So Long Leonard

När gentlemannen och den eviga eleganten och charmören Leonard Cohen på sin sista skiva ”You Want It Darker” i titellåten ett flertal gånger upprepade frasen ”hineni, hineni, I’m ready my Lord” var det på något sätt förebådande, som om han anat vad som var på väg. Och det är klart, han hade uppnått en aktningsvärd ålder (82 år), men å andra sidan lär han inte ska ha lidit av några alltför allvarliga sjukdomar. Han dog i sviterna av en olycka i hemmet.

Efter hans bortgång har många kritiker och lyssnare berättat om sin personliga relation till Cohen och hans musik, om konsertupplevelser och om favoritlåtar. När jag läst och hört de här berättelserna har jag också kommit ihåg hur jag själv i begynnelsen blev bekant med hans tidiga låtar. Delvis skedde det på 70-talets hemfester, där hans musik i något skede hörde till standardrepertoaren på skivtallriken – och ibland tog den alltför tidigt bortgångna Åbomusikern Mecki Knif någon gång på småtimmarna fram sin akustiska gitarr och spelade och sjöng bland annat den tidiga hitlåten ”Suzanne”.

 

Sedermera, på 90-talet, såg jag också Cohen live. Det var under en period då jag i första hand uppskattade skrikande distorsiongitarrer, så jag kunde kanske inte helt ta emot den vibrerande sensibilitet som fanns i det cohenska uttrycket. Det jag minns bäst är istället alla de damer med rosor som satt på de första raderna, och att Cohen artigt tog emot alla dessa blommor efter konserten.

På 2000-talet har jag igen lyssnat betydligt mer på hans produktion, och också skaffat en rad av hans skivor. När man talat om favoritlåtar har jag insett att min för tillfället faktiskt är dödsmässan ”You Want It Darker” från den sista skivan (alternativt ”So Long Marianne” eller ”First We Take Manhattan”). Instrumenteringen är minimal och rösten ännu mörkare och hypnotiskt viskande än förut, och närheten till döden läggs fram som en naturlig och odramatisk sak: ”hineni, hineni, I’m ready my Lord”.

 

Och han dog enligt sonen Adam Cohen (som också producerat hans sista utgåva) i trygg förvissning om att han gjort en av sina bästa skivor. Få 82-åringar (om någon) gör musik av den klass som man hör på ”You Want It Darker” (det skulle väl i så fall vara Willie Nelson, eller kanske Neil Young när han efter tio år kommer upp i den åldern).

För mig kändes det i många år som om Cohen hade varit odödlig, han var helt enkelt evigt gammal och karismatisk, men ett slut kommer ju i varje fall alltid någon gång. Som en liten kuriositet måste ändå nämnas att han ännu på de sista pressbilderna poserar med en cigg i handen – och det var alltså ändå inte av cancer han avled.

text: Henrik Jansson

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *