Flora och fauna i Skolans historiesal

När det i Åbo nyligen arrangerades poesidagar var en av överraskningarna att Vasas flora och fauna skulle spela i historiesalen på restaurang Skolan. En inte speciellt stor sal, som dessutom är belamrad med otympliga fåtöljer och soffor. Jag tänkte från början att det ju är en trevlig plats att ha småskaliga författarframträdanden på, men ett i Svenskfinland populärt popband? Kunde ett sådant arrangemang verkligen fungera?

Men jag ville ju höra Mattias Björkas trio, för med det här konceptet har han i mitt tycke gjort en mer personlig musik än inom i och för sig proffsigt melodikänsliga Cats On Fire. Så jag gick till platsen i god tid och slog mig ner i en soffa tillsammans med några poesidagspolare, fast den glädjen blev kortvarig eftersom arrangörerna kort därefter meddelade att bandet ville ha salen tömd för ett tag för att kunna soundchecka ifred. Jaha, vad gör man då?

Man reserverar på ett ovanligt synligt sätt sina platser, och går för att dricka mer alkohol, och till slut öppnas dörrarna på nytt och det är dags. Någon egentlig scen finns ju inte, men där står de i varje fall, vid den ena kortväggen. Björkas med elegant dandyklädsel (á la 1940-tal? eller kanske á la Morrissey) och den akustiska gitarren uppe mot bröstkorgen. Sångerskan Tina Kärkinen som bakom sitt el-piano lyckas se blyg och självsäker ut på samma gång. Och ytterligare klaviaturkillen Daniel Ventus, som sitter lite i bakgrunden, men som när musiken kommer igång ger en ryggrad för soundet. Han ser till att ingen basist behövs, och så lägger han ut en behagligt strömmande grundljudmatta som de båda sångarna sedan kan röra sig på.

Och det visar sig efterhand att den här klaviaturstarka trion med sin fint naivistiska pop och texter som alltid är värda att lyssna på faktiskt lyckas förvandla den otympliga salen till en intim rockpub. Man kan dessutom sitta på golvet också, och sist och slutligen är det inte så få som ryms in. Så spelningen blir en fin upplevelse, det känns som om bandet med den här sympatiska och känsliga musiken verkligen har hittat en egen ton som också fyller ett socialt behov. Texterna har en underfundig snärt, och att de framförs med österbottnisk hemspråksklang gör inte precis saken sämre. ”I min familj, när spriten har sagt sitt / Så ere alltid någon som ljuger brett och vitt / Vi är släkt med Sven Dufva, vadå, skulle det inte gå? / Och alltid är det nån som säger ’he va naa’”.

När extranumren var genomförda såg jag det av någon anledning som absolut nödvändigt att med diffusa motiveringar (att den behövs för den här bloggen) avlocka Björkas ett exemplar av bandets eminenta cd ”Släkt med Lotta Svärd”, och den studiovarianten lyssnar jag flitigt på just nu. Jag har också insett att den snygga ”Om jag nånsin far till Jakobstad igen” faktiskt är en mycket fritt översatt cover på en gammal Monkees-låt. Det är en överraskning, så totalt inkluderad i den speciella flora och fauna-stämningen som den är.

Mina polare betedde sig i motsats till mig exemplariskt, då de införskaffade skivan genom att köpa och betala den – och dessutom välja vinylformatet.

text: Henrik Jansson

Ti 12.4: Texten uppdaterad, bl.a. med namnkorrigeringar

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Flora och fauna i Skolans historiesal

  1. Gustav skriver:

    Iiris Viljanen var med i den fd. duon Vasas Flora och Fauna som gjorde skivan, men har inte spelat låtarna live, så keyboardisten måste varit någon annan?

    • Henrik Jansson skriver:

      Jepp, du har så rätt, ibland tror man att man vet mer än man vet. Men nu är namnet korrigerat, och också den andra klaviaturhanterarens namn inlagt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *