Betydligt roligare än Roxette

När Marie Fredriksson på läkarens order beslöt sig för att avstå från framtida Roxette-turnéer, och den senare varianten av Gyllene Tider enbart verkat på projektbasis, insåg Per Gessle plötsligt att han hade nästan hur mycket tid som helst för att satsa på sin solokarriär – den som mer eller mindre legat nere de senaste tio åren.

Det här innebar i och för sig inte att han skulle ha stängt in sig i någon studio för att banda in och finslipa material i ett halvår eller mer. För det är, enligt vad han själv sagt i intervjuer, inte alls så han vill jobba – hellre då projekt av typen ”nu gör vi en platta på tisdag, skriv fem låtar till dess”. Om budet är att materialet inte behöver vara klart förrän efter ett halvår blir det lätt så att det mesta ändå måste göras under de allra sista veckorna.

Så istället bestämde han redan i höstas att projekten det här året skulle komma slag i slag. Inledningsvis albumet ”En vacker natt” (Sony), så hans första soloturné på ett decennium (start 6 juli, och spelningar också i Finland – Vasa 25.8 och Popkalaset i Borgå 26.8), och i höst dessutom syskonskivan ”En vacker dag”. Jag misstänker att han under den här resan har betydligt roligare än vad som på länge varit fallet inom Roxette.

Den första plattan motsäger åtminstone inte den teorin. Han ville inför inspelningarna hitta ett alternativ till ständiga samarbetspartnern Christoffer Lundquists studio, så gänget åkte till Nashville och plockade där också in några amerikanska studioproffs i bandet. Stuart Duncan och Dan Dugmore – kända för sina samarbeten med namn som Willie Nelson, Alison Krauss, Dolly Parton och Emmylou Harris – har med fiol och pedal steel viktiga roller i ljudbilden.

Fast mer än en pigg tilläggskrydda blir countryspåret ändå inte – förutom i avslutningen ”Far Too Close”, skivans enda engelskspråkiga låt och en duett med den unga Church Sisters-sångerskan Savannah Church.

Primärt handlar det i övrigt om en till största delen akustisk och ganska vemodig popmusik med 60- och 70-talsrötter, och det är lätt att dra linjen till de tidigare soloutgåvorna ”Mazarin” (2003) och ”En händig man” (2007).

När Gessle kommer med nytt material lyser ju de egentliga överraskningarna numera oftast med sin frånvaro, men i hans fall känns det här inte som någon direkt brist. Hans kännspaka melodibyggen och enkla, men nog så smarta refränger har i allmänhet den speciella charm som innebär att det sedan inte krävs så mycket extra.

Då jag lyssnar på ”En vacker natt” utkristalliserar sig allra först de tre nummer där han tagit in Helena Josefsson, Lars Winnerbäck och Savannah Church som gästsångare. Speciellt bra fungerar den gripande Winnerbäckduetten ”Småstadsprat”, som egentligen också är skivans enda potentiella hitlåt. För som Gessle själv konstaterat – här finns ingen egentlig ”radiobomb”. Kanske kan någon se det som ett problem men mig stör det inte, jag har hört rätt många radiobomber av Gessle redan tidigare.

I ”Några glas rosé” anknyter han till Neil Youngs balladstil (och gör för ovanlighetens skull ett litet dansbandsövertramp i texten – vad sägs om ”vi blev kära, ett tu tre / över några glas rosé”), men min stora favorit på skivan blir småningom den starkt Joni Mitchell-doftande ”Allt gick så fort” med öppen gitarrstämning, suggestiva ackordväxlingar och ett mycket vackert tonplockande på den elektriska av Lundqvist. Det här är en låt som håller för otaliga lyssningar, och finns det någon rättvisa borde den vara ett måste under turnén.

Och det kanske mest exceptionella med Gessle är inte hans förmåga att alltid kunna hålla kvar både kreativitet och publik, utan det att han under alla framgångsdecennier också lyckats bevara någon sorts positiv naivitet och en autentisk kärlek till 60- och 70-talets skrovliga popslagdängor.

Därför är det ett nöje också att läsa stora intervjuer med honom, där han fritt kommer åt att lägga ut texten om det ena och det andra. I svenska musiktidningen Sonics sommarnummer (2017) berättar han om hur han träffade Kinks-ikonen Ray Davies på någon gala och då berättade att ”Kinks Kontroversy” i tiderna varit hans allra första platta – och hur han då han kort därefter fyllde år fick sig tillsänt ett signerat nyutgåveexemplar av just ”Kinks Kontroversy”. ”Happy Birthday, Per”, hade den manifesterat oberäkneliga Ray skrivit. ”Lite kul”, konstaterar Gessle själv.

Och lite kul är det faktiskt att Ray Davies faktiskt också för första gången på nio år gett ut ett nytt album, med The Jayhawks som kompgrupp dessutom. Vi tar en liten utvikning ditåt (recension följer i ÅU-papperstidningen 3.8)!

Och om sin aktuella platta har Gessle (i ovannämnda Sonic-intervju) sagt att han ”blev påmind om hur roligt det är att spela in musik på riktigt” med ”riktiga musiker och riktiga instrument”, istället för att ”programmera och älta decimaltecken”. Han har också lyft fram att skivan textmässigt är en av hans mest personliga, men just det är kanske inte något man som utomstående lyssnare tänker så mycket på – däremot är skivans omslag uppenbart personligt, eftersom det pryds av en bild på hans syster Gunilla som gick bort ifjol.

När hennes son därefter hittade en ask med diabilder från 60-talet bestämde sig Gessle för att lyfta bort omslagsbilderna som Anton Corbijn redan tagit, och istället ge plats för sin syster – för att på så sätt hedra hennes minne.

Text: Henrik Jansson

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *