Upp till bevis för Metallica

Efter den stökiga om än delvis intressanta terapiskivan ”St. Anger” (2003), den väl försiktiga och tillbakablickande ”best of Metallica fast med nyskrivna låtar”-utgåvan ”Death Magnetic” (2008) och därefter åtta år utan nytt studiomaterial kände killarna i Metallica under arbetet med senaste albumet ”Hardwired … To Self-Destruct” (Blackened/Universal) möjligen en viss press på sig. Det var åtminstone inte läge att bara göra uppdaterade varianter av egna gamla klassiker, som det senast – också om resultatet blev stabilt – i lite för hög grad kom att handla om.

Den här gången är slutreultatet betydligt mer framåtblickande och ger lyssnaren en hel del att bita i. Mängdmässigt till och med onödigt mycket, eftersom flera av låtarna rymmer en del överflödiga utsvävningar och (då jag som vanligt talar i skivformattermer, virtuell musik är i min värld en abstraktion) två cd:n med åttio minuter nytt material + en bonusskiva med lika mycket till blir väl mastigt. Helheten hade vunnit på att skäras ner till en enda längre cd, då hade det kanske varit möjligt att tala om en klassiker. Nu riskerar det riktigt starka materialet åtminstone till en början att drunkna i utfyllnaden – också om de inledande spåren på ett lovande sätt fastställer riktningen.

 

Och också om strykningar alltså kunde ha gjorts finns i mängden nog också en tillfredsställande andel helt stiliga låtar, det gäller bara att plocka fram dem. Och efter några lyssningar är det inte så svårt, speciellt som de allra flesta är placerade i början av paketet – på den första cd:n. Då handlar det om en explosiv musik, bandet spelar oerhört tätt, och arrangemangen är föredömligt kreativa. Grymma rytmväxlingar med trummisen Lars Ulrich (som i intervjuer sagt att han ”hatar att öva”) i en central roll, och så gitarristen Kirk Hammetts blandning av elakt trashriffande och tungt melodiska solostick. Och sångaren James Hetfield som hanterar den kompletterande gitarren har inte legat på latsidan under sessionerna han heller.

Så gillar man tung trashrock med melodiska underströmmar är det här ett ytterst gångbart paket – och den dramatiska, proggressivrockbetonade balladhöjdpunkten ”Halo on fire” antagligen det starkaste Metallica gjort på flera decennier. Om tankarna går till Iron Maiden är det åtminstone för mig enbart en positiv sak.

 

Andra låtar som speciellt måste lyftas fram är öppningsspåren ”Hardwire” och ”Atlas, rise!”, där gruppen gör tung trashrock med maxad energiladdning, varför inte också den storvulna, självklara arenafavoriten ”Now that we’re dead”, och definitivt den refrängstarka ”Moth into flame”.

Avslutande ”Spit out the bone” är också intressant, visserligen onödigt utdragen men med en episk ton, och så har den mollstämda ”Dream no more” efterhand vuxit fram till min andra stora favorit – vid sidan av progemetallstycket ”Halo on fire”.

 

Här kan man också ana en lite överraskande släktskap med den mörka grunge som Alice In Chains i sina bästa stunder kunnat stå för, och det är ju en liten överraskning. Vill man ha en större är det att bandet faktiskt har spelat på dansplatsen Tarvashovi en bit utanför Åbo en gång! Året var 1984 (klingar George Orwell lång väg, eller hur).

text: Henrik Jansson

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *