Henrik Jansson: Inhemska klassiker från åren som gått, del 3

Två delar av min serie med inhemska favoritrockskivor från 1970 till i dag finns från tidigare på bloggen, och i och med de här sista sju albumen, nu från åren 1991 och framåt, uppnås blackjacktalet 21. Om här finns musik du ännu inte lyssnat på så gäller det att så fort som möjligt ge den en chans!

(Direktlänkar till de två tidigare avsnitten hittar ni längst ner i den här texten.)

APOCALYPTICA: Plays Metallica by Four Cellos (1996)

Apocalypticas debut var i sin genre nyskapande, vem hade väl trott att fyra inhemska, klassiskt skolade cellister skulle kunna leverera tung rock med en sådan elegans och snärt? De här unga killarna visade genast att klassiskt musikkunnande också kunde användas i rockmusikens tjänst, och kanske också vice versa. Låtarna hör till Metallicas höjdare, och tolkningarna är i sina bästa stunder förbluffande snyggt framförda.

Givetvis kunde så begåvade musiker inte stanna på det här tolkande stadiet, utan de har senare börjat göra eget material och också efterhand tagit in gästsångare och batterister i bandet. Den kommersiella framgången har varit stor, men tyvärr har också mycket av den ursprungliga, exceptionella fräschheten gått förlorad.

 

KINGSTON WALL: Real Live Thing (2005)

Petri Walli är antagligen den mest begåvade i Finland uppvuxna rockgitarristen, åtminstone så här långt: när han spelade på scen tycktes han gå in i en egen värld, där instrumentet blev en utväxt från hans kropp. Så vred han fram sina omtumlande, tekniskt avancerade psykedeliska improvisationer, utan att någonsin förlora kontrollen över låtarnas helhetsstrukturer.

Karriären fick ett tragiskt slut efter bara tre skivor (kolla framförallt in tvåan, ett obestridligt mästerverk), i och med att han (1995) hoppade från Tölö kyrkas balkong – och på så sätt kanske tog språnget till den lugnare tillvaro han länge på olika sätt jagat. Tio år senare gav skivbolaget ut en trippel-cd med bevarade liveinbandningar, och här spelar det ingen som helst roll att ljudkvaliteten emellanåt är dålig – Wallis briljans skär genom alla tekniska brister.

Och idag har tiden (som inte var den rätta under bandets aktiva tid) också kommit ifatt hans gränslösa nyhippieproge, och gett den en ny generation lyssnare. Förhoppningsvis kan han från sin plats i Himlens Rockorkester – där han växelspelar leadgitarr tillsammans med sin inspirationskälla Hendrix – se att han idag är populärare än någonsin. Och hur man än ser på saken – det är vad jag tycker – är Kingston Wall det bästa inhemska band som någonsin existerat (vet inte många utländska band som skulle nå högre heller).

 

ERJA LYYTINEN: Grip of the Blues (2008)

Att finska kvinnor är underbara, starka och fina bluestolkare står skrivet i sten då Erja Lyytinen står på scenen. Jag minns fortfarande mycket väl någon session på Puistoblues, där denna inhemska bluesdrottning med ett leende på läpparna spelade skjortan av alla de manliga huvudartisterna. Och på sitt starkaste album ”Grip of the Blues” har hon och hennes band lyckats överföra det mesta av frenesin också till studion.

Tillsammans med andremannen Davide Floreno lägger hon grunderna via ett rytmiskt gitarrsamspel, men det som sedan verkligen får musiken att bränna till är hennes egen flödande karisma och gitarrexcesser som tänder eld på det mesta. Hon har sagt att en kvinna i bluesbranschen måste vara både ”en tuff brud och en bra karl”, och efter att själv ha överskridit alla hinder och tagit rollen som självskriven bandledare (i en grupp med i övrigt enbart manliga musiker) borde hon ju veta vad hon talar om. Spelstilen på ”Grip of the Blues” är färgsprakande och fysisk, här bjuds på en enorm mängd positiv energi!

 

22-PISTEPIRKKO: (Well you know) Stuff it like we yeah! (2008)

Att 22-Pistepirkko är en främmande fågel i det inhemska rockboet har alltid varit uppenbart. Bandet har i olika skeden noterats och uppskattats betydligt mer i udda kultkretsar utomlands (läs: Sverige) än hemma, och av förklarliga skäl – den garagebaserade musik som killarna också på ”(Well you know) Stuff it like we yeah!” prioriterar har en stark tradition just i vårt västra grannland, men däremot ingen starkare botten här hemma.

Den här skivan bjuder kanske inte på musik som omedelbart får mig att hoppa i taket, men idogt lyssnande leder till ett allt starkare beroende. Det kantiga garagesoundet visar sig efterhand också rymma snillrika melodibyggen och gitarrvändningar, och när den psykedeliska stämningen en gång kopplat sitt grepp känner man sig till slut helt hög. Och ingen kan åtminstone påstå att 22-Pistepirkkos musik inte skulle vara djärv och personlig – här är ingen rädd för att bryta mot den traditionella popmusikens alla tänkbara regler.

Bandet som grundades redan 1980 existerar åtminstone i princip fortfarande (också om killarna i fjol meddelade att ”det blir en paus”), och har också gett ut en skiva (”Lime Green DeLorean”) efter det mästerliga Stuff it-projektet.

 

THEM BIRD THINGS: Fly, Them Bird Things, Fly! (2009)

Tillkomstprocessen för Them Bird Things debutskiva ”Fly, Them Bird Things, Fly!” var minst sagt ovanlig. De amerikanska urrockarna Mike Brassard och Steve Blodgett (i början av 1960-talet i bandet Mike & The Ravens) råkade höra en för dem okänd finsk vokalist – Salla Day – och blev så imponerade av hennes stämma att de slutligen till och med föreslog att hon skulle ta hand om en bunt av deras oinspelade låtar, de äldsta skrivna redan 1962. Och den platta som då föddes blev en av de mest osannolika fullträffarna på länge i det här landet.

Det handlar om en blandning av träskblues, mörk country-psykedelika och americana, och den lågmälda dramatiken bärs upp av Sallas fantastiskt suggestiva röst – som är småhest sensuell och själfull, och ger kickar i låt som låt. Marianne Faithfull fast mer klangfullt, Stevie Nicks fast skrovligare, Grace Slick fast mindre flum-maneriskt.

Tyvärr håller de senare skivorna låtmässigt inte samma höga kvalitet, men det fråntar ju inte den här excellenta debuten någonting!

 

J. KARJALAINEN: Et ole yksin (2013)

Det är alltid roligt då en artist man i årtionden följt så där med ena ögat, respekterat men aldrig slutgiltigt tänt på, långt inne i karriären stiger fram och gör sin mest helgjutna och explosiva skiva. Efter ett decennium med amerikansk folkmusik och bluegrass (som Lännen-Jukka) hade J. Karjalainen tagit en paus, vilket uppenbarligen gjort gott: dels hade han insett att han faktiskt ville rocka, och dels fått tid att samla krafterna till en helhet som sprudlar av energi och spelglädje. Skivans öppning ”Mennyt mies” är en så självklar hit att man nästan kan undra varför ingen gjort den tidigare.

Överlag låter materialet så förledande enkelt, samtidigt som det ändå inkluderar geniala melodivändningar och en stiligt gungande sväng. Ljudbilden är elektriskt sprakande och helheten avslappnad, som om musikerna helt enkelt hade kul då de så mödolöst väver samman sina rottrådar – med bluesen och countryn som avstampsbräden och popkänslan som krydda.

 

VON HERTZEN BROTHERS: Nine Lives (2013)

Von Hertzen Brothers kärna är som namnet säger tre bröder. Gitarristen/sångaren Kie hade tidigare en musikaliskt ledande roll inom Don Huonot, gitarristen/sångaren Mikko en motsvarande inom Lemonators och Egotrippi, medan basisten/sångaren Jonne verkade inom Jonna Tervomaas band. För den som är intresserad av släktforskning kan tilläggas att killarnas pappa Hasse och farbror Lasse båda agerade inom inhemska pionjärrockarna The Roosters (Lasse sedermera också inom Cumulus).

En musikfamilj alltså, och musikalitet och briljant tekniskt kunnande är också det man allra först lägger märke till när VHB kommer igång. ”Nine Lives” är bandets höjdarskiva så här långt, en tung och ambitiöst proggrockig helhet med stiliga vinkningar åt Led Zeppelin, Queen och många andra legendband. Paketet är så fullspäckat av idéer att det nästan svämmar över, men samtidigt har killarna perfekt kontroll över sina instrument och utvecklar också ett tätt och följsamt samspel. Man plockar upp liknande rockhistoriska element som Petri Walli i tiderna utgick från, och för på ett övertygande sätt arvet från Kingston Wall vidare.

 

I min genomgång av favoritskivor i tre diggat-bloggar (1970 fram till idag) har inte speciellt många kvinnliga artister fått plats (3 av 21), det är bara att konstatera faktum. Antagligen finns det sådana som jag missat, berätta gärna för mig så ska jag med intresse lyssna! PMMP, Maarit och Jonna Tervomaa var påtänkta, men i något skede av processen föll de bort. Jag insåg att det ändå fanns band och artister som var så mycket viktigare för mig.

Dessutom tycks 90-talet av någon anledning vara svagt representerat. Kanske beror det delvis på att 90-talet i såpass hög grad dominerades av hårda, maskinella rytmer, kanske på att jag under det decenniet var mer intresserad av exempelvis svensk musik än av inhemsk – eller kanske helt enkelt på att jag under den här tiden levde familjeliv med barn och hade fått annat att tänka på än rock. En skiva som i varje fall var med i mina tankar ända till slutrakan var Mana Manas enda, högintensiva album ”Totuus palaa” (1990). Med på slutrakan var också bland andra Pekka Strengs känsloladdade ”Magneettimiehen kuolema” (1970), Pepe & Paradises ”Niin vähän on aikaa” (1972), Hurriganes ”Roadrunner” (1974), Kaamos ”Deeds And Talks” (1977), Bluesounds’ klassiker ”Black” (1980), och en och annan utgåva av Kauko Röyhkä, Jukka Tolonen och Juice Leskinen.

text: Henrik Jansson

Läs de två tidigare delarna i serien:

1970-1980

1981-1990

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *