”Det finns mer paradis i helvetet än någon har berättat”

Jag såg dokumentärfilmen ”One More Time With Feeling” om Nick Caves tankar och känslor under inspelningen av sextonde albumet ”Skeleton Tree” (Bad Seed/Playground) innan jag hört själva skivan, och fick på så sätt en lite annorlunda förstaupplevelse av de åtta sångerna. Och visst slog kombinationen av klagande, mörk musik, bildsvep och existentiella samt musikaliska diskussioner ner med oanad kraft.

”Det finns mer paradis i helvetet än någon har berättat”, säger Cave här, kanske som en dunkel besvärjelse – åtminstone bar han under hela inspelningsprocessen på en stor sorg, som delvis processades just genom filmdokumenteringen. Egentligen hade han tillsammans med The Bad Seeds redan en gång påbörjat arbetet med skivan, men så föll hans 15-årige son Arthur nerför ett bergsstup i hemstaden Brighton och avled av skadorna.

Där stannade allt upp, och när han till slut ändå ville återuppta inspelningarna (”det är ju sånt jag gör”, kommenterar han sorgset i filmen) hade infallsvinkeln förskjutits. Dessutom hade han bestämt sig för att anlita den australienska regissören Andrew Dominik för att göra ett fullängdsdokument om processen, så att han – som han själv uttryckte det – när skivan kom inte skulle behöva svara på journalisternas frågor om sin döde son. Det skulle räcka med att hänvisa till dokumentären.

”Få av oss vill förändras”, säger han under en av sessionerna, ”man vill bara uppdatera originalversionen. Men det som händer vid en katastrof är att man förvandlas från en välkänd person till någon främmande. Man känner igen sitt jag i spegeln men inte den man är innanför.”

 

Om Cave tidigare ofta sjungit om mörker och dödsnärhet, med en musikalisk syntes av blues, gospel och negro spirituals som botten, har han i varje fall aldrig kommit ens i närheten av den nakna personliga smärta han på ”Skeleton Tree” kan uttrycka. Sångerna växer långsamt fram, med avskalad instrumentering och enkla arrangemang – största delen av Bad Seeds agerar för det mesta långt ute i periferin – och om texterna tidigare oftast varit formade som berättelser har de nu slagits sönder i virvlande fraser, böner och dunkla visioner. Det handlar om en poesi som Cave ställvis nästan bara reciterar, däremellan viskar fram, och ibland sjunger med en röst som är mörk, lite hes och skör.

Han är inte längre någon förkunnare, de mest intensiva känslorna framträder snarare genom att denna röst bryts och nästan försvinner, som i låten ”I Need You”: ”nothing really matters, nothing really matters / when the one you love is gone / you’re still in me, baby / I need you / In my heart, I need you”.

 

Hans närmaste samarbetspartner är multiinstrumentalisten och ljudtrollkarlen Warren Ellis, och de två går snarare in för att skapa visuella, suggestiva stämningar – emellanåt åt ambienthållet – än lägga fram någon gripbart sammanhållen melodivärld med verser eller refränger. Cave prickar in något bärande pianoackord, Ellis leker fram ljud från alla tänkbara sträng- och klaviaturinstrument, och resten av bandet väntar på sin tur – och om inte förr så kommer den i titellåten, där instrumenteringen slutligen är mer fullständig. ”I called out that nothing is for free”, sjunger Cave till sist, och så är allt sagt.

Men före det har vi hört en exceptionellt vacker och omskakande musikhelhet, och det mest iögonenfallande är kanske att mannen som på ”Skeleton Tree” framträder inte längre är myten Nick Cave, utan den sargade, sörjande människan. Så bildar texterna heller ingen direkt försoningsprocess; visst finns här enskilda ögonblick av temporärt lugn (måhända med inslag av resignation), men i ännu högre grad tycker jag mig uppfatta desperata rop ut mot det tomma, tysta mörkret.

”The phone, the phone, the phone, it rings, the phone, it rings no more / the song, the song, the song, it spins now since nineteen eighty-four // and if you want to bleed, don’t breath / and if you want to bleed, don’t breathe a word”, klagar han i skivans höjdarlåt ”Girl In Amber”, och så: “I used to think that when you died you kind of wandered the world / In a slumber til your crumble were absorbed into the earth / Well, I don’t think that any more, the phone it rings no more / The song, the song it spins now since nineteen eighty-four / The song, the song, the song it spins, it’s been a spinning now”.

 

Cave har sagt att han trots allt skrivit största delen av materialet redan innan sonen dött, och det är säkert sant, men i och med olyckan förändrades stämningen, rösten, arrangemangen – hela upplägget. Och resultatet är en av årets absolut starkaste, mest berörande skivor.

text: Henrik Jansson

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *