Hoppas mobbarna lyssnar

Före 2011 hade jag aldrig ens hört talas om Haloo Helsinki!, och när gruppens stora genombrott väl var ett faktum kunde jag visserligen notera sångerskan Elisa Tiilikainens (alias Elli Haloo) behagligt småhesa röst – och att bandet faktiskt spelade med rockattityd, trots att låtarna också fungerade som radiopoplåtar – men det var ändå inte någon musik jag verkligen ville lyssna på. Det handlade i det skedet helt enkelt inte om något band jag skulle ha brytt mig om.

På albumet ”Maailma on tehty meitä varten” började bandmedlemmarna skriva allt material själva, och det var ett steg i rätt riktning eftersom killarna kunde fixa till melodier som skar in i skallen men ändå också inkluderade en eller annan överraskande vändning, och Tiilikainen på allvar började utvecklas som textskribent. Men det var först då ”Hulluuden Highway” (Sony, 2017) kom som jag kapitulerade, och började spela låtarna – eller vissa av dem, för skivan är trots sina förtjänster ojämn – i hemstereon också om nätterna.

Och i mitt hushåll är det att man spelas på nätterna efter barkvällar att ha blivit erkänd och fått respekt.

Rätt långt handlar det i skivans bästa sånger om kontraster. Om att refrängerna närmast motståndslöst lägger sig så man kan gnola dem på nytt och på nytt, samtidigt som Tiilikainen med sina texter och sin sång kan uttrycka en upprördhet som definitivt inkluderar motstånd, autentiska känslor som tränger in i hjärtat. De här medryckande powerpophittarna med sina effektiva refränger tyngs alltså inte av genrens totaluttjatade party- eller goodvibrationtexter, utan får istället sitt avgörande lyft via Tiilikainens dramatiska urladdningar. Och det här gäller framförallt i skivans pärla ”Kärpästen herra”, om självupplevd mobbning.

”Kävelen tänään tosi tasaisin askelin / hengitän turhan syvään, kuitenkin / voisin vielä kääntyä, mennä takas kotiin /mutta silloin periksi antaisin / mitä jos tänään itse itseni kantaisin / niin ajattelin.”

(”Jag går med målmedvetna steg idag / men andas djupt, för djupa andetag / kunde ännu vända, gå tillbaka hem / men skulle då ge efter för dem / om jag idag själv tog kontroll / så tänkte jag.”)

”Ja jumalako rankaisee / kun toiset täällä päähän potkaisee / ja kuka muka kuuntelee / kun kaikki illat itketään uneen / lyöt vielä kerran / olen hiljaa, ihan hiljaa / mut kärpästen herran / edessäni nään / se menee läpi pään.”

(Och tror nån gud skulle straffa va / dom som sparkar och slår / och är det nån som lyssnar va / när jag gråter mig till sömns / ännu ett slag / jag är tyst, alldeles tyst / men flugornas herre / står framför mig nu / skär mig itu.”)

”Nyt viisitoista vuotta myöhemmin / tänne synkkään betonipihaan palasin / kello ei liiku, niin kuin se ei liikkunut / silloin kun tyhmyys täällä tiivistyi / mutta olen se ihminen, joka selviytyi / siitäkin.”

(”Nu femton år senare / ser jag igen det här betonghelvetet / tiden har stannat, liksom hade stannat / då idiotin frodades / men jag är den som överlevde / också det.”

”Ja jumalako rankaisee / niitä jotka pelolla hallitsee / onko joku joka kuuntelee / ja kuka tämän kierteen katkaisee / viimeisen kerran / mä maahan jäin, nyrkit edessäin / kun kärpästen herran / hajoavan näin / mä astun ylöspäin.”

(”Och tror nån gud skulle straffa va / dom som sprider skräck / finns det nån som lyssnar / nån som bryter den onda cirkeln / en sista gång / blev jag liggande, framför nävarna / såg flugornas herre / falla sönder. / Jag reser mig och går.”)

”Ja jumalako rankaisee / niitä jotka pelolla hallitsee / onko joku joka kuuntelee / kun kaikki illat itketään uneen / viimeisen kerran / mä maahan jäin, nyrkit edessäin / kun kärpästen herran / hajoavan näin / mä astun ylöspäin.”

(”Och tror nån gud skulle straffa va / dom som sprider skräck / finns det nån som lyssnar / när jag gråter mig till sömns / en sista gång / blev jag liggande, framför nävarna / såg flugornas herre / falla sönder. / Jag reser mig och går.”)

Det är bara att hoppas att mobbarna lyssnar. Att det känner avund över den framgång den mobbade sångerskan uppnått. Det är bara att hoppas att betongen äntligen rör sig, och tiden på nytt kommer igång.

text och översättning: Henrik Jansson

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *