Recension av Åbobandet Burning Hearts ”Battlefields”

burninghearts_battlefields_sol-068_3000x3000px

God smak på både gott och ont

Skivan: ”Battlefields” av Burning Hearts

Recenserad av Frans Rinne

God smak är en av de svåraste grejerna inom vilken som helst konstform. Den kan ibland kännas som en naturlag, men egentligen handlar det ju bara om en slags gemensam överenskommelse bland dem som är invigda. Samtidigt som den goda smaken nog fungerar som ett bra ledsnöre, hämtar den också med sig en del problem.

Åboduon Burning Hearts, som består av Jessika och Henry Neuman (tidigare Rapo respektive Ojala) visar på sin tredje platta “Battlefields” att de definitivt har god smak. De har faktiskt utmärkt smak. Då jag hör musiken kommer jag att tänka på artister som Fleetwood Mac, Echo & The Bunnymen och Verve.

Skivan låter som en härlig tribut till en tid då popskivor var perfekta, magiska föremål vars varenda not hade etsat sig in i vinylspåren med hjälp av någon sorts alkemi född ur emotionellt tumult. Den tiden fanns antagligen inte, men oberoende lever den kvar i sinnena hos oss vars liv dagligen berörs av popmusik. Samtidigt innehåller skivan nog också låtar som “Bodies as Battlefields” som cirkulerar kring ett rätt modernt ljudlandskap.

Klippet ”Bodies as Battlefields” live i Helsingfors för en månad sedan:

“Battlefields” största styrka är att den är en felfritt genomtänkt skivhelhet. Med detta vill jag inte säga att den känns klinisk eller som en produkt av ett maskineri. Ljudbilden andas på ett analogt sätt och sångerskan Jessika Neumans aningen lakoniska men aldrig okänsliga sångstil kryddas av att hennes engelska har en sympatisk brytning som befinner sig kring en trea på en skala som sträcker sig från noll till Nico.

Låtskrivandet är starkt och nyansrikt och med tanke på att det handlar om en lugn, subtil och “vuxen” platta, innehåller låtarna en ganska ordentlig mängd krokar man kan haka sig på. Skivans tredje spår “Work of Art” för t.o.m. mina tankar till Robyns håll.

Kanske det är just parallellen till Robyns skamlöst storslagna elektrorefränger som också får mig att tänka på det som i mitt sinne är skivans största problem, något som faktiskt kan spåras tillbaka till den goda smaken. Faktumet att Burning Hearts aldrig riktigt bryter mot den goda smakens regler får plattan tidvis att kännas lite stagnerad. Duon tycks inte ha något behov av att omdefiniera sin miljö, istället vill de hämta fram det som de vet att är fint i den.

Det är naturligtvis inget fel på denna sorts finkänslighet. Antagligen är det just finkänslig stiltrogenhet som Burning Hearts är ute efter. Och även om jag saknar risktagningar är “Battlefields” nog en liten pärla inom sina egna ramar.

LÄS OCKSÅ:

LÄNK: BANDETS HEMSIDA

Det här inlägget postades i Okategoriserade och har märkts med etiketterna , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *