Så många man inte vill prata med

Om ett album börjar med fraserna ”det finns så många man inte vill prata med / allt tråkigt dom säger förvandlar varje samkväm till ett helvete”, stillsamt framförda på Östersundsmål med minimalt stöd av kompet, så spetsar åtminstone jag snabbt öronen. Och det hoppas jag att så många andra som möjligt också gör, för det handlar här om Umeåbaserade Annika Norlin och hennes ypperliga Säkert!-projekt.

Fjärde Säkert!-skivan ”Däggdjur” (Razzia) – hon har dessutom gett ut några engelskspråkiga album med gruppen Hello Saferide – bjuder på en skönt melodisk mix av indiefolk och balladpop, klädd i en befriande spartansk ljudbild, och framförallt är Norlin en av Sveriges vassaste sångtextskribenter. Hon vet hur man kan använda vardagen, och ur den vrida fram små berättelser med ett samhälleligt engagemang och träffsäkra situationsbilder med dragning mot det absurda.

I ”Dian Fossey” berättar hon först om en förlossning (”jag låg i en pöl av svett och blod / barnmorskan sa jag såg din spelning på Lule kulturhus”), och går småningom vidare till att känna sig som Dian Fossey (känd apforskare): ”Gick på Grammisgalan / Satt med det nya gardet / Kände mig som Dian Fossey / Hjärtan banka högre än trummorna / Fulla tjejer fick pris / För tio år sen var det fulla killar / Ibland händer det nåt ändå”.

Arbetsprocessen började den här gången egentligen med att Norlin – som hon uttryckt saken – var ”sugen på att skriva men less på att sjunga”. Så tanken var att hon skulle snickra ihop sina vanliga poppärlor, men sedan bjuda in gästvokalister av alla tänkbara slag för att ta hand om dem. Efterhand visade det sig ändå att texterna som vanligt blev så personliga att det inte riktigt var läge att ge dem åt Tommy Körberg eller Darin.

http://sakert.blogspot.fi/2017/02/daggdjur-varning-for-aslangt-inlagg-med.html

Istället blev slutresultatet något av en kompromiss: hon samlade ihop några polare för att sjunga en del av materialet och lägga in lite bakgrundsröster, men sjöng själv i varje fall det mesta. Och bra så, för de starkaste stunderna infaller just när hon med paradoxalt skör stämma – ur sitt outsiderperspektiv – sjunger om världens jävlighet och om att vägra ställa upp på alla förväntningar (”du vet jag är ingen mästare på småprat / går alltid för djupt för fort så folk blir bara rädda och drar / dom vill ha nån som är lättsam och jag bara frågar, dom tror dom är i förhör / jag antar jag faktiskt inte vet hur man gör”).

Norlins styrka som sångerska är hennes förmåga att skapa en känsla av direktkommunikation med lyssnaren, samtidigt som hon verkligen lyfter fram berättelsernas innehåll och ofta också prickar in en effektiv kontrastverkan mellan röst och text. Och jag kan inte låta bli att tänka att den i Sverige nu så populära österbottningen Iiris Viljanen (tidigare i Vasas flora och fauna) säkert lyssnat en hel del på Norlin.

En av utgångspunkterna för arbetet med ”Däggdjur” var också att den skulle fungera som en motpol till stilen med ”tio olika kompositörer på en låt”, studiojobb i ett halvår med en och samma låt, och väldiga ”sociala media-kampanjer”. Så är ljudbilden med klaviaturer och akustisk gitarr avskalad, lätt kantig, men också oemotståndligt charmig.

Och jag slås av tanken att det nog inte är i Stockholms innerstad de mest intressanta artisterna föds och växer upp. Möjligen i huvudstadens förorter, men också i de gamla industriorterna (Göteborg, och varför inte också Kents Eskilstuna och kanske Eldkvarns Norrköping) – och definitivt i Norrland. Annika Norlin är en i den långa raden av norrländska på ett positivt sätt udda artiser, som på ett kreativt och spännande sätt går utanför huvudfåran.

Vill man höra lite annan musik från norr är det bara att välja mellan allt från Jari Haapalainen/Bear Quartet och Refused till tjejer som Sahara Hotnights, Frida Hyvönen och Tove Styrke. För att nämna några. Själv drar jag avslutningsvis en lans för Bear Quartet!

text: Henrik Jansson

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Så många man inte vill prata med

  1. Pär Jonasson skriver:

    Bear Quartet är i mitt tycke Sveriges bästa band genom tiderna. Inga andra har kunnat uppvisa en så jämn och långvarig produktion. Kanske inga direkta hits, men knappast några lågvattenmärken heller (även om experimentlustan var lite väl kraftig ibland).
    Säkertskivan är förresten också briljant.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *