en cellist och tre violinister. Låter inte direkt som en rocksammansättning, men visst är det rock – och jazz och pop och vad du vill. Glödande emotionell musik.

Och så är förstås ”Pieni ja hento ote” Daves kanske allra finaste låt genom tiderna. Så vacker, så skör och så kraftfull – allt på samma gång. Det här är en av de stunder i den finländska rockhistorien då himlarna öppnar sig, och man verkligen påminns om hur fängslande den här mannens berättande pratsång och fint nyanserade gitarrspel kan vara.

 

HANOI ROCKS: Back To Mystery City (1983)

Hanoi Rocks betydelse för den finländska rockens rykte utanför Finlands gränser kan knappast överskattas, och då talar vi framförallt om bandets 80-talsversion (återkomsten på 2000-talet var inte så dum den heller, men inte av samma dignitet). Det finns knappast några andra inhemska rockgrupper som skulle ha fått inspirationscredits från band av sådan storleksklass som Guns’N’Roses eller Mötley Crüe.

Och åtminstone de två sista 80-talsstudioalbumen känns definitivt fräscha också idag. “Two Steps from the Move” (1984) innehåller förstås en lyckad version av den snygga tryckaren “Don’t you ever leave me”, men jag väljer i det här sammanhanget ändå bandets allra mest glammiga album, ”Back To Mystery City”.

Här finns en rad på samma gång gatustökiga och melodiskt vackra låtar, och man kan säkert ha en hel del olikartade åsikter om Andy McCoy (som också sagt att det under en massa år bara funnits två rockband i Finland: Hanoi Rocks och Hurriganes), men som gitarrist och låtskrivare är han i sina bästa stunder mästerlig. Hans ballad ”Until I Get You” är troligen den Hanoi-låt som det gjorts flest covers på, också om han enligt ryktet själv tyckte att den blev alltför mesig och inte ens ville ha med den på skivan.

 

MUSTA PARAATI: Peilitalossa (1983)

Till mina mera misslyckade skivaffärer hör att jag någon gång under 90-talets korkade period av vinylförakt gjorde mig av med Musta Paraatis båda långspelare. Numera har jag på nytt försökt leta efter debuten ”Peilitalossa”, men det verkar som om jag skulle bli tvungen att nöja mig med cd-nyutgåvan.

Jag hörde bandet några gånger på 80-talet och frapperades av den orubbliga konsekvensen, både vad gällde det musikaliska uttrycket och den personliga framtoningen – svart, depressivt och råtungt. Och under den malande, hårda ytan dolde sig också en hel del vackra melodislingor.

Musta Paraati var gotrockens finländska pionjärer, och om bandet under sin egentliga livstid opererade i en smal kultkategori har den potentiella publiken idag vuxit. Så inte helt överraskande meddelade en del av killarna i fjol att bandet igen kommer att spela live och ge ut ny musik.

 

SIELUN VELJET: Sielun Veljet (1983)

Att det gnisslade i Hassisen kones maskineri kände man ju till, men inte just att något nytt också var på gång. Plötsligt damp i varje fall Sielun Veljets debut ner, med ett nästan chockartat dån. Pärmen maximalt avskalad och enkel, nästan ingen information om bandet, dubbelvinyl med en sida helt tom (inte helt vanligt), allt inspelat live (knappast något annat band har debuterat med ett livealbum) – och när man lade på skivan körde allt igång med explosionen ”Hovimestari ja hymyilevät käärmeet”. Det kändes som att bli hästsparkad i skallen. Det kändes jävligt skönt.

Visst har Ismo Alanko gjort extraordinär musik både före och efter Veljet, men det är trots allt under den tiden han skapat sina mest hårtslående och imponerande saker. Lika bra som debuten är också det egentliga genombrottet, studioalbumet ”L’amourha” (1985). När den kom åkte jag och min bror mitt i smällkalla vintern ut i ödemarken – en nedlagd skolbyggnad i skogen utanför Kauttua – för att där träffa bandet, som dragit sig undan för att samla sig för den turné som skulle följa på skivframgången. Bakom de svarta texterna Alanko spottat fram visade det sig finnas en glad, humoristisk och vänlig person. Gitarristen Orma däremot levde upp till sitt rykte, och lyckades låta bli att hälsa på eller växla ett enda ord med oss under hela den dag vi var på besök. Men det är kanske en annan historia.

 

CAROLA: Sydämeen jäi soimaan blues (1985)

Hon var en udda röst i det finländska 70-talsmusiklivet, då det sågs som naturligt att snabbt köra in artister av hennes slag i schlagerfåran – och helst med översatta utländska hitlåtar. Också Carola Standertskjöld gjorde förstås en hel del sådana tolkningar, men oftast med sådan stilsäkerhet att man inte tänkte på att det handlade om översatta, snabbförpackade sånger. Hon gav dem nya vingar med sin svala soul- och jazzkänsla.

Ändå var hon nog född i fel tid, det fanns inte riktigt rum för hennes kapaciteter i Finland just då, och kanske är det så att hennes talang som jazzsångerska bäst kommer till sin rätt i materialet som inte gavs ut förrän efter hennes död – på skivan ”Carola & Heikki Sarmanto Trio” (2004), med inspelningar från 60-talet. Numera tycks alla vara ense om att hon ifall hon levt idag hade varit som gjord för en stor internationell karriär, och ett flertal mer eller mindre heltäckande samlingar har också getts ut. Det lönar sig att bekanta sig med dem, men här lyfter jag istället fram hennes sista studioalbum ”Sydämeen jäi soimaan blues” – vackert, känsligt, stiligt. Vill man ha referenser, så utnämner jag gärna finlandssvenska Carola till en finländsk Sade.

 

SMACK: Rattlesnake Bite (1985)

Claude, Rane Raitsikka och Manchuria från Smack hade rykte om sig att vara hårda killar då jag och min bror efter andra albumet ”Rattlesnake Bite” skulle intervjua dem på ölstället Kannas i Hesa. Vi plockade upp dem på legendariska Lepakko, och redan under den korta promenaden till baren hann Rane utväxla en del livserfarenheter med några grabbar som jag i normala fall – av säkerhetsskäl – hade försökt undvika att möta.

När vi kom fram förde sig Claude som den gentleman jag efteråt har förstått att han i grunden var (han avled drygt 10 år senare i en medfödd hjärtsjukdom), bad oss vänligt att ta plats (”käykää pöytään”), och småpratade ett tag om ditt och datt. Emellanåt fräste han upp slem, och spottade i glipan mellan krogbordet och väggen – fast utan att göra någon sak av det, och utan att förlora sin gentlemannamässiga utstrålning.

Men varför berättar jag då den här utdragna anekdoten? Kanske för att samma sak som om Claude eller hela det här mötet också kan sägas om Smacks musik. En betonghård gaturock, gjord med stil och en inte så liten dos känslighet. Och visst kan man också uppfatta en eller annan vinkning åt de glammiga larmföregångarna New York Dolls håll (nämnas kan dessutom att Nirvana spelade Smack-covers under sin tidiga period). Förbannat fin rock’n’roll, helt enkelt, som jag fortfarande gärna lyssnar på – och tänder då i mitt sinne ett ljus för Claude, må minnet av honom leva.

 

EPPU NORMAALI: Kahdeksas ihme (1985)

För att bevara ens ett uns av den punktrovärdighet man kunde inbilla sig att man har borde man förstås hellre välja något av Eppu Normaalis två första album (och helst debuten ”Aknepop”, 1978), men nu har jag istället fallit för de vackra poplåtarna på storsäljaren ”Kahdeksas ihme”. Här har gruppen rent musikaliskt orienterat sig en bra bit bort från den fränhet som i början präglade musiken, men å andra sidan finns den ursprungliga humorn kvar – nu kombinerad med en portion vuxen melankoli. I de bästa låtarna på skivan kan alla Eppu Normaalis goda sidor förenas, medan den dragning åt lite lättsammare schlagerlösningar som senare kom in i bilden (redan på den nog så framgångsrika och i och för sig starka uppföljaren ”Valkoinen kupla”) ännu bara är helt lätt antydd.

Mikko Syrjä är i sina bästa stunder en melodiernas mästare, och låten ”Voi kuinka me sinua kaivataan” en evig inhemsk klassiker. Här får både mannen och huset ohämmat gråta över den kvinna som övergett dem.

 

Och det var allt för den här gången – men det är alltså meningen att jag småningom ska få fram ytterligare sju favoriter, från åren 1991 och framåt.

text: Henrik Jansson

Läs också:

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Henrik Jansson: Inhemska klassiker från åren som gått, del 2

  1. Pingback: Henrik Jansson: Inhemska klassiker från åren som gått, del 1 | Diggat

  2. Pingback: Henrik Jansson: Inhemska klassiker från åren som gått, del 3 | Diggat

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *