En återfunnen skiva

Ibland kan skivor man slarvat bort återkomma på överraskande sätt. Men vi tar det från början.

Alltså: minns ni Ragnar Hare, under en kort glansperiod den finlandssvenska rockens obestridliga flaggskepp? Det var 1983 som de unga Jeppiskillarna som första finlandssvenskar lyckades vinna rock-FM, och efter det fick bandledarna Peter Emas och Zazza Nygård mer eller mindre motvilligt acceptera att deras grupp började ses som alla finlandssvenskars egen. Antagligen hade de hellre tagit emot ett större intresse från finskt skivbolagshåll, men sjunger man rock på svenska i Finland så sjunger man.

Efter rock-FM fick killarna i varje fall för ett tag kontrakt med Johanna, men den utgåva som i dagens perspektiv är bandets viktigaste – ep:n/mini-lp:n ”Barn till himlen” (1986) – gavs ut via Kulturfondenunderstödda Kustrock Records.

Jag har två speciella minnen av bandet från de tiderna, det första en radiointervju som jag och min bror gjorde. Vi satt på Kåren i det rum som kallades Orangeriet och samtalade, nagrabandet rullade, och Emas satt och knäppte på Zazzas okopplade elgitarr medan han levererade långa utredningar om smått och stort i musiken och världen (Ragnar var ett samhällsengagerat band). De envetna gitarrtonerna visade sig småningom leda till att man inte kunde göra ett enda naturligt klipp i intervjun, vilket på den tiden inte var så kul.

När radiosnackaren Saliven Gustafsson ”intervjuade” bandet såg han för sin del till att några klipp inte alls behövdes. Han presterade nämligen själv också svaren, och jag minns speciellt bra redogörelsen för vilken drivkraften bakom låtarna månntro kunde vara: ”jaa”, sa Saliven på krystad Emas-Jeppisdialekt, ”hee väl noo hede ångesti!”

Den kommentaren hade sin botten i det ångestdränkta, majestätiska rockeposet, ”Det är inte roligt längre” – höjdpunkten på ”Barn till himlen”, och också den mest verkningsfulla låten i Ragnars hela produktion. Stötigt och påträngande, med Zazzas fräna gitarr, Emas’ klagande sång, och tunga trumsound. Nya vågen? Kanske, men också ganska tidlöst, duger ännu idag.

Men av skivans fem låtar är det ändå den ofta radiospelade ”Sven minns ingenting” som stadigast fastnat i huvudet. Killarna plockade upp en text av den gamle Jakobstadspoeten Börje Ahlö, och fyllde den med så mycket känsla och autenticitet att den fick en helt ny dimension.

 

Själv fumlade jag ifrån mig den här vinylen i det skedet då jag sålde också alltför många andra vinyler. Jag trodde den var för evigt förlorad, men för något år sedan träffade jag Zazza på en krog i Åbo och framförde då mitt problem. Och hör och häpna, det visade sig att han hade en bunt plattor kvar i sin källare (eller var det kanske garaget) i Jakobstad.

Dyrgripen kom med posten en vecka senare. Och spelas med regelbundna mellanrum.

text: Henrik Jansson

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till En återfunnen skiva

  1. Saliven Gustavsson skriver:

    Morjens, skald Jansson!
    Roli’t sen tu åter hitta he de bortslarva stsjiivo. Å sen tu tillika mindist he de ”juttun” oåp radion.
    Men en liten korrektion samt intressant(?) kuriosa för freaks. Programmet du – dimmigt men dock – erinrade dig, var en sci-fi-parodi på 1980-talets finlandsvenska kulturscen & fenomen, betitlad ”Jakten på den försvunna finlandssvenskheten” som gjordes av de rikssvenska sociologerna/journalisterna Leffe, Affe å Uffe (Pale, Wille å ja.) I musikmagasinet ”Blåbärslandet” med redaktören Mikael Fikus intervjuades bandet Kalle Kanin, som tränade i källaren under minkfarmen, granne med tobakslagret eller hur de va. ”Hee ee soåå myöörkt!” var visst Willes enda replik han högg in här och där. Kalle Kanin spelade ett fragment av biten ”Ja tror ja hänger mej själv”, i verkligheten hopfogad i primitiva förhållanden Under Kupolen, ÖFN:s och ÅN:s legendariska och nu förlorade lokus på toppen av Nya Studenthuset. Vi var vrålnöjda med sketchen (tror jag…). I samma show ingick även litteraturhörnan ”Jag försökte läsa häromda’n” där den unge skalden Jan ”Jancka” Henriksson läste ett avsnitt ur sin nya bok ”Bandet hette Krossade Drömmar”. Den sketchen var åtminstone eder trulige MYCKET nöjd med.
    Länge leve Ragnar Hare!!! Och Henrik Jansson!!!
    ö.
    Saliven

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *